Aha! Höjden av dristighet, jag ska svara er alla - i ett och samma inlägg!
Håll i er nu:
Krigsgreven skrev:
"Jag gör detta med hjälp av artiklar som spelarna får läsa innan"
Det är en helt klart intressant idé. Till en kommande kampanj, som ett bra tag har varit på planeringsstadiet, så kan det passa perfekt. Gärna med lite layout, kanske rentav i formen av en tidning.
Krigsgreven fortsätter:
"Har du visat hur mycket i världen som är kungens förtjänst kan det räcka med små ändringar för att rollpersonerna sak fatta att det är till det värre."
Kan jag tolka det som att metaploten i dina kampanjer är något nedtonad? Rollpersonerna i min grupp lever i omvälvningens tider, förändringarna ska alltså kännas av betydligt.
Krigsgreven avslutar:
"En dynamisk värld kan lätt skapas med hjälp av slumptabeller över handlingar på lokala, lands och världsvida områden. Metaplot är en övergripande berättelse som spelarna kan, eller inte kan bli involverade i."
Menar du att du använder slumptabeller eller är det bara ett exempel? Jag skulle för min del aldrig använda slumptabeller för att avgöra sådana saker, dessa är snarare instrument jag använder mig av för att förmedla den stämning jag är ute efter, stegra det äventyr jag byggt upp osv. Slumptabeller är alldeles för chansartade (duh!).
Metaploten i min kampanj är högst reell, varje person i världen ska känna sig involverad i den.
För övrigt så lyssnade jag på Eminem och Soldier i morse.
----
Walle skriver:
"Snackar vi fantasy så kräver dylika reaktioner att rollpersonerna befinner sig närmare kungen och kungamakten än de flesta andra."
Nu tycker jag inte att vi ska ta mitt exempel på för stort allvar här, jag har inte använt och tänker inte använda mig av det scenariot...
Walle fortsätter:
"Det finns andra makthavare som oftast står rollpersonerna närmare och som de har ett mer naturligt förhållande till som kan användas istället."
Jag hade faktiskt tänkt använda mig av Den Onde Baronen-klychan, hur visste du det?
Walle konstaterar:
"Jag gillar i allmänhet inte alltför tvingande inslag i rollspelandet. Metaplotter får inte kännas onaturliga och påtvingade, som att Alfons blir kung trots att precis alla i hela riket hatar honom och vet vilken genomrutten person han är. Ingen person kan bli kung helt på egen hand oavsett hur ond han är. Den kan vara överraskande och oväntade men inte helt osannlika ens i fantasyn. Som att Alfons i själva verket är en tidsresenär ifrån fascistdimensionen och snickrar ihop ett eget litet Blitzkrieg."
Det onaturliga håller jag med om, givetvis så måste metaploten strikt hålla sig efter en internlogik, annars faller den på sin egen orimlighet. När det gäller det påtvingade - hur menar du då? Ge exempel.
Walle avslutar:
"För övrigt så håller jag med om att en dynamisk värld inte är dynamisk för att den innehåller en massa inslag helt bortom rollpersonernas kontroll."
På sätt och vis är det ju så det är, även i våran värld, det är ju sakerna utanför våran kontroll som gör den så intressant att leva i. Jag vill inte ge spelarna känslan av att de är den visp som rör runt i spelvärldens sörja just där rollpersonerna är, medan resten av världen ligger kvavlugn. Snarare vill vill jag förmedla känslan av att rollpersonerna som stoppar ner tårna och vispar runt i spelvärldens malström, som konstant är i rörelse. Rollpersonerna är inte navet allt rör sig kring, men de kan fortfarande påverka flödet.
Men visst är det du som är på din avatarbild, det liknar dig iaf.
----
Rizz skriver:
"Om jag exempelvis vill etablera en elak kung så kan jag låta en viktig spelledarperson vara en gycklare som satts i fängelse för att han häcklat denne konung."
Det här är intressant; man behöver inte klämma åt rollpersonerna för att etablera en onding, man behöver bara låta dem träffa folk som blivit åtklämda. På sätt och vis har jag använt mig av det här en massa tidigare, men det är ändå smart att göra ett konstaterande - då är man ju mer medveten om vilka medel som finns att tillgå.
Rizz fortsätter:
"Om man säger "nu skall jag berätta lite om kronpretendenterna i grannlandet!" så tänker ju bara spelarna "jaha? varför då?" och så ser de på lång väg att du håller på att förbereda några händelser i bakgrunden."
Menar du Wardukes modell, så vilar den (i mitt tycke) på att man inte är övertydlig. Generella åsiktsströmningar bland populasen tror jag man kan ta upp utan att låta spelarna ana allt för mycket. "Den allmäna åsikten bland folket verkar vara att kungen är snäll, men vid hans sida står Alfons och viskar lögner" behöver inte vara så anmärkningsvärt om man tar upp det i en längre text om hur folket i landet har det. Särskilt inte om man lägger ut diverse andra trådar, som man inte har för avsikt att använda sig av.
Rizz snubblar vidare:
"Att prata med en spelledarperson som de faktiskt vill prata med är ett bra exempel."
Javisst! Helt enig. Jag har faktiskt ett halvfärdigt inlägg om spelledarpersoner sparat här på datorn, där tänker jag ta upp bland annat det.
Rizz konstaterar:
"Det är inte ett dugg roligt att leva i en föränderlig värld om man kan gissa sig till precis hur världen kommer att förändras. Om det finns många tänkbara utfall som alla skulle innebära intressanta förändringar, då blir det däremot roligt att leva sig in i världen."
Jag hålle helt med dig här, men hur förmedlar man det på bästa sätt? Får återigen fråga efter exempel.
Rizz avslutar med:
"Ibland måste spelarna få oroa sig över något i onödan -låt vissa saker sluta bättre än vad man kanske inledningsvis skulle kunna tro."
Är du tokig, i min kampanj ska ju allt konstant sluta
värre än vad man skulle kunna tro! (Du har rätt naturligtvis)
----
"(Meta)plotting"
Stavas det verkligen med två t? Jag tänkte efter kanske 10 sekunder innan jag bestämde mig för att skriva det med ett.
Vindhand skriver:
"Det enklaste är att sluta betrakta den som metaplot och se den bara som en avlägsen del av den vanliga ploten."
Ojoj, jag luktar mig direkt till en skillnad på definitioner som skiljer sig från min. För mig är just metaplotten en avlägsen del av den vanliga plotten.
Vindhand fortsätter:
"Att Alfons blir diktator är ju ett fullbordat faktum, men om spelarna t.ex. har möjlighet att bege sig till grannlandet för att delta i guerillan eller Alfons dödspatruller är det vanlig plot, inte metaplot."
Japp, din definition skiljer sig helt klart från min och de tidigare skribenternas (som jag uppfattat deras definition iaf).
Vindhand bullrar:
"Så, grundknepet för att göra metaplot intressant är nog att se till att den
A: påverkar spelarna om än indirekt
B: kan påverkas av spelarna, åtminstone indirekt"
Håller helt med, som jag konstaterat tidigare.
Vindhand proklamerar:
"Ännu bättre är om den faktiskt redan har påverkats av spelarna, men kanske inte avsiktligen. Alfons blev kanske diktator i grannlandet för att spelarna råkade döda/fängsla den riktige tronarvingen..."
Ja, det är definitivt ett trix, om än svårt att använda speciellt ofta.
Vindhand avslutar promt:
"Det innebär dock att det inte längre är en "riktig" metaplot "
Metaplott som metaplott liksom, jag diskriminerar inte...
----
Pom skriver:
"tabellslående brukar jag tycka är roligast under planeringen"
Tabellslående? Vilket tabellslående? Vilka tabeller?
Pom fortsätter:
"Jag tycker om när rollpersonerna blir mäktiga någorlunda snabbt, både politiskt och i personlig effektivitet. Det ger spelarna möjligheter att på egna initiativ åstadkomma det jag älskar: rejäl åverkan på kampanjen."
Jag brukar inte ha så brottom att låta spelarna komma upp sig, snarare får de ambitiöst kämpa för att ta sig högre än var de startade. Som gruppen i min kampanj ser ut nu, så är det meningslöst att låta alla rollpersoner komma upp sig, särskilt då en spelar musikant och en spelar tjänare. Annars håller jag med, att spelarna ska ha möjlighet att på allvar påverka kampanjen är för mig självklart.
Pom exemplifierar:
"Exempel? Tidigt få med rollpersonerna i någon gruppering med en klar agenda. Snart nog går de sin egen väg, men under tiden kan de styras åt rätt håll, få lämplig information om metaplotten, och känna sig delaktiga (en VITAL del av en kampanjs överlevand, men det vet vi ju alla, så jag ber om ursäkt för de högljudda stora bokstäverna)."
Yes, på lite olika håll så är rollpersonerna på väg att bli rejält insyltade i skeendet. Jag har alltså fler grupperingar, men grupperingar är inte det ända sättet att ge spelarna motivation att sylta in sig. Rivalitet, konflikter och vänskap är andra - låter man spelarna få kontakter runt omkring i världen så är man på god väg att få dem insyltade.
Pom avslutar:
"jag ber om ursäkt för de högljudda stora bokstäverna"
Det tycker jag nog du ska göra, de var riktigt obehagliga...
----
Honken skriver:
"Spelar man fantasy får man använda den muntliga traditionen. Spelar man lite mer modern tid kan det ju finnas tidnings artiklar, orkar inte spelarna läsa dem så får du väl ta den muntligt. Spelare kommer alltid att behöva information, använd de till att sprida lite annan information också. Lite desinformation också, alla rykten som florerar kan ju inte vara sanna!"
Ja, ryktesspridning är en metod att låta spelarna få hum om skeendet. Men man får vara försiktig här: att låta ett rykte florera för mycket blir lätt övertydligt.
Annars inga ytterligare kommentarer, vi verkar förstå varandra.
----
Jäss alltså, nu tar jag helg, så jag har ingen möjlighet att fortsätta diskutera förrän på måndag. Tills dess får ni sköta diskuterandet själva, det klarar ni säkert.