Kullendorff
Warrior
Ok.
Detta inlägg har inga aspirationer på att vinna några grammatiska priser.
Jag skrev allt ur huvudet och är trött .. ta det för var det är.
Jag tänkte besvära er alla med en liten kort sammanfattning på den kampanj jag har kört sen c:a 1 år tillbaka. Det är inte så mycket att jag har kört fast utan mer att jag kan behöva lite kommentarer och kritik utifrån så att man inte stagnerar totalt.
Ev. medlemmar i HKRF och spelare i min grupp bör sluta läsa nu eller så förverkar de all rätt att deltaga i fortsatt Eon spel.
Jag börjar med en liten disclaimer.
Jag snor.
Mycket.
Ser/läser jag något som är bra intressant så stjäl jag hejdlöst, det är dumt att inte använda bra upplägg.
Denna kampanj är framför influerad av Katherine Kerr’s romaner och Welsh ”Runes of War”.
Elizabteh Moon’s ”The Deed of Paksenarrion” kommer även att influera fortsättningen.
Med det sagt är jag redo att måla upp bakgrunden.
Denna kampanj bygger mycket på Sommarlandet (Sommarlandet snott ifrån Kerr och i min värld är det en form av motpol till skugglandet. Ett sätt att materialsera andeplanet kan man säga).
En annan grundstomme för kampanjen är Reinkarnation och det faktum att de skulder man lämnar bakom sig i ett liv kommer komma tillbaka i nästa.
I Sommarland härskar 2 ”bröder” (vi använder oss av Kerrs namn på dom för enkelhets skull, Evandar och Sheatano) dom är VÄLDIGT (Evandar är till exempel känd för att med en handviftning sända iväg Tirakernas gudinna) mäktiga andevarelser och står egentligen över sådana småaktigheter som kön osv. Dom är varandras motpoler och kan inte existera utan varandra. Dom kämpar hela tiden mot varandra om herraväldet över Sommarland. Man skulle kunna klassificera Evandar som ”god” och Sheatano som ”ond”, men det är att göra saker allt för enkla för sig. Sheatano är mest bitter för att Evandar är den som för det mesta har kontroll över Sommarland och har mest magisk makt.
I vilket fall som …
Evandar är nämligen väldigt intresserad av Mundana och de konstiga livsformer som lever där. Han kan korta stunder manifestera sig i Mundana men har lite problem med järn och andra småsaker såsom tid/rum etc … Mest förvånad är han över människor (alver, dvärgar, tiraker etc) glädje över livet. Han kan inte förstå det. Dom lever korta liv, fyllda med vedermödor och strapatser, ändå så verkar dom ha så kul.
Till slut beslutar han sig för att ta det stora steget. Han är trött på sin halvgudstatus och vill pröva på att leva som en dödlig … dock förstår han att när han lämnar Sommarland och kommer födas som en dödlig kommer han att behöva beskydd. För en sådan händelse kommer inte ske utan problem. Det största problemet blir ju till att börja med att han kommer födas utan några som helst minnen av vem han var tidigare och antagligen (här vet inte Evandar exakt) med en kasse magiska förmågor.
Enter Rollpersonerna ..
Inget av det ovan vet RP´na något om och dom kommer antagligen inte få reda på mycket heller.
Det hela börjar med att RP´na i ett långt tidigare liv lovar Evandar att hjälpa honom när han ska födas på Mundana .. ett par livsöden senare …
Jag började denna kampanj med att ha ihjäl spelarnas gamla karaktärer (som redan hade genomlidit en gigantisk kampanj och började bli förbannat bra) med en giftgas och tyckte att det var ju synd men det var ändå dags att skaffa nya karaktärer. Efter mycket tandagnissel och tjat så arkiverades de äldre karaktärerna och nya skapades. Vi spelade ett litet mindre äventyr med de nya karaktärerna (utspelades under den Cirefaliska Erövringen av Asharien) innan jag började sätta planen i verket.
Efter 4-5 spelmöten, där RP´na led skeppsbrott, byggde improviserad flotte, tog sig i land på ondskefull ö full av Tiraker, stötte på en gammal civilisation (ni vet det klassiska), åter blev anfallen av ondskefulla Tiraker för att slutligen bli räddade av ett gäng söta pygmér som senare visade sig vara kannibaler som helt sonika tänkte offra RP´na till sin ”gud” (som bara råkade vara Sheatano) så var de ganska spaka och villiga att ta emot all hjälp de kunde få. Så när kannibalerna håller på och offra RP´na (vilket med hjälp av schyssta droger sker i nåt mellanting mellan den materiella världen och Sommarland) till Sheatano så träder Evandar in på scenen. Han erbjuder sig att rädda karaktärerna om dom bara lovar att hjälpa honom lite senare. Mest en småsak .. dom ska bara skydda ett litet barn.
Sagt och gjort, RP´na svär på allt vad de usla själar vet och voila så är de återigen fria ifrån kannibalerna.
Nästa halva spelmöte var bara utformat för att ha ihjäl RP´na … vilket gick fint … sen kastade återigen tillbaka spelarna till deras äldre karaktärer när de vaknar upp på Akademin i Chadariens Hopp där de har vårdats länge för förgiftningen de ådrog sig … de har visst hallucinerat mycket.
Glädjen blev stor hos spelarna och mycket ryggdunk var det och gratulationer för att jag hade gjort en Bobby på dom utan att dom märkte det.
Så småningom så fortsatte de äldre karaktärerna sina liv, öppnade värdshus, började planera på att bärga den jätte statyn av jade som dom stötte på i förra kampanjen etc … föga anade dom att andra makter vävde stora planer som skulle involvera dom mycket snarare än vad dom trodde.
Efter 3-4 spelmöten så satte jag igång nästa episod.
Spelarna får här i uppgift att skydda (tillfångata) ett barn till en häxa i skuggskogen.
Iom att gruppen är löst knuten till Cirza templet så använde jag mig av Cirza orden som arbetsgivare. Men det går bra med vilken religion eller sammanslutning av magiker som helst.
En av Cirza templets orakel hade iaf ”sett” att denna pojke bar på stora krafter och måste skyddas till varje pris. Sagt och gjort.
Nu ett litet ord om antagonister …
Det finns ett gäng.
Så gott som alla synska personer, orakel, schamaner eller andra ”mystiska” personer är medvetna om att det har fötts ett gossebarn med makalösa magiska krafter och att han har makt att påverka världen.
Givetvis så vill många av dom skydda honom mot omvärlden att forma honom som ett redskap för just deras syften.
I min kampanj så finns det par huvudantagonister:
Cirza orden – Cirza templet har ingalunda ”goda” avsikter. Dom vill som alla andra styra och forma barnet till ett verktyg dom kan använda.
Thalaskerna – samma som ovan.
Legio Colonan – se ovan.
Daak kyrkan – Daak kyrkan med ärke inkvisitor Hengal Kaane i spetsen vill framför allt ha ihjäl barnet pronto. Helst igår.
Div lösa demonkulter ifrån västlandet – stora huvud prellen sa att vi skulle ta barnet. Så det gör vi. Vad dom vill med honom varierar, vissa vill forma honom såsom ovan nämda magiordnar. Vissa vill äta upp honom. Andra hoppa mest på det iom att alla andra verk göra det.
Detta ser ju lite jobbigt ut för RP´na, vilka fan ska dom lita på. Int fan ska dom väl uppfostra ungen själv?
Bra fråga .. se nedan för lite olika varianter …
Ja, som sagt .. RP´na begav sig till skuggskogen och efter en jädra massa vedermödor lyckades de lokalisera ”häxans” boning. Den senare visade sig tyvärr vara nerbränd och inga spår av ungen. Efter ytterliggare lite vedermödor så lokaliserade RP´na ungen, slog tillbaka ett gäng argsinta naturvarelser som inte tyckte om att RP´na besudlade häxans mark. Efter ytterliggare lite intermezzon med lite Thalasker (ja det var fan med folk det fanns i den skogen) så började RP´na planera för återfärden.
I samband med detta så ser en av RP´na i en vaken dröm (han är (eller ja .. var) en förbannat religös Cirzariddare) en symbol, och hör hur guden beordrar honom att i detta tecken så ska barnet finna en fristad. Det är också nu som barnet får namnet Svartlugg av spelarna. RP´na beger sig tillbaka till Chadariens Hopp med Svartlugg.
Ett par notiser om svartlugg:
Han är ett litet barn – 6-7 år bara och handlar/fungerar därefter.
Han har förbannat mäktiga magiska förmågor. Inga detaljer ges. Bara utgå ifrån att han kan rädda situationen om det skulle behövas.
Jag hade kul med att låta honom ty sig till och se upp till den spelare som jag personligen vet har svårast för dylika situationer (ni vet, han som alltid spelar stor och stark) och detta födde i sin tur underbart rollspel.
Han är arg, rädd, lessen. Hans ”låssasmamma” har ju dött. Och han tror att det är hans fel.
Hans enda minne av henne är en medaljong (samma symbol som RP´n såg i drömmen …duh) som han fick när hennes stuga började brinna.
Han talar också om att det fanns en snäll farbror där hos dom ibland.
I Chadariens Hopp får gruppen lite interna problem. Cirza templet vill ha ungen pronto.
Gruppen vill inte gå med på något sådant. Den cirefaliska magikern och Cirza riddaren beordras att föra Svartlugg till templet. .. intensivt rollspel följer.
Cirza riddaren rådfrågar sin gud – inget svar.
Suck … dom beslutar sig för att göra lite efterforskningar om symbolen först innan dom tar beslut.
Efter en jädra massa om och men så spårar de symbolen till ett daakiskt helgon … närmare bestämt skyddshelgonet för sjuka (eller nja .. nåt ditåt .. har inte böckerna här .. skriver ur minnet).
Efter en J-A massa argumenterade som beger sig dock gruppen med Svartlugg rakt in i Lejonets håla. För att uppsöka nunnetemplet där den orden som har samma symbol som den dom hittade hos Svartlugg har sitt huvudsäte (snygg mening) för att, om möjligt få några svar.
Ja .. väl inne i Jargien så går allt åt fanders (har man rykte 24 som en Soldisk förkämpe och inte gör något för att dölja vem man är får man skylla sig själv) men efter lite lämpligt brukande av våld och en j-a massa smygande (involverade en fritagning ifrån Daakiskt fängelse, potions med areateleport, båtsänkning, en falsk hängning och alviskt prickskytte av oväntad klass) så lyckas gruppen (nu dock kraftigt decimerad och iklädd enbart underkläder) ta sig till Nunneklostret mitt i staden.
Där väntar dom en schysst överraskning. Till att börja med att klostret en täckmantel för ett urgammal kult som tillber Jordmodern & Dibuk. Och, sen finns där en gammal magiker som gruppen känner sedan innan som mest beklagar sig för att dom har tagit sån tid på sig. Efter lite trassel så försvinner han iväg med Svartlugg till sitt hem i Urag-Ghan där han ska ta hand om Svartlugg ….
Jaa, lite snopna, men ändå glada beger sig RP´na åter hemåt.
En relativt lång tid av småäventyr tar sin början, det går lite mer än ett år för RP´na innan nästa del tar sin början.
Här passar jag även på att köra en liten episod (3 spelmöten á 6 timmar) med nya karaktärer. Jag gjorde karaktäerna, delade ut dom a lá konvent och körde ett litet scenario som utspelade sig under frihetskriget i Asharien. Kontentan av det scenariot var att RP´na misslyckades med att skydda Svartlugg även i den inkarnationen och därför fortfarande har en skuld till Evandar .. nu börjar dom också förstå att det är ett gammalt löfte som dom har avgett tidigare som kanske ligger bakom detta. Och att dom inte bara skyddar ett litet barn utan även sina odödliga själar.
Under svärdsspelen i Hadarlon så kontaktas RP´na av en man ifrån Västlandet som hävdar att han har sänts ut ifrån sitt tempel för att skydda barnet. Han häver ur sig en massa floskler om profetsior och en massa annat momo jumbo. Och drämmer även till med att innan året är slut så kommer något hemskt hända Svartlugg om inte RP´na (och han givetvis) beger sig dit för att skydda honom. Kultisten är givetvis inställd på att inte bli trodd och att behöva resa långt och spela snäll länge innan RP´na litar på honom … döm om min förvåning när RP´na efter 2 timmar kläcker ur sig var Svartlugg är. Kultisten är inte sen att agera utan han förgiftar magikern i gruppen med kvicksilver (mest för att försena dom) och beger sig sen till Urag-Ghan för att kidnappa Svartlugg. (I min grundplan ingick inte detta händelseförlopp, men va fan … e spelarna så dumma så får dom skylla sig själva).
Han lyckas kidnappa Svartlugg, tätt efter kommer även RP´na till Urag-Ghan.
Till Urag-Ghan kommer även Daakiska inkvisatörer ledda av Hengal Kaane (bra förklädda), en grupp Thalasker (inte lika bra förklädda) och en grupp Cirza riddare (förklädnad?) .. alla i jakt på Svartlugg.
En del trassel uppstår.
Slutligen lyckas de iaf spåra kultistens ursprung till den där stan som ligger mitt i Tarkas (jag har som sagt inte böckerna här). De återvänder hem och börjar planera en färd ditåt.
Projekt Tjuvstaden.
För ett par månader sedan startade jag upp ett litet projekt som jag kallade tjuvstaden. Efter Robert Aspirin’s gamla idé. Vi har använt staden mitt i Tarkas som bakgrund till den.
Det hela funkar fin fint. Staden är minst lika smutsig och våldsam som orginalet.
Det är asså dit som RP´na nu är på väg för att hitta Svartlugg.
Det kommer vara ett GÄNG småäventyr där innan dom ens närmar sig honom.
Men vad som sedan ska hända vet jag inte riktigt.
Det är iaf tanken att spelarna ska spela en liten episod till med deras tidiagre liv. Där dom återigen kommer misslyckas med att skydda svartlugg.
Hur jag har tänkt mig att slutet ska vara vet jag … men jag håller lite på det.
Vill se vad andra folk har för ideér.
Så, intryck?
Uppslag?
Kritik?
Flame me …
ICQ: 2869618
MvH
Kullendorff
"För övrigt anser jag att NeoGames kan börja ge oss rimliga releasedatum"
Detta inlägg har inga aspirationer på att vinna några grammatiska priser.
Jag skrev allt ur huvudet och är trött .. ta det för var det är.
Jag tänkte besvära er alla med en liten kort sammanfattning på den kampanj jag har kört sen c:a 1 år tillbaka. Det är inte så mycket att jag har kört fast utan mer att jag kan behöva lite kommentarer och kritik utifrån så att man inte stagnerar totalt.
Ev. medlemmar i HKRF och spelare i min grupp bör sluta läsa nu eller så förverkar de all rätt att deltaga i fortsatt Eon spel.
Jag börjar med en liten disclaimer.
Jag snor.
Mycket.
Ser/läser jag något som är bra intressant så stjäl jag hejdlöst, det är dumt att inte använda bra upplägg.
Denna kampanj är framför influerad av Katherine Kerr’s romaner och Welsh ”Runes of War”.
Elizabteh Moon’s ”The Deed of Paksenarrion” kommer även att influera fortsättningen.
Med det sagt är jag redo att måla upp bakgrunden.
Denna kampanj bygger mycket på Sommarlandet (Sommarlandet snott ifrån Kerr och i min värld är det en form av motpol till skugglandet. Ett sätt att materialsera andeplanet kan man säga).
En annan grundstomme för kampanjen är Reinkarnation och det faktum att de skulder man lämnar bakom sig i ett liv kommer komma tillbaka i nästa.
I Sommarland härskar 2 ”bröder” (vi använder oss av Kerrs namn på dom för enkelhets skull, Evandar och Sheatano) dom är VÄLDIGT (Evandar är till exempel känd för att med en handviftning sända iväg Tirakernas gudinna) mäktiga andevarelser och står egentligen över sådana småaktigheter som kön osv. Dom är varandras motpoler och kan inte existera utan varandra. Dom kämpar hela tiden mot varandra om herraväldet över Sommarland. Man skulle kunna klassificera Evandar som ”god” och Sheatano som ”ond”, men det är att göra saker allt för enkla för sig. Sheatano är mest bitter för att Evandar är den som för det mesta har kontroll över Sommarland och har mest magisk makt.
I vilket fall som …
Evandar är nämligen väldigt intresserad av Mundana och de konstiga livsformer som lever där. Han kan korta stunder manifestera sig i Mundana men har lite problem med järn och andra småsaker såsom tid/rum etc … Mest förvånad är han över människor (alver, dvärgar, tiraker etc) glädje över livet. Han kan inte förstå det. Dom lever korta liv, fyllda med vedermödor och strapatser, ändå så verkar dom ha så kul.
Till slut beslutar han sig för att ta det stora steget. Han är trött på sin halvgudstatus och vill pröva på att leva som en dödlig … dock förstår han att när han lämnar Sommarland och kommer födas som en dödlig kommer han att behöva beskydd. För en sådan händelse kommer inte ske utan problem. Det största problemet blir ju till att börja med att han kommer födas utan några som helst minnen av vem han var tidigare och antagligen (här vet inte Evandar exakt) med en kasse magiska förmågor.
Enter Rollpersonerna ..
Inget av det ovan vet RP´na något om och dom kommer antagligen inte få reda på mycket heller.
Det hela börjar med att RP´na i ett långt tidigare liv lovar Evandar att hjälpa honom när han ska födas på Mundana .. ett par livsöden senare …
Jag började denna kampanj med att ha ihjäl spelarnas gamla karaktärer (som redan hade genomlidit en gigantisk kampanj och började bli förbannat bra) med en giftgas och tyckte att det var ju synd men det var ändå dags att skaffa nya karaktärer. Efter mycket tandagnissel och tjat så arkiverades de äldre karaktärerna och nya skapades. Vi spelade ett litet mindre äventyr med de nya karaktärerna (utspelades under den Cirefaliska Erövringen av Asharien) innan jag började sätta planen i verket.
Efter 4-5 spelmöten, där RP´na led skeppsbrott, byggde improviserad flotte, tog sig i land på ondskefull ö full av Tiraker, stötte på en gammal civilisation (ni vet det klassiska), åter blev anfallen av ondskefulla Tiraker för att slutligen bli räddade av ett gäng söta pygmér som senare visade sig vara kannibaler som helt sonika tänkte offra RP´na till sin ”gud” (som bara råkade vara Sheatano) så var de ganska spaka och villiga att ta emot all hjälp de kunde få. Så när kannibalerna håller på och offra RP´na (vilket med hjälp av schyssta droger sker i nåt mellanting mellan den materiella världen och Sommarland) till Sheatano så träder Evandar in på scenen. Han erbjuder sig att rädda karaktärerna om dom bara lovar att hjälpa honom lite senare. Mest en småsak .. dom ska bara skydda ett litet barn.
Sagt och gjort, RP´na svär på allt vad de usla själar vet och voila så är de återigen fria ifrån kannibalerna.
Nästa halva spelmöte var bara utformat för att ha ihjäl RP´na … vilket gick fint … sen kastade återigen tillbaka spelarna till deras äldre karaktärer när de vaknar upp på Akademin i Chadariens Hopp där de har vårdats länge för förgiftningen de ådrog sig … de har visst hallucinerat mycket.
Glädjen blev stor hos spelarna och mycket ryggdunk var det och gratulationer för att jag hade gjort en Bobby på dom utan att dom märkte det.
Så småningom så fortsatte de äldre karaktärerna sina liv, öppnade värdshus, började planera på att bärga den jätte statyn av jade som dom stötte på i förra kampanjen etc … föga anade dom att andra makter vävde stora planer som skulle involvera dom mycket snarare än vad dom trodde.
Efter 3-4 spelmöten så satte jag igång nästa episod.
Spelarna får här i uppgift att skydda (tillfångata) ett barn till en häxa i skuggskogen.
Iom att gruppen är löst knuten till Cirza templet så använde jag mig av Cirza orden som arbetsgivare. Men det går bra med vilken religion eller sammanslutning av magiker som helst.
En av Cirza templets orakel hade iaf ”sett” att denna pojke bar på stora krafter och måste skyddas till varje pris. Sagt och gjort.
Nu ett litet ord om antagonister …
Det finns ett gäng.
Så gott som alla synska personer, orakel, schamaner eller andra ”mystiska” personer är medvetna om att det har fötts ett gossebarn med makalösa magiska krafter och att han har makt att påverka världen.
Givetvis så vill många av dom skydda honom mot omvärlden att forma honom som ett redskap för just deras syften.
I min kampanj så finns det par huvudantagonister:
Cirza orden – Cirza templet har ingalunda ”goda” avsikter. Dom vill som alla andra styra och forma barnet till ett verktyg dom kan använda.
Thalaskerna – samma som ovan.
Legio Colonan – se ovan.
Daak kyrkan – Daak kyrkan med ärke inkvisitor Hengal Kaane i spetsen vill framför allt ha ihjäl barnet pronto. Helst igår.
Div lösa demonkulter ifrån västlandet – stora huvud prellen sa att vi skulle ta barnet. Så det gör vi. Vad dom vill med honom varierar, vissa vill forma honom såsom ovan nämda magiordnar. Vissa vill äta upp honom. Andra hoppa mest på det iom att alla andra verk göra det.
Detta ser ju lite jobbigt ut för RP´na, vilka fan ska dom lita på. Int fan ska dom väl uppfostra ungen själv?
Bra fråga .. se nedan för lite olika varianter …
Ja, som sagt .. RP´na begav sig till skuggskogen och efter en jädra massa vedermödor lyckades de lokalisera ”häxans” boning. Den senare visade sig tyvärr vara nerbränd och inga spår av ungen. Efter ytterliggare lite vedermödor så lokaliserade RP´na ungen, slog tillbaka ett gäng argsinta naturvarelser som inte tyckte om att RP´na besudlade häxans mark. Efter ytterliggare lite intermezzon med lite Thalasker (ja det var fan med folk det fanns i den skogen) så började RP´na planera för återfärden.
I samband med detta så ser en av RP´na i en vaken dröm (han är (eller ja .. var) en förbannat religös Cirzariddare) en symbol, och hör hur guden beordrar honom att i detta tecken så ska barnet finna en fristad. Det är också nu som barnet får namnet Svartlugg av spelarna. RP´na beger sig tillbaka till Chadariens Hopp med Svartlugg.
Ett par notiser om svartlugg:
Han är ett litet barn – 6-7 år bara och handlar/fungerar därefter.
Han har förbannat mäktiga magiska förmågor. Inga detaljer ges. Bara utgå ifrån att han kan rädda situationen om det skulle behövas.
Jag hade kul med att låta honom ty sig till och se upp till den spelare som jag personligen vet har svårast för dylika situationer (ni vet, han som alltid spelar stor och stark) och detta födde i sin tur underbart rollspel.
Han är arg, rädd, lessen. Hans ”låssasmamma” har ju dött. Och han tror att det är hans fel.
Hans enda minne av henne är en medaljong (samma symbol som RP´n såg i drömmen …duh) som han fick när hennes stuga började brinna.
Han talar också om att det fanns en snäll farbror där hos dom ibland.
I Chadariens Hopp får gruppen lite interna problem. Cirza templet vill ha ungen pronto.
Gruppen vill inte gå med på något sådant. Den cirefaliska magikern och Cirza riddaren beordras att föra Svartlugg till templet. .. intensivt rollspel följer.
Cirza riddaren rådfrågar sin gud – inget svar.
Suck … dom beslutar sig för att göra lite efterforskningar om symbolen först innan dom tar beslut.
Efter en jädra massa om och men så spårar de symbolen till ett daakiskt helgon … närmare bestämt skyddshelgonet för sjuka (eller nja .. nåt ditåt .. har inte böckerna här .. skriver ur minnet).
Efter en J-A massa argumenterade som beger sig dock gruppen med Svartlugg rakt in i Lejonets håla. För att uppsöka nunnetemplet där den orden som har samma symbol som den dom hittade hos Svartlugg har sitt huvudsäte (snygg mening) för att, om möjligt få några svar.
Ja .. väl inne i Jargien så går allt åt fanders (har man rykte 24 som en Soldisk förkämpe och inte gör något för att dölja vem man är får man skylla sig själv) men efter lite lämpligt brukande av våld och en j-a massa smygande (involverade en fritagning ifrån Daakiskt fängelse, potions med areateleport, båtsänkning, en falsk hängning och alviskt prickskytte av oväntad klass) så lyckas gruppen (nu dock kraftigt decimerad och iklädd enbart underkläder) ta sig till Nunneklostret mitt i staden.
Där väntar dom en schysst överraskning. Till att börja med att klostret en täckmantel för ett urgammal kult som tillber Jordmodern & Dibuk. Och, sen finns där en gammal magiker som gruppen känner sedan innan som mest beklagar sig för att dom har tagit sån tid på sig. Efter lite trassel så försvinner han iväg med Svartlugg till sitt hem i Urag-Ghan där han ska ta hand om Svartlugg ….
Jaa, lite snopna, men ändå glada beger sig RP´na åter hemåt.
En relativt lång tid av småäventyr tar sin början, det går lite mer än ett år för RP´na innan nästa del tar sin början.
Här passar jag även på att köra en liten episod (3 spelmöten á 6 timmar) med nya karaktärer. Jag gjorde karaktäerna, delade ut dom a lá konvent och körde ett litet scenario som utspelade sig under frihetskriget i Asharien. Kontentan av det scenariot var att RP´na misslyckades med att skydda Svartlugg även i den inkarnationen och därför fortfarande har en skuld till Evandar .. nu börjar dom också förstå att det är ett gammalt löfte som dom har avgett tidigare som kanske ligger bakom detta. Och att dom inte bara skyddar ett litet barn utan även sina odödliga själar.
Under svärdsspelen i Hadarlon så kontaktas RP´na av en man ifrån Västlandet som hävdar att han har sänts ut ifrån sitt tempel för att skydda barnet. Han häver ur sig en massa floskler om profetsior och en massa annat momo jumbo. Och drämmer även till med att innan året är slut så kommer något hemskt hända Svartlugg om inte RP´na (och han givetvis) beger sig dit för att skydda honom. Kultisten är givetvis inställd på att inte bli trodd och att behöva resa långt och spela snäll länge innan RP´na litar på honom … döm om min förvåning när RP´na efter 2 timmar kläcker ur sig var Svartlugg är. Kultisten är inte sen att agera utan han förgiftar magikern i gruppen med kvicksilver (mest för att försena dom) och beger sig sen till Urag-Ghan för att kidnappa Svartlugg. (I min grundplan ingick inte detta händelseförlopp, men va fan … e spelarna så dumma så får dom skylla sig själva).
Han lyckas kidnappa Svartlugg, tätt efter kommer även RP´na till Urag-Ghan.
Till Urag-Ghan kommer även Daakiska inkvisatörer ledda av Hengal Kaane (bra förklädda), en grupp Thalasker (inte lika bra förklädda) och en grupp Cirza riddare (förklädnad?) .. alla i jakt på Svartlugg.
En del trassel uppstår.
Slutligen lyckas de iaf spåra kultistens ursprung till den där stan som ligger mitt i Tarkas (jag har som sagt inte böckerna här). De återvänder hem och börjar planera en färd ditåt.
Projekt Tjuvstaden.
För ett par månader sedan startade jag upp ett litet projekt som jag kallade tjuvstaden. Efter Robert Aspirin’s gamla idé. Vi har använt staden mitt i Tarkas som bakgrund till den.
Det hela funkar fin fint. Staden är minst lika smutsig och våldsam som orginalet.
Det är asså dit som RP´na nu är på väg för att hitta Svartlugg.
Det kommer vara ett GÄNG småäventyr där innan dom ens närmar sig honom.
Men vad som sedan ska hända vet jag inte riktigt.
Det är iaf tanken att spelarna ska spela en liten episod till med deras tidiagre liv. Där dom återigen kommer misslyckas med att skydda svartlugg.
Hur jag har tänkt mig att slutet ska vara vet jag … men jag håller lite på det.
Vill se vad andra folk har för ideér.
Så, intryck?
Uppslag?
Kritik?
Flame me …
ICQ: 2869618
MvH
Kullendorff
"För övrigt anser jag att NeoGames kan börja ge oss rimliga releasedatum"