Krickdala Megaliter och älvor

[Dimfrost]

ville försöka fånga en viss kuslig och uråldrig stämning av hedniska gudar och ödets krafter som jag tycker saknas kring älvorna i mycket fantasy

Det här tycker jag att du har lyckats utmärkt med, i myterna om folkets ursprung. Rysningsframkallande.

Jag älskar, och har försökt behålla, känslan jag får av t.ex. Tuatha de Danann och Walesiska osynliga väsen: att de är en sorts mäktiga bronsåldersfolk, eller kanske nästan stenåldersfolk, vilka en senare våg av vandrande människor (eller snarare smådjur då, i det här spelet) stötte på, eller skapade myter kring efter att ha hittat deras gravar. Kan man förstärka det mer?

Jag vet inte hur det passar in i den övriga kosmologin, eller om jag ens gillar tanken, men en möjlighet skulle ju vara att rösfolket har kvar en skugga av sin förlorade urtidsvärld som ett slags skuggig halvvärld, en sorts drömaktigt dödsrike dit de kan bjuda in folk och där allt påminner om hur det var när de levde.

Typ hur deras magi och krafter ser ut. Det finns ju redan många olika sorters ”krafter” i världen — det som kallas för Ljuset, så det är svårt att göra dem unika eller annorlunda. Men tänk såhär: om man är en ras av jägare-samlare och druider som begick rituellt, kollektivt självmord under stora, magiska stenrösen för att leva för evigt som spöken — vad har man då att erbjuda artiga smådjur i tweed och älvor — som de inte redan själva kan åstadkomma med sin egen alkemi, sin egen magi, osv?

Det kanske inte fungerar just här, men om man vill ha mer främmande krafter i en värld där Ljuset är den vanligaste magin skulle man kunna tänka sig andra sorters ljus, mer avvikande, som infrarött eller ultraviolett. Eller dra detta vidare, som ännu mer extrema sorters elektromagnetisk strålning (radiovågor, röntgenstrålning). Jag vet förstås inte vad man skulle göra med det, men det går kanske att lösa.

 

[Cybot]

Efter att ha läst och funderat ett tag, om du behöver fler sällsamheter hade inte Frälsegnista varit något? Smådjuret har någon gång under sin barndom haft ett möte med en Frälse. Kanske gick hen vilse under en mörk natt, kanske blev hen jagad in i rösena av en uggla eller något annat. Oavsett varför mötet hände så träffade smådjuret en frälse och en liten gnista av frälsets kraft blev kvar i smådjuret.

 

[Sinisa_]

Ansiktet påminner om Barry Windsor-Smith's version av Machine Man. Funkar tyvärr inte för namnet.

Ah, ja det gör det. Nej, det är någon annan. Alltså det är inte helt uppenbart kanske, även om man vet.

 

[Sinisa_]

Jag gillar också det jättemycket, moderns kränkthet över att känna sig hånad (och kanske också att inte vara unik?) Att ha lämnat det bakom sig känns rätt, fast det kanske finns kvar en gnutta sorg eller annan mörk känsla som klibbar sig fast i någon springa mellan bronsplåtarna.

Ja! Bra. Det är liksom något som någon kan försöka använda för att manipulera henne. "Skulle du inte vilja att din mor ville ha dig?" / "Jag har inte tänkt på henne på hundra somrar. Varför skulle jag... men. Jo. Jo, det vill jag." Eller, kanske ännu bättre: Morrigan själv behöver Eileen för något, till slut, efter trehundra somrar. Och vem ska hon anlita för att leta upp henne

Jag undrar om de kan kommunicera med varandra på nåt vis? Ropa på varandra med långa toner eller på något annat sätt förmedla information över långa avstånd. När du nämnde Påskön tänkte jag på Pu o Hiro, en sten med ett hål i på Påskön som det går att blåsa i för att få fram en djup trumpetliknande ton.

Låga toner tror jag är bra. Jag tänker att anledningen att mässingsjättarna är ankrade i urberget kanske är att de drar värme och kraft därifrån, så att de alltid förblir vid liv, på något djupt plan. Och hummar dovt, dovt till varandra, eller till Eileen.

Jag vet inte, men av någon anledning tänkte jag på Blade Runner. Något med de artificiella ögonen och att den som en är skapad för inte vill ha en.

Nej, nu får jag berätta. Det är Ellie från en möjligen obskyr Star Wars-serie som jag älskade som barn, för att den var så sorglig. Hennes ägare, en rebellspion som Luke och Leia letade efter, var död sedan länge, ihjältorterad av Vader, och hon var typ bibliotekarien som vakade över hans hemliga filer i ett gammalt slott, på en regnig skogsplanet.

 

[Sinisa_]

Det här tycker jag att du har lyckats utmärkt med, i myterna om folkets ursprung. Rysningsframkallande.

Tack!

Jag vet inte hur det passar in i den övriga kosmologin, eller om jag ens gillar tanken, men en möjlighet skulle ju vara att rösfolket har kvar en skugga av sin förlorade urtidsvärld som ett slags skuggig halvvärld, en sorts drömaktigt dödsrike dit de kan bjuda in folk och där allt påminner om hur det var när de levde.

Kanske blir det för mycket och för "fiffigt", men jag hatar inte tanken att de helt enkelt kan nå sin gamla värld, och möta sig själva som levande varelser, men att de är en sorts skuggor ur tiden som inte kan tala med eller interagera med sig själva. Men att det så att säga var de själva som var "De Gråtande Skuggorna" som ibland dök upp och gav ifrån sig märkliga skrin på hederna och i bergen, som för att varna eller skrämma bort en. Kanske finns något där.

Det kanske inte fungerar just här, men om man vill ha mer främmande krafter i en värld där Ljuset är den vanligaste magin skulle man kunna tänka sig andra sorters ljus, mer avvikande, som infrarött eller ultraviolett. Eller dra detta vidare, som ännu mer extrema sorters elektromagnetisk strålning (radiovågor, röntgenstrålning). Jag vet förstås inte vad man skulle göra med det, men det går kanske att lösa.

Detta är så bra. Tack! Fåglarnas grej är att se ser i ultraviolett, och att det gör deras magi lite sällsam, men jag älskar tanken att Rösfrälset använder typ elektromagnetism och solstormar, och kanske nästan någon variant av rymdens bakgrundsstrålning. Norrsken! Hela det spektrumet, så att säga. Bästa.

 

[Sinisa_]

Efter att ha läst och funderat ett tag, om du behöver fler sällsamheter hade inte Frälsegnista varit något? Smådjuret har någon gång under sin barndom haft ett möte med en Frälse. Kanske gick hen vilse under en mörk natt, kanske blev hen jagad in i rösena av en uggla eller något annat. Oavsett varför mötet hände så träffade smådjuret en frälse och en liten gnista av frälsets kraft blev kvar i smådjuret.

Jag oroar mig för att det kanske gör Frälset för tillgängliga, och jag vet inte vilken förmåga det skulle ge som inte helt enkelt är tillgång till magi. Jag överväger kanske att ha en Sällsamhet som är att man har hittat en av Eileens nycklar, och lärt sig vrida upp en av de mindre mässingjättarna -- den där som står mossbelupen och sned i en dunge utanför Krickdala. Fast jag vet fortfarande inte riktigt vad de har för funktion, eller vad man skulle ha för nytta av att kunna prata med den och vara dess "vän". Det får komma i expansionen eller kampanjen där Eileen dyker upp.

 

[Cybot]

Jag oroar mig för att det kanske gör Frälset för tillgängliga, och jag vet inte vilken förmåga det skulle ge som inte helt enkelt är tillgång till magi.

Ett underligt vitt märke i ens päls, sällsamma drömmar när man besöker deras platser, stenar tycks viska något precis bortom ens förståelse och som bara vid ett enda ögonblick klarnar, en talang för något som relaterar till det Frälse (kanske kan identifiera gifter genom ett sjätte sinne eller kan känna andra varelsers närvaro t.ex.).

Jag tänker mig att om älvorna är underliga för smådjur så är Frälset bisarrt, och en gnista av deras kraft är fortfarande otillgänglig, primal och weird. Frälset är helt enkelt så främmande för smådjuren att endast de mest grundläggande sakerna (jakten, överlevnad osv) är förståbara för mer en ett ögonblick av transformativ klarhet (ögonblick som sällan kommer och ännu mer sällan stannar kvar för mer än just det tillfället, något som ger smådjur en känsla av att någonstans där ute finns...mer).

 

[Dimfrost]

Kanske blir det för mycket och för "fiffigt", men jag hatar inte tanken att de helt enkelt kan nå sin gamla värld, och möta sig själva som levande varelser, men att de är en sorts skuggor ur tiden som inte kan tala med eller interagera med sig själva. Men att det så att säga var de själva som var "De Gråtande Skuggorna" som ibland dök upp och gav ifrån sig märkliga skrin på hederna och i bergen, som för att varna eller skrämma bort en.

Fin symmetri där, och jag tilltalas av den existentiella skräcken i att de själva blivit monstren de alltid fruktat förr; men kommer det att på något sätt vara tillgängligt i spel? Om nu tanken är att förstärka deras svunna bronsåldersstorhet på något vis.

 

[Sinisa_]

Eller dra detta vidare, som ännu mer extrema sorters elektromagnetisk strålning (radiovågor, röntgenstrålning). Jag vet förstås inte vad man skulle göra med det, men det går kanske att lösa.

JÄRNLJUS

Ugglor och korpar vet att det finns andra färger är de som små djur med svansar ser. Blommor som verkar vita sprakar i själva verket i nyanser violettare än violett. De dödas själar har en färg. Sorg är grå, rädsla är en nyans av grönt som bara ugglorna ser.

Det finns ljus som inte ens fåglarna uppfattar eller har namn på: en kraft utan färg som strålar i bågar kring solen och stjärnorna, och som buktar sig som smällande sköldar kring världen, och ger upphov till åska och blixtar, och till norrskenets spöklika skönhet. Ljus som faller djupt ner i urberget och sen strålar ur stenarna i tusentals år. Ljus som bär med sig stjärnornas röster genom tomheten.

Det var detta ljus, eller kanske denna krafts sannljus, som dösingarna använde när de utövade sin magi. De enstaka magiker och lärda utanför deras krets som överhuvudtaget känner till det kallar det för järnljus, eftersom föremål eller personer som bär på det blir svagt eller starkt magnetiska, och drar till sig gamla spikar och rostiga bältesspännen.

Järnljuset kan användas för att dämma upp och leda om annat ljus, som när man dämmer upp en bäck för att vattna sin åker; det var så dösingarna kunde stjäla livskraft och egenskaper från djuren de dödade; fortfarande stjäl de ibland egenskaper från de djur de nedlägger under sina jakter, och äter, och vars skinn och horn de gör mantlar och kronor av.

Men frågan är, som sagt, vad mer kan järnljuset göra?

 

[Cybot]

Men frågan är, som sagt, vad mer kan järnljuset göra?

Om du behöver "Hur kan jag göra Ugglorna värre?" material så kanske ugglor/frälse kan använda järnljus för att fånga känslorna (rädsla vanligtvis) från sina offer för att släppa lös dem när de känner för det, i någonslags tistelriddar-version av drakskräck.

P.S: Att samla känslor i glasburkar (eller vad nu häxor använder för att samla saker) är också väldigt sagolikt läskigt, även om det kanske också är något som de saliga sysslar med ("Det här är min minnessamling, ögonblick bevarade för alltid. Ett barns första skratt, ett smådjurs innerliga kärlek, en korps flygarglädje...")

 

[Dimfrost]

Om järnljuset är tröghet, stillhet och gravitation kanske det skulle kunna användas för att sakta ner tiden och rentav frysa objekt i stasis?

 

[Sinisa_]

Om du behöver "Hur kan jag göra Ugglorna värre?" material så kanske ugglor/frälse kan använda järnljus för att fånga känslorna (rädsla vanligtvis) från sina offer för att släppa lös dem när de känner för det, i någonslags tistelriddar-version av drakskräck.

P.S: Att samla känslor i glasburkar (eller vad nu häxor använder för att samla saker) är också väldigt sagolikt läskigt, även om det kanske också är något som de saliga sysslar med ("Det här är min minnessamling, ögonblick bevarade för alltid. Ett barns första skratt, ett smådjurs innerliga kärlek, en korps flygarglädje...")

Om järnljuset är tröghet, stillhet och gravitation kanske det skulle kunna användas för att sakta ner tiden och rentav frysa objekt i stasis?

Ja! Ursäkta att jag klumpar ihop er. Jag tycker mycket om alla dessa. De öppnar upp för:

1. Sju urgamla bronskärl, ornamenterade med skräckinjagande ansikten och symboler, som en herde hittade i en grotta någonstans långt österut. Är det Ljus eller Skugga eller något annat som är sparade i dem? Månsken från en annan världs sju månar? Hursomehelst - En flink samlare och antikvarie på väg hem till Krickdala efter att ha besökt sin faster köpte dem tack och lov av herden för en rimlig slant, så nu är de i säkert förvar i hans butiksfönster.
2. Ugglor som kondenserar fasa och dödsångest i behållare och släpper lös över sina byten eller över folk de vill få att tala: "Det här är fasan som en liten daggmask känner när den rycks upp ur jorden av en krokig, vass näbb, och slingrar sig i det, hoo-hoo, förintande ljuset. Ska vi öppna den burken också, eller tänker du, hoo-hoo, berätta vem som hoo-hoo köpte de sju bronskärlen?"

3. De Saliga Frälse kan ha smycken som är gamla arkaiska ädelstenar som är "en drakes ursinne" och liknande.

4. Den eviga sommarens svärd. Djupt inne i storskogen skimrar ett varmt ljus också mitt i natten. En stencirkel; i stencirkelns mitt är det för alltid -- dag som natt, vår som höst som vinter -- en underbar sensommardag: fjärilar och insekter frusna som i kristall, en räv orörlig som en staty, klädd i arkaiska kläder. Och hängande i tomma luften, fruset för alltid, gnistrar ett vackert svärd.
Det går inte att ta sig in i den eviga sommarens cirkel; men det sägs att barfotakungen kommer kunna göra det när han återvänder, och att svärdet tillhör honom, eller en annan god kung.

 

[Cybot]

Kanske inte så mycket för vad Järnljus kan användas till som en möjligt plotpoint för äventyr som involverar järnljus...

Borde Järnljus lämna ett tidsavtryck? Så att om du har rätt verktyg, t.ex en fotograf med alkemiska kunskaper och fjädrar från en korphäxa*, så kan du spåra järnljus-magi igenom tiden. Så en eccentrisk Padda har nyss hittat en av hans anfaders kryptiska anteckningsböcker, dechiffrerat den och vill släpa en av mässingsgudarna till platsen där den skapades för att där se om han kan få en vision eller andra letrådar om hur och varför.

*Ja. Farligt farligt. Sådant man hyr in äventyrare för och betalar dem goda pengar. Men bättre än Ugglor!