Nightowl
Champion
Jag har ett tag haft idéer om en D&D-kampanj inspirerad av vissa dataspel, som Warlords och Heroes of Might and Magic. Nu inser jag att det är livsfarligt att tala om inspirationskällor eftersom folk minns och påverkas av olika saker, men det är lika bra jag är tydlig! : )
I alla fall, i den här sortens spel sitter man och försöker bygga trupper för ett visst folkslag, och sedan försöker man gå runt och erövra spelbrädet. Det intressanta är att trupperna inte bara består av olika slags människor med olika träning och utrustning, utan varje folk har också olika monster som är allierade, ledare eller vad det nu kan vara. Typ, i Heroes... finns det ett folk med trupper inspirerade av typisk medeltid, så de har riddare och bågskyttar och folk med stångvapen och heliga män i säckväv, och de kan ställa upp änglar och (vill jag minnas) enhörningar som trupper, medan orcherna inte bara har olika slags "svartfolk" utan också jättar, fågel rock och vargar i sina trupper.
När jag satt och spelade de här så kom jag att tänka på hur det måste se ut i sådana här städer. Man kan ju inte bara använda monstren när det är krig. Tänk vilken nytta man har av en jätte när man ska bygga en mur, eller av en harpya när man ska skicka ett brev! Om alla stadsvakterna är golems, har inte polismyndigheten väldigt låga omkostnader då? I ett rike med odöda där kanonmaten är själlösa skelett och zombier, och de mer uppsatta är högre odöda som måste sluka livsenergi på olika sätt för att överleva, där behöver väl ingen mat, egentligen, men dom måste ju få tag på en massa slavar (för att överklassen ska få käk) och lik (för att ersätta underklassen när den slits ut). Osv.
Jag, som när fantasier om att få spela jätte*, gillar förstås idén om en värld där "monster" är folk som alla andra. Tänk vad häftigt att gå omkring i en sådan där stad! Min lilla culture gamer tycker förstås det är häftigt att spekulera om vad som skulle hända i en sådan värld, och D&D känns verkligen som rätt spel för det här, eftersom det är det spel där jag kan ha en halvlingtjuv och min kompis har en enhörning och vi är precis lika häftiga!
OK, här har vi premisserna:
1, I den här världen, som i andra D&D-världar, finns en hel del märkliga monster och varelser, många av dem intelligenta. Istället för att vara slumpmässiga möten i skogen har man dock domesticerat dom ointelligenta monstren och slutit fred med dom intelligenta. Det är inte nödvändigtvis dom klassiska spelarraserna som dominerar världen heller.
2, Eftersom dom här monstren är mer hårt kopplade till en viss miljö, har det utkristalliserats ett antal typiska lösningar, som har mer med terräng och naturgeografi att göra än var platser ligger. Alltså, två skogssamhällen med wild elves och halflings styrda av gröna drakar har ganska mycket gemensamt, även om dom är hundra mil från varandra.
3, Samtidigt gör det här att även om man krigar och har sig så är det här med erövring svårare; ett samhälle dominerat av nattlevande varelser får problem om dom försöker förslava en daglevande befolkning, en ras som lever under vatten vinner inget på att erövra ett bergsrike, osv.
4, En del av de här samhällena styrs av enstaka, mäktiga varelser (som molnjättarnas flygande marknader). Andra styrs av välorganiserade humanoider som inte är så tuffa i sig men är många (som koboldernas samhällen). Ytterligare andra styrs av tuffa indvider från dessa raser, eftersom i en värld med D&Ds logik kan en vältränad individ dominera andra som har naturliga anlag (som alvrikena).
5, Alignments är en intressant fråga. Min första tanke var att scrappa dem, men det är så beigt. Det gör liksom alla för att visa hur radikala dom är (oooh, jag accepterar inte definitiv ondska ens i min fantasy, fan vad avantgarde jag är, typ) och dessutom finns det ju redan nu begrepp som förklarar att det varierar mellan individer etc. Min lösning blir att alignment existerar, men att några enstaka monster har annorlunda alignment än det står i MM - t.ex. är bugbears och goblins oftare mot lawful än chaotic - på grund av världsbakgrunden, och dessutom är lojaliteten mot staden/samhället man kommer ifrån ofta viktigare än ens alignment.
6, Som en inspiration från de däringa spelen: de flesta samhällen är en sorts stadsstater. Den här världens gudar är gudar över ett folk eller en stad, så de flesta samhällen har clerics som är hopkopplade till staten. Sedan finns det archons, demons och devils, men det är något annat än gudar - dom är mer intresserade av att upprätthålla diverse kosmiska principer.
7, Samhällen som kan ligga långt ifrån varandra kan ha mycket gemensamt - antingen vill man alliera sig med varandra eller utnyttja varandras resurser. De flesta samhällen har åtminstone en stor minoritet som kan flyga, teleportera sig, etc. Således har den världen utmärkta världsomspännande kommunikationer, i motsats till andra fantasyvärldar som man envisas med ska vara medeltida. Det finns ingen charter, direkt, men det finns postgång, export av varor som är värda mycket i förhållande till vikten, och välbärgade varelser kan ganska enkelt resa över hela världen - det sista inkluderar förstås äventyrare.
8, Man ska kunna använda de flesta regler intakt. Jag tänker inte utmana några paradigm eller whatever i D&D annat än hur monster beter sig.
I nästa post: Exempel på riken/kulturer. Till dess, diskutera! (Jag har redan insett att detta är en oerhört löjlig och oseriös kampanj enligt vissa reguljära debattanter, så det behöver ni inte riktigt skriva!
)
Erik, som tror han använt ordet "häftig" sjutton gånger i inlägget
*Han ska för övrigt vara en hill giant paladin. Jag tror han fick rum med typ fyra nivåer paladin efter HD och moddningar för hur tuffa jättar är och blev då level 20. Idén kom från flera riddarsagor där en riddare spöar ett monster varpå monstret blir hans trogna följeslagare; jätten blev besegrad av en annan spelares paladin (som borde vara 20 nu också om han inte tagit nån häftig prestigeklass) och därefter omvänd till paladinens religion. Han är naiv och dumsnäll och inte riktigt van vid att man inte äter upp sina fallna fiender, åsså är han den andre spelarens comic sidekick. Jag tror han ska heta Bombribador. Mitt främsta problem är att alla mina polare är alldeles för fjösiga för att nånsin klara att spela en paladin.
I alla fall, i den här sortens spel sitter man och försöker bygga trupper för ett visst folkslag, och sedan försöker man gå runt och erövra spelbrädet. Det intressanta är att trupperna inte bara består av olika slags människor med olika träning och utrustning, utan varje folk har också olika monster som är allierade, ledare eller vad det nu kan vara. Typ, i Heroes... finns det ett folk med trupper inspirerade av typisk medeltid, så de har riddare och bågskyttar och folk med stångvapen och heliga män i säckväv, och de kan ställa upp änglar och (vill jag minnas) enhörningar som trupper, medan orcherna inte bara har olika slags "svartfolk" utan också jättar, fågel rock och vargar i sina trupper.
När jag satt och spelade de här så kom jag att tänka på hur det måste se ut i sådana här städer. Man kan ju inte bara använda monstren när det är krig. Tänk vilken nytta man har av en jätte när man ska bygga en mur, eller av en harpya när man ska skicka ett brev! Om alla stadsvakterna är golems, har inte polismyndigheten väldigt låga omkostnader då? I ett rike med odöda där kanonmaten är själlösa skelett och zombier, och de mer uppsatta är högre odöda som måste sluka livsenergi på olika sätt för att överleva, där behöver väl ingen mat, egentligen, men dom måste ju få tag på en massa slavar (för att överklassen ska få käk) och lik (för att ersätta underklassen när den slits ut). Osv.
Jag, som när fantasier om att få spela jätte*, gillar förstås idén om en värld där "monster" är folk som alla andra. Tänk vad häftigt att gå omkring i en sådan där stad! Min lilla culture gamer tycker förstås det är häftigt att spekulera om vad som skulle hända i en sådan värld, och D&D känns verkligen som rätt spel för det här, eftersom det är det spel där jag kan ha en halvlingtjuv och min kompis har en enhörning och vi är precis lika häftiga!
OK, här har vi premisserna:
1, I den här världen, som i andra D&D-världar, finns en hel del märkliga monster och varelser, många av dem intelligenta. Istället för att vara slumpmässiga möten i skogen har man dock domesticerat dom ointelligenta monstren och slutit fred med dom intelligenta. Det är inte nödvändigtvis dom klassiska spelarraserna som dominerar världen heller.
2, Eftersom dom här monstren är mer hårt kopplade till en viss miljö, har det utkristalliserats ett antal typiska lösningar, som har mer med terräng och naturgeografi att göra än var platser ligger. Alltså, två skogssamhällen med wild elves och halflings styrda av gröna drakar har ganska mycket gemensamt, även om dom är hundra mil från varandra.
3, Samtidigt gör det här att även om man krigar och har sig så är det här med erövring svårare; ett samhälle dominerat av nattlevande varelser får problem om dom försöker förslava en daglevande befolkning, en ras som lever under vatten vinner inget på att erövra ett bergsrike, osv.
4, En del av de här samhällena styrs av enstaka, mäktiga varelser (som molnjättarnas flygande marknader). Andra styrs av välorganiserade humanoider som inte är så tuffa i sig men är många (som koboldernas samhällen). Ytterligare andra styrs av tuffa indvider från dessa raser, eftersom i en värld med D&Ds logik kan en vältränad individ dominera andra som har naturliga anlag (som alvrikena).
5, Alignments är en intressant fråga. Min första tanke var att scrappa dem, men det är så beigt. Det gör liksom alla för att visa hur radikala dom är (oooh, jag accepterar inte definitiv ondska ens i min fantasy, fan vad avantgarde jag är, typ) och dessutom finns det ju redan nu begrepp som förklarar att det varierar mellan individer etc. Min lösning blir att alignment existerar, men att några enstaka monster har annorlunda alignment än det står i MM - t.ex. är bugbears och goblins oftare mot lawful än chaotic - på grund av världsbakgrunden, och dessutom är lojaliteten mot staden/samhället man kommer ifrån ofta viktigare än ens alignment.
6, Som en inspiration från de däringa spelen: de flesta samhällen är en sorts stadsstater. Den här världens gudar är gudar över ett folk eller en stad, så de flesta samhällen har clerics som är hopkopplade till staten. Sedan finns det archons, demons och devils, men det är något annat än gudar - dom är mer intresserade av att upprätthålla diverse kosmiska principer.
7, Samhällen som kan ligga långt ifrån varandra kan ha mycket gemensamt - antingen vill man alliera sig med varandra eller utnyttja varandras resurser. De flesta samhällen har åtminstone en stor minoritet som kan flyga, teleportera sig, etc. Således har den världen utmärkta världsomspännande kommunikationer, i motsats till andra fantasyvärldar som man envisas med ska vara medeltida. Det finns ingen charter, direkt, men det finns postgång, export av varor som är värda mycket i förhållande till vikten, och välbärgade varelser kan ganska enkelt resa över hela världen - det sista inkluderar förstås äventyrare.
8, Man ska kunna använda de flesta regler intakt. Jag tänker inte utmana några paradigm eller whatever i D&D annat än hur monster beter sig.
I nästa post: Exempel på riken/kulturer. Till dess, diskutera! (Jag har redan insett att detta är en oerhört löjlig och oseriös kampanj enligt vissa reguljära debattanter, så det behöver ni inte riktigt skriva!
)Erik, som tror han använt ordet "häftig" sjutton gånger i inlägget
*Han ska för övrigt vara en hill giant paladin. Jag tror han fick rum med typ fyra nivåer paladin efter HD och moddningar för hur tuffa jättar är och blev då level 20. Idén kom från flera riddarsagor där en riddare spöar ett monster varpå monstret blir hans trogna följeslagare; jätten blev besegrad av en annan spelares paladin (som borde vara 20 nu också om han inte tagit nån häftig prestigeklass) och därefter omvänd till paladinens religion. Han är naiv och dumsnäll och inte riktigt van vid att man inte äter upp sina fallna fiender, åsså är han den andre spelarens comic sidekick. Jag tror han ska heta Bombribador. Mitt främsta problem är att alla mina polare är alldeles för fjösiga för att nånsin klara att spela en paladin.
