Eurasicon!
Kom ju just på att jag laddade ner all info ifrån Riotminds hemsida, innan uppdateringen. Följande text fanns att hitta på
www.riotminds.com om man gick in på bakgrundshistoria till Stormlords:
-----------allt material självklart (c) riotminds
<I>Domedagskrönikan kap 11.5
Och ytterligare såg jag på alla de onda gärningar som förövats under vår en gång stolta sol. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem. Jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns som trösade dem. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu lever. Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu inte kommit till, den som hade sluppit se vad ont som görs under solen. O du hjälte och stolta förkämpe. Hör mina ord, läs min skrift, ty den första krönikören hade rätt. Jag, Arajha Divinan, skälver i kropp och märg, och kanske blir detta den sista i raden av det uråldriga band av kunskap och fördold makt som nertecknas i de mäktiga krönikorna.
Cumorion var inte en ondskefull saga, även om många av oss trodde det. Inte heller var ondskan uråldrig, nej den var själva ursprunget och skaparens mörka sida. De förbannade raserna var ingenting annat en en ond förberedelse för Cumorion att ta tillbaka det han ansåg som sitt. Såhär i efterhand förstår jag att det inte finns någon plats för oss här, och det var inte meningen från början heller.
Eurasicon ligger i mörker, djupt mörker. I över tusen år har vi människorna lämnats åt vårt öde och fört en ojämn kamp mot den mörkes styrkor. Orchernas armeer driver fram liksom likvagnar i det krigshärjade landet och ändlösa slavkaravaner bryter fram i den såriga jordskorpan. De förr så mäktiga städerna byggda av alver och människor är sedan länge jämnade med marken och kvar spretar ruiners skelett upp ur Eurasicons en gång bördiga jord. Männskligheten är inte längre herrar på Eurasicon och de få spillror av den som finns kvar lever som slavar åt sina nya herrar, i ständigt krig eller undangömda i kontinentens ogästvänliga hörn.
Motstånd mot de gigantiska orcharméerna verkade redan från början fåfängt och hoppet och modet har sakta runnit ur våra en gång stolta hjältar. Varför fick jag ej dö strax i min moders sköte, förgås då jag kom ut ur min moders liv? Hade så inte skett, så låg jag nu i ro, jag fick då sova, jag njöt av min vila vid sidan av konungar och furstar från tiden då världen var frisk. Ty där borta hade de ogudaktiga upphört att rasa, där får de utmattade komma till vila. Där har alla fångar fått ro, de hör ingen pådrivares röst, ej heller känner dess piska. Slaven är där fri från sin herre.
Krönikor jag läst och begrundat berättar om hur svarta moln täckte den vackra kvällshimmeln. Dimman hade slutis sig kring landet som en tjock och ondskefull slöja med ett isande budskap om vad som komma skulle. De berättar på fasansfull vers om den där tidiga morgonen nådens år fk 1125 och hur gigantiska krigsskepp, snidade ur den svarta eken och med järnbeslag lika mäktiga som järnskäggens kättingar, likt dödslansar glidit fram genom dimman. Storväxta orcher i tusental och åter tusental hade satt sin fot på Vajles ständer. Beväpnade med det svarta stålet och den mörka eldens magi hade de brutit allt motstånd likt torra kvistar i höstvinden.
Men hör mina ord. Det hade börjat långt tidigare. De mäktiga Järnskäggen som levde under jord i det ofantliga riket Glitterhalj hade sedan urminnes tider piskat och förslavat de storväxta trollen. Längst ner i gruvorna fick de bryta järnskäggens malm. Under ständigt kittlandes piskor och såriga ryggar hade de grävt så djupt att de stött på det svarta järnet. I den femtioandra krönikan står det skrivet.
Ehuru rortrollen själva hittat det svarta järnet, eller om det var piskade av Gevik Gråflätas niosvansade piska förtäljer inte krönikor före denna. Men en sak är utom tvivel. Det var till trollen Cumorion med en mäktig stämma tog till orda när de stötte sina hackor i järnet. Han sade:
"Ni har väckt den ogudaktige ur sin ofrivillaga sömn, och veten ni icke att jag skall göra er fri från era bojor och ge er styrka att leda världen. Ty jag är Cumorion, urfaderns mörka sida och om ni lovar mig trohet skall era plågoandar förvandlas till era slavar, deras piskor skall bli era och jorden de bryter och brukar skall bli ett öppet sår vid vilket ni härskar".
Så kom det sig att trollen ingick en oheling allians med den förste faderns mörka sida, bröt loss sina bojor och lade Eurasicon under sina fötter.
En serie stora slag stärkte de växande troll- och orchstammarna, och mörkrets urådriga kraft slet sig fri i de mörka gångarna i djävulens smedja. Den stora smedja som i begynnelsen smidde kättingen till den ondes bojor. Vad få visste då var att den mörke Cumorion genom krig och sorg växte i styrka och att alliansen som han ingått med de förbannade raserna var så mäktig att den lade Eurasicons länder i mörker.
Alverna drog sig tillbaka i det som kom att kallas "Sorgens återtåg" år 458, Dvärgarna stängde 5 av de 8 maktens portar till de underjordiska storrikena redan år 204.
Nådens år 132 tändes ett ljus. På Silions ständer landsteg 10 högresta krigarpräster. De kom ur dimmorna kallad av ingen, men de kom med kraft från de sedan urminnes tider glömda gudarna. 10 var dom till antal, men alla sammanlänkade med den förstes böner. De var jämlikar, men ändå inte. Var och bar i sitt brinnande hjärta en tro på sin gud. På mindre än ett år hade de skapat frihamnarna. Stora och mäktiga svävande städer och en hemvist och sista utpost för de förtryckta människorna.. De sammanlänkade hade med sig bönens gåvor och snabbt spred sig ett nytt prästerskap och krigare i dess spår. Den mäktiga Järnhandsorden, kyrkans förlängda arm bröt fram i Frihamnarnas skugga för att försvara folket. För första gången sedan begynnelsen hade människorna en gud och en kraft som förenade dem.
Men åhörare, det är viktigt att förstå att det inte var bönerna som var det främsta vapnet mot ondskan. Viserligen hade de nu en gud och en tro, men han hjälpte dem bara att överleva, inte att försvara sig. Och fram till dess att Krönikören Devid Staelhand hade hittat de gömda Rödabersrullarna, talade det slipade stålet sitt tydliga språk. Ty tre år innan de sammanlänkade landsteg i Silion hade Devid funnit en stor samling skirifter som beskrev den sanna magin och enerigernas innersta väsen. Med de mäktiga trollformler som beskrevs i rullarna blev nu trollkarlarna kraftfulla, och för första gången på mer än sex hundra år hade männsklighetens hjältar ett vapen som kunde möta det stora mörka hotet - den uråldriga energimagin.
Men just som det någon gång i början på 700-talet började ljusna kom nästa stora bakslag för förkämparna på Eurasicon, det som kom att bli dödsstöten för männskligheten och förvandla kontinenten till ett enda slagfält. Efter en vild jakt och tusentals döda Järnhandsriddare hade mörkret segrat ännu en gång. I Teculs underjordiska katakomber hade de funnit nyckeln som skulle förbereda för Cumorions ankomst. Sedan dess har kriget växt i styrka och för varje år som går växer portalen som skall släppa igenom den mörke. Allt som kan stoppa och försinka öppnandet är viktigare än något annat och medans kriget rasar i full kraft gör mänskligheten en sista dödsryckning. Cumorions antågande är nära. Han kommer för att hämta det som är hans och där finns det ingen plats för vare sig människor, alver eller dvärgar. Allt vi har kvar är hoppet om att Mäster Haxils uppenbarelse slår in. Själv har jag sedan länge förkastat det som står i den tredje krönikans första band, och det är med stor sorg jag läser de mäktiga krönikorna före det stora kriget. O du lärde, världen måste ha varit vacker. Varför fick jag ej leva i en tid som den? Utanför mitt fönster kan jag se orcher och troll ansätta min herres borg. I månader har de försökt bryta igenom och jag befarar att de lyckas i natt. Jag kan höra stridstrummorna allt starkare nu...
Tredje skivare och krönikör - Arajha Divinan
Domedagskrönikan</I>
Det verkar nästan som Drakar och Demoner och figurspelet Stormlords skall utspela sig i samma värld. Den som lever får se...