Nekromanti [MUA] Liten Göborgskrönika

[CapnZapp]

Jag tänkte, med benäget tillstånd, posta våra eskapader i Göborg med omnejd, så som de ter sig ur min karaktär Rånald Bröthögs hundögon.

Hoppas det inspirerar någon! /CapnZapp

Senaste PDF i följande länk:
http://www.filedropper.com/litengborgskrnika_1

PS. Kommentarer är alltid välkomna.

 

[CapnZapp]

JAZZFESTIVALEN

Efter att ha anmält sig såsom officiella Aspiranter på Medborgarkontoret sitter så ungdomarna och lyssnar till Bröthög när han berättar det (lilla) han vet om processen, samt Fiskar-Konrads osammanhängande skrålande.

På det centrala haket träffar vi en Gynnare vid namn Prebert som berättar att han slagit vad med sin gode vän gynnarhamstern Magnus Ögglund, och nu behöver mankraft för att hjälpa vadet på traven. Det handlar om Majvars* Jazztrio (som för övrigt spelar i bakgrunden) och den årliga jazzfestivalen i Göborg. De senaste åren har en viss Peppe Krasch (muterad häst och bodybombare) hoppat sönder trions båt, och nu har vår Gynnare slagit vad om att i år kommer detta inte att inträffa. Vårt uppdrag är att se till att inget hoppöverfall sker, eller åtminstone att det misslyckas.
*) Majvar är en grön myrslok och jazzgeni, både musikalitetiskt och teknikalitetiskt. Han kompas av Osvald Pinkel på Banjo och frontkatten och charmören Mirlos från Nåva Warsawa.

Men vi ser Ögglund också anlita kompetent kraft, då för att se till att båten verkligen sänks så som brukligt är. Detta gäng leds av motormarodören och eldskastaren Marina Gasolina, och i hennes gäng ingår Zingo den Lille Fnitter-Pyroman, den sorgsne bassett-pugilisten Herbert Mojäng, samt en automat vid namn Volvic Ennio.

Vi börjar med att besöka Peppe och hans bröder på sin båt, och efter att ha försökt skaka oss av Volvic och Zingo, samt återställt familjelyckan hos en musfamilj, förstår vi att anledningen till att han hoppar sönder jazztrions båt är för att han inte fått vara med att spela. Geten bygger då en vindunderlig elektrotuba och så går vi för att hämta Majvar.

Denna plan går över förväntan och Majvar blir så till sig över ljudet från tuban att vi strax kan förmedla ett erbjudande där Peppe erbjuds att få spela med i orkestern.

Således kan man tro att faran är avvärjd och att uppdraget är slutfört. Men Jazztrion ska ju fortfarande spela på festivalen, och vi väljer att eskortera pråmen genom kanalerna genom folkvimlet, vilket visar sig vara helt nödvändigt.

Det händer inte mindre än tre incidenter: muterade älgar försöker lönnmörda en inflytelserik Gynnare från Ulvriket (Bernt Schöffert), en religiös fanatiker försöker visa sitt förakt mot fornpryttlar, samt att Gasolina & Co har hyrt in en av Peppes bröder för att genomföra illdådet mot pråmen i alla fall.

Således utbryter handgemäng där fröken Vajsing både ser till att styra båten undan faror samt lyckas knocka roboten Ennio som försvinner ner i djupet. Ssigurd och Vankel motar bort Marina och hennes anhang, och Bröthög dricker kaffe med den tredje brodern. Affe Kokare kan i sista stund tackla hästen så att han missar sitt hopp. Alla hamnar i plurret, och faran är avvärjd.

Vi kan fira att vi lyckats med vårt uppdrag, vår Gynnare vinner sitt vad; vi har sammanfört Peppe och Majvar, samt att vi lyckats avstyra Gasolina-gängets ansträngningar. Marina är dock antagligen sur på oss, övriga i hennes gäng verkar dock ta motgången med stoiskt jämnmod.
Vi intervjuas av Prebert, vår Gynnare, och erhåller nålar i paritet med våra insatser.
Fina fina nålar.

Senare ger denna framgång oss ett nytt uppdrag, där det faktum att vi räddade Schöffert (kompis med Prebert) leder oss till en viss herr Xerxes Bysing, Gynnare på Zontradarkompaniet, som ber oss resa till den lilla byn Möksund för att säkerställa att det borgmästarval som ska ske utfaller till Zontradarkompaniets favör.

 

[CapnZapp]

INTRODUKTION

För att sammanfatta äventyrligheternas start, spelningen innan krönikans ursprungliga början, så hände det sig en vacker dag i April att följande individer sammanstrålade på Fiskar-Konrads slitna pråm i jakt på ett härbärge, där de samlats i Göborgs Aspirantstaden i jakt på lycka, välgång, ja allt ett Medborgarskap innebär.


Undertecknad Rånald Bröthög, muterad hund, arbetarson, klädd i sliten kavaj och med glappande känga, svårt sällskapssjuk, överårig aspirant sedan ungdomens glada dagar, slåss med stridsspade.

Motorschamanen Vankel Schnee från Frihetens Slätter, talar med motorn, muttrar i skägget, och en get med mäktiga förmågor, slåss med både motorsåg och hagelpistol.

Vera Vajsing, käck muterad hare, med de långa öronen genom brättet på hatten, nyanländ från Östervik, aspirerar inte bara på att bli Medborgare utan även Kunskapare, slåss med händer och fötter.

Sigurd Humbugg, muterad iller med affärssinne, lungsot, och långrock fylld med fickor; behöver du något i plastics är det Ssigurd som levererar, slåss helst inte alls.

Affe Kokare, nyanländ apa med stulen kittel och en mörk historia.

http://www.filedropper.com/krnikaintroduktion (PDF)

 

[CapnZapp]

Vår Man i Möksund, Första Berättelsen

[Jag tänker mig att hr Bröthög besöker hr Kokare vid dennes sjuksäng på hr Bruns hotell. Även om du händelsevis skulle bestämma dig för att "släppa" Affe, dvs sluta spela apan, tycker jag han är användbar för att motivera dylika rekapitulationer in-game.
Spelningen spände över vår resa med Benny Vagn samt ankomsten och första kaotiska kvällen i Möksund. Gissningsvis ligger Affe och sover i vagnen, dålig med diffus Zonsjuka. Så här följer Rånalds sammanfattning, även om han inte är helt klar över exakt vad som hände.]

Benny, som fraktar förnödenheter mellan Göborg och Möksund, hade redan i förväg berättat om den kusliga marodören Sonny, och tror ni inte just han, Sonny Marodören, tillsammans med inte mindre än åtta hantlangare, dyker upp (ridandes på en tam Levergök!) och vill tulla oss på allt vi äger och har.

Benny blir jätterädd och närmast katatonisk, och när ingen annan stiger fram för att möta Sonnys kaxiga förolämpningar, så gör Rånald det. Men Sonny är uppenbarligen på ett dåligt humör, och verkar ha något emot oss trots att vi aldrig träffats, så han vill inte sitta och luncha över en kopp kaffe, utan fortsätter häva ur sig otidigheter.

Just som Sigurd får lungröta och en kraftig hostattack, och Sonny tänker släppa lös sin vanvettiga bärsärk-albino-grävling (!), och det ser kokt ut, så...

...vänder Sonny helt om, och flyr med (nästan) alla sina mannar. I efterhand har Sigurd & Co (som sitter längre bak) berättat för Rånald att Sonny sett någon typ av flygmonster som gillar smaken av Levergök.

Detta lämnar Grym, bärsärk-albino-grävlingen, två villrådiga marodörer som inte har vett nog att själva fly, samt deras sniper uppe på klippan. Men dessa är ingen match för Vankel Schnee, som iskallt skjuter ner grävlingen just som han tänkt hugga Bröthög. Sedan klätterhoppar han (likt en wuxiahjälte i asiatisk film) de åtta meterna uppför klippan och skrämmer livet ur snipern, som flyr och lämnar sin fina fornbössa till oss.
Dessutom (!) har han fått tag på Veras motorsåg (!) som Sigurd kunde svära på att han bytte mot två knivvästar på "Böket" (marknaden i Aspirantstaden). Knivvästarna är dock kvar.

Vankel påstår det är motorsågens förtjänst att allt detta händer. Benny Vagn har dock en helt annan åsikt...
När vi anländer till den lilla byn Möksund har nämligen det nyss skett ett hemskt illdåd. Polis-scheffen har blivit myrdad! Alla är ledsna och villrådiga, där de samlats inne på baren där kroppen ligger på parad.

Då släpper Bennys katatoni och han berättar vitt och brett om hur jag, Rånald, ensam (!) stod upp mot den hemske marodören Sonny och alla hans mannar. Trots att jag specifikt försökt berätta om Vankels hjältedåd, tar det inte många sekunder förrän alla jublar och borgmästare Fläsk utser mig till ny Polis-scheff, komplett med blå officiell keps och eget hus!

Eftersom alla var så ledsna, och blir så glada, känner sig Bröthög tvingad acceptera denna oförtjänta befordran, men utser iallafall alla sina vänner till vicesheriffer: Vera, Affe, Svarta Faran, Sigurd och Vankel. Ni får varsin buteljkapsyl av borgmästare Fläsk för att visa er nya status.

(Nåja, Svarta Faran är inte riktigt Rånalds kompis. Han är mer en ocharmig mordisk psykopat terrorbot som hotar alla med död och förintelse, och som redan "avslutat" dussintals skrotjägare utan att någon i byn vågat lägga sig i. Detta om man inte letar upp hans X15:or, vad det nu är för någonting. Men hur det nu blev så, så är han också med i Möksunds nya polisstyrka.)

Vi firar hela kvällen i respekt för den döde Ståhl, för att förövaren Måns Mutter sitter säkert i fängelseförvar, och för att jag och mina mannar kommit för att rädda byn undan den onde Sonny Marodören. Dessutom ska redan i morgon Minestråna presentera dem som ställer upp i borgmästarvalet.


Med hjälp av Sigurds anteckningar kan undertecknad lista följande fem som ställer upp i borgmästarracet för att ersätta den kraftstarke och högljudde mustaschvalrossen Artur Fläsk. De är/var:
* Bartender Fingold (populär bland de utan rösträtt)
* Bankman Severt Xerox (alla litar på honom, troligen farligaste motståndaren)
* Bröts-mästare Nacka Fidolin (Minestråna Götz personliga favorit)
* Polis-scheff Greivar Ståhl (numera död)
* Hotellägare Beritold Brun (en liten och rädd ynkling, förvisso smart och älskvärd, men troligen en blek ersättare efter den rejäle Artur Fläsk)

[Notera att uppdraget vi fått av Gynnare Xerxes Bysing på Zontradarkompaniet är att tillse att Brun blir Borgmästare]

Andra färgstarka individer inne på Fingolds Bar:
* Borgmästare Fläsk (redan nämnd)
* Ärevördiga Minestråna Götz, dotter till grundaren Bom! Bom! Götz.
* Steve Stevesson Steve (?), en albionsk grävling, en Kunskapare med tvåhandssvärd (!), som direkt kommer bra överens med fröken Vajsing. Han är här för att studera just den inbreed-albino-grävlingklan som bersärken Gräv uppenbarligen tillhör. Själv är han dock inte albino, utan bara från Albion
* Operadivan och f.d. Göborgscelebriteten Alexis Zirkumflex, en mänskokvinna som följt sin skrotletande man Jocken Poumpadou till denna lilla by, och sedan blivit kvar efter han försvunnit i Uddezonen. Bröthög råkar dock veta att hon gillar Kristallte lite väl mycket, och antagligen inte kan sluta bruka denna vara.

Bröthög ber därmed Vera, som anmält sig (semi-)frivillig att följa med till Minstråna och Nacka Fidolin, för att spela lite Bröts med dessa, att även ta reda på vad hon kan om Kristallte; något som Minestråna tänker bjuda på nästa dag.

En underbar dialog mellan Stevesson och Vera utbryter, där han berättar att han i princip inte lyckats med någonting, utan snarast är redo hugga ihjäl dessa grävlingar allihopa, eftersom de stulit hans fornstarka teleskop. Vi lovar att se vad vi kan göra för att hitta hans teleskop. Bröthög noterar att sådana där Kunskapare verkar vara ett släkte som gillar våld, vare sig de använder tvåhandssvärd eller slåss med stridskonst och karatesparkar!

Kvällen avslutas med en inspektion av polishuset, ett litet hus med ett enda rum. Där intervjuar vi Måns Mutter i sin cell. Bröthög lyckas få denne att lova att erkänna sina synder för den ende i byn som ger honom Tokjos (bartender Fingold). Under tiden löser Sigurd (såvitt Bröthög förstått det) hela brottet: han identifierar brottsplatsen, undersöker den döde, och en hel massa dylika tekniker jag inte förstår mig så mycket på, och drar slutsatsen att Måns (som beredvilligt erkänner sitt brott och är inställd på att hängas) är egentligen oskyldig.

Rånald övertalar alla er andra (förutom den sjuke Affe) att sova i hans polishus (läs polisrum), inklusive en kista fylld av sågspån till Kunskapare Vajsing.
Överväldigad av dagens händelser och brydd över att han kanske måste be Svarta Faran agera bödel för att avrätta en oskyldig man, somnar Rånald sakta in, tryggt omgiven av sina vänner...

...tills Svarta Faran knackar på för att berätta att han "checkar ut" (han menar nog att han "sover" på hotellet). Han berättar även att han tänker anmäla sig för tjänstgöring i morgon bitti och räknar upp fyra siffror: noll, sex, noll och noll.

Förutom vårt officiella uppdrag (som Brun redan avslöjat för alla) har Bröthög noterat följande orättvisor som man skulle kunna vilja ställa till rätta:
* rädda Möksund undan Marodör-Sonny
* hitta Ståhls mördare (eller åtminstone avrätta Måns Mutter för dådet, för att inte göra byborna ledsna och besvikna. Bröthög hatar att göra folk ledsna och besvikna, och Måns verkar ju vara med på saken)
* leta upp Stevessons teleskop i bärsärkargrytet
* hitta Svarta Farans X15 (eller åtminstonde misslyckas att göra detta i tid och därefter dödas av denne)
* rädda operadiva Zirkumflex ur Kristallteets klor

Jag tror det var frk Vajsing som dessutom föreslog att jag skulle ställa upp i borgmästarvalet (om jag kan övertala Minestråna att ersätta Ståhls plats). Själv är jag osäker... innebär detta minsta risk för att jag måste stanna i Möksund när ni andra reser hem till Aspirantstaden efter lyckade uppdrag, måste ni lova att stanna tillräckligt länge för att jag ska hinna avsäga mig titeln så jag kan följa med. Dessutom måste vi ju övertala Beritold (och Xerxes Bysing) att vi tekniskt sett lyckats med uppdraget, eftersom borgmästaren ger företräde till Zontradarkompaniet oavsett om denne är Beritold eller ej. Dessutom tycker Rånald gott att någon av er vicesheriffer ska erbjuda sig att ta på sig den blå polisscheffkepsen, om nu man inte kan kombinera borgmästarhatten med polisscheffkepsen (det verkar ju vara borgmästaren som utser Polisscheff).

Rånald har själv ingen stark åsikt; det lämnar han upp till "strategerna" i gänget. Vilket i princip inkluderar alla er andra* Om ni tycker detta blir för svårt, avstår han. Om ingen annan än Vera säger någonting, gör han ett försök. Rånald värderar nämligen det en Kunskapare, Motorschaman eller Hälare/BPU (Brotts-Plats Undersökare) säger mycket högre än sin egen åsikt i dylika svåra frågor.
*) Affes åsikt väger också lika tungt, men kanske inte på grund av att "Kokare" är en så intellektuell och flott titel... Svarta Faran ingår inte (ännu) i Bröthögs vänkrets, så denne frågar han inte ens.

http://www.filedropper.com/krnikavrmanmk1

 

[CapnZapp]

Vår Man i Möksund, Andra Berättelsen

Den nya dagen inleds, för Rånalds del, med att det är jättetidigt på morgonen, och att Svarta Faran står lutad över honom och frågar efter dagens order. Frk Vajsing förklarar att hon öppnade när automaten knackade på (någonting ingen annan hörde lika fort) men att han bara tar order från Polischeffen.
Jag minns inte exakt vad jag bad honom göra, men när han är tillbaka någon timme senare ger vi upp vår nattsömn och stiger upp, lagom till att Svarta Faran utannonserar sin "frukostpaus" och går därifrån. Eventuell irritation försvinner dock i och med att den käre hr Brun dyker upp och bjuder oss alla till frukost inne på sitt hotell. Sigurd stannar dock kvar – det visar sig att han talar med Mutter.

Hotellets matsal är fint och dyrbart inredd och man förstår att hr Brun håller en hög klass, liksom hans mat, liksom hans gäster. Här sitter stadens alla prominenta invånare och äter frukost på vita dukar: Minestråna Götz (stadens starka fröken), Alexis Zirkumflex (operadivan), Kunskapare Steveson Steve (med enbart positiva ord om kökets frukostkorvar som är tillräckligt vidbrända för att påminna honom om sitt hem) - ja listan kan göras lång.
Vi tar tiden att samtala med dem alla. Jag tycker det är viktigt att som Polischeff känna alla. Vi noterar två skrotletarbröder samt en handelsresande vid namn Kristollert Märsk som tagit in på hotellet.
Vi noterar även att borgmästarvalet är igång: Barägare Fingold skickar en gosse att bjuda in oss (poliskåren) på lunch (för att ställa sig in och glänsa i vår glans). Bankman Xerox, som är här för att äta frukost, tar tillfället i akt att bjuda oss (mig?) på middag, också av valtaktiska skäl tycker vi oss ana. Beritold Brun är dock skickligt med på att avstyra dessa inviter då han vill sola sig i glansen helt själv. Han har iallafall de godaste korvarna, ska det visa sig.

Innan det är dags för dagens utfrågning av nya Polischeffen, tar vi med fången Måns Mutter till Fingolds bar. Mutter har ju lovat att bekänna varför han ogillade f.d. Polischeff Ståhl. Vilket han också gör, varefter det är en enkel sak för Rånald att fråga Fingold vad Mutter sade. Det visar sig att 1) Mutter kärat ner sig i den ouppnåeliga operadivan Zirkumflex 2) Ståhl stått på vänskaplig fot med henne och alltså 3) att Mutter hyst agg mot Ståhl för att han står i vägen för att Mutter ska få Alexis uppmärksamhet.
Minns då, käre Affe, att polisassistent och Överste Kriminalinspektör hr Humbugg redan löst fallet, eller åtminstone är övertygad om Mutters oskuld. Det är någon annan som dödat Polischeff Greivar Ståhl.

Frk Vajsing kan rapportera att Bruns korvar är bättre (över-)stekta än Fingolds, varpå han omedelbart deklarerar att han ska skilja sig och sparka sin kock, dvs fru Fingold. Detta tror vi dock är mest luftigt tal.

Vankel Schnee gör en stark insats då han och Motorn gemensamt hjälper byggarna av Galgbacken att såga stockar. Iallafall till Motorn blir törstig, barnen börjar skrika hånfulla ord, och Schnee blir sned på de räliga gubbarna som inte vill dela med sig av sin fulsprit.


Nå. Nästa steg på det späcka programmet är att alla i byn samlas på torget där frk Minestråna riggat upp sin Ljudinspelator. Bröthög stegar upp på podiet, tillsammans med delar av sin poliskår (du Affe liksom Svarta Faran är inte med).
Vi besvarar frågor från publiken: Vad gillar du bäst, Göborg eller Möksund? (Bröthög genomskådar avsikten och svarar "Möksund"). Vad gillar du bäst, tokjos eller thinner? (Schnee svarar, efter lång betänketid, "tokjos") etc...
Sigurd är uppenbart besvärad av sin lunghosta, och lyckas inte nå upp till Minestrånas höga krav på klar och ljudlig stämma. Men han är mycket bra på annat, så det är okej. Bland annat ser jag en möjlighet för Sigurd att socialisera mera med Vega - hon jobbar inte enbart som vakt på Xerxes bank, hon visar sig även ha hand om den årliga utlottningen av Lådan: den samling av vad folk har betalat in i form av lotter under året. Man kan alltså vinna de fornfynd som folk lämnat in för att få vara med.
Däremot imponerar frk Vajsing på både publik och ljudanalys i sitt svar på frågan vad hon tycker om Rubbitar. Svaret är redligt och långt, och går, såvitt jag minns rätt, ut på att Rubbitarna är till för att besökas, undersökas och kunskapas. Dock får publiken inget klart svar vad hon tycker om Rubbitstek.
Hon levererar även ett mycket bra svar på frågan hur Poliskåren anser att Möksund ska styras. Förutom att hon tar upp Samförstånd och Klokhet, två egenskaper Beritold Brun specifikt bett oss nämna, tar hon även upp Familj och Gemensamhet. Mycket bra, tycker Rånald.
När Schnee börjar tugga på Minestrånas mikrofon är det så dags att avsluta.

Varpå Minestronas soaré börjar. Jag och Kunskapare Vajsing deltar. Det bjuds på snittar och kristallte. Folk spelar Brötz och diskuterar belevade samtalsämnen.
Rånald kan bekräfta att Alexis är ledsen över Greivar Ståhls död, men att hon inte är värst upprörd egentligen över Mutter. Kan det vara att hon inte är hämndlysten, att hennes kristallberoende trubbat av henne... eller vet hon något om Mutters oskuld i dådet...? Rånald försöker, utan större framgång, få fram ett så kallat "röstkort" åt Vera, ett papper som skulle gett henne så kallad "rösträtt" i borgmästarvalet. Vi får väl se om vi återkommer i denna fråga. Vi har däremot troligen lagt ner ambitionen att ställa upp i borgmästarvalet.
Frk Vajsing ger sig oförväget in i både Brötz och Kristallteets underbara världar. Dvs hon provar på bägge. Brötzspelandet går bra, hr Fidolin är en bra lärare; men tedrickandet verkar uppenbarligen stiga frk Vajsin' åt huvudet. Som följande skeende visar...

Det är nämligen så att plötsligt går larmet: Det är bråk på Fingolds - det är Marodörer i stan!
Ett jobb för Polischeff Bröthög med mannar: Jag tar de tio stegen över torget (med assistent Vajsin' lite drucket dansandes bredvid) och hämtar assistenter Schnee och Humbugg (men inte Svarta Faran), och tar därefter de fem stegen till Fingolds Bar (som ligger precis bredvid). Rånald noterar att Schnee suttit i Polischeffens plastics-stol och lägger på minnet att han får nog ta ett snack med geten innan dylika felsteg sänker moralen i staden...
Utanför baren märker Rånald att en sliten björnluffare står och hockar; jättestor med jätteklor. Med resoluta steg läxas denne upp och tas med in på baren.
Där råder spänd kalabalik - marodörråttan Ville hotar Fingold med sin finpistol och vill ha "gratis" thinner. Bartender Fingold hotar tillbaka med sin hagelbrakare. Villes hejduk, den nervöse och paranoide marodörmänskokvinnan Lindsey, hotar allt och alla med sina dubbla Skarprättare. Övriga i baren trycker sig längs väggarna.

In stegar så Polischeff Bröthög med sin stridsspade. Han flankeras snabbt upp av sina modiga mannar... iallafall i Rånalds fantasi. I verkligheten trycker sig assistenterna Humbugg och Schnee längs väggarna, medan den hallucinatoriske Vajsin' (s)vajsar in och börjar umgås med sina blå Grävlingar som steker köttbullar.
Enbart den slitne björnluffaren (som heter Osborn eller något liknande, Rånald förblir bättre än undertecknad på namn) står redo - vilket inte är så bra eftersom han visar sig tillhöra råttan Villes gäng - han är också marodör och var tänkt som backup.
Rånald gör ett tappert försök lugna ner situationen, men Ville är inte på humör att sitta ner och dricka. Plötsligt flyger hans fornpickadoll ur hans hand, och hela vägen ut ur baren. Alla blir överraskade, men Humbugg lyckas återfå sans och vett först av alla - och dyker själv ut för att lägga beslag på dyrgipen.

Lindsey blinkar först och skjuter ett skott - en stackars oskyldig får en skråma. Striden är igång!
Detta skulle ju kunna bli hur blodigt som helst, men Rånalds mannar visar sig vara fullt värdiga det förtroende Polischeffen visat dem när han gett dem sina assistentkapsyler! Den alltid lika koola och kalle Vankel Schnee skjuter brutalt av benet på jättebjörnen Osborn. Med några kvicka karateknän i magen driver Vera Lindsey och hennes köttbullspannor (som vi ser såsom pistoler) i backen.
Det återstår bara för Rånald att vifta med sin spade i Villes ansikte (dock utan att lyckas träffa honom), så ger Marodörspacket snart upp.
En kort kommentar om Affe undrar: Fingold visar sig vara en rådig karl - han håller lugnet och skjuter inga onödiga skott.
Kunskapare Steve Stevesson Steve med assistent dyker strax upp med varsitt tvåhandssvärd i högsta hugg. De kan dock förbinda stackars Osborn, som bara velat ha lite sprit. Svarta Faran dyker också upp och erbjuder sig att, vad Bröthög förstår, tortera ihjäl dessa missdådare...?

Men Bröthög har en bättre idé. Vi strippar dem på varenda pinal, under det att en allt större skara medborgare jublar, samt driver ut dem (dvs Ville och Lindsey) ur staden täckta av enkom ister och mjöl (den lokala traditionen av tjära och fjädrar) och ber dem hälsa till Marodör-Sonny. Idén, som jag hoppas även Affe tycker är sund, är att driva Sonny till oss, snarare än att vi ska behöva gå till honom.

Utan att känna till några detaljer verkar det som att Humbugg inte bara löst mordgåtan utan även luskat ut Svarta Farans ursprung, och vem som egentligen vill åt de sablarns X25:orna automaten tjôtar om.
Iallafall går det så långt att hr Faran låser in hr Humbugg tillsammans med hr Mutter i stadens poliscell. Jag är osäker på varför, men gissar att hr Faran känner sig illa till mods i närvaro av hr Humbuggs kompromisslöst skarpa intellekt och imponerande sinne för polisiär verksamhet!
Polischeff Bröthög benådar därför sin assistent omedelbart (behjälpt av det faktum att det är hr Humbugg som har cellnyckeln och dessutom kan passera mellan cellens stänger...?)
Att Svarta Faran måste åtgärdas förr eller senare är uppenbart. Just nu hoppas Bröthög dock på det senare, dvs senare.

Övriga smådetaljer är väl inbjudan på middag hos bankir Xerox med fru.

Vi har även luskat ut att det är en kollega till dig, Affe, som tillverkar (kokar?) stadens blå kristaller. Hr Gamäng sägs vara något av ett orginal, men honom behöver vi besöka om vi ska kunna lista ut Kristallens Hemlighet och om vi ska hoppas på att någonsin kunna rädda frk Zirkumflex ur dess klor (kristallernas klor, inte Gamängs).
Jag har även för avsikt att hålla assistent och Överste Kunskapare Vajsings löfte till Kunskapare Stevesson. Således planerar vi i morgon även en utflykt till Bärsärkagrytet, fyllt med albinogrävlingar (inte från Albion).
Här har jag inte mindre än två Hemliga Planer.
Den ena är idén att arga individer inte rör folk "under inflytandet". Kan det således vara en bra idé att utrusta Kunskapare Vajsing med tillräckligt med te & kristaller för att hon ska förvandla de aggressiva grävlingarna till nyfikna blå grävlingar? Vem vet?
Den andra hemliga planen är, att om vi bara får komma till tals med grävlingarna utan blods- (eller te-)utgjutelse, kanske assistent och Överste Motorschaman Schnee kan lägga sina klövar på Stevessons Teleskop. Om jag misstänker saken rätt behöver vi ju inte lyckas få med oss teleskopet hem. Bara Schnee lyckas övertyga Motorsågen kanske han kan få hem Teleskopet ändå...? Vem vet?

VEM VET?

http://www.filedropper.com/krnikavrmanmk2

 

[CapnZapp]

Jo. Efter två fantastiska dagar fyllda av gemensamhet, värme och uppskattning laget runt kanske det inte var så konstigt om den bistra verkligheten skulle knacka på farstudörren till slut.
Idag har jag inte så mycket att berätta, käre Affe, eftersom våra undersökningar försvårades av personer som inte ville vara med i laget, som inte ville bidra till gemytet, som rentav vill skada Medborgarandan!
Den här Gamäng visade sig vara en svår nöt att knäcka. Inte nog med att han överrumplade oss alla genom att komma på besök på morgonen och smida ränker med Orson (den skadskjutne björnen vi satt i vår fängelsecell tillsammans med Mutter); han verkar även ha stöd från prominenta medborgare i Möksund. Det här fallet visar sig vara mycket mer invecklat än vad jag någonsin kunde tro!

Det första som hände - bortsett från att Svarta Faran inrapporterade sitt underliga "0600", lika jättetidigt på morgonen som vanligt - var att Gamäng kom på besök. En slirig klängig karl som luktar starkt av kemikaliska gifter; han är ju byns egen Kokare och kristalldistributör.
Min avsikt var ju att börja dagen med att besöka honom och i lugn och ro få lite drogtips; dels på kristaller att ta med som gåva till de där grävlingarna som snott Stevessons teleskop, dels på vilka substanser som kan lyfta upp Alexis Zirkumfleks ur sitt blåte-missbruk. Men nu kom han alltså själv, och dessutom okristligt tidigt, just när vi var på väg till vår hotellfrukost, och bad få tala med fången Orson.
Vi lämnade slugt kvar den kristalltöcknade och bakrusige haren i hopp om att hennes öron skulle plocka upp vad Gamäng nu än ville prata med Orson om. Men Gamäng var slugare, för han gav Vajsing en återställare efter hennes karatefylla, och rejäla grejer var det med, för hon spattade ut och raketjoggade kring stan innan hon inställde sig vid det Brunska korvbordet. Således kunde Gamäng smida sina ränker enbart med den tyvärr inte lika långörade Mutter som enda vittne.
Humbugg smet förvisso ut och snackade med både Gamäng och sedan Mutter, men vad han fick ut av detta vet jag inte riktigt, så det får Ssigurd berätta själv om, om han så vill.

Sedan var ju nästa punkt på dagens program... Gamäng. Vilket ju blev lite konstigt, eftersom han redan pratat med oss och Humbugg dessutom med honom.
Inte blev det bättre av han vägrade släppa in oss i sitt i och för sig sjukt ogästvänliga kokeri. (Han släppte dock in Humbugg oklart hur eller vad, men jag vet att Humbugg mer än en gång sågs lämna Gamängs kokarskjul. Händer det igen får jag nog ta ett snack om vikten av lagarbete med Ssigurd. Fattar för övrigt inte hur illern står ut med giftångorna inne hos Gamäng)
Sedan var han, den skarpt doftande Gamäng alltså, nervös och babblade en massa om lag och ordning, och vägrade släppa det ämnet hur än Bröthög försökte få honom att lugna ner sig och förstå att jag inte alls var där för att kristallerna kanske är olagliga, utan för att lära mig mer om vilka kristaller som är bra i olika sammanhang.
Det hjälpte inte att vi fick röka ut honom för att han alls skulle samarbeta. Och det hjälpte definitivt inte att det visade sig att andra i byn blev nervösa och ville lägga sig i; då specifikt Peder Peder, den fyrarmade muskelmannen som är en av borgmästare Artur Fläsks assistenter.
Och att han visade sig vara en riktigt retlig stridstupp ansträngde Bröthögs tålamod till bristningsgränsen, och omöjliggjorde alla ansatser att ha en civiliserad diskussion med Gamäng, förstörde definitivt alla utsikter till en gemytlig undersökningsförmiddag. Bröthög kan bara skaka på huvudet.

Denna sammanfattning summerar bara ytan på denna förvirrade förmiddag som egentligen tog en väldans tid, och ingen ville som sagt spela med, arbeta tillsammans och ha det bra ihop. Det finns mycket kvar att arbeta på där.

Ssigurd var dock som vanligt pålitlig och löste mordgåtan genom att peka ut just Peder som mördaren. Exakt hur han kan lista ut allt detta utan att vi egentligen har någon information (som jag uppfattat) är mer än vad jag förstår, men det är ju också därför det är viktigt som Polischeff att kunna delegera, och sätta rätt iller på rätt jobb. Här har jag uppenbarligen lyckats riktigt väl.
Vilket för övrigt gäller rätt get och rätt hare (och säkerligen apa med). Schnee skrämde Orson så våldsamt med Motorn att han berättade att den motormarodör Gamäng egentligen gjorde bissniss med är motormarodörskan Lindsi (som vi igår drev ur stan iklädd ister och mjöl). Vajsing träffade Gamäng lite diskret efter allt ståhej och köpte lite droger vid sidan av, eller "onoff..." "offin..." "inoffsillt" eller vad hon och Humbugg kallade specialförfarandet. Gillar skarpt att mina assistenter vet vad de gör!

Bröthög behöver inte vara specialistutbildad för att förstå dilemmat med Peder däremot. Om vi byter ut Mutter mot honom, dvs sätter Mutter på fri fot och stoppar Peder i vår fängelsecell, så riskerar vi en otrevlig konfrontation med vem som nu beordrat polischeffen Ståhls död och som uppenbarligen smider ränker tillsammans med kristallbrännaren Gamäng. Denna samhällsröta kanske går ända upp i Möksunds samhälleliga topp: borgmästare Fläsk och ärevördiga fröken Minestråna!?
För att inte behöva tänka dessa otrevliga och ovänliga tankar är det så dags för en utflykt, och vi styr kosan mot grävlingsgrytet genom brutna klippor och torra ödemarker tillsammans med Steve Stevesson Steve och hans assistent Stivv. Vajsing är ordentligt utrustad med Bruns bästa korvar samt Gamängs kristaller, som gåvor till dessa bärsärkare.
Stevesson berättar att en zonfara vi bör akta oss för är den så kallade Mograniten. En levande sten som likt en krabba lurar under sitt hårda skal för att knipa fast en resenär med sina jättestarka klor. Sedan kniper den och kniper till den kniper av den kroppsdel den fångat, för att få sig någonting att äta. Väldigt osocialt. Det enda sociala med Mograniten är, berättar Stevesson, den såkallade "mogranitvalsen". Ryktet säger att om man lyckas slå två stenar ihop i en viss takt, så uppfattar Mograniterna det som sin parningsdans. Då släpper de taget och dansar med, vilket innebär att de blottar sin mjuka undersida om man nu händelsevis har mer mord än kärlek i sinnet.

Och mycket riktigt, det tar inte lång tid innan jag ser inte mindre än fyra stenar krypa mot oss där vi går i en djup skreva. Mograniternas klor är utan misskund och en stor krabba gräver sig djupt in i mitt hull.
Enbart Vajsings kunskapande räddar mig då hon stämmer upp till vals, dansar loss med två stenar i högsta hugg. Det är inte lätt att hålla takten och flera gånger ser det kokt ut för oss när varelserna återgår till att knipsa oss, men tack vare att hon köper oss dyrbara sekunder lyckas vi (denna gång företrädesvis Schnee med motorsågen, Stevesson med tvåhandssvärd, och jag med min spade) hugga av klo efter klo och besegra motståndet.
Till slut står det mellan Bröthög och en stor Mogranit som fått ett stadigt grepp i min sida och ätit sig igenom min blandrustning. Trots att jag redan gjort en handling (misslyckats ta mig loss) måste jag slå igenom krabbans hårda pansar (ABS 8!) och ge krabban en rejäl skada (Traumatröskel 12), annars kommer krabban garanterat släcka mina sista krafter (jag har bara 2 av 27 KP kvar).
Så då lyckas jag träffa med min spade (något ni ju aldrig sett mig göra före denna strid) och med en förnämlig träff utdela 20 skador... vilket är precis vad som behövs. Puh!
Segern är vår och vi kan börja fundera på hur man tillreder kilovis med krabbkött...


Mot grävlingarna! säger Bröthög tappert och försöker stoppa tillbaka den njure krabban så nära lyckades gräva ut ur min kropp!

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Quote:</div><div class="ubbcode-body">I sann medborgaranda,
med ferromånerna kring oss alla,
sagt av Rånald Bröthög,
tillfälligtvis svag i kropp men ej i själ! </div></div>

(För att läsa hela berättelsen i lättläst PDF, se översta posten!)

 

[CapnZapp]

Vi anländer till Grymtlingarnas Gryt, den klan av kristalltärda albinogrävlingar som förvarar Stevessons kikare.
De är rimligt välkomnande, och vi kan utan större problem överlämna gåvor och idka byteshandel. Precis som Bröthög hoppats är de inte fullkomligt oförståeliga - utan det är bara Stevesson som inte vill anstränga sig för att lära sig deras underliga dialekt.
Frk Vajsings gåvor blir uppskattade, även om grävlingarna, så som Bröthög ser det, är lite för slitna för att fullt kunna visa sin uppskattning. Men de sätter mograniten på grillning och de ger oss Stevessons kikare i motgåva. Äldstemor, en riktigt gammal grävlingsdam, stiger ur sitt ägg(!) och ger oss såväl profetiska visioner som välbehövlig helning.

Dock visar det sig att den grävling som Marodör-Sonny bjussade på oss är kungens son. Han överlevde tack vare den Regenerera som går i arv bland dessa grävlingar det skott Schnee stoppade honom med, och han lyckades ta sig hem efter att vi lämnat honom åt sitt öde. Han utmanar sin baneman, dvs Vankel Schnee på duell! Han behöver nämligen återvinna heder och ära, eller "grävlingsandan" som det heter.
Dock inte till döden, utan "till klacketiklack". Vad det innebär visar sig vara deras lösning på problemet när två bärsärkar duellerar - hur får man dem avbryta duellen utan att den ene måste dö? Jo, man släpper ut ett monster man fångat, allmänt kallat "klacketiklack", och hoppas att alla inblandade - öven om de går bärsärkagång - ska vända sig mot besten ifråga.

Grym väljer sin tvåhandshacka, Schnee sin motorsåg. Varje duellant har tvenne sekonder; i Schnees fall de bägge Kunskaparna Vajsing och Stevesson.
Om själva duellen har Bröthög inte myckat att orda. Grym besegrar Schnee utan krusiduller och utan att Schnee lyckas få till något motanfall att tala om. Dock undviker geten några allvarligare skador, utan lyckas turligt nog "bara" bli misshandlad tills han faller medvetslös. Jubel i publiken!
Därefter släpps en ung Ekoxe ut. Grym plus de fyra sekonderna går till resolut angrepp och lyckas besegra besten innan den hinner döda någon överhuvudtaget. Grym fäller det dödande hugget, och han återfår nöjt sin status i Grymtlingarnas samhälle.
Sedan blir det "fest". (Tänk dig vad en knarkarkvart kombinerat med fattig infödingsby kan ställa till med, så förstår du varför jag sätter ordet inom citationstecken). Vi äter kokta nässlor och vidbränt krabbkött.
Vinnaren Grym, Schnee, samt alla fyra sekonder leds upp till utkiksplatsen ovanför arenan, där en underlig kristall växt upp. Den är mansstor och jättestark, kanske tack vare det Kolkmalsfoster(!) som en gång fossiliserats i dess mitt. Belöningen för att de nedgjort ekoxen är ett rejält slick på kristallen. Detta zonkar ut Vera men förhoppningsvis utan permanenta effekter. Hon trippar dock kraftigt, vi får väl höra vad hon Kunskapat fram i och med denna erfarenhet...? Övriga slickers klarar kristallkicken utan problem.
Vi bjuds på fulthinner och sover över.


Nästa dag kan vi följa gammelgrävlingens visioner och hitta en död zonfarare som knipsats ihjäl av mograniter. Ssigurd verkar missbelåten, men vi kan ta hand om dennes hagelgevär, patroner, blandrustning - och den största skatten hittills: ett orört paket forntuschpennor som Vajsing kan ta hand om!
Bröthög säger åt Stevesson att han, som tack för att ha fått sin kikare åter, härmed är enrollerad i Möksunds vicecheffstyrka. Med andra ord, att vi för vårt besvär och våra utlägg, fått förstärkning i polishuset.
Vi återvänder till Möksund utan strapatser.

Väl tillbaka möts vi av en arg folksamling utanför stadens bank. Det visar sig att banken blivit rånad under natten - byns samlade förmögenheter är alla borta, stulna! Och pöbeln såväl som Artur Fläsk är jättearga och påstår att vi har gjort det; vi som dessutom erkänner att vi spenderat natten ihop med de gemena Grymtlingarna (trots inledande versal).

Bröthög tar ett djupt andetag och går ut ur banken för att möta den uppretade folkpöbelns arga skänderier.... [och där klipper vi!]

Alternativ file hoster (jag upplever File Dropper raderar mina filer efter bara en vecka):

http://www.gigasize.com/get/opc2dnxp5of

 

[CapnZapp]

Mysteriet tätnar! Kompetent assisterad av mina assistenter, får vi snabbt reda på följande:

Vega, som ju är vakt, har inte hört eller sett någonting. Detta visar sig bero på att skurkarna nesligen gjorde sin stöt just när hennes mat- och sovklocka ringt (eller hur det nu fungerar för automater, Bröthög förstod inte riktigt de tekniska detaljerna, kanske Vankel kan utreda detta)
Bankdirektör Xerox (ej att förväxla med Gynnare Xerxes) öppnar banken och valvet på morgonen utan att märka någonting kostigt förrän han tittar in. Således har ingen gått vare sig in eller ut ur banken under natten.
Inbrottet har skett underifrån. Det visar sig att hela byn är byggd ovanpå en gammal gruva, så det kan finnas gruvgångar varsomhelst. Förövarna har helt sonika grävt sig upp från en gång och sedan dynamitardat sönder bankens stengolv. Mycket raffinerat!
Det ligger en död grävling nere i gruvgången. Är detta månne Grymtlingskungens förlorade son...? (Det fanns ju två mindre troner bredvid kungens, en för Grym och en som stod tom)
Borgmästare Fläsks hysteriska aggression är misstänkt. Vad har jag gjort honom för ont?

Däremot verkar tombolan, dvs lotteritävlingen Vega administrerar vara oskadd. Å andra sidan spenderar hon sina vaktnätter sittandes ovanpå den kista däri lotterna förvaras.

Bröthög tar ett djupt andetag och låter anklagelserna hagla över honom för att ge sina kompanjoner tid att efterforska fram ovanstående, och så småningom lyckas han (med nöd och näppe) lugna de värsta känslorna.

Då rusar en kille in: en död kropp har hittats bakom hotellet!

Vi beger oss omedelbart till brottsplatsen. En av tvilling(?)bröderna och skattletarna Teddy och Freddy Järv ligger väldigt död med ett stort välkokt hål i bröstet. Detta sår har inget vanligt gevär åstadkommit! Dessutom hittar vi någonting underligt bredvid honom, en bunke fylld av en frätande vätska blandad med lite blod(?).
Ssigurd kan uppenbarligen prata(?) med skålen, och pekar därefter ut att den döde järvbrodern saknar ett finger. Han påstår att skålen använts för att lösa upp hud och kött på det avhuggna fingret, nästan så som Svarta Faran bär vitnande benbitar som trofeer - han sägs ju mörda de olyckliga som misslyckas med att hitta hans X15 åt honom...
Lite hederligt polisarbete skänker snart mera ljus över gåtan. Vi besöker brödernas hotellrum och där visar det sig att hälften av alla grejer är borta: Freddy (eller Teddy) har tagit sitt pick och pack och flytt!
Vi kan kunskapa de papper som järvarna lämnat efter sig, och våra läskunniga medarbetare meddelar att de skrivit dagbok. Deras ursprungliga mål var att nå det så kallade "Hå" tornet (inne i Uddezonen), något som kräver en karta över underjordiska tunnlar eftersom det uppe i tornet häckar ett par grymma zonfåglar som med lätthet plockar dem som försöker vandra till tornet ovanför marken.
Det visar sig att Alexis Zirkumflex framlidne(?) make, den kände zonfararen Jocken Pompadou som hon ju fortfarande väntar på, sägs ha en karta över just H-tornet och dess tillfartsvägar. Kanske, tycker bröderna Järv, kan operadivan ha en sådan karta kvar här i Möksund?

Nu, läser frk Vajsing och hr Humbugg vidare, har Freddy och Teddy dock modlöst fått inse att de aldrig kommer få audiens hos Zirkumflex, då de ju inte är fina eller intressanta nog. Istället har de börjat prata med kristallhandlare Kristollert som ju också bor här på hotellet. Han har gett bröderna en lättare bunker att plundra på zonfynd: Bom-Bom Götz "Urbunker" och begravnings-kammare här i Möksund! Bom-bom sägs ju ha haft en fornpistol av kraftfullt snitt. Han berättar till och med att det finns en fornbrännare här i byn som kan användas för att skära upp de plåtar som skyddar grundargrisens eviga vila: Svarta Farans "analysator" (eller någonting i den stilen, Bröthög hänger inte riktigt med i Veras, Vankels och Ssigurds tekniska diskussion).

Varför Kristollert skulle vilja förfära Möksunds invånare med gravskändning i denna tid som redan är så orolig (med bankrån, polismord med mera) är för Rånald oförståelig, men det är ju dylika frågor som gediget polisarbete är till för att nysta upp! Bankrånet får helt enkelt vänta; vi kommer överens om att undersöka denna utveckling först.

Eller, nåja, Ssigurd blir väldigt entusiastisk och vill direkt utforska bunkern och tar med sig Vera och springer dit. Således blir det min uppgift att tillsammans med hr Schnee knacka på hos hr Kristollert, för att fråga honom varför han sätter griller i järvarna.
Kunskaparen och Hälaren kan snabbt konstatera att graven är uppbruten, och att det är bröderna Teddy och Freddy som gjort det, kanske så sent som i natt (då vi sov hos Grymtlingarna). Bom-boms kvarlevor är inbakade i kristall och nu är "karamelliseringen" uppbruten, hans hand uppbänd och pistolen borta, såväl som de andra gåvor till efterlivet som byborna begravt honom med! Enbart hans glasfiberbåge som hans kropp vilar ovanpå har de nesliga järvarna varit för lata för att bräcka upp och stjäla!

Arbetarsonen och Motorschamanen konfronterar under tiden Kristollert i sitt rum. Han framstår som lugn och sansad, och på ett rimligt sätt förklarar sina förehavanden med Teddy och Freddy. Han lyckas sånär övertala oss om att bestämma tid för förhör i Polishuset vid en senare tidpunkt.
Men det är någonting som ändå får mig att be honom följa med nu på momangen, och det tar skruv: Kristollert visar sig vara en ytterst snabb fuling; han rafsar åt sig sina papper och kastar sig ut genom fönstret och hivar upp sig på Bertold Bruns hotelltak. Bröthög ramlar ner på marken utanför hotellet, men som så ofta tidigare, har ingen räknat med Motorns inflytande över Vankel: han springer som på lätta moln och ställer sig framför den häpne Kristollert uppe på taket. Kristallhandlaren försöker då desperat äta upp de papper han absolut inte vill ge oss. Vankel säger då med lugn Motorröst: ge mig pappren eller så motorsågar jag av dig benet.
Stackars Kristollert vet ju inte vilken Motor han har att göra med, utan tuggar vidare, samtidigt som han ställer sig stridsberedd. Vad han då inte har räknat med är att Vankel helt sonika sågar honom i benet - Kristollert spottar snabbt ut pappren och ger sig!

Väl tillbaka med förövaren i Polishuset inväntar så Bröthög och Schnee Vajsings och Humbuggs återkomst. Därefter faller Kristollers korthus snabbt ihop: de kan avläsa hans halvtuggade papper och konstatera att han hela tiden varit utskickad av vår Gynnares konkurrent - ett annat zontradarkompani som velat sätta barägare Fingold på borgmästarposten. Att låta Teddy och Freddy skända Bom-Boms grav var ett sätt att skapa kaos i Möksund för att försvåra för mig att hjälpa Beritold Brun till denna post.
Vi berättar för honom att han gjort ett gott försök men att vi inte är imponerade - någon annan lyckas uppenbarligen mycket bättre med att skapa dålig stämning, med tanke på allt som hänt. Det får han ju hålla med om. Därefter lämnar vi honom i sin cell, och går till hotellet för att delge de hemska nyheterna om hennes far till Minestrona. Därmed får hon reda på gravskändningen av oss och inte via den genomsökning av byn som ändå pågår för att se om några andra inbrott (än det på banken) gjorts. Vi skyller allt på bröderna Teddy och Freddy, och ger äran av att ha löst brottet till polisassistent Faran, som ju redan likviderat en av förövarna. Den återstående brodern säger vi har flytt till Göborg, och att han är så gott som infångad redan, med tanke på min utmärkta lokalkännedom om min födelsestad.



Åter till undersökningen av bankinbrottet!

Vi klättrar ner i grottgången och förundras över de spridda gångar som grävts ut under byn. Vi hittar fler döda grävlingar i ett schakt, och funderar på om dessa använts för sin kunskap om gruvgrävning eller dynamitsprängning för att sedan nesligen förrådas och undanröjas.
Vi hittar olika blodspår men lyckas inte dra några slutsatser av det. Vi noterar att gruvan bebos av asätande gnagare men som tur är verkar de inte vara hungriga, så vi slipper slåss mot dem.
Vera hittar så en annan uppgång som Ssigurd undersöker: den leder upp till ett uthus i en annan del av staden. Så småningom hittar vi dessutom spår där som får oss att tro att stöldgodset fraktats ut denna väg. Men vart?
Tillbaka nere i gruvan blir vi nyfikna på den stora tunnel som verkar vara av fornsnitt som leder bort från byn, grovt i riktning mot havet (och därmed grymtlingarnas bo). Vi diskuterar huruvida denna tunnel leder någonstans, är farlig, eller rentav oändlig, men enas till slut om att enda sättet ta reda på detta är att vandra i den.
En - två timmar senare hittar vi några sprickor som leder upp till...: vägen mellan Möksund och Grymtlingarna! Tunneln fortsätter ett bra tag till innan den rasar fullständigt och där hittar även Vera och Ssigurd några smärre fornfynd.

Denna tidsödande efterforskning leder tyvärr ej längre än så utan vi återvänder till byn.
Vårt nästa steg får väl bli att besöka borgmästarresidenset - synbarligen för att lära oss mer om lag och ordning i byn, men egentligen för att snoka runt för att se om Artur Fläsk ändå inte är inblandad?


Då hörs en röst utanför polishuset där vi sitter och funderar (Stevesson spelar kort med fångarna Kristollert, Orson och Mutter) - det är Sonny Marodören som kommit för att hämta sin marodörfånge Orson! Annars ska vi alla bli sprängda! Tittar man ut ser vi Sonny på sin levergök flankerad av inte mindre än åtta marodörer.
Väl medveten om att han inte kan ses ge efter på dylika hotelser stegar Bröthög ut på verandan och gör ett fåfängt försök lugna ner situationen. Men därav blir det inget, Sonny tror han har övertaget och insisterar. Dock lyckas Bröthög köpa några värdefulla sekunder så när helvetet bryter lös är hans trogna assistenter redo.
Vankel rusar ut och upp, för att positionera sig bakom marodörsraden, faktiskt uppe på borgmästarresidenset. Vera och Ssigurd tar posto vid fönstret. Svarta faran står på verandan. Stevesson greppar sitt tvåhandssvärd innanför dörren.
Som på en given signal kastar sig Bröthög tillbaka in och auktoriserar Svarta Faran att använda "hårt våld". Sedan börjar alla skjuta!
Det Sonny dock inte räknat med är att på bara några ynka sekunder har framförallt herrarna Faran och Humbugg skjutit ner inte bara honom själv utan hela hans gäng! Det går så snabbt att jag knappt hinner med. Frk vajsing räddar polishuset genom att sparka ut en inkastad dynamitpacke på volley!

Sedan ligger marodörerna alla döda eller medvetslösa på marken, och ingen av oss är allvarligt skadad. Först försöker Vankel tygla levergöken, sedan Vera, men resultatet blir bara att den förvirrade fågeln springer rätt ut för klippkanten till sin död.
Därefter kan Bröthög nöjt ropa ut till byborna att poliskåren neutraliserat hotet från marodörerna. (Och dessutom säger han till Svarta Faran att sluta skjuta ihjäl de marodörer som överlevt beskjutningen). Exakt vilka marodörer som Stevesson lyckas rädda livet på får vi återkomma till.



Detta därför att dagen tar slut och nästa gryr. Det vi kommer att uppleva då är att just när vi inte trodde kaoset i Möksund kunde bli värre, så blir det just det! Värre! Alla våra planer på att reda ut inbrottet och mordet på Greivar stål vräks omkull! Mycket värre!

Flera hus sprängs i luften! Grävlingar väller ut ur underjordiska gångar! Gamängs kokeri anfalles! Barn och kvinnor skriker! Män som inte ens fått frukost gråter!

Vi hinner knappt dra på oss byxorna förrän portarna till borgmästarresidenset slås upp och en jättestor diligens spränger ut. Diligensen är proppfull med stöldgods! Artur Fläsk synes sitta i dess mitt! Hans anhang av medhjälpare hänger och klänger på dess utsida! Grävlingarna har utnyttjats till en avledande manöver!

Det var Fläsk & Co som hela tiden varit skyldiga, och nu tänker de fly Möksund och lämna byborna helt utblottade!

http://11gf0j.cjoint.net/en/

 

[CapnZapp]

Jag vaknar - någonting är fel. Jag väcker mina sömndruckna vänner medan jag tar på mig min blandrustning och mitt gevär.

Vera, Vankel och Stevesson hinner inte gnugga sömnen ur ögonen förrän ladugårdsportarna slås upp, och en diligens störtar ut, fullt lastad och med uslingar klängandes längs sidorna. Det är Borgmästare Fläsk som flyr med Möksunds alla besparingar!
Detta är ett uppdrag för Polischeff Bröthög och hans mannar, muttrar jag coolt och skjuter fram hatten på hjässan. Sedan går jag ut på farstun.
Knappt har diligensen hunnit få upp farten förrän mitt forngevär har talat - med en knall segnar kusken ihop och ekipaget tappar fart. Snabbt rusar Polischeffen fram och sätter sin stridsspade i hjulet, och diligensen stannar med ett fasligt brak. Alla ramlar huller om buller, och innan Fläsk hunnit hämta sig nyper Bröthög honom i hampan.
"Artur Fläsk, du är avsatt!" väser Rånald, sliter av honom hans mustasch, och vänder sig om med troféen i högsta hugg.
Alla hans kompisar ser den slagne valrossen sjunka ihop i Bröthögs fasta grepp och jublar och hoppar av glädje, och bakom dem firar stadens alla glada medborgare....
"Vi ska inte fira med att gå in på Fingols bar allihopa och sitta trångt ihop och bara hygga oss?" föreslår Rånald och bärs in på axlarna av alla sina gamla och nyvunna vänner...

Orkestern tutar och spelar och trumslagaren slår BOOM... BOOM...



"Vakna! Vakna då", skriker frk Vajsing och drar och sliter i Rånald. Oj, vad jag sov djupt. Och vilken dröm! BOOM! Ännu en enorm smäll följs av ett regn av trä och tegelsplitter.

Alla andra är redan uppe och redo. Ja, inte du då, käre Affe. Även Humbugg har drabbats av soten och måste stanna kvar i sin säng.
Det hörs skrik och gråt utanför fönstret. Stevesson rapporterar att gatorna (alla tre) är fulla av grävlingar med vansinne i blick och gruvhacka i grepp.

"Vi måste varna hotelldirektör Brun och samla alla gäster!" säger frk Vajsing resolut och hoppar ut genom fönstret och försvinner iväg innan Rånald ens hunnit fråga om det finns kaffe.
"Ingen tid för frukost", säger Vankel Schnee bistert och leder ut gruppen med en Bröthög som fortfarande fumlar med spännena till sin rustning. Kunskapar-grävlingen Stevesson och Marodör-björnen Orson föser honom framför sig. Väl ute på gatan ser vi en desperat kamp där några nybyggare försöker förhindra tre bärsärk-grävlingar från att hugga in sig i deras hem. Utan att Bröthög riktigt insett det befinner han sig i deras väg när Vankel skjuter dem en och en i benet. En desperat kamp mellan hacka och spade påbörjas, och avslutas inte förrän Stevesson sätter sitt tvåhandssvärd i närmsta grävling.
När vi kommer fram till hotellet har frk Vajsing samlat alla stridsberedda män och kvinnor, med den lille hotelldirektören i spetsen, och har dessutom sagt åt operadivan Zirkumflex att hålla sig på sitt rum och låsa dörren.
Då händer det som får oss alla att glömma grävlingarna, som vid det här laget, liksom Orson av någon anledning, sprungit vidare.


Ladugårdsportarna slås upp, och en diligens störtar ut, fullt lastad och med uslingar klängandes längs sidorna. Det är Borgmästare Fläsk som flyr med Möksunds alla besparingar!

På kuskbocken sitter hästen Bolle Kloss. Bredvid honom sitter fåret Lisa Blixt. Längst bak täcker den fyrarmade Peder Peder reträtten med inte mindre än tre pickadollor. Mänskan Melker, som öppnade dörrarna, hoppar upp längs sidan. Inuti kupén, bland allt stöldgods syns den hale och arge mustaschen och resten av Artur Fläsk själv!
Innan Polischeffen hinner reagera har hans pålitliga assistenter redan tagit beslutsam handling!

Stevesson kastar sig på diligensen och börjar klättra upp på taket. Vankel Schnee rådfrågar motorn, som säger åt honom att helt sonika luftspringa över diligensen för att vifta med motorsågen precis där Bolle och Lisa sitter. Vera Vajsing har också en plan, och kastar sig dödsföraktande UNDER diligensen för att hänga fast på dess undersida och BITA ihjäl vagnen, trots att Borgmästare Fläsk inifrån snart börjar peppra vagnbotten med sin Skarprättare!

Rånald vill inte vara sämre och minns sin dröm. "Jag kan ju börja med att sätta spaden i hjulet", tänker Bröthög och rusar fram. Dock bär det sig inte bättre än att spaden fastnar i hjulet och slungas iväg jättehögt - Rånald kan bara se på med fåraktig min när den landar på ett hustak långt långt borta.
"Nåja, jag kan ju alltid skjuta kusken," tänker Rånald och lägger an med sin fornbössa och siktar mot diligensen som nu nått fram till torget och Minestrånas scen. Dock fastnar någonting i geväret och hur än Bröthög försöker så vägrar mekanismen. Geväret är värdelöst och Bröthög tvingas släppa det för att springa efter. "Hallå, vänta på mig!" skriker Bröthög och blir beskjuten av den lede Peder.
"Nåväl, jag får väl lägga manken an och springa upp på scenen och HOPPA på diligensen. Kan Schnee, Stevesson och Vajsing, kan jag!" Sagt och gjort, Rånald lufsar fram och upp på scenens trappsteg och hoppar.... rätt in i sidan på diligensen och ramlar raklång i gatan.
"Cheffen," hör Rånald. "Kom nu, annars hinner de fly med bara Vankel och Steve!" Det är Kunskapare Vajsing som uppenbarligen tröttnat på att bli beskjuten genom vagngolvet och nu hjälper mig upp. Vi börjar rusa efter diligensen som nu börjar få upp farten ut ur byn.

Under tiden har Vankel till slut lyckats sätta sågen i fåret, som sjunker ihop medvetslös. Geten skriker till oss andra att han vill sätta sågen i fålarna härnäst, men Vera lyckas få honom att avstå. Kusken Kloss försöker desperat hålla honom ifrån sig samtidigt som han med tveksam framgång försöker hålla ekipaget på vägen. En episk strid har utspelat sig på taket, där Stevesson med mycket möda besegrat sin motståndare, men där den lede mänskan Melker till slut lyckas hugga ner honom.

Vid det här laget skumpar det rejält eftersom vi inte längre följer vägen, och Bröthög och Vajsing har stort bry med att hålla oss kvar längs vagnens bägge sidor. Eller iallafall Bröthög, Vajsing tar helt sonika tag i vagntaket och hivar sig in genom fönstret med tassarna före och sätter hälarna i Fläsk och hans mustasch! Bröthög svär och kommer så småningom lyckas öppna dörren och flankera henne mot den hale valrossen!
Stevesson har redan ramlat av vagnen, och nu är det Vankels tur. Vad ingen trott är dock att geten vänder i luften för att åter landa på vagntaket för att hindra de leda hantlangarna Peder, som sakta klättrar från sin position där bak till vagndörren efter Bröthög, samt Melker som klättrat ner på Veras sida, såklart för att bistå sin borgmästare!

Inuti vagnen utspelas en desperat kamp. Bröthög ger sig in i närstridskampen, men först ser det ut som att borgmästaren ska ta hand om oss bägge. Vera lyckas dock sparka Fläsk i magen (djupt ner i magen?) som stoppar upp honom rejält. Han ger dock inte tappt utan skjuter henne med sin fornpistol. Bara med nöd och näppe lyckas hon behålla medvetandet. Kampen fortsätter i den trånga kupen, och Bröthög ser på Fläsks blodsprängda mustasch att borgmästaren aldrig kommer ge sig. Nu är goda råd dyra, eftersom Peder och Melker lyckats trotsa Schnee och ta sig fram och är nu på väg in i kupen de med.
Bröthög ser då för sin inre blick allting gå förlorat: hans Polischeffskeps, stadens dyrbarheter och framförallt: hans vänners respekt. Så han tar Fläsks skarprättare och svingar ett mäktigt hugg, som krossar benet på borgmästaren och får hans liv att flykta. Sedan ryter han med all auktoritet han har kvar: "Hoppa av vagnen om ni vill leva" till hantlangarna, som tror att Fläsk fortfarande lever och därför gör som Bröthög säger.

Striden är vunnen, men fortfarande rusar diligensen genom väglöst land. Kusken har i panik misslyckas med att styra fålarna eller åtminstonde sänka farten. Nu ser han att slaget är förlorat och stiger helt enkelt av, trots den svindlande hastigheten. "Vi ses senare, förlorare!" är Bolles nonchalanta avskedsfras.
Ingen av oss kan köra vagn, så det tar inte många minuter innan färden tar abrupt slut när ena bakhjulet krossas på en sten och hela diligensen lägger sig på sidan. Vi överlever dock alla, och kan till och med hitta fåret Lisa fortfarande vid liv trots att det kastades av i kraschen.
När vi sitter bredvid vraket och pustar ut dyker Stevesson så småningom upp - hans assistent Stivv har pumpat honom full med läkedroger. Schnee är barmhärtig mot en av fålarna som skadat sig illa i kraschen och låter motorsågen tala: saken är biff! (Vi lyckas dock övertala den rödstänkte geten att den andra fålen är helt oskadd och inte behöver nödslaktas)
När vi tittade bort tar Schnee fram ett nytt vagnshjul ur sitt getaskägg. Eller jag vet inte, jag vet bara att vi hinner inte ens börja klaga över hur tungt det kommer att bli att bära tillbaka allt bråte till Möksund innan Schnee säger att han fixat vagnens skador och kopplat tillbaka den ende fålen.

Trötta med glada kan vi därför så sakteliga rulla tillbaka för att möta folkets jubel...

...och Bröthög är glad över att han inte drömde alltihopa!

 

[CapnZapp]

Två episoder till priset av en!

(Se PDF länk sist i inlägget)

En vecka förflyter då vi reder upp våra affärer, slickar våra sår och hjälper bygga upp byn igen. Tiden går snabbt när man är upptagen, eller hur Affe, men låt se vad som hände...

Herr Gamäng är död, fastnaglad på sitt ihoprasade skjul. Grymtlingarna är borta, och alla kristaller med dem. Flera husrester pyr fortfarande... Bankman Xerxes och Vega kan påbörja det digra arbetet med att lasta av och sortera det Fläsk & Co försökte komma undan med. Kvarvarande bärsärkgrävlingar skjuts av och släpas bort. Hammare och spik kommer fram, efter höjda glas och glad uppsyn!

Borgmästarvalet blir mest en formalitet. Den stora Debatten kommer av sig när alla kandidater spenderar sin tid med att hylla Beritold Brun såsom Polischeff Bröthögs favoritkandidat.

Poliskåren har sällan varit så populär vare sig här eller någon annanstans. Familj efter tacksam familj kommer med mössan i hand och överlämnar den dyrbaraste gåva man kan tänka sig – familjens lott i Vegalotteriet. Även Minestrona och Fingold ger bort sina finlotter.

Så blir då Brun ny Borgmästare. Hans första officiella insats är att förrätta Dragning i årets Möksundslotteri. Alla i min närhet bedyrade att dragningen bara var en formalitet, med tre fjärdedelar av alla lotter, var snart Vegas sittkoffert med fornfynd efter fornfynd våra! Men hur det än var med den saken så vann vi ingen-tinken. Det var till och med så att Hr Perstorp, som vann storkovan, gav oss som tröst en av sina vidunderliga fornfynd. Tårögda av tacksamhet kunde strax motorgeten lista ut att detta var inget mindre än en burk stark peppar från Kajen, fortfarande i sin orginalförpackning. Exakt var och om det ens var i Göborg visste ingen. I sanning ett mäktigt fornfynd fullt i klass med de fornpennor i flera färger som vi redan hittat!

Mutter blir frisläppt och frikänd när fåret Lotta vittnar om att det var Bolle Kloss som myrdade polischeff Ståhl. Kristollert föreslår att han också kan få gå nu, så hans plats tas av Lotta och det hala liket av Fläsk så vi har någon att testa schavotten på, nu när den ändå är byggd.

Hr Vankel spenderar större delen av veckan som gått med att färdigställa elektriska pannband och knogjärn åt Kunskapare Vajsing, säkert för att inpränta visdom i skalle och hake hos de som dristar sig till att motarbeta oss! Hade jag vetat att kunskaparnas släkte var så fränt när jag var en ung grabb hade jag säkert slagit in på samma bana; jag som trodde de var tråkiga bokmalar som blev mobbade och gick undan!


Själv då, Affe? Jag hör att dina kokarexperiment tillsammans med just Vajsing går över förväntan. Byborna betraktar dig nästan redan som "Affe Kokare" och som Gamängs efterträdare! Kul se dig frisk och på benen igen, även om det ju var en förfärligt ettrig stank som satt sig i dina kläder!

Själv har jag spenderat lite tid med fru Zirkumflex. Ja, hrrm, rent i tjänsten då alltså. Det gick ju tillslut att lirka med henne (fabulöst flådigt inredning hon har i sitt hotellrum, förresten, inte såhär kalt och fränt som här inne... nåväl) efter att ha gett efter, druckit hennes konjack, rökt hennes cigarrer, lyssnat på hennes poesi... och, tja, gett henne lite kristaller hon kan behöva för "husbehov" och "tillställningar".

Jag är tacksam mot dig och Vera även om det kristallpulver ni påstår ska vänja av Zirkumflex hennes osunda kristallbehov inte skulle fungera som det är tänkt. Ja, jag förstår hur imponerad jag ska vara för att ni så snabbt lyckades knäcka Gamängs hemligheter. Tror jag.

Vi har således alla de ledtrådar kring Jocken Pumpadu och hans expedition vi tror står att finna:
Han gav sig av för ungefär ett år sedan. Hans mål var H-tornet. Varför och vad han hoppades finna där framgår inte.

Han avreste i en smärre expedition ledd av lokal hyrguide härifrån Möksund. Hans partner var Beppe Kanonjär, en vaduvillartist som låter sig skjutas ur en kanon. Hela hans jättevagn skulle uppenbarligen med på resan.

I H-tornet häckar ett rede Domherrar, så mycket av kartan går ut på att ta sig fram till tornets bas via underjordiska gångar för att undvika bli deras byte.
H-tornet ligger i Sumpträsket, fylld av forntida bebyggelse och osunda vattensamlingar. Sumpträsket ligger i sin tur bortom Kristallstäppen, en ogästvänlig plats fylld av kristallmonster, gyllene mutanter och bautarafider. Kristallstäppen når man via Vråålåksgraven, en formation i den ås som utgör zonens rand. Och zonen ifråga, ja det är den fruktade Uddezonen det.

Som du redan gissat viftar Vera och Sigurd bort min tveksamhet, och bad mig fokusera på alla de kristaller och fornfynd vi kan hämta om vi gör denna lilla utflykt. "Alla gör det," sa de, och pekade på de Möksundbor som ju har Zonen som sitt levebröd. Att jag försökte peka på deras såriga och osunda uppsyn skäms jag en smula för, jag menar det finns ju ingenting en viss Rånald Bröthög är rädd för som små karateharar och hälarillrar inte bekommer sig av!

Vera förklarade att vi snart är tillbaka, Affe; det skall enligt uppgift bara vara 2-3 dagars enkel resa. En av de otaliga kunskaper man måste hålla reda på som Kunskapare är Zonens Kunskap; och sådant kan Vera, så bara vi följer grundläggande hygien och bär med oss allt det vi vill äta, dricka och sova på så kommer det inte bli några problem alls!

Så någon zonröta räds jag inte, Affe. Däremot gillar byborna att berätta kuselhistorier om självsprängande bautarafider, hundrameters världsmaskar, och kristallbestar som kan stå stilla i dagar! Så nog borde det vara värt en liten aspirantnål i slutändan!
Vi är i slutfasen av att förbereda oss, men skulle du ha något tips på oumbärlig utrustning att ta med ut i Zonen, så skrik till! Själv tänker jag inte skiljas från mitt fyrmannatält vi alla ska sova i, så får de andra ta med sig vad de vill. Jag har redan hört att Vera beställt åttio Gulajer från Bruns korvkocka!


Vi förstår att du inte kan lämna ditt kokeri Affe, såhär när du knappt fått upp kitteln till kokpunkten, men vi kan glädjande nog rapportera att vi hittat en ersättare till Steve Stevesson, som har andra planer än att förgås i Zonen: vi har inte bara släppt Kristallhandlare Kristollert, vi har rekryterat honom som mankraft och partner i vårt zonäventyr! Med ett sådant namn och sådant yrke känns det ju som tjänstefel att argumentera för vem som försökte skjuta ihjäl vem... dessutom säger han att han inte tog illa upp när Vankel satte Motorsågen i benet på honom!
Han begärde en fjärdedel av bytet, men Vankel var storflott och erbjöd gentilt en femtedel minsann. Tycker gott Kristollert kunde visa lite större tacksamhet för sådan generositet, men han är väl en smula skadad helt enkelt.

Apropå folk utan hyfs... Svarta Faran frågar du? Tja... vi känner oss inte riktigt sugna på att berätta för honom att vi ska på utflykt... kanske du vill – nähä? Ja, då får jag väl fråga Vera då...
Ja, då ska jag väl inte störa längre... Ha det så bra Affe, så ses vi när vi kommer tillbaka med fickorna fulla av kristallångande kristaller för dig att koka!



http://9qf8ub.cjoint.net/en/ (PDF täcker hela "vår man i möksund", avsnitt 1-6 plus epilog)

 

[CapnZapp]

http://c9bkfo.cjoint.net/en/ (PDF)

Gruppen beger sig då ut ur Möksund längs Zonstigen. Vi har förberett oss alla: Sigurd genom nya kängor, Vera med ett lass korvar, Bröthög med många meter rep, Vankel har sin motor, men Kristollert bräcker oss alla genom att iklä sig tjocka lager kläder komplett med svepning runt munnen och poncho. Ser väldigt varmt och obekvämt ut.
Herrarna Bröthög, Humbugg, Märsk och Schnee leds snart bort ifrån upptrampad mark av fröken Vajsing, och jag förstår efter ett slag att jag missuppfattat vårt första delmål: Vråålåksgraven är inte alls något välkänt (nåja) riktmärke som "alla" zonfarare passerar när de beger sig ut i Zonen; utan snarare lite halvhemlig information som vi fått av Jochens anteckningar för att kunna rikta in sig på just H-tornet.
Så när vi efter en lyckad vandring når vad som troligen är den ruin som benämns "Vråålåksgraven" så borde Bröthög alltså blivit mer förvånad eller misstänksam när hans tränade nos luktar sig till nykokt kaffe på andra sidan ruinhögen. Men det blir han således inte, utan närmar sig ett läger i fryntlig stämning - han tror ju dessa måste vara också till (eller från) Möksund.
Sanningen visar sig ligga någonstans mitt emellan vän och fiende: det är de fyra illerbröderna Conny, Ronny, Prelle och Urban. De är zonfarare och skrotletare fast med en twist: de vill sätta upp en tullstation precis som deras far gjort i Musközonen norr om Hindenburg. Med andra ord, slippa behöva göra jobbet själva. De är nyanlända och har precis gjort anspråk på ruinen.
Sigurd känner direkt av konkurrensen illrar emellan, och utan att Bröthög förstår det börjar båda grupperna planera för att plundra Vråålåksgraven först. En trevlig fest utbryter, men det är mestadels Bröthög som på allvar går in för att ha det trevligt - övriga sitter mest och sneglar på hur lite motsidan dricker.
Det slutar med att Bröthög väcks miss i nassen: då har Motorn talat till Vankel och sagt åt honom var ingången är, och dessutom varnat för att ruinen inte är obebodd. Detta gör att Sigurd inte längre är sugen på att ensam göra ett snabbt besök: hela gruppen (Kristollert ansluter senare) rekryteras till ett spännande smyguppdrag!
En och en smyger vi ut under illrarnas vakande vaktpost, i hopp om att få ruinen för oss själva. Detta fungerar dock inte, utan snabbt är bröderna Iller på plats och begär tull. Det hela slutar med att alla inser visdomen i att undersöka ruinen tillsammans.

Väl inne visar sig ruinhögen dölja stora mörka valv. Vera kan läsa fornskriften som stämplats på väggarna: "Övre Parkeringsgarage". Uppenbarligen har denna plats använts för att begrava forntidens vrålåk när de tjänat ut. Golv, väggar och tak är av massiv b-tong och golvet är täckt av damm och krossad plastics. Inte mindre än tre fornvrak går att hitta, och Vankel konstaterar upphetsat att de är i användbart skick för både reparation och reservdelar! Illrarna verkar inte ha samma kompetensnivå som Bröthögs vänner, utan verkar mest vara ute efter skrotvärdet.
En ramp leder ner till en likadan sal under den första, och där finns även ett mindre komplex som kanske använts för att förrätta begravningsritualerna. Det finns gott om underligheter, med ett stort runt schakt med någon slags metallstång. En stor röd bil med konstiga slangar och stegar ser väldigt cermoniell ut och bekräftar väl våra teorier. Här har verkligen forntidens människor verkat och visat känslor för sina fornfordon!
De varelser som skulle finnas här visar sig vara äckliga insekter stora som smågrisar, så kallade munkar. De är inte ute efter att äta oss; faktum är att de har börjat äta på en stapel av fina rubberkransar som Vankel omedelbart räddar. De bor under en ramp i någon slags servicetunnel, och Bröthög och Kristollert ser till att snabbt squelcha de Avfallsmunkar som går att få tag på.
Vankel tycker att fynden är för fina för att ignoreras och vi bestämmer oss för att rädda vad som räddas kan, även om vi behöver stanna här några dagar och bege oss hem om Möksund med de fordon och delar vi samlar på oss. Vera hittar en tank med en illaluktande sörja som hon säger kan användas som bränsle, och startar den smutsiga processen med att filtrera ut det fina från det fula.
Samvaron med illerbröderna är väl alltid ansträngd, men det funkar att sticka dem en och annan plasticsmugg för att få arbeta ostört.

Störda däremot blir vi en av dagarna när en automat vid namn Plisa plötsligt dyker upp från ingenstans. Hon frågar ut oss alla om vi äger de fordon som står här, men vi lyckas inte förklara att vi just kommit hit. Hon verkar också vilja ha någon slags forntull, så Bröthög säger åt henne att det är illrarna som äger fordonen. Hon överskattar nog sina förmågor för att även om hon chockar en av dem med sin batong driver de övriga tre henne till reträtt med sina puffror.
Sedan denna incident har vi inte sett till henne. Bröthög vet ju att det finns automater som dåligt anpassat sig till nutidens liv och leverne, och till och med blivit vansinniga av bristen på forntid. Detta till trots kan inte Rånald undgå tycka synd om Plisa som ju säkert blivit lyckligare om hon hittat några vänner att vara med.
Det är inte första gången som Rånald filosoferar kring frustrationen över att det just är mekor som ofta mister förståndet i nutiden - hade de bara tänkt och agerat som en rejäl göborgsdogg hade han ju säkert kunnat tala dem tillrätta och ge dem en chans leva i nuet!
Nåja, kanske återvänder hon och är på bättre humör. Tills dess har Rånald en minneslapp i form av någon typ av kvitto hon gav honom, där Vera förundras över hur många nollor de hade på forntiden. Rånald tycker det verkar vara en smula oförskämt att kalla ägarna för nollor (särskilt som vi inte känner dem, och att de sannolikt är sedan länge döda) men säger ingenting.

Det verkar finnas mycket gott om skrot i Vråålåksgraven, men även om ett gott dagsverke aldrig är fel, känns det bra att dra vidare med våra vråålåksdelar - att samla skrot här är förvisso respektabelt, men nu inte det egentliga skälet till varför vi är här. Vi kanske kan tipsa Möksundsborna om den rika skrotgruvan, om så bara för att ge Illrarna några tullinkomster?
Vi är tungt lastade, och styr därför kosan tillbaka till Möksund. H-tornet är inte glömt, men vi behöver fylla på vårt förråd av tokjos och annan proviant. Bröthög bjöd ju upp hela sitt förråd av gemytlighet redan första kvällen - i kontrast till exempelvis Vera som har alla sina Gulajer kvar!
Dessutom får vi väl erkänna att en smula osund har luften varit, för att inte tala om hur osunt det måste ha varit hos avfallsmunkarna. Sigurd ser faktiskt en smula glåmig ut, även om inga rötor brutit ut som tur är. Även Bröthög inbillar sig att avfallsmunkarnas doft satt sig i kroppen... Vera och Vankel knotar dock inte trots alla forntidens oljor, och Kristollert ska vi ju inte tala om.
Nåväl, Borgmästare Brun har säkert någon svettkur eller något annat rejält sätt driva zonen ur mutanten som han kan rekommendera till oss. En god natts övernattning i vårt kära Polischeffshuset följt av en stadig hotellfrukost får säkert de osunda ångorna att fly våra kroppar, så vi kan göra ett nytt försök tränga in i Zonens djup, beskåda det mytomspunna H-tornet, och ta reda på vad som egentligen hände med Herr Poumpadous Expedition!

http://c9bkfo.cjoint.net/en/ (PDF)

 

[CapnZapp]

H-Tornet, Andra Berättelsen

Det visade sig vara vare sig så enkelt eller så simpelt. Det jag trodde skulle bli en enkel övernattning visade sig kräva över en vecka av yttersta prövningar, och det jag trodde var en simpel svettkur visade sig vara ett väloljat batteri av olika upparbetade kureringar. Möksund visar sig vara ett oväntat välutrustat ställe vad gäller att vila upp mellan zonvarven, åtminstonde för oss lyxlirare som inte behöver betala kontant!
Herr hotelldirektör borgmästare Brun visade sig vara en man av resurser: en bastant badtant tryckte ner oss i stingande nässelbad och gav oss "nässeljos" (en särskilt ettrig tokjos) att dricka, fru Brun stekte sin speciella och ytterst potenta s.k. "bukrensarkorv", Minestrona bjussade hyggligt nog på vars en zontablett medelst liniment och Brötsmästare Fridolins kristallångor att inandas; allt i en kraftansträngning driva zonen ur våra kroppar.
Dessa kurer var sammantaget tillräckligt för att fälla en bättre mutant, eller i det här fallet trion Humbugg, Schnee och Bröthög. Jag och Humbugg fick ta in på varsitt "zonåtervändarrum" (andra klass) där både zonen och allt annat vi hade fått i oss lämnade våra kroppar i explosiva kaskader av brunt. Vankel fick klåda och utslag av nässelbadet så till den milda grad han föredrog att spendera resten av kurveckan spritt språngande.


Vad vi dock gjorde under denna prövningarnas tid var att ekipera oss efter Kristollerts modell. Vi köpte med andra ord var sin uppsättning zonkläder av senaste Möksund-snitt. Jag hade gärna sagt att de var stiliga och praktiska, men mest var de bökiga och varma. Usch vad varma!
Så var vi då redo att göra ett nytt försök nå H-tornet, Affe!



Undertecknad frivilliganmälde sig att köra den skottkärra, eller "rullebör" som konstruktör Schnee insisterade på att kalla den, som vi lastat med extra förnödenheter (vatten). Men det säger jag dig, i lera och olände är det inte lätt. Även om jag fick hjälp flera gånger stöp innehållet i backen både en och två gånger - tur vårt vatten inte är kolsyrat! Först när jag slet av mig både rustning och zonkläder fick jag rätt på den mökarns skottkärran!

Vädret började nämligen dåligt och blev snabbt värre.
Trots regndimmorna hittade vi (Vera) åter fram till Vråålåksgraven, dit vi anlände sent på kvällen efter en hel dags kamp med "rullebören". Illrarna var vid gott humör och hade inte besvärats mer än någon enstaka blessyr av stackars förvirrade Plisa, som fortfarande verkar vara mer intresserad av att inkräva sin egen tull av illrarna än att betala deras.

Där fastnade vi faktiskt två hela dagar, medan åskstormar spydde ur sig regn av syra. Tur vi kunde rädda tältet in i graven! Enbart Vera tog sig en liten spaningstur i regnet. Vi påmindes om att hon aldrig lät sig bekomma av Gamängs etterångor; i sanning en perfekt kokerska om hon bara haft intresset, Affe!
När vi sent omsider vaknade till en strålande sol igen var marken förvandlad till stinkande och frätande lervälling. Våra zondojor såväl som "rullebörens" enda hjul slets hårt under denna tid.
Vi kom dock över våra dubier och steg ut på den så kallade kristallstäppen, med förvridna fornruiner lockandes i fjärran. Stäppen bestod vid det här laget av platt lerig gräsmark som ångade något våldsamt i den starka morgonsolen.

Det blev därför något trolskt över vårt första möte med de legendariska Bautarafiderna, bufflar fyra meter i mankhöjd med korkskruvshorn och blåshål i nacken, som majestätiskt blåste ut gaser i dimman. Vera berättade att så länge vi inte störde dem skulle de inte störa oss, och mycket riktigt kunde vi se de bjässiga konturerna av en hel hjord makligt passera förbi, där de vandrade runt, runt, i zonen.
Vad som följer i deras fotspår är dock inte lika majestätiska varelser. De fick snabbt upp vår lukt och försökte smyga på oss i de marknära gasset. Dock hade de inte räknat med Veras radaröron, som enkelt avslöjade deras hetsiga pysljud där de smög sig fram. Varelserna som hittat oss var sju pyspuffar, eller Gasoler som deras fisförnäma namn var. Ponnystora mini-rafider med hetsigt sinnelag och stort mindervärdeskomplex till sina bjässiga kusiner, i vars fotspår de följde, men som de blev helt ignorerade av. Pyspuffen har inget blåshål, utan är istället täckt av små utblås, så att de kontinuerligt pyste och puffade.
Vera hade berättat att dessa Gasoler var bedrägliga i sinnet och dessutom så arga att de kunde explodera nästan när som helst, vilket hon skulle komma att ge en ytterst handfast demonstration av strax därefter...
Nåväl, vi tog posto bakom "rullebören" och på bara femtio meters håll uppenbarade sig dessa varelser ur dimbankarna. Bröthög ger eld med sitt forngevär! En faller direkt - ingen explosion.
De övriga närmar sig snabbt och vi skjuter alla! Jag fäller ytterligare en, och jag tror ytterligare en blir såpass skadad att den drar sig undan. Ingen explosion!
Därefter är de över oss. De rusar på oss likt getter och stångas, varefter de reser sig på bakbenen och sätter framklövarna i oss.
Ett vilt handgemäng uppstår där vi alla tar blessyrer och Sigurd som tagit posto i "rullebören" välts över ända. Sigurd pistol klickar och vägrar vara med. Vankel tvekar mellan pistol och Motorn (sågen). Kristollert skjuter och slåss. Bröthög stoppar undan den värdefulla fornbössan och höjer sin trofasta stridsspade. Två av djuren ser uppenbarligen detta, vänder och viker undan (till Bröthögs oförställda förvåning).

Enbart två pyspuffar återstår...
Det är då det händer.
Med ett mäktigt språng hoppar hon rakt upp och ovanför en argsint Gasol och med sitt elektrifierade knogjärn nedstiger hennes näve rätt i pyspuffens planet. Ett kort "Brrrzt" hörs och - en enorm explosion!
Sigurd knockas omedelbart av djurets flygande horn. Vankel och Kristollert slängs huvudstupa baklänges av gasexplosionen och flygande slamsor. Bröthög motstår med nöd och näppe anstormningen av Gasolkött. Vera är bara borta och syns ingenstans till.

Hetsig sätter Bröthög spaden i sista Gasolen: och ännu en enorm explosion! Ånyo översköljs vi av nysprängd blöt och varm Gasol, och Sigurd får ännu ett horn i skallen.
Det visar sig när Bröthög torkat tarmarna ur ögonen att Vera formligen blåsts uppåt och därmed undkommit all köttskada. Möjligen stukade hon sig något i fallet och den påföljande explosionen, men när vi väl undsatt den avsvimmade illerhälarn så är hon på benen igen, om än kraftigt lomhörd, så det var nog inte så farligt. Imponerande, var det däremot! Affe, om jag någonsin får för mig att lära mig att läsa så ska ansöka om att få bli Kunskapare. Som de kan slåss! (Tja, de kan ju saker med, men det kan ju jag redan nu, så det tror jag inte de tränar på så jättemycket som på att slåss?)
Vera drar fram en autoinjektor och fyller Sigurd med läkande droger, som får honom att kvickna till. Övriga står på benen även om det i Vankels fall bara är nätt o jämt, med Motorns stöd.
Motorn säger åt oss att välja en strategisk reträtt, och vi återvänder till Möksund. Visserligen fick vi inga zonfynd, men vilken reseberättelse det blev!



Väl tillbaka på Borgmästare Bruns hotell finns en medicinkvinna på genomresa som botar oss, trots att hon insisterar på att dra ner på husmorskurerna mot zonröta. Ännu en veckas återhämtning går fort, särskilt som Vera "tvingas" berätta om hur hon förpuffade pyspuffen om och om igen, och vi kan därför göra ett tredje försök att nå fram till det sägenomspunna H-tornet, iallafall efter vi lappat och lagat våra zonponchos, och bytt sulor på våra boots. Hur långt skulle vi komma denna gång, månne?!
Denna gång undviker vi både syraregn och pyspuffar. Vera har återfått hörseln för öronen snappar upp de omärkliga rörelserna hos någon typ av kristallbest som hon ledde oss runt. Jag såg aldrig hur den såg ut, eftersom Vera sade att man aldrig ska titta på dem.
Därmed anlände vi – på den tredje dagen på det tredje försöket – äntligen till sumpstadens början. Fornruiner i långa räckor som sträckte sig inåt stadens mitt. Glesa låga och mestadels helt förstörda byggnader med stora utrymmen däremellan. Växtlighet som helt tagit över. Och så då, de sumpgölar, sjöar och pölar som givit området dess namn. Många med osunt färgad vass och annan växtlighet rann det vattendrag kors och tvärs, men med hjälp av Jochens anteckningar kunde Vera kunskapa fram en riktig stig, som ledde oss inåt mitten av detta område.
Hela tiden följde stigen samma rad av byggnadsruiner, och anledningen visste vi: för att hålla sig i skydd för Domherrarna som häckade i H-tornet. Ett torn som för övrigt efter några timmars mödosam vandring började skymta framme i fjärran.
Vi gick över stock och sten, eller snarare över bevuxna b-tongbjälkar och högar av metallskrot. Ibland längs husväggar, ibland rakt igenom ruiner. Men alltid hyfsat torrskodda.
När vi så plötsligen hittade en sedan länge död kropp, okänt hur länge, som låg liggandes på marken i en taklös stor ruin. Halva kroppen låg nere i osunt gult vatten och vi kunde se stora blomkålsliknande utväxter som slagit ut i kroppsveck och kroppsöppningar. Det var först svårt att se om detta var en zonmutant eller zonfarare, men Vankel välte runt liket med sin änterhake. Äckligt nog var hela den sörjiga undersidan helt blomkålifierad, men man kunde iallafall se att mänskan (för det var en sådan) hade försökt spjäla både arm och ben.
Dessutom hade liket haft en liten metallstång i näven, och Sigurd kunde utläsa vad han ristat in i b-tonggolvet. "De" hade "tagit" Pompadou, och skjutit resten. "Tiga är silver, men hämnas är guld!" Och så någonting om brist på plasticks, som gjorde Humbugg helt förtvivlad där ett slag.
Spännande, om än en smula vagt. Stärkta i förvissningen vi i alla fall är på rätt väg letade vi snabbt igenom den olyckliges primitiva skjul utan att hitta någonting, och gav oss iväg igen, återigen med mig bakom vårt enda vråålåk hittills, dvs skottkärran.

Lite senare nådde vi ett rejält schabrak till forntida hus, och där hoppade ner ur en sönderrostad ventilationstrumma en ny figur. En ensam zonmutant vid namn Gargamel, som iklädd plundrade fornkläder visade sig vara ett tarvligt eko från civiliserade trakter. Slirig och girig, visst, men antagligen mest förhoppningsfull han kunde få följa med oss och plundra oss när vi dukar under bland H-tornets faror.
Det sade han ju själv; han berättade om alla de zonexpeditioner han mött och sett, och hur de nästan alla dött, flytt eller misslyckats! Han var lika övertygad om att samma öde väntade oss...
Med andra ord, en lismande prick med ett falskt leende och smarmig älskvärdhet, men Bröthög kan uppskatta hans hyfsat ärliga öppenhet om saken. Jag skulle inte vilja kalla honom harmlös, men ensam och en smula rubbad kanske. Det verkar inte som att han har ett gäng onda kumpaner som lurar i (den giftgula) vassen – han verkar vara lite för mycket enstöring för det.

http://il42z2.cjoint.net/en/

 

[CapnZapp]

H-TORNET, TREDJE BERÄTTELSEN

När vi pausat färdigt och gjorde oss beredda på att fortsätta mot H-tornet som stadigt vuxit sig större under vår enträgna vandring, nu med den lurige Gargamel i släptåg, så fladdrade det till
ovanför våra huvuden.

En spenslig man med vingar lite som en fladdermus, kubb på knoppen och en uppenbarligen tung låda med glaslucka i famnen vinglar ner och sätter sig på en av de högre bjälkarna i Gargamels ruin. Skulskt fladderfolk, är vad de kallas, men själv introducerade han sig som Markas Skuling.

Markas var väldigt frågvis och talade underligt; gav aldrig ett rakt svar. Jag fick för sig han var ett slags kunskapare han med, så Bröthög ställer sig lite framför de övriga om han skulle ta till några stridighetstrick. Men han visade sig vara ovanligt lugn, och liksom vi var han ute på en zonletarrunda. Medan han hämtade sig frågade han ut Vankel och Vera, och lät knappt dem ställa några frågor i retur.

När han pustat ut tackade han för sig och flärpade åter upp i himmelen. Gargamel visste att förtälja att Markas är medlem i en Flygarklubb, och inte nog med det: han och övriga klubbmedlemmar bor högt upp i självaste H-tornet!
Strax efter detta möte nådde vi också fram till H-tornet, även om vi inledningsvis höll oss på behörigt avstånd. Vi har ju förstått att de hemska Domherrarna gjort rede ovanpå tornets topp. Utanför tornets bas var det full aktivitet - två större grupper av guldblänkande zonmutanter höll något slags rådslag innan den ena gruppen såsmåningom begav sig av och den andra in (i tornet).

De Gyllene! De är mycket färgstarka och iögonenfallande, dels glänsande av sitt Guldskinn, dels hur de går klädda i bjärta färger: mycket neongrönt och rosa, och gärna med färgstarka vimplar och banér monterade på pinnar de bär på ryggen. De såg oss nog men brydde sig inte, och vi höll oss, som sagt, på avstånd.

H-tornet då. H-tornet är en nio våningar hög byggnad, mer kontorsskrapa än egentligt "torn". På taket häckar vad vi kan förstå Domherreparet, därefter följer två intakta våningar med obrutna fönster - själva målet för vår expedition, eftersom det är där det ryktas finnas orörda zonfynd ända från forntiden!

Sjunde våningen är en skrotvåning som vi förstår huserar Flygklubben. Därefter följer våningarna 4-6 som närmast helt är urblåsta och helt öppna. Våningarna 1-3 längst ner är åter mer intakta, men ändå kraftigt ärrade. Där har De Gyllene skapat sig ett bo komplett med barrikader och skyttevärn, iallafall på bottenvåningen. Ovanpå en närbelägen ruin avtecknar sig en större pjäs av något slag; detta måste vara expeditionens och Beppes kanon, som står och rostar alldeles för sig själv. En kärra står parkerad vid sidan av, och det syns att den stått oanvänd ett bra slag.

Gargamel påstår att dessa Gyllene av någon anledning tagit livet av expeditionsmedlemmarna på det mest fruktansvärda sätt: genom att skjuta ut dem ur kanonen rätt in i närmsta botongvägg! Och mycket riktigt inbillar vi oss att vi kan se roströda fläckar där Gargamel pekar. Vi säger inget men tänker nog alla "hur vettlösa är de där Gyllene egentligen?".

Nu kanske du tror De Gyllene utgör någon slags bevakningsstyrka, Affe, men så verkar inte vara fallet. Boplatsen visar sig vara mer en normal by med zonmutanter inklusive kvinnor och barn än någonting annat. Kanske bröt Jocken Pompadou och hans mannar mot något slags tabu för att gå ett så grymt öde till mötes?

Medan vi spanar på De Gyllene och undrar hur i hela friden vi ska ta oss vidare utan att behöva klättra ner i kanonen, så fick vi stifta bekantskap med ännu en medlem i Flygklubben, en gladlynt om kanske en smula enfaldig hamster vid namn Bruno Snicker, som vi såg göra en högeligen vådlig glidflygning nerför H-tornet för att till slut landa framför oss.

"Bruno Kan Flyga!" var hans triumfatoriska utrop när vi sprang för att möta honom efter hans landning.
Bruno hade inte så mycket att säga, men han var jätteglad för sin flygfärd och han uppskattade jättemycket Veras korvar som han stoppade kinderna fulla av. Det tog ett bra slag innan vindarna var de rätta, men till slut hoppade han upp och lät en kastvind föra honom upp igen tills vi till slut såg honom störta rätt in i öppningen uppe på sjunde våningen.

En lång dag löpte nu mot sitt slut, men vi kunde inte tillåta oss att vila på våra lagrar bara för att vi lyckats nå fram till H-tornet. Vi hade ju fortfarande ingen aning om hur vi skulle ta oss upp till, och in i, de förseglade våningsplanen. Dessutom visste vi ju inte mycket om vare sig Domherrar eller Gyllene. Och vad som egentligen hänt med expeditionen var fortfarande omgärdat med många frågetecken.

Då proklamerade Vankel att Motorn skulle ta med sig honom för en "närmare titt". Han bad oss hålla ett öga på hans kroppsliga lekamen medan Motorn visade honom vägen, eller vad han nu sade. Är Motorn ett svävande Spöke, eller vad?
Inte länge efter att Vankel satt sig till rätta och börjat meditera, med Motorn (motorsågen) tryggt puttrande i famnen, spärrade han upp ögonen igen och konstaterade att han nu vet att det finns många förunderliga energier uppe i tornet. Han kunde även meddela att Motorn trodde Domherrarna var två till antalet, plus att de antagligen ruvar på ett ägg. Sist men inte minst kunde han proklamera att ovansidan döljer en ingång dold bland allt bråte och fågelskräp – ett sätt att ta sig in i översta våningen ovanifrån!
Underifrån visste vi nämligen att det inte skulle vara så lätt att ta sig in. Den säkerhetsskyddade ingången sägs motstå de flesta försök till inbrott – inklusive lasersvets. Sigurd föreslår att vi på något vis försöker ta oss in genom ett av fönstren (längs byggnadens sida, vill säga) om vi nu inte kan hitta på något smart för att lura Domherrarna.
En annan sak Motorn lät Vankel få veta var att det ska finnas en trio med alldeles särskilda varelser, nere bland de Gyllene. Men han berättade inte så mycket mer; han försjönk i tankar.

Vid det här laget hade Vera Vajsing smugit fram i mörkret för att titta in bland de Gyllene (med Sigurd skuggandes, som backup). Dessa verkade leva normalt kvällsliv med middag, och Vera lyckades få en skymt av någon som inte var en Gyllene, även om han klädde sig i en guldskimrande overall. En bastant karl med rejält skägg. Och, för tillfället, ett mysterium,eftersom Vera blev upptäckt och fick skutta bort illa kvickt.

Inför nästa dag föreslår jag att vi följer efter en mindre grupp Gyllene för att ta reda på hur fientliga de egentligen är. Om de inte är många fler än vi borde vi kunna våga genomföra ett möte och ta reda på mer om deras inställning. Sagt och gjort. Det visar sig att denna inställning är "reserverad och kylig", och de är inte värst intresserade av oss eller vad vi gör här. De berättar dock att byn styrs av några som enbart kallas Ett, Två och Tre. Kan det finnas något samband med vad Motorn berättade för Vankel?
För att få lov att besöka dem är det "Två" som vi måste övertala, och bästa sättet, tipsar jägarna, är att ge gåvor. Skimrande fina saker som de Gyllene gillar. Vi letar igenom våra gömmor, och Humbugg drar fram inget mindre än en finfin drake, en flygande drake, i skinande neonfärger. Jag undrar om vi har någon backup-present och vi kommer då fram till att en av färgpennorna vi hittade utanför Möksund är i färgen guld. Kanske skulle det vara ytterligare en möjlig gåva?
Vi tackar för oss och låter jägarna vandra vidare, och återvänder till vårt läger för att hämta upp Kristollert. När den gyllene skivan, solen alltså, står som högst beger vi oss fram till H-tornet som vänskapliga besökare som bär på gåvor. Vakternas kylighet överrumplar till och med Bröthög så innan vi lyckas lirka med dem, har vi lovat att överlämna både draken och guldpennan.

Till slut övervinner habegäret deras tvekan och vi släpps in för att tala med Två, och Ett, och Tre, ... och Fyra.
De tre är tre äkta Gyllene zonmutanter och verkar vara helt samstämmiga, som om de egentligen var en varelse fast i tre kroppar?
Skäggmannen Vera skymtade visade sig vara Fyra, eller iallafall aspirant på att bli nummer Fyra. Men vad som chockade oss är att detta är den livs levande Jocken Pompadou! Fast i det närmaste helt utan minnen från tiden före hans ankomst hit. Han minns ingenting av hur hans expedition mötte sitt öde, verkar inte komma ihåg någonting av Göborg eller ens sin fru Zirkumflex.

Vårt hopp om att få klarhet i expeditionens slut ställs därmed till Flygarklubben; om dessa händelsevis blev vittne till händelseförloppet då för ett år sedan. De Gyllene är förvisso frågvisa, men de verkar inte ha någon känsla för gästfrihet, och de utgår från att vi helt sonika går ivåg när de är klara med oss "för här bor ju vi, och inte ni".
Vi noterar snabbt att de gyllene enbart befolkar bottenplan. Våningarna upp till flygarklubben visar de inget som helst intresse för, och det är knappt att de vill kännas vid dessa alls. Fåglarna har de dock viss respekt för, därav deras igelkottiga sätt att vandra runt. Det är annars som att de skulle föredra en tvådimensionell värld, där ingenting ovanför deras horisont hade någon betydelse.

H-tornet visar sig även inuti vara en mäktig fornbyggnad, med flera outgrundliga finesser vi bara kan gissa oss till funktionen på. Bottenvåningen består till stor del av en öppen välkomstarea men det finns typ en bardisk, och längre bak privata utrymmen där zonmutanterna inrett sina egna sovutrymmen, kök, skafferi etc. Raka och rektangulära schakt. Ihoprasade hål i tak. Och då, den ojämförligen spektakuläraste "möbeln": ett flera meter högt "Hå", som för Bröthög mest ser ut som två bjälkar med en balk, fast helt i guld eller gyllene metall. Detta "Hå" består dessutom av fornskärmar som tänds och släcks. I en av skärmarna fanns det till och med en irriterad automater som klagar på "långsam service". Ingen av de Gyllene som sitter utposterade här verkar dock ta någon notis.
1-2-3 ville gärna veta mer om oss men fortfarande utan någon egentlig gästfrihet, ungefär som om det var självklart för oss att bara ge och ge utan att få något i gengäld. Underliga typer!
Vi försökte dela upp oss så någon kunde snoka runt medan någon annan uppehöll De Gyllene, men byinvånarna höll sitt avstånd, och följde oss överallt med gravallvarliga blickar, stora såväl som små.

Efter några timmar beslöt vi oss för att ta det enda vi erbjöds, dvs fri passage, och då inte tillbaka, utan uppåt. Det visade sig vara enklare än vad man kunde tro. De gyllene bevakade överhuvudtaget inte alls övervåningarna, och tack vare alla hål och all bråte var det inte så svårt att klättra. Och på de få ställen det blev lite vanskligt ställde Kristollert upp – med sina klistriga sugkoppsfingrar var han precis lika god klättrare som man kunde tro. Och det sista och kanske svåraste hindret; den tomma ytan upp till sjunde våningen, där alla mellanväggar och tak rasat ihop, det slapp vi ta oss an alls. Markas Skuling tittade nämligen ut, och erbjöd oss ett lyft!