Nekromanti Multipla narrativa nivåer

[Man Mountainman]

Jag har inte läst Rebecca Borgstroms Exalted-modul "the fair folk", men jag har bildat mig något slags intryck baserat på en artikel av fröken Borgstrom, där hon beskrev sina designbeslut i arbetet med boken. Som vi alla vet så är Borgstrom ingen vän av det lättillgängliga, men jag tyckte mig kunna uttyda följande (ni som faktiskt läst modulen får gärna rätta mig): modulens eponyma fair folk bor i vad som kallas "The Wyld", ett slags primalt kaos av den typ som plägar föregå skapelser. Denna Wyld är oformlig och formbar, och inom dess gränser har the fair folk en nästan obegränsad förmåga att påverka sin omgivning. För att ge struktur åt sin annars strukturlösa tillvaro inordnar de sig därför i självpåtvingade narrativ, där de antar målsättningar och spelar ut händelseförlopp, som en slags existensialistisk teater.

Det här fann jag väldigt intressant, och jag började laborera med tanken på att spela rollpersoner som i sin tur spelar roller. Narrativet blir då stratifierat, med en första och en andra ordningens narrativ. Medan den första ordningens narrativ liknar vilket annat som helst, så kan man förhålla sig på olika sätt till den andra ordningens narrativ: man kan se på det 1) ur dess egen synvinkel (är det ett intressant narrativ i sin egen rätt?), 2) ur den första ordningens synvinkel (är narrativet intressant för första ordningens rollpersoner? Vad är deras syfte med narrativet, och hur agerar de för att uppfylla detta syfte?) eller 3) ur spelarens synvinkel (Hur interagerar den andra ordningens narrativ med den första ordningens dito för att bidra till den totala spelupplevelsen?)

Till vad kan man använda den här tekniken? Ett uppenbart svar är, för att utforska premisser relaterade till berättelser, och hur de fungerar. Detta användningsområde har starkast anknytning till perspektiv 3) ovan, eftersom det tvingar i dagen metanarrativa tankegångar. Eller så kan man använda det för att utforska den psykologiska betydelse som berättelser har (till exempel för att bygga identiteter genom "livsberättelser"), vid vilket man gagnas av att anlägga perspektiv 2), som tvingar en att ta ställning till hur ens (första ordningens) rollperson ser på narrativet.

Finns det fler användningsområden? Vad finns det för spel som använder tekniken? Och vad har ni själva för erfarenheter av den?

/Kalle

 

[krank]

Jag har egentligen ingenting att tillägga, förutom att Rebecca är en av mina idoler och att det där låter helt sjukt intressant.

//Krank, som fortfarande hoppas på återutgivning och vidareutveckling av Nobilis

 

[Jonas Ferry]

Skådespelet

Mitt Skådespelet spelas i flera nivåer. I Skådespelet spelar spelarna skådespelare som i sin tur spelar teater: jag skiljer mellan "skådespelare" och "roll". Skådespelarna är medlemmar i en liten teatergrupp som just anlänt för att skumma igenom manus till kvällens lilla pjäs, när de upptäcker att varken manus eller regissör har dykt upp och kvällens föreställning hänger på dem.

I spelets första fas skapar skådespelarna sina roller och en enkel relationskarta. Detta görs "i roll" av spelarna. Sedan växlar spelet mellan pjäsens handling och vad skådespelarna gör bakom scenen. Efter att pjäsens konflikter har lösts upp slutar pjäsen, och skådespelarna kan pusta ut.

Något jag märkte under speltestet var att det var lättare att spela ut de improviserade scenerna när man hade en rollperson som "buffert" mellan sig själv och scenrollen. Det gjorde inget om pjäsen blev fjantig eller om improvisationen haltade: det gick ju ändå skylla på att ens skådis var kass. Pjäsens handling blev klichéartat fånig (jag spelade Universums Härskare, vars dotter (spelad av Tobias Radesäter, tror jag) kärade ner sig i den charmige rymdpiraten, och så vidare), men klichéerna när det gäller karaktärer och handling gjorde det lätt att ta till sig vad som hände.

Ett annat spel som gör något liknande är Hong Kong Action Theatre! 2nd Edition (och säkert första utgåvan också, men den har jag inte). Här spelar man hong-kong-action-skådisar som spelar in film. Man återanvänder skådespelaren från äventyr till äventyr, men varje äventyr är en ny film med nya roller. Vissa förmågor hos skådespelaren gör att rollen får det lättare eller svårare (typecastad, bra stuntman, och så vidare).

Fördelen med båda spelen är att de gör det tydligt att det är fiktion man ägnar sig åt, vilket gör att man kan ta ut svängarna mer. Det blir tydligt att det inte är "på riktigt", så man kan enklare släppa verklighetstänket och istället göra det som känns rätt i berättelsen. I HKAT2 kan rollen ha förmågan att spränga vad som helst med några skott från sin pistol, sådant som passar actionfilm, men inte "på riktigt". Med de två nivåerna fiktion påminns man hela tiden om att det är en film man gestaltar.

- Jonas

 

[PAX]

Det här fann jag väldigt intressant, och jag började laborera med tanken på att spela rollpersoner som i sin tur spelar roller.

En variant på detta finns ju med i V:tM där man väljer en utstuderad personlighet till sin rollperson men även samtidigt en av vampyren spelad personlighet (för att dölja sitt sanna jag osv...). Nature och Demeanor.

Men det kanske inte var exakt vad du tänkte på.