Vad finns det för fler missförstådda fall?
Pappan i "Jurtjyrkogården". Den vägen in till nekromantikens värld tycker jag förresten är en av de enklaste att relatera till. Man vill göra något levande igen för att man helt enkelt inte är mogen nog att låta naturen ha sin gång och ta farväl till någon som har dött.
Det är enkelt att sympatisera med en nekromantiker som egentligen bara velat bringa sin fru och dotter tillbaka till livet. Och om alla experiment misslyckats, och om gubben har blivit sur, demonisk, hatisk och bitter, då kan man förstå det också.
---
Jag är rätt förtjust i en annan infallsvinkel också. I julsagan om Ebenezer Scrooge (ni vet, han som får träffa tre julandar innan julafton) så finns det en scen som jag har lagt på minnet. Ebenezer var en rätt ensammen pojk, och de förgågna jularnas ande konstaterar "du hade inte många vänner", varpå Ebenezer raskt kontrar "åjo, jag hade många." och börjar sedan nämna idel fiktiva personer, däribland Robinson Cruse. Anden frågar då medkännande om inte Ebenezer också hade några vänner bland de
levande.
Det är en vemodig scen, och den passar utmärkt på nekromantiker också: Personer som är ensamma och därför fokuserar mer på de döda än de levande. Inte konstigt; när man läser om historiska personer kan man ju alltid forma dem i sitt huvud så att de tilltalar en, man får alltså aldrig det där sunda givandet och tagandet som när man umgås med levande männsikor.
Det får vara anledningen till att den här typen av nekromantiker är så förtjusta i lägre odöda; de utmanar inte nekromantikern på något sätt. De är enkla att umgås med. Precis som med Ebenezer Scrooge och hans favorit-romanfigur; Robinson Crusoe.
