Man Mountainman
Storsvagåret
Vad är det? En kampanj av @God45 om unga superhjältar på en skola för dylika. I själva verket är superskolan del av en hemlig plan för att hindra rollpersonerna att utvecklas till jordens grymma despoter, vilket de gjorde i en alternativ tidslinje. Kampanjen bygger upp mot ett klimax där rollpersonerna konfronterar sina egna framtida jag.
Vad är bra? Jag är ingen stor beundrare av superhjältehistorier, men det är uppenbart att Most Likely To Succeed är skriven av någon med en solid och djup förståelse av genren, dess konventioner och troper. Det känns väldigt superhjältigt, helt enkelt.
En av de saker jag uppskattar mest med kampanjen är dess karaktärer. Från de mest centrala till de mest perifera är de alla genomtänkta och intressanta, vare sig de är psykologiskt realistiska porträtt av unga människor som kämpar med vuxenblivandet – eller bara skämtkaraktärer som avhandlas i en mening. Shoutout till California Reaper, "A living skeleton dressed as a chili pepper-themed Grim Reaper. His gaze alone can inflict searing pain, like being hit with a billion Scoville units!"
Coming-of-age-berättelsen är något jag är personligt svag för, och kampanjen ger gott om utrymme för spelarna att låta sina rollpersoner utvecklas, definiera sig själva och formas som individer. Persongalleriet – de andra eleverna och lärarna på skolan – är skickligt designat för att underlätta denna process och ställa rollpersonerna inför valsituationer och presentera en rad möjliga inställningar till superhjältandet som de kan definiera sig gentemot.
Den grafiska utformingen av @Quadrante är lekfull och rolig och underlättar läsningen. Jag uppskattade i synnerhet illustrationerna och hur de återkommande bipersonernas karaktärsporträtt används för att koppla ihop texten och påminna läsaren om vem som är vem.
Farhågor. Läsaren kommer snabbt upptäcka att detta dokument kräver en hel del merarbete från spelledaren för att omvandlas till spel. Det finns varken ett föreslaget regelsystem eller ens särskilt mycket instruktioner för hur det hela faktiskt ska gå till i spel. Läsaren får gissa hur författaren tänkt sig att det ska spelas. Jag inbillar mig att det gör sig bäst som nästan helt och hållet friform, vilket också rimmar med vad jag i övrigt tror mig ha utrönt om författarens preferenser genom att följa hans forumsaktivitet—men det är i så fall inget som sägs rakt ut.
Man kan ha olika åsikter om detta. Jag tror att jag personligen lutar mot att uppskatta det. Jag tycker inte rollspel behöver leverera en "plug and play"-upplevelse, jag gillar spel som inte skriver sin läsare på näsan, och jag uppskattar den kreativa utmaning det innebär att omtolka och implementera en annan skapares idéer. Likväl innebär det att jag nog skulle dra mig från att faktiskt försöka mig på att spelleda kampanjen. Det känns som att det kräver sin man. Att jag inte känner mig så hemmastadd i superhjältegenren hjälper förstås inte heller.
En annan farhåga rör den oundviklighet som är en viktig del av berättelsen. Trots många tappra försök kommer spelarna oundvikligen att ledas mot den avgörande slutstriden, där de tvingas konfrontera sina egna tidsresande äldre själv. Jag misstänker att detta kan leda till viss frustration hos ett visst slags spelare.
Apropå slutstriden, ja... jag hade nog önskat mig mer detaljer. Som det är nu, sammanfattas den på en sida. Jag förstår att det är svårt att säga särskilt mycket konkret, eftersom spelarnas fiender i denna konfrontation är deras egna framtida jag, med de superkrafter och egenskaper som spelarna själva valt till sina rollpersoner—vilket författaren naturligtvis inte kan veta något om. Men det känns ändå som att spelledaren kunde ha fått mer stöd, här. Jag hade exempelvis uppskattat om det erbjudits några förslag på mindre utmaningar eller delsekvenser av den övergripande striden, som spelledaren hade kunnat utnyttja eller förkasta efter eget skön.
Helhetsomdöme. Allt som allt uppskattar jag Most Likely to Succeed. Kampanjen är välskriven, rolig, och full av intressanta idéer. Som redan noterat skulle jag kanske dra mig från att spelleda kampanjen själv, men jag är säker på att den i händerna på rätt spelledare skulle bli en dramatisk, känslostark och minnesvärd upplevelse.
Vad är bra? Jag är ingen stor beundrare av superhjältehistorier, men det är uppenbart att Most Likely To Succeed är skriven av någon med en solid och djup förståelse av genren, dess konventioner och troper. Det känns väldigt superhjältigt, helt enkelt.
En av de saker jag uppskattar mest med kampanjen är dess karaktärer. Från de mest centrala till de mest perifera är de alla genomtänkta och intressanta, vare sig de är psykologiskt realistiska porträtt av unga människor som kämpar med vuxenblivandet – eller bara skämtkaraktärer som avhandlas i en mening. Shoutout till California Reaper, "A living skeleton dressed as a chili pepper-themed Grim Reaper. His gaze alone can inflict searing pain, like being hit with a billion Scoville units!"
Coming-of-age-berättelsen är något jag är personligt svag för, och kampanjen ger gott om utrymme för spelarna att låta sina rollpersoner utvecklas, definiera sig själva och formas som individer. Persongalleriet – de andra eleverna och lärarna på skolan – är skickligt designat för att underlätta denna process och ställa rollpersonerna inför valsituationer och presentera en rad möjliga inställningar till superhjältandet som de kan definiera sig gentemot.
Den grafiska utformingen av @Quadrante är lekfull och rolig och underlättar läsningen. Jag uppskattade i synnerhet illustrationerna och hur de återkommande bipersonernas karaktärsporträtt används för att koppla ihop texten och påminna läsaren om vem som är vem.
Farhågor. Läsaren kommer snabbt upptäcka att detta dokument kräver en hel del merarbete från spelledaren för att omvandlas till spel. Det finns varken ett föreslaget regelsystem eller ens särskilt mycket instruktioner för hur det hela faktiskt ska gå till i spel. Läsaren får gissa hur författaren tänkt sig att det ska spelas. Jag inbillar mig att det gör sig bäst som nästan helt och hållet friform, vilket också rimmar med vad jag i övrigt tror mig ha utrönt om författarens preferenser genom att följa hans forumsaktivitet—men det är i så fall inget som sägs rakt ut.
Man kan ha olika åsikter om detta. Jag tror att jag personligen lutar mot att uppskatta det. Jag tycker inte rollspel behöver leverera en "plug and play"-upplevelse, jag gillar spel som inte skriver sin läsare på näsan, och jag uppskattar den kreativa utmaning det innebär att omtolka och implementera en annan skapares idéer. Likväl innebär det att jag nog skulle dra mig från att faktiskt försöka mig på att spelleda kampanjen. Det känns som att det kräver sin man. Att jag inte känner mig så hemmastadd i superhjältegenren hjälper förstås inte heller.
En annan farhåga rör den oundviklighet som är en viktig del av berättelsen. Trots många tappra försök kommer spelarna oundvikligen att ledas mot den avgörande slutstriden, där de tvingas konfrontera sina egna tidsresande äldre själv. Jag misstänker att detta kan leda till viss frustration hos ett visst slags spelare.
Apropå slutstriden, ja... jag hade nog önskat mig mer detaljer. Som det är nu, sammanfattas den på en sida. Jag förstår att det är svårt att säga särskilt mycket konkret, eftersom spelarnas fiender i denna konfrontation är deras egna framtida jag, med de superkrafter och egenskaper som spelarna själva valt till sina rollpersoner—vilket författaren naturligtvis inte kan veta något om. Men det känns ändå som att spelledaren kunde ha fått mer stöd, här. Jag hade exempelvis uppskattat om det erbjudits några förslag på mindre utmaningar eller delsekvenser av den övergripande striden, som spelledaren hade kunnat utnyttja eller förkasta efter eget skön.
Helhetsomdöme. Allt som allt uppskattar jag Most Likely to Succeed. Kampanjen är välskriven, rolig, och full av intressanta idéer. Som redan noterat skulle jag kanske dra mig från att spelleda kampanjen själv, men jag är säker på att den i händerna på rätt spelledare skulle bli en dramatisk, känslostark och minnesvärd upplevelse.
