Man Mountainman
Storsvagåret
Jag har inte läst Rebecca Borgstroms Exalted-modul "the fair folk", men jag har bildat mig något slags intryck baserat på en artikel av fröken Borgstrom, där hon beskrev sina designbeslut i arbetet med boken. Som vi alla vet så är Borgstrom ingen vän av det lättillgängliga, men jag tyckte mig kunna uttyda följande (ni som faktiskt läst modulen får gärna rätta mig): modulens eponyma fair folk bor i vad som kallas "The Wyld", ett slags primalt kaos av den typ som plägar föregå skapelser. Denna Wyld är oformlig och formbar, och inom dess gränser har the fair folk en nästan obegränsad förmåga att påverka sin omgivning. För att ge struktur åt sin annars strukturlösa tillvaro inordnar de sig därför i självpåtvingade narrativ, där de antar målsättningar och spelar ut händelseförlopp, som en slags existensialistisk teater.
Det här fann jag väldigt intressant, och jag började laborera med tanken på att spela rollpersoner som i sin tur spelar roller. Narrativet blir då stratifierat, med en första och en andra ordningens narrativ. Medan den första ordningens narrativ liknar vilket annat som helst, så kan man förhålla sig på olika sätt till den andra ordningens narrativ: man kan se på det 1) ur dess egen synvinkel (är det ett intressant narrativ i sin egen rätt?), 2) ur den första ordningens synvinkel (är narrativet intressant för första ordningens rollpersoner? Vad är deras syfte med narrativet, och hur agerar de för att uppfylla detta syfte?) eller 3) ur spelarens synvinkel (Hur interagerar den andra ordningens narrativ med den första ordningens dito för att bidra till den totala spelupplevelsen?)
Till vad kan man använda den här tekniken? Ett uppenbart svar är, för att utforska premisser relaterade till berättelser, och hur de fungerar. Detta användningsområde har starkast anknytning till perspektiv 3) ovan, eftersom det tvingar i dagen metanarrativa tankegångar. Eller så kan man använda det för att utforska den psykologiska betydelse som berättelser har (till exempel för att bygga identiteter genom "livsberättelser"), vid vilket man gagnas av att anlägga perspektiv 2), som tvingar en att ta ställning till hur ens (första ordningens) rollperson ser på narrativet.
Finns det fler användningsområden? Vad finns det för spel som använder tekniken? Och vad har ni själva för erfarenheter av den?
/Kalle
Det här fann jag väldigt intressant, och jag började laborera med tanken på att spela rollpersoner som i sin tur spelar roller. Narrativet blir då stratifierat, med en första och en andra ordningens narrativ. Medan den första ordningens narrativ liknar vilket annat som helst, så kan man förhålla sig på olika sätt till den andra ordningens narrativ: man kan se på det 1) ur dess egen synvinkel (är det ett intressant narrativ i sin egen rätt?), 2) ur den första ordningens synvinkel (är narrativet intressant för första ordningens rollpersoner? Vad är deras syfte med narrativet, och hur agerar de för att uppfylla detta syfte?) eller 3) ur spelarens synvinkel (Hur interagerar den andra ordningens narrativ med den första ordningens dito för att bidra till den totala spelupplevelsen?)
Till vad kan man använda den här tekniken? Ett uppenbart svar är, för att utforska premisser relaterade till berättelser, och hur de fungerar. Detta användningsområde har starkast anknytning till perspektiv 3) ovan, eftersom det tvingar i dagen metanarrativa tankegångar. Eller så kan man använda det för att utforska den psykologiska betydelse som berättelser har (till exempel för att bygga identiteter genom "livsberättelser"), vid vilket man gagnas av att anlägga perspektiv 2), som tvingar en att ta ställning till hur ens (första ordningens) rollperson ser på narrativet.
Finns det fler användningsområden? Vad finns det för spel som använder tekniken? Och vad har ni själva för erfarenheter av den?
/Kalle