Re: Aha, Chris Claremont
Tidningen hade Storm på omslaget och båda avsnitten var skrivna av Chris Claremont. Han var inte ens bra på att skriva serier på 80-talet när han var populär.
Jo, det var han visst det. När han hade en bra dag så var han
bäst. Han var den ende som kunde skriva så som ungdomar faktiskt tänker, istället för att vara så där lillgammalt duktiga, återhållsamma och smarta som andra författare försöker lura i oss att ungdomar är, vilket alltid får mig att bli trött och sucka.
Men de här nya serierna (jag köpte den också) är inge bra alls. Det är visserligen kul att se gamla supers från förr (såsom Vertigo och Spiral), men den första historien från Savage Land (som egentligen är av en typ jag är väldigt förtjust i) är rätt oinspirerad och sabbas lite av ett småkryckigt berättande och av att Brainchild är en pisstråkig antagonist. Och så saknas någon riktigt bra fajt. Claremonts talanger från förr att skriva fajter med extremt många inblandade kommer aldrig till sin rätt här, och hans trademark-gimmick; pompösa melodramklimax (vilket en X-men-story
ska ha) brukade vara mycket slagkraftigare.
Den andra storyn börjar med att Psylocke kommit tillbaka från de döda. Har hon inte redan gjort det? Var det inte så hon fick sitt nya utseende och blev en karate-soulknife? Jag känner mig lite vilsen kring den nya Psylocke, måste jag erkänna; men jag tycker hon är snygg, och att hon är kär i Nightcrawler är också kul. (Nightcrawler är öht en karaktär som är mycket snyggare och coolare i de här nya serierna än han brukade vara. Där har det skett en enorm förbättring) Psylocke kivas lite med Emma Frost också, det är bra skrivet; och när man kommit så här långt så tror man att man fått tag i ett riktigt guldkorn. Snart hälsar Psylocke på hos Beast och han tar och slickar på hennes hals och klappar henne på rumpan; säger att han inte bara kallas för "beast" för sitt utseendes skull, och jag skrattar åt detta. Man hoppas nästan att det inte ska dyka upp några skurkar, eftersom allt funkar så bra som det är. Sen dyker Mojo upp, och då brakar allt åt helvete. Claremont och den här nya tecknaren turas om att fullkomligen
slakta honom. Allt han säger är idiotiskt, och hans utseende är patetiskt. Mojo som brukade vara så coolt psykotisk... Det är bara för att Spiral är så snygg jag fortsätter läsa. Jaha, det visar sig att Mojo förvandlar X-men till barn (igen) och jag undrar lite över vem som egentligen är målgruppen. Det borde ju vara nya läsare som inte var med om när det hände på min tid, men samtidigt refereras det till saker som hände då (Psylocke hade inopererade bioniska ögon från Mojo från vilka han kunde filma allt hon såg; dessa har nu plockats ur, och han är sur över det), vilket får mig att känna det som om tiden stått helt stilla. Serien är full av töntigt trams, och jag bläddrar bara igenom den eftersom den suger.
---
Jag tycker dock
inte att serierna är så porriga, nu för tiden. Det var mycket mer hud och poser även under åttiotalet, så som jag kommer ihåg det.
---
Till Dilandau rekommenderar jag Civil War. Det är en X-men-historia som jag tror att du skulle gilla (du verkar komma från samma era som jag). Den känns fräsch och ny (alltså inte samma harvande på gamla teman som förr) utan att ha förlorat sina rötter. Dessutom är det ett bra driv i berättandet och tecknaren Paquette är mästerlig; hans manér frångår det annars vanliga "ju mindre streck och ju fler detaljer, desto bättre är man"-tramset, och fokuserar mer på läckra ytor, heldragna linjer och mycket bläck. Det hade kunnat se ålderdomligt eller barnsligt ut, om han inte hade varit så skicklig på att hantera poser och ljus. Det är helt enkelt serier "på det gamla viset"; fast med nya teman, nya hjältar, ny berättarteknik och ny läcker färgläggning.
