Nekromanti Myter från Davokar - (Referat från rollspel SPOILER)

[Samuel]

SPOILERVARNING
Den här tråden kommer att beskriva händelser från Järnringens officiella äventyr. Om du inte har som avsikt att själv spelleda så rekommenderar jag för din egen skull att backa ur. Spelare från min grupp ombedes också att inte läsa fram tills dess att vi avslutat vår kampanj. [HR][/HR]
Vad som följer är återberättelser av upplevelserna som jag och min Symbaroumgrupp gått igenom under våra spelpass. Den här tråden är i mångt och mycket inspirerad av användaren Paals tråd "Sägner från Symbaroum". Eftersom jag finner innehållet i den tråden väldigt givande och i lämplig "bite-size" storlek så har jag valt att återanvända samma struktur i den här tråden.

Vår spelgrupp innefattar mig (spelledare för första gång) och 3 spelare. Vi är utspridda över Oslo, Stockholm, Östersund och Umeå och använder oss därför av Roll20.net för att spela online.

Spelare 1: Kadnar, 24 år -Förmodligen den enda kvarlevande medlemmen ur den före detta barbarklanen Jeziterna. Blev som litet barn adopterad av en smed och fick således växa upp i Yndaros hantverkardistrik. Kadnar blev nyligen tvungen att fly Yndaros på grund av en långgående konflikt mellan familjens smedja och en dvärgklan som slutade i handgemäng där Kadnar i vredesmod och raseri tappade kontrollen och råkade dräpa en representant ur klanen med sina bara händer. Kadnars handlande ledde olyckligtvis till att klanen hämnades genom att ta livet av adoptivfadern, vilket Kadnar aldrig kommer förlåta sig själv för. Han träffade på dom två barbarättade bröderna Belun och Ludo. I hopp om att vinna deras kamratskap övertalade han dom att ta med honom på ett uppdrag som bar vägen söder om Titanerna. Barbarbröderna visade sig dock vara ointresserade av vänskap och höll Kadnar på avstånd.

Kadnar har en modifierad version av förmågan Bärsärk. Han har sannerligen barbarblod i ådrorna, men ingen träning. Därför kan han försättas i bärsärk, men bara då jag som spelledare väljer. Om han vill stoppa sig själv från att hugga eller slå ner allt i sin närhet måste spelaren lyckas med ett viljestark (ett försök per runda).

Spelare 2: Orai, 35 år - Bondpojke från Alberetor som, efter att ha förlorat arv och merparten av sin familj till mörkrets horder, rekryterades av en adelsmans militärkompani. Blev senare antagen som lärling under ädlingens närmsta livvakt, en mästare i vapenlös stridskonst. När tiden kom för adelshuset att fullföra sin flytt till Ambria valde Orai att stanna med sin svårt sjuka syster. Efter att systern begravts med resten av familjen vände han sig till uppdrag som livvakt och soldat för betalning. En mörk och mystisk händelse har drivit Orai till att vela lämna landet.

Spelare 3: Askar, 30 år - Offer för en sekt i Alberetor som förslavat hans vilja med hjälp av en ritual. Som betraktare fick han se sig själv vara det vapen som sektens ledare använde för att sätta sina planer i verket. Vad offren hade gemensamt var att dom alla på något vis utgjorde hinder för spridandet av sektens inflytande. Askar reste långt, dödade åtskilliga med gift, med hugg i ryggen och med förgiftade kastknivar. Fram tills den dagen då han tvingades leta ner och mörda sin egen adoptivmor, en kunnig alkemist vid namn Myrk. En av den nu döde Myrks kollegor lyckades sänka Askar med en sövande pil och slet därefter bort den slavruna som bundit Askars vilja. Hans mål är först och främst att fly landet med livet i behåll. Därefter har avlägsnandet av slavrunan medfört ett själsligt sår (i form av permanent korruption) som Askar desperat önskar att hela.

 

[Samuel]

1. Det förlovade landet #1 (ca 3,5 timmar)

Introduktion till äventyret uppläst till Forndom - Svitjod

Kring Elden
Spelarna som inte vet någonting alls om varandras rollpersoner sedan tidigare får börja beskriva utseende på sina karaktärer.

Den rastlöse Talk bjuder in till samtal med sina grävande frågor vilket resulterar i ett lång diskussion mellan rollpersonerna.

Under samtalets gång passerar svartkappan Lestra förbi eldplatsen och stoppar ett ögonblick för att svepa över samlingen med en isande kall blick, innan hon försvinner vidare

Argastos tältpaviljong
Kadnar identifierar Belun och Ludo för sina nya kamrater

Just när gruppen träder in i tältet ser dom Bartolom stoppa den märkvärdiga eldstenen i sin kappa
Askar övertygar såväl Argasto som resten av spelarna att han är en medicus
Orai hånas öppet när han påstås kunna kämpa barhänt men både han och Kadnar tillåts att ställa upp i kamptestet.

Orai griper första initiativet och slänger sin motståndare i marken med en gång.
Den hetlevrade Kadnar vill inte vara sämre så han låter sitt tvåhandssvärd vila i skida och ger karavanvakten ett frislag.
Kadnar undviker svärdsspetsen utan någon som helst marginal och följer upp med ett knytnävsslag till ansiktet.

Före spelarna lägger sig söker dom upp mat, diskuterar och får även hälsa på Bartolom.

På resande fot
Karavanen har lämnat lägret.

Misstankar om den medresande svartkappan byts spelarna mellan.
Bartolom frågas ut kring vad han vet om svartkappan, vilket bara är hennes namn. Dock får gruppen höra en hel del om ordo magica och hans syn på solkyrkan.
Det framkommer att Kadnar ej vill återvända till Yndaros.
Askar berättar att svartkappor brände hans mor på bål efter att hon anklagats för att utöva svartkonst av hans alkoholiserade far.

Stölden
Efter ca en vecka slår karavanen läger nära en älv.
Bartolom, bland andra, går för att tvätta sig i vattnet.
Rollpersonernas intresse riktas mot Lestras obehagliga närvaro.
Orai prövar att prata med henne men blir avvisad. Han lägger märke till att hon skriver någon form av rapport i sin bok.

Bartolom ropar till, halva lägret strömmar dit
Argasto är röd i ansiktet och rasande. Han förklarar högljutt för alla att karavanen måste vända om utan stenen.
Rollpersonerna listar ut att Keler är borta och pressar Talk tills han pekar ut en riktning.
Talk tvingas mot sin vilja att följa med eftersom han fortfarande är misstänkt.

Kvarnen
Orai går rätt in i en vildsvinssax.
Just som Kadnar hjälpt Orai att komma ur fällan slår en pil ner i backen precis breved.
Misstankarna mot Talk har släppt och han sänds nu tillbaka för att hämta hjälp från lägret.

Orai och Kadnar gör en tjurrusning mot kvarnen medans Askar, som anar ett bakhåll, smyger sig runt fältet längs skogens bryn
Kadnar tar en pil i axeln

Keler kapitulerar inför Orai och Kadnar

Askar lägger oväntat märke till en upptrampad stig i skogen norr om tornet

Keler pressas på information tills han knäcker och börjar maniskt berätta om den antågande odöda Rogans storhet och vädjar till rollpersonerna att dom borde ansluta sig. En kuslig stämning lägger sig och gruppen bestämmer sig för att ge sig därifrån illa kvickt.

Strax innan gruppen når skogen och vägen tillbaka till karavanen så beskådas dom av Rogans spejare.
En jakt påbörjas. Gruppen använder sitt stora försprång till att försöka gömma sig bland träden.

Deras förföljare lägger ej märke till dom och fortsätter in i skogen
Sist av alla går Van-Rogan, vilken samtliga rollpersoner får en olustigt klar bild av

Rogan stoppar och vänder sig om en sista gång innan han försvinner iväg mot karavanlägret...

 

[Samuel]

Det förlovade landet #2


Sammandrabbning i skogen
Spelarpersonerna börjar smyga efter rövarbandet som försvann in på den stig som leder tillbaka till lägret.

Tids nog till att spelarna hinner ikapp så visar det sig att en strid har brutit ut mellan rövarna och tre vakter från karavanen som anlänt efter det att Talk löpt hela vägen tillbaka för att hämta hjälp.

Detta ger ett gott tillfälle för SP att smyga sig på motståndarna bakifrån. Under stridens gång så blir Kadnar förhäxad utav Rogan, men lyckas bryta sig ur förbannelsens grepp genom att försätta sig i ett av sina okontrollerbara raseriutbrott. Kadnar sätter sitt tvåhandssvärd djupt i bröstkorgen på Rogan.

Orai känner igen en av rövarna som en före detta kamrat från militären, Agnar. Båda två blir lika förvånade. Agnar slutar slåss och Orai rycker spjutet ur hans händer för att slunga iväg det mot nästa rövare.

Två av karavanvakterna omkommer och den tredje blöder allvarligt från benet. Kadnar är också illa tilltygad.

Tillbaka till karavanen
Agnar berättar flytande om hur hela riddarhuset som både Agnar och Orai tjänstgjorde för blev utplånade av Rogan i ett bakhåll när huset skulle migrera till Ambria för 3 år sedan. Och hur några utav överlevarna anslutit sig till rövarna, han själv inräknad.

Spelargruppen bestämmer sig för att ta med Agnar som fånge till karavanen och reda ut situationen där.

Dom lämnar Rogan död där han ligger.

Väl tillbaka i karavanen drar Argasto ihop till möte.

Här tog hela spelargruppen ett gemensamt beslut om att avrunda spelpasset och fortsätta mötet i skriven form.
För att vara ärlig så kände jag som helt purfärsk spelledare att jag hade rört till historien med eget material till den grad att det riskerade att göra spelarna förvirrade. Därför kände jag att det hade varit en god idé att skriva ett översiktligt utdrag över informationen som framkommer ur mötet, och ge spelarna chansen att påverka genom att svara skriftligt.

 

[Samuel]

Här följer början utav mötet, så som det presenterats för spelarna.

KARAVANMÖTET - Del 1

Ni sitter alla samlade inne i ett stort tält som Argasto givit besked om att slå upp. Bakom ett enkelt bord, längst in i tältet, sitter Argasto tillsammans med svartkappan Lestra. Ordensmagikern Bartolom står brevid och lutar sig mot sin vandringsstav. Dom tre begrundar er återgivning av händelserna som just tagit plats. Argasto svär stilla för sig själv om vandöda och dåliga omen. Det är Bartolom som först bestämmer sig för att föra mötet vidare. ”Och den här före detta soldaten. Hur hamnade du här?”

Agnar stiger med bakbundna händer fram ur samlingen. Han verkar ha svårt att hålla ögonkontakten och hans blick flackar ofta ner i backen. Detta är i korta drag vad som kommer fram i utfrågandet av honom.

Huset Daár, med sitt militärkompani stannade länge i Alberetor för att hålla freden i maktvakuumet bakom drottningens migration till Ambria. För tre år sedan var behovet av deras närvaro över och tiden kom för riddarhuset att flytta till sin tilldelade mark i det nya riket.

I bergspasset mellan titanerna blev de anfallna av Rogans rövarband, som då var samlade i full styrka. Bakhållet var förödande välplanerat med attacker från alla håll och kanter. Försvaret var utslaget innan någon haft chansen att skapa sig en överblick. När Agnar såg sina kamrater ligga döda runt hans fötter så kastade han sig själv och sitt vapen till backen. Agnar blev rekryterad in i Rogans ranker.

Agnar berättar att Rogan mycket riktigt verkar ha varit vandöd. Det sägs att han var en av drottningens Pansárer i sitt tidigare liv. Men till skillnad från de vandöda under det stora kriget så verkade Rogan fortfarande ha sin egen vilja i besittning.

Han fortsätter att berätta om att Rogan hade visioner om ett banditkungarike. De senaste åren har han slagit till mot andra, mindre rövarband och tvingat dom att ansluta sig till honom.

Rövarna är inte aktiv i den här delen av titanerna just nu, men valde att komma hit med en mindre grupp för att möta upp med Keler.

 

[Samuel]

KARAVANMÖTET - Del 2
Argasto tar till stämma.
”Keler, du är värdelös. Att ta dig med som fånge hade tagit på våra krafter och att skära strupen av dig hade gjort mig illa till mods.” Han trummar sina fingrar mot bordsytan. ”Ta bort fångarna medan vi diskuterar vad som göras med dom skal.”
Både Keler och Agnar blir bortförd av vakterna.
Lestra ställer sig upp. ”Vagnsföraren gör ni som ni vill med. Men hanterandet av den här... kättaren, är mitt. Han ska få sitt straff men inte förrän jag har lärt allt han har att berätta om den här rovriddaren.”
Argasto och Bartolom utbyter en kort blick och rycker på axlarna.
Argasto fortsätter ”I bättre förhållanden hade jag velat ge mig av omedelbart. Men mörkret är snart över oss och vägen härifrån är för opålitlig för att trotsa i blindo. Men jag vill att karavanen ska överses av dubbla vakter och stå i beredskap för att inta försvarsställningar hela natten.”
Han ser över till er tre. ”Jag är djupt tacksam för er insats. Om jag hade full makt över våra omständigheter så hade jag satt er i vila och anordnat den mest pikanta måltid som kommer att förtäras under denna resan. Men den belöningen får komma senare. Inatt behöver jag er i arbete.”
”Vår medicus här har sitt arbete att göra. Jag vill att du ser över dom skadade.” Sedan ser han på Orai. ”Du kan gå och vila, så ska jag be första vakten att väcka dig efter att hans skift är över.”
Lestra rör sig mot utgången men stannar och vänder sig om innan hon lämnat tältet. ”Jag kommer bege mig för att undersöka styggelsen och välsigna dom fallna från mörkret. Sänd med mig beskydd och händer för att hjälpa med gravarna.”
Argasto ser mot Lestra en stund innan han ger svar. Kanske lite brydd över att någon annan än honom ger order i hans egen karavan, men inte brydd nog för att komma med invändningar. ”Du ska få med dig dom jag kan avvara.”
”Håll kättaren vid liv tills jag är färdig med honom.” Är det sista hon säger innan hon försvinner ut.

 

[Khal]

Mer!

 

[Samuel]

Mer!

Kul att folk läser! Då prövar jag att skriva ikapp med var vi är nu.



[FONT=&quot][FONT=&quot]Det Förlovade Landet #3

Agnars öde bestämdes. Lestra fick rätt att föra med honom till svartkappornas kloster vid slutet av resan.

Den här sessionen spelade ut sig mer eller mindre som äventyret är skrivet.[/FONT][/FONT]
Askar och Kadnar blir utsända för att hugga ved men dras in i en kamp för att försvara Belun och Ludo mot en hunge ulv och ett gäng Jakaarer. Vid sitt dödstilfälle förvandlas ulven till en alvkvinna.

Senare i lägret försöker Askar fråga ut Belun och Ludo om attacken medan han förbinder deras skador. Han finner samtidigt sår i deras veck som är svåra att förklara. Barbarerna förnekar all kännedom och vill bli lämnade ifred. Oro för någon typ av smitta börjar spridas bland spelarna och dom söker igenom sig själva för tecken på infektion.

Alvens ring visas för Bartolom som sitter och röker pipa vid lägerelden. Spelpasset avslutas med att han berättar legenden om järnpakten.

 

[Samuel]

Före nästa spelmöte tog plats så hade jag en kort solo session med karaktären Orai som stod nattvakt i lägret. Den fastbundna fången Agnar drog med viskande stämma till sig Orais uppmärksamhet. Han berättade att Orais gamla mästare Galeno fortfarande var vid livet.

"Lyssna noga Orai. Galleno dog icke. Medan alla andra strök med i överfallet så togs han till fånga och överlämnades till en grupp utomstående hyrsvärd. Jag såg förövarna!

Jag har inte mycket att gå på, men jag har nog för att gräva djupare. Om du räddar mitt liv så lovar jag dig att ta reda på vem som har honom och återvända till dig. Ifall jag dör nu så är jag rädd att du aldrig kommer finna honom.

Allt jag ber dig om. Är att ge mig någonting skarpt. Jag kan gömma det. Någonting så att jag kan skära av dom här repen och försvinna in i skogen när möjligheten blottar sig."

Efter en stunds tvekan accepterar Orai.

Det Förlovade Landet #4

En snöstorm sveper in över högpassen och tvingar karavanen att slå läger och övernatta tidigare än beräknat. Stämningen är låg, alla resenärer är slitna och grupperingar börjar bildas bland dom med starka meningar om snöstormen borde trotsas eller om det är bäst att vänta ut den.

Vid gryningen dyker Alverna upp och ställer sig ultimatum. Lämna över skogens förövare, eller försvara dom med erat blod. Osämjan i lägret eskalerar till bråk, då alla menar olika saker. Spelarkaraktärerna lyckas tysta ner ropen och hamnar i en central roll för att reda ut situationen. Askar har tröttnat på barbarernas ursäkter och kräver sanningar. Ludo verkar ha ett nervöst sammanbrott och gungar bara jämrandes fram och tillbaka. Belun berättar om expeditionen in i davokar och om kopparkronan.

Med spelarkaraktärernas stöd beslutar Argasto att barbarerna skal lämnas över. Strax efter detta börjar Ludo få våldsamma muskelryckningar innan han faller i backen och en styggelse river sig fram ur hans innanmäte.

En våldsam strid bryter ut var i Orai får hela bröstet uppsprättat och faller dödligt skadad till backen. Askar är nära att gå samma öde till mötes, men lyckas stoppa styggelsen med en välplacerad kastkniv rätt i pannan. Styggelsen krossar en utav vagnarna i sitt sista fall, och strax därefter så förruttnar kroppen till en vidervärdig sörja.

Den skärrade och dömda Belun får ta emot en hel del sympati från spelarkaraktärerna. Askar trotsar sin egen överlevnadsinstinkt för att sätta sig ner med barbaren och ge honom sitt stöd. Dom har ett vemodigt samtal där Belun berättar om sin barndom i skogarna, innan allt gick fel. Livet hade andra utmaningar då men världen kändes ljusare. Han ber Askar att leverera ett brev till en kvinna i klanen Odaiova.

Efter samtalet har Belun accepterat sitt öde och går självmant med på att följa med Alverna. Han sätter sig i snön utanför lägret och väntar på att dom skal komma och ta honom.

Spelmötet avslutas med att karavanen kommer över krönet och kan skåda ut över Ambrias rike.

(Fortsätter på det här senare!)

 

[Samuel]

Mellanspel #1


---EDIT------------------
En morgon är Askar först att vakna och han hittar ett lik i lägrets utkant. Snart fastslås det att det är Talk som fått strupen uppskuren. Det hade varit hans tur att sitta nattvakt. Talk hade även blivit bestulen på sina ytterkläder, stövlar och vapen.
Det dröjer inte heller länge innan det upptäcks att fången Agnar har rymt. Endast repen som ska ha bundit honom ligger avskurna kvar. Det är endast Orais spelare som förstår vad som har hänt, och jag hörde hur han svor tyst för sig själv under den här scenen. Lestra blir vansinnig och erbjuder betalning till den som ställer upp på att bryta från karavanen för att spåra och infånga Agnar på nytt. Spelarna väljer att avböja. En handfull medresenärer accepterar.
----------------------------

Som tack för, bland annat, återvändandet av eldstenen presenterar Bartolom en karta över Ambria för spelagruppen. I samma tillfälle erbjuder han dem att följa med som Bartoloms eskort till staden Agrella, där Ordo Magica säkerligen kommer belöna artefaktens säkra framkomst. Spelarna accepterar gladeligen. Deras slutdestination är Tistla Fäste, och att resa längs landets floder låter dom slinka förbi Yndaros där Kadnar är otrygg och dessutom kyrkans granskande öga i prios domän.

Vägen sluttar nedöver, karavanen har besegrat resans högsta punkt och mötts av vyn över det frodiga Ambria med Yndaros tornande byggnader. Moralen har gått upp. Mödorna och hoten som haglat över dom under titanernas piskande stormar ligger nu alla bakom och kan sakta sjunka djupare in i minnenas domän. Även om varje dag kräver en kraftansträngning från varje deltagare så skiner solen igen och efter den senaste tidens händelser har folk kommit närmare varandra. Tillsammans har dom trotsat faran och tillsammans kommit igenom den.

Glädjen varar inte länge för spelargruppen efter att vägen mot Prios Pass börjar ta dom genom läger efter läger av flyktingar. Hungriga människor som lever bland smuts, fallfärdiga boningar och hopplöshet.

Väl framme vid Prios Pass får spelarna veta att det inte bara är att strosa in i landet hur som helst. Först behövs ett riksintyg som garanterar att personen kommer hjälpa lyfta riket snarare än att vara en last. Kadnar, uppväxt i Yndaros, har redan sitt intyg. Därför får Askar och Orai, tillsammans med många nervösa resenärer, äntra drottningens legationsbyggnad och forma ett långt led i väntan på att bli inkallad till intervju och hälsokontroll.

Askar lyckas väl efter att han spelat på vad han tror att övermakten vill höra. Han prisar prios, drottningen och rikets framtid. Han vill också bidra med sitt genom läkekonster. Orai däremot framställer sig själv mindre genomtänkt. Ingen riktig plan annat än att han vill tjäna pengar med sin stridsduglighet. Dessutom misslyckades han ordentligt med dom potentiellt räddande övertygningsrullningarna. Detta leder till att tjänstemannen misstänker att han endast kommer sluta upp som ännu en bandit. Orai får veta att saken ska överläggas och att han tills vidare får vänta utanför portarna. Det vill säga i flyktinglägret tillsammans med alla andra.

Gruppen söker hjälp hos Bartolom som då vänder sig till ordenskapitlet i byn. Bartolom återvänder med erbjudandet att Ordo Magica hjälper Orai med intyg, i utbyte mot rätten att kalla in honom för en tjänst i framtiden. Detta accepteras.

Lite under en vecka spenderas på en stor lastpråm. Orai och Kadnar som levt hela sina liv i en asköken kan inte tro att dom grönskande skogarna och vajande åkrarna kan vara verklighet. En stjärnklar natt sitter dom uppe och öppnar upp mer om sina liv, samt reflekterar och bildar meningar över vad dom upplevde i bergen. Ett tema som står ut är Alvernas järnpakt. Kanske finns det i dom något meningsfullt att viga sitt liv åt.

I Agrella får dom veta av Bartolom att han kommer att behöva författa en detaljerad rapport över händelserna, som sedan ska granskas av flera stationer upp genom rankerna av Ordo Magica innan belöningen kan utdelas, vilket helt säkert kan ta flera dagar. Lyckligtvis rustar staden upp till höstfest.

På väg till ett värdshus stöter dom ihop med några barbarättade Yndarosbor, bekanta till Kadnar. Dom berättar att dom kommit för att delta på höstmarknaden där som kommer sälja smycken, masker, blåsrör och annat från skogarnas folk.

På värdshuset får dom äta näringsrik mat och fett kött. Dom får tvätta sina kläder rena och till och med bada för vad som känns som första gången.

En kväll under festivalen besöker Kadnar ensam marknadsståndet till dessa bekanta från Yndaros. Där blir deras samtal avbrutet av ett våldsamt gäng bestående av fulla unga män av adlig börd. Han som verkar vara något av en ledare slänger ur flera barbarfientliga meningar. Bland annat "Primitiva människor som borde dra upp till dom mörkaste av sumpmarkerna inne i den där förbannade skogen. Göm er där i era grottor och bakom era stenar medan vi hugger ner träd för träd."
För varje förolämpning Kadnar stod och lyssnade på så fick spelaren rulla en viljestark för att se om han klarade sig från att gå in i sitt bärsäkarrus. Han misslyckades. Han förlorar medvetandet, och vid tiden han får det tillbaka så har han bland annat brutit några näsben och slängt något in i ett nu kollapsat marknadsstånd.

Stadsvakten anländer men Kadnar lyckas rymma från dom. Det visar sig snart att en av dessa ynglingar måste varit son till någon inflytelserik person, för vakterna ger sig inte och snart utlovas en ordentlig belöning till den som fångar Kadnar. Spelmötet avslutas med att dom lyckas gömma honom i en källare.

 

[Samuel]

Eftersom att den här spelgruppen löstes upp strax efter att vi nått Tistla Fäste har jag det senaste året spelat med en ny grupp som axlar rollerna som hämndlystna överlevare av ett ödelagt adelshus. Om någon är intresserad av den kampanjen så finns det att läsa på det nya engelska forumet: http://forum.frialigan.se/viewtopic.php?f=89&t=4135

Men var varnade, jag är dålig på att hålla mig kort!