Nekromanti Merrik Enöga (DnD 5e)

[.113]

När jag var 6 år hörde jag för första gången Rösten. Rösten sa åt mig att slå tillbaka när en annan pojke knuffade mig, den kvällen fick jag stryk av min far. Det dröjde inte länge innan jag fick dåligt rykte i byn och de andra barnen höll sig undan för mig där jag gick och pratade för mig själv, de kunde ju inte höra Rösten som jag.
Hösten, året då jag fyllt åtta år, så blev det en ovanligt kraftig storm. Rösten hade varnat mig, "Stormen kommer", sa den. "Stormen kommer, Du kommer bli ensam". Som ett eko gick det runt i mitt huvud tills den bara skrek åt mig "Stormen kommer, stormen kommer, Ensam, Ensam, ENSAM!"
Vi gömde oss i huset när stormen slog till och väntade, jag grät och höll för öronen och min mor försökte trösta mig, hon trodde jag var rädd för åskan och regnet men jag kunde inte få bort Rösten ur mitt huvud som överröstade allt annat. Jag kan svagt minnas att ytterdörren slogs upp och skrik och att jag sprang, sprang från huset, samtidigt som Rösten skriker i mitt huvud. Jag minns hur jag krockar med någon och en svag känsla av hopp, ett hopp att någon kan hjälpa mig, tills jag tittar upp på varelsen som tagen direkt ur en mardröm, kanske är det bara barndomens fantasi och mitt eget trasiga minne som förvridit bilden jag ser, men jag vaknar fortfarande om natten ibland, med minnet om hur jag skakande stirrar upp rakt i varelsens brinnande ögon när den river till mitt ansikte och sliter ut mitt vänstra öga. Det sista jag minns innan allt blir svart är hur något slår in i min mage och hur det bränner till när något inom mig brister. Det var sista gången jag hörde Rösten, även om jag ibland minns den starkare än förut.

Jag minns inte längre hur jag kom till stora staden, jag vet bara att jag aldrig sett den förut. Jag kan svagt minnas hur min far berättade om fastlandet och hur man rest till det nya landet och byggt den stora staden, även om jag inte minns detaljerna. Han berättade hur han och mor reste längre in i landet och hjälpte till att bygga byn där jag växte upp. Jag har svårt att minnas saker i detalj nu. Familjen som tog in mig när jag var yngre hade inte längre mat åt sina egna och därför lämnade jag dem när jag var omkring tolv, tretton år och vandrade omkring i staden för mig själv. Jag sov i gränder om inte någon tyckte synd om mig och gav mig husrum över natten.

En regnig kväll när jag arbetade på ett värdshus för att få sova i stallet så kom det in två råbarkade resande, kvällens enda besökare, och beställde öl. De talade med brytning som om att de kom från fastlandet och när de beställt några rundor öl sa kvinnan åt mig att hämta deras saker, som de hängt av sig vid ytterdörren. Jag hämtade deras svärd och kappor och mannen tog emot kapporna och la dem på bordet medan kvinnan drog ena svärdet och riktade det mot värdshusvärden. Jag kommer ihåg att jag ser mannens läppar röra sig men hör inte vad han säger då jag kör svärdet igenom honom. Kvinnan vänder sig om och försöker hugga ner mig, men jag parerar lätt och hugger henne över armen. Hon gör ännu ett utfall, men jag sticker henne i sidan och hon segnar ner på golvet. Sen minns jag inte mer än att det kom en från prästerskapet och hämtade mig efter att ha pratat med värdshusvärden.

Jag spenderar några år i templet och i början frågade de mig mycket om vem som lärt mig slåss men trodde mig inte när jag förklarade att ingen gjort det. Jag minns hur de pratade om heliga krigare och gudarnas förkämpar, hur jag fick gå igenom många tester, och deras besvikna blickar när jag inte alls visade mig vara en förkämpe för gudarna. De enda testen jag klarade var olika vapen, jag kunde använda alla. Efter ett tag tappade de intresset, missförstå mig inte, de var alltid vänliga och lät mig sova där, men när åren gick och tiderna blev hårdare, man tappade kontakten med fastlandet och det Vilda återtog de yttre regionerna en efter en, så hade man helt enkelt inte tid för en ung pojke som kunde slåss men inget annat. Prästerna återvände till fastlandet kort därefter och lämnade mig ensam i templet, de var en mindre religion, till vilken av gudarna minns jag inte men jag kunde återigen minnas Rösten som sagt att jag skulle bli ensam.

Nu när jag är äldre så förstår jag att jag har fått en.. Jag antar att en del skulle kalla det gåva. Jag kan känna det inom mig, ett kall till strid. När jag spänner på mig en rustning för första gången så känns det lika naturligt som att ta på sig kläder. När jag släpar en yxa längs marken mot nästa fiende så bryr jag mig inte om att eggen skadas, det är inte mitt vapen, det är bara ett redskap inför denna strid. När jag inte längre kan använda den så tar jag ett annat. Från fiende till fiende, strid till strid. Jag vet inte vad jag är menad att slåss mot, bara att jag är menad att slåss. Så det är det jag tänker göra.

 

[God45]

Awesome!

 

[.113]

Jag är blind på ett öga så tog ett minus i perception på - 2, sen får jag en bonus jag tyckte var ok för det att jag har +2 på death save vilket torde göra att man är lite mindre benägen att dö iaf.

Spell fokus blir inte jättetypiska saker, även om jag tog cure wounds (inte healing Word dock). Det ska kännas och framstå som böner och välsignelser snarare än magier, eller gå ut på att fienden ska fokusera på mig så har tex sanctuary, guidance och liknande. Kommer inte använda radiant damage eller typ bless eller elemental saker.

Deras blessed strike grej som ger +10 to hit blir ju fint i kombination med power attack (-5 hit å +10 damage) mot riktigt tuffa fiender också. Inte heltokigt att ha bonus attacker redan på level 1 också!

War cleric for the win

 

[Möller]

Coolt.

Som jag ser det kan bakgrundshistorier om rollpersoner fylla fyra funktioner: De kan vara roliga att skriva, de kan hjälpa en att skapa en djupare karaktär, de kan vara ett stöd vid spelbordet för att spela den karaktären och de kan vara en källa till äventyrskrokar för spelledaren att haka tag i.

De två första har du nog klarat av. Jag antar att du fick något nöje av att pränta ner en dryg A4 text, annars hade du inte gjort det. Att du fördjupat din rollperson från att vara en 'Human Cleric' till någon med personlighet, mål etc. står väl också klart.

Har du tänkt på de andra två?

Din bakgrundshistoria är inte den längsta jag sett, eller den med flest detaljer (inga namn på andra personer, t.ex.) men en och annan sak kanske du vill ha med dig på spelmötena så du kommer ihåg dem. »Från gränderna«, »Betraktar vapen som uttjänliga redskap« eller så. Minnesanteckningar. För att ögna igenom en A4 för att komma ihåg om din rollperson kom från fastlandet eller inte kommer ta tid. Och fem-tio spelmöten in i spelet kanske du inte har allt detta färskt i minnet.

När det gäller spelledarens användning av rollpersoners bakgrund så finns två sorters spelare. Eller i alla fall två inställningar, många spelare varierar nog mellan dem. Antingen kan man tycka att det är skitkul att spelledaren väver in ens bakgrundshistoria i kampanjen, gör konflikter personliga etc. Eller så irriterar man sig på att spelledaren inkräktar på den enda lilla bit av världen som man fått skapa själv när hon låter skurkarna kidnappa ens nära och kära.

Om du vill att spelledaren ska använda sig av din rollpersons bakgrundshistoria bör du prata med spelledaren om detta. Du kan sammanfatta bakgrunden, t.ex. i punktform. Det är inte säkert att din spelledare är jättesugen på att läsa en sida prosa just när allt annat inför kampanjen också ska förberedas. Ännu bättre kommer din spelledare tycka om dig om du skriver faktiska instruktioner om vad du önskar ska utforskas i spel, t.ex. »Min rollperson har hört en märklig Röst som barn, det vore coolt om jag fick veta något om vad det var«.

Eller så har du en spelledare som helst vill fokusera på vad som faktiskt händer vid spelbordet och inte bryr sig särskilt om rollpersonernas bakgrundshistoria ('om bakgrundshistorien är intressant, varför är den då bakgrund och inte kampanjen?'). Och då är ju alla sådanadär instruktioner onödiga. Så prata med spelledaren först.

 

[.113]

Coolt.

Som jag ser det kan bakgrundshistorier om rollpersoner fylla fyra funktioner: De kan vara roliga att skriva, de kan hjälpa en att skapa en djupare karaktär, de kan vara ett stöd vid spelbordet för att spela den karaktären och de kan vara en källa till äventyrskrokar för spelledaren att haka tag i.

De två första har du nog klarat av. Jag antar att du fick något nöje av att pränta ner en dryg A4 text, annars hade du inte gjort det. Att du fördjupat din rollperson från att vara en 'Human Cleric' till någon med personlighet, mål etc. står väl också klart.

Har du tänkt på de andra två?

Din bakgrundshistoria är inte den längsta jag sett, eller den med flest detaljer (inga namn på andra personer, t.ex.) men en och annan sak kanske du vill ha med dig på spelmötena så du kommer ihåg dem. »Från gränderna«, »Betraktar vapen som uttjänliga redskap« eller så. Minnesanteckningar. För att ögna igenom en A4 för att komma ihåg om din rollperson kom från fastlandet eller inte kommer ta tid. Och fem-tio spelmöten in i spelet kanske du inte har allt detta färskt i minnet.

När det gäller spelledarens användning av rollpersoners bakgrund så finns två sorters spelare. Eller i alla fall två inställningar, många spelare varierar nog mellan dem. Antingen kan man tycka att det är skitkul att spelledaren väver in ens bakgrundshistoria i kampanjen, gör konflikter personliga etc. Eller så irriterar man sig på att spelledaren inkräktar på den enda lilla bit av världen som man fått skapa själv när hon låter skurkarna kidnappa ens nära och kära.

Om du vill att spelledaren ska använda sig av din rollpersons bakgrundshistoria bör du prata med spelledaren om detta. Du kan sammanfatta bakgrunden, t.ex. i punktform. Det är inte säkert att din spelledare är jättesugen på att läsa en sida prosa just när allt annat inför kampanjen också ska förberedas. Ännu bättre kommer din spelledare tycka om dig om du skriver faktiska instruktioner om vad du önskar ska utforskas i spel, t.ex. »Min rollperson har hört en märklig Röst som barn, det vore coolt om jag fick veta något om vad det var«.

Eller så har du en spelledare som helst vill fokusera på vad som faktiskt händer vid spelbordet och inte bryr sig särskilt om rollpersonernas bakgrundshistoria ('om bakgrundshistorien är intressant, varför är den då bakgrund och inte kampanjen?'). Och då är ju alla sådanadär instruktioner onödiga. Så prata med spelledaren först.

Gick till ungefär så här, fick tips på olika yrken här efter förfrågan, valde war cleric då jag kollat in den och kom på grund tanken (att han fick martial weapons utan träning). Jag vet om att området är tillbaka tryckt till staden så bestämmer att jag kom utifrån från början. SL säger att jag hörde guden som barn, jag köper det och kollar om det funkar att den sedan slutade höra av sig, iaf lika tydligt, helt ok med SL. Vi kommer överens om hur jag växt upp i staden, först hos en familj ett tag sedan i ett tempel men att de lämnar staden (SL idé).

Kommer på grejen om ögat, SL tycker det är ok för och nackdelar.

Jag skriver ihop det där. Lämnar delen med vad som gjort det tydligt öppet för att SL kan göra om det till en Mantikora, orch boss, demon eller annat valfritt eftersom dels är hans minne skadat dels var han ett uppskrämt barn. SL kan använda eller skifta i det

I övrigt så tänker jag använda min flaw, trasigt minne, när det passar. Kan blanda ihop detaljer och glömma bort saker vilket kan leda till roliga saker då och då... I övrigt är det en ganska rofylld figur som aldrig fått träning och därför inte tex lärt sig ta hand om sina vapen. Det är ganska enkla koncept som fyller den egentligen så kommer inte ha några problem komma ihåg det jag behöver, men bra tips ändå! Tror att jag kommer använda mig av det nästa gång jag gör en gubbe, inte bara ideal och Bonds osv utan några korta beskrivningar sådär