Nekromanti Mitt i smeten

[Flurtis]

Begränsad tid och ett par whiskeys kommer belasta det här inlägget så spare with me.

När manusförfattare skriver avsnitt till tv-serier så har jag hört talas om att det finns vissa trix i strukturen som gör att en tittare lättare kan komma in i avsnittet ifall man inte sett programmet från början. Säg att programmet börjar 19:00, men du slår på tv:n först 19:15. Då vill man ju som manusföfattare att du så snabbt som möjligt skall kunna sätta dig in i storyn för att vilja se resten av avsnittet.

Samma problem existerar ju när man spelar kampanjer. Ofta dyker nya personer upp som inte varit med från kampanjens början.

Så vilka tips och trix finns det att använda sig av för att snabbare integrera spelarna rent berättelse mässigt? Bortse från metanivå nu.


//Flurtis, undrar ifall han fick fram frågeställningen??

 

[rjonas]

I filmer och teveserier brukar de lösa det genom att låta förtexterna hålla på i en kvart eller längre. Dessutom brukar de första scenerna innehålla övertydlig dialog mellan skådespelarna.

I ett rollspel kan man använda sig av flera handouts som informerar om ungefär samma sak, fast på olika sätt. Via brev, tidningar, dagböcker och annat. Man kan också använda sig av SLP som glider in lite snyggt och intervjuar de spelare som brukar komma ihåg detaljer.

Oftast brukar vi lösa sånt genom att meta-snacka lite om plotten, med det skulle jag ju bortse ifrån.

 

[Rising]

Cool fråga. Verkligen annorlunda.

Det TV-serier gör med stor framgång är att de låter karaktärerna ha s.k. Riff; återkommande grejer som gör sig påminda i handlingen för att visa vem karaktärerna är och vilka relationer de har till varandra.

Niles Crane är exempelvis hopplöst förälskad i husan som jobbar hos hans bror, och det vet alla om utom just husan. Detta är något som ständigt repeteras i olika variationer, just för att nya tittare skall förstå vad som är grejen.

Mulder och Scully har en relation där den ena är idealistisk medan den andra försöker vara rationell, och återigen är detta något som författarna försöker hitta något sätt att åskådliggöra tidigt i varje avsnitt.

Sådana där Riff är bra att ha i rollspel också, ty det är ett snabbt sätt att lyfta fram rollpersonernas (och andra personers) rötter och fundament. Det kan kanske verka syntetiskt och tillgjort att hela tiden repetera vissa saker, men jag tycker inte det. Om man tänker efter litet så gör vi ju på det här viset även i verkligheten; en kontorskclown spelar apa på ungefär ett och samma sätt vid varje morgonfika på jobbet, till exempel. Vi har alla vissa beteendemönster som vi repeterar. Vad det här "knepet" handlar om är bara att vi även bör gestalta sådana saker i vårt rollspelande.

Jag tror framför allt att det är klokt att ge varje viktig spelledarperson en ny "entré" varje gång denne visar sig för första gången i en ny session.

Alltså: Ponera att du har en tokrolig uppfinnare i din kampanj. Första gången spelarna träffade honom så visade han en massa av sina galna uppfinningar, och det blev ett roligt möte. Okej, men nu är det ett nytt spelmöte, och äventyrarna har hittat en artefakt som de inte begriper sig på, och de tänker besöka uppfinnaren för att se vad han kan ha att säga om den. Hur spelleder du detta möte?

I det här läget tycker jag alltså att det vore klokt om man lät uppfinnaren vara exalterad när äventyrarna kom och hälsade på, och omedelbart började babbla om de nya uppfinningar han skapat sedan de sågs senast.

Alltså: Jag tycker det vore klokt att ge den galne uppfinnaren en ny presentation; att etablera honom på nytt i handlingen. Om det finns nya spelare runt bordet så kommer de snabbt att förstå vad uppfinnaren är för en kuf, men det är även bra för övriga spelare, eftersom man kommer in i ett visst lunk när ett bekant riff spelas i handlingen.

Dessutom - efter att ha lyssnat på en radiointervju med Quentin Tarantino, där han berättat om hur kul han tycker det är med just de scener där figurer får göra entré; och varför han ägnar så enormt mycket tid åt dessa scener i Inglourious Basterds - så har jag blivit övertygad om att den typen av introduktioner förmodligen är de roligaste scenerna som finns. Så det är bara coolt att köra dem flera gånger.

 

[Arfert]

Lätt OT:
jänkarna är verkligen bra på att etablera personer överhuvudtaget i filmer, ett klassiskt exempel är ju de första fem minuterna i Afrikas Drottning där den manlige (Bogart) och kvinnliga (Hepburn) huvudpersonen etableras, presenteras utan att det sägs ett ord. Trots det har man tvärkoll på vad det är för slags personer.

Eller de första fyra minuterna i RoboCop, där man, väldigt snyggt, får klart för sig att (om man inte vetat någonting om filmen innan den börjar):
-Det är en polisfilm
-det är SF i en nära framtid, och man fattar världen (lägg märke till, t.ex. att det DÖR NÅGON i alla de små bildrutorna i introt till nyhetsprogrammet).. och att de två huvudnyheterna, viktade lika mycket, är att de svarta i Sydafrika har atombombat en vit utbrytarstat, och att presidenten i USA råkat ut för ett komiskt missöde som tyngdlös på en rymdstation.. antydande att atomkrig i Afrika är vardagsmat)
-vilka huvudpersonerna är
-vilka skurkarna är
-att polisen som huvudpersonen ersätter är dödad av skurken, och att huvudpersonen sannolikt riskerar samma sak

...en annan grej som jänkarna använder ofta , för att folk ska kunna hålla isär alla karaktärer, är att man hälsar hela tiden på varandra med namn (förnamn eller efternamn) och inte "Hej"...

 

[rjonas]

Norm!!!

När Norman gör entré på baren Cheers så ropar alla hans namn i kör. Det etablerar att Norm är en kul kille, omtyckt av alla. Norms motpol är Cliff.