Makt- och andra fantasier

[God45]

Det här slår mig som en variant av flykt-kontra-eskapism-argumentet – att om man i fantasin kan göra något bra så kommer det vara lättare än att göra det i verkligheten, så man passiviseras. Jag tror inte riktigt det funkar så. Om jag ofta känner skuldkänslor för att vara otillräcklig eller passiv så kommer jag inte bli mer handlingskraftig genom att sluta föreställa mig scenarion där jag är mer kapabel.

Coolt! Spela mer sådana grejer då! Om det har den effekten på dig så är det ju bara bra!

 

[Svarte Faraonen]

Är ”Jag är sexig och cool” ens maktfantasier? Det känns inte som fantasier om att vara mäktig utan om att vara… Sexig och cool?

Liksom, Vampire spelaren som har Dominate 5 och excel dokument över tjänster folk är skyldiga henom och vilka företag de kontrollerar spelar ut en maktfantasi. Personen som spelar en sexig Lestat gör något annat.

Märk väl att titeln på tråden är "makt- och andra fantasier". Jag tänkte att det är relevant att ta upp flera olika sorters "önskefantasier" eller vad man ska kalla dem.

 

[Svarte Faraonen]

Coolt! Spela mer sådana grejer då! Om det har den effekten på dig så är det ju bara bra!

Ja, fast det är ju inte creddigt. Och om man vill positionera sig på något sätt är det ju sådant man måste bry sig om.

 

[krank]

Är inte det standard i Kutulu? Det känns som ideal rollpersonen för typ Mardrömmar från Amerika.

Så kan det absolut vara. Men jag har ju typ aldrig fått spela Kutulu. Jag har varit väldigt lite spelare de senaste tio åren eller så.

 

[God45]

Ja, fast det är ju inte creddigt. Och om man vill positionera sig på något sätt är det ju sådant man måste bry sig om.

Look, fuck att positionera sig. Jag gick in i den här tråden och var ”Jag gillar att få krossa låtsas huvuden med mina vampyrkäkar/spikklubbor/superkrafter i rollspel och skratta om det” för att jag tycker det är kul att spela. Det är inte en cool position. Men livet är jobbigt, det är svårt att göra sitt bästa, saker är aldrig svartvita och plikt kräver offer. Så i rollspel vill jag döda folk av ingen anledning som i GTA ibland. Vill du hjälpa folk istället är det lika bra. Vi är på låtsas spela alver forumet här, låt oss alla vara pretentiösa och konstiga om det. Men ingen är cool.

 

[God45]

Så kan det absolut vara. Men jag har ju typ aldrig fått spela Kutulu. Jag har varit väldigt lite spelare de senaste tio åren eller så.

Det suger! Du måste ju kunna få någon att spelleda det för dig, du skrev ju det! Vem vill inte spelleda för författaren?!

 

[Svarte Faraonen]

Look, fuck att positionera sig. Jag gick in i den här tråden och var ”Jag gillar att få krossa låtsas huvuden med mina vampyrkäkar/spikklubbor/superkrafter i rollspel och skratta om det” för att jag tycker det är kul att spela. Det är inte en cool position. Men livet är jobbigt, det är svårt att göra sitt bästa, saker är aldrig svartvita och plikt kräver offer. Så i rollspel vill jag döda folk av ingen anledning som i GTA ibland. Vill du hjälpa folk istället är det lika bra. Vi är på låtsas spela alver forumet här, låt oss alla vara pretentiösa och konstiga om det. Men ingen är cool.

Det är väl klart att det finns creddiga/mindre creddiga rollspel och sätt att spela? Eller, för den sakens skull, att det inte finns ett statuselement även här. Jag gjorde mest den här tråden för att jag funderat en del på hur smutsigt det känts att göra rollpersoner som varit "önskeuppfyllande".

 

[God45]

Det är väl klart att det finns creddiga/mindre creddiga rollspel och sätt att spela? Eller, för den sakens skull, att det inte finns ett statuselement även här. Jag gjorde mest den här tråden för att jag funderat en del på hur smutsigt det känts att göra rollpersoner som varit "önskeuppfyllande".

Det borde inte kännas smutsigt. Bara spela något de hör hemma i. Vill du vara en cool sexig ninjagud spela Exalted liksom.

 

[Svarte Faraonen]

Det borde inte kännas smutsigt. Bara spela något de hör hemma i. Vill du vara en cool sexig ninjagud spela Exalted liksom.

Jag tänker dock att det här med att blotta sina svagheter fortfarande är något som är känsligt. Och vad något "borde" eller inte är sällan relevant – frågan är vad som är.

 

[Svarte Faraonen]

Något jag tror har informerat mitt tänkande:

 

[DanielSchenström]

Jag läste originalposten för några timmar sedan och tänkte lite kring det då. Några timmar senare har det väl perkolerat fram till nåt.

Först är eskapismdelen. Eskapism är ett slags flyende och här antas det att det är en verklighet man flyr från för att man inte pallar med den. Min anekdotiska erfarenhet är att jag och de jag pratat med inte använder rollspel, filmer, böcker osv för att fly en verklighet vi inte pallar med. För mig tycker jag det bara är coolt med fantasivärldar. Det ger mig glädje på samma sätt som att spela gitarr, köra radiostyrda bilar, lösa ett problem på jobbet och så vidare. Jag och alla jag pratat med är aktiva deltagare i verkligheten och om det är eskapism så är allt kul eskapism och fungerar kanske som nåt som bidrar till att må bra genom att inte behöva fokusera på allvar, ansvar och sånt hela tiden.

Och alla typer av maktfantasier, där vet jag inte i vilken utsträckning och vad som spelar roll. Jag gillar att spela goda, trevliga och karismatiska rollfigurer och även om rollpersonerna kan vara godare, trevligare och mer karismatisk än mig så känner jag inte att det har med makt att göra, mer än om jag ritar en muskulös barbarkille, eller en tjock äldre gumma. Det får mig att känna mig bra att spela nån som är god. Det känns bra att rita nåt som ser ut som det är tänkt. Jag vill ha variation så ibland är nån ond, lat, elak etc och jag tror inte det är för att jag för tillfället har en maktfantasi om nån av de dragen. Om nån har någon egenhet eller önskan, skulle min önskan vara att de gör det de verkligen vill och har kul med/vill testa/ mår bra av. Och det kan vara att jag kan tycka det är fånigt, coolt eller vad som, men jag hoppas att situationen kan lära mig nåt nytt om folk, att folk får känna sig förstådda och får utlopp för det på ett sätt som funkar för dem och inte skadar andra.

Om det finns nåt tillfälle där jag ägnar mig åt mina personliga maktfantasier så är det i mina dagdrömmar. Jag tycker att det är vissas försök att förklara eller förstå vissa företeelser som mer än nåt annat gett upphov till tanken att superhjälteserier, rollspel, fantasyböcker med mera beror på maktfantasier och eskapism, en väldigt grov förenkling.

 

[Svarte Faraonen]

Jag läste originalposten för några timmar sedan och tänkte lite kring det då. Några timmar senare har det väl perkolerat fram till nåt.

Först är eskapismdelen. Eskapism är ett slags flyende och här antas det att det är en verklighet man flyr från för att man inte pallar med den. Min anekdotiska erfarenhet är att jag och de jag pratat med inte använder rollspel, filmer, böcker osv för att fly en verklighet vi inte pallar med. För mig tycker jag det bara är coolt med fantasivärldar. Det ger mig glädje på samma sätt som att spela gitarr, köra radiostyrda bilar, lösa ett problem på jobbet och så vidare. Jag och alla jag pratat med är aktiva deltagare i verkligheten och om det är eskapism så är allt kul eskapism och fungerar kanske som nåt som bidrar till att må bra genom att inte behöva fokusera på allvar, ansvar och sånt hela tiden.

Och alla typer av maktfantasier, där vet jag inte i vilken utsträckning och vad som spelar roll. Jag gillar att spela goda, trevliga och karismatiska rollfigurer och även om rollpersonerna kan vara godare, trevligare och mer karismatisk än mig så känner jag inte att det har med makt att göra, mer än om jag ritar en muskulös barbarkille, eller en tjock äldre gumma. Det får mig att känna mig bra att spela nån som är god. Det känns bra att rita nåt som ser ut som det är tänkt. Jag vill ha variation så ibland är nån ond, lat, elak etc och jag tror inte det är för att jag för tillfället har en maktfantasi om nån av de dragen. Om nån har någon egenhet eller önskan, skulle min önskan vara att de gör det de verkligen vill och har kul med/vill testa/ mår bra av. Och det kan vara att jag kan tycka det är fånigt, coolt eller vad som, men jag hoppas att situationen kan lära mig nåt nytt om folk, att folk får känna sig förstådda och får utlopp för det på ett sätt som funkar för dem och inte skadar andra.

Om det finns nåt tillfälle där jag ägnar mig åt mina personliga maktfantasier så är det i mina dagdrömmar. Jag tycker att det är vissas försök att förklara eller förstå vissa företeelser som mer än nåt annat gett upphov till tanken att superhjälteserier, rollspel, fantasyböcker med mera beror på maktfantasier och eskapism, en väldigt grov förenkling.

Det är ju vad man kan kalla "normalläget", eller kanske det "sunda" läget, och är också något som brukar upplevas som oproblematiskt. Det jag försöker förstå här är det skav som uppstår när folk kliver över gränserna för dessa, och man börjar märka att rollpersonen är en mer direkt kompensation för upplevda brister i det vardagliga livet. Vad innebär det socialt sett att vara den som utövar det? Att vara i den spelgruppen? Skadar det spelgruppens dynamik?

 

[Quadrante]

Jag tror man nog ska fundera över ”vad är sunt”.

Den som inte har ett behov av stimming kan se det som ett osunt beteende och försöker hitta sätt att få det att upphöra, för den som har behov av det är det istället en förutsättning för att orka (så man inte måste upphöra).

Samma kan man nog se på den här diskussionen. De som har behov av detta som nu anses som problematiskt av de som inte ser något positivt i ett sådant behov, har just ett behov av det. Frågan är väl varför man ser det som problematiskt, vad är det hos en själv som i så fall känner obehag och varför …

 

[Mogger]

Det är ju vad man kan kalla "normalläget", eller kanske det "sunda" läget, och är också något som brukar upplevas som oproblematiskt. Det jag försöker förstå här är det skav som uppstår när folk kliver över gränserna för dessa, och man börjar märka att rollpersonen är en mer direkt kompensation för upplevda brister i det vardagliga livet. Vad innebär det socialt sett att vara den som utövar det? Att vara i den spelgruppen? Skadar det spelgruppens dynamik?

Min personliga åsikt är att om man i en grupp inte känner att man kan ge uttryck för sådant som kanske kan få en att uppfattas som "svag" eller sårbar så är det gruppen det är fel på. Eller så är det inte fel på gruppen och man kan göra det men av någon anledning tror man att man inte kan det.

Isf hade jag tagit ett snack med gruppen om detta. Kanske först lite prövande om jag var osäker.

Edit: tänkte först skriva ett skojfriskt inlägg men ångrade mig.Om nu någon hann se min märkliga inledning.

 

[Svarte Faraonen]

Min personliga åsikt är att om man i en grupp inte känner att man kan ge uttryck för sådant som kanske kan få en att uppfattas som "svag" eller sårbar så är det gruppen det är fel på. Eller så är det inte fel på gruppen och man kan göra det men av någon anledning tror man att man inte kan det.

Isf hade jag tagit ett snack med gruppen om detta. Kanske först lite prövande om jag var osäker. Om nu någon såg min märkliga inledning.

Edit: tänkte först skriva ett skojfriskt inlägg men ångrade mig.

Jag tänker väl att "gruppen" i det här fallet är samhället/kulturen i stort.

 

[Mogger]

Jag tänker väl att "gruppen" i det här fallet är samhället/kulturen i stort.

Frågan är väl om samhället bryr sig i så stor utsträckning? Jag menar, nyanser i spelhobbyn är väl inte synliga för utomstående?

Eller, jag kanske inte riktigt greppar frågan.

 

[Svarte Faraonen]

Frågan är väl om samhället bryr sig i så stor utsträckning? Jag menar, nyanser i spelhobbyn är väl inte synliga för utomstående?

Eller, jag kanske inte riktigt greppar frågan.

Jag menar att avsmaken återspeglar en syn på blottlagd svaghet som går att hitta i mycket av samhället.

 

[Svarte Faraonen]

Samma kan man nog se på den här diskussionen. De som har behov av detta som nu anses som problematiskt av de som inte ser något positivt i ett sådant behov, har just ett behov av det. Frågan är väl varför man ser det som problematiskt, vad är det hos en själv som i så fall känner obehag och varför …

Ja, det handlar ju om vilket behov som blottläggs. I allmänhet beundrar vi som samhälle ju handlingskraft, vilket också får som effekt att vi ser med avsmak på dess avsaknad. En person som, ställd inför brister i sitt liv, inte förmår åtgärda eller stoiskt acceptera dessa, utan istället hänger sig åt fantasier där dessa brister inte finns – den person uppvisar ju en avsaknad av handlingskraft, en oförmåga att forma sig själv eller världen efter egen önskan. Hen är vanmäktig och svag, kanske också sorgligt fäst vid omöjliga fantasier. Även om vi inte känner förakt inför någon som uppvisar ett sådant beteende – låt säga en tjock, oattraktiv, socialt hämmad medelålders man som uppenbart drömmer alldeles för mycket om att vara en slank, vacker alv, och nyttjar rollspelet som en fantasimiljö för detta – så är väl sekundärskam något som ofta dyker upp. Jag tänker på vilka moraliska och psykologiska aspekter det finns på det.

 

[Quadrante]

hänger sig åt fantasier där dessa brister inte finns – den person uppvisar ju en avsaknad av handlingskraft, en oförmåga att forma sig själv eller världen efter egen önskan.

Fast, man kan även se det som handlingskraft att forma en fantasi, en förmåga att skapa en verklighet som blir en ventil. Måste ju vara värt nåt.

 

[Svarte Faraonen]

Fast, man kan även se det som handlingskraft att forma en fantasi, en förmåga att skapa en verklighet som blir en ventil. Måste ju vara värt nåt.

Det är ju fint om man kan uppvärdera den typen av fantasi till något som kan ses som positivt – allra helst kanske utan ömkan, utan att säga "ja, han har ju i vart fall det där" om en person som tycks misslyckad i livets andra aspekter.