Jag putsar för närvarande på ett enkelt regelsystem avsett att användas för att spela nutidsskräck (typ Cthulhu). På många sätt liknar det Cthulhu Dark, men då detta är lite FÖR rudimentärt, och dessutom inte fungerar bra för strid, behövde jag göra något eget. Rollpersonerna definieras av ett yrke samt två sidodrag (sådant som utmärker rollpersonen vid sidan av yrket). I ett stöddokument motiverar jag för mig själv och mina spelare varför reglerna ser ut som de gör, och angående yrke skrev jag så här:
"ad ingår i yrket, och vad ligger utanför? Kan t.ex. allmänläkaren operera bort en blindtarm? Kan egyptologen mer om Stonehenges hemligheter än en amatör? Det kan locka att börja skriva listor på vad som ingår. Det är ingen bra idé; sådana listor är som att bygga en bur som känslomässigt begränsar och säger mer om vad rollpersonen inte kan – världen utanför buren är ju alltid större än rummet innanför! Börja istället inifrån, från en grundläggande idé eller intuition av vem din rollperson är, och avgör sedan, när oklara situationer uppstår, från fall till fall om yrket är en tillgång eller inte för just din rollperson – och i så fall varför. Med tiden får du då en allt bättre känsla för vem rollpersonen är, en som bygger inifrån och ut, och som får ett positivt fokus (detta kan han!) snarare än ett negativt (detta kan han inte)."
Det tog en stund innan jag förstod detta varför det aldrig känslomässigt fungerat med färdighetslistor för mig, men detta är alltså skälet. Självklart kan andra tycka annorlunda, men dels ville jag bjuda på denna reflektion, dels höra om andra har liknade erfarenheter.
"ad ingår i yrket, och vad ligger utanför? Kan t.ex. allmänläkaren operera bort en blindtarm? Kan egyptologen mer om Stonehenges hemligheter än en amatör? Det kan locka att börja skriva listor på vad som ingår. Det är ingen bra idé; sådana listor är som att bygga en bur som känslomässigt begränsar och säger mer om vad rollpersonen inte kan – världen utanför buren är ju alltid större än rummet innanför! Börja istället inifrån, från en grundläggande idé eller intuition av vem din rollperson är, och avgör sedan, när oklara situationer uppstår, från fall till fall om yrket är en tillgång eller inte för just din rollperson – och i så fall varför. Med tiden får du då en allt bättre känsla för vem rollpersonen är, en som bygger inifrån och ut, och som får ett positivt fokus (detta kan han!) snarare än ett negativt (detta kan han inte)."
Det tog en stund innan jag förstod detta varför det aldrig känslomässigt fungerat med färdighetslistor för mig, men detta är alltså skälet. Självklart kan andra tycka annorlunda, men dels ville jag bjuda på denna reflektion, dels höra om andra har liknade erfarenheter.
Last edited:
