God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,540
Det finns en massa historier vi ser om och om igen i olika versioner eftersom de berättar något viktigt för oss eller för att de slår an en sträng som är viktig för oss som människor. Nästan alla av dessa har en äldre version som är den som influerat senare generationer. I den här tråden kommer vi se närmre på några av dessa ständigt återkommande myter och hur vi kan använda dem i rollspel.
Myten:
En av mina favorit myter är den grekiska myten om Orfeus. Orfeus är en poet, kanske världens främsta poet, som är förälskad i den vackra Eurydike. En dag när Orfeus är iväg och sjunger för de vilda djuren så att de ska bli tama och floderna så att de stannar upp och lyssnar så försöker Aristaios som är guden över hedar våldta Eurydike. När Eurydike flyr faller hon ner i en ormgrop, blir biten och dör.
Orfeus ger sig ner i dödsriket för att hämta upp henne igen. Han lyckas övertala Hades om att låta honom ta med sig Eurydike till de levands land igen, men på ett vilkor. Orfeus får inte betvivla Hades genom att se bakom sig och se Orfeus igen förän de både är ute i solljuset igen. Precis innan Eurydike är ute i ljuset slår något Orfeus och han vänder sig om för att se henne varpå hon försvinner för alltid. Orfeus slutar aldrig sörja Orfeus, tar sig inga nya älskare och blir efter ett tag mördad av en random enqounter.
Men det som slår den starkaste strängen med mig är att när Orfeus nedstiger i dödsriket vandrar han genom Tartarus, den djupaste och värsta delen av dödsriket där de värsta monstren i grekisk myt straffas. Det är här Prometheus är kedjad till en klippa och får sin lever uthackad av en fågel varje dag. Det är här Sisyfos tvingas rulla en sten upp för en kulle bara för att se den rulla ner för att ha förådit Zeus och lurat Thanatos. Det är här kung Tantalos svälts för alltid på grund av sin kanibalism. Och det är här kung Salmoneus bränns till döds med blixtar för att ha låtsas vara Zeus.
De här straffen är skrämmande och obehagliga... Men på ett bra sätt. De gör universum rättvist och förståligt för människor. Det försäkrar oss om att det finns något som gör vad vi inte kan göra, delar ut absolut rättvisa. Och det är inte som om den grekiska mytologin är den enda som har väldigt specifika helveten och indiviuella straff. Eller guidade turer genom dem.
Jag har hört folk tala om efterlivet som en muta, bete dig rätt och så belönas du. Annars straffas du. Men jag tror det är en simplisitsk tolkning. Det här verkar ofta inte vara ett fall av prevention, utan snarare mer ett konstaterande av att så här ligger det till.
Andra berättelser:
Vi har Dante som vandrar genom helvetet och kommer med politiska kommentarer medan han ser lidandet som pågår där. Vilket är ett sätt att göra något både aktuellt och tidslöst. Lazarus som får se helvetet innan han återförs till livet är mer av en renodlad moral lektion. Balder ger oss en lektion om att inte ens gudarna (och världen som de represtenterar) är perfekt eller evig.
Hur använder man det här i rollspel:
Jag tycker att det här är ett bra sätt att hantera gudarna på. De går att prata med och vädja till. Men de är fåfänga och du vill INTE fucka runt med dem. Det här är också en bra nivå att ha sina hjältar på, Orfeus är en fantastisk bard och han kan få gudarna att gråta och känna medlidande lika lätt som han kan tämja vilda djur och stoppa översvämningar.
Men jag tror att skapandet av ett fundamentalt moraliskt universum är det viktigaste med Orfeus myten. De goda kommer belönas och de onda straffas, även om människor inte klarar av det. Och det gör det extra vidrigt när någon kränkder den naturliga ordningen.
Sedan kan man alltid göra en Hellbreak och dungeoncrawla helvetet för att befria folk man inte tycker borde vara där. Det gäller bara att vara badass nog.
Myten:
En av mina favorit myter är den grekiska myten om Orfeus. Orfeus är en poet, kanske världens främsta poet, som är förälskad i den vackra Eurydike. En dag när Orfeus är iväg och sjunger för de vilda djuren så att de ska bli tama och floderna så att de stannar upp och lyssnar så försöker Aristaios som är guden över hedar våldta Eurydike. När Eurydike flyr faller hon ner i en ormgrop, blir biten och dör.
Orfeus ger sig ner i dödsriket för att hämta upp henne igen. Han lyckas övertala Hades om att låta honom ta med sig Eurydike till de levands land igen, men på ett vilkor. Orfeus får inte betvivla Hades genom att se bakom sig och se Orfeus igen förän de både är ute i solljuset igen. Precis innan Eurydike är ute i ljuset slår något Orfeus och han vänder sig om för att se henne varpå hon försvinner för alltid. Orfeus slutar aldrig sörja Orfeus, tar sig inga nya älskare och blir efter ett tag mördad av en random enqounter.
Men det som slår den starkaste strängen med mig är att när Orfeus nedstiger i dödsriket vandrar han genom Tartarus, den djupaste och värsta delen av dödsriket där de värsta monstren i grekisk myt straffas. Det är här Prometheus är kedjad till en klippa och får sin lever uthackad av en fågel varje dag. Det är här Sisyfos tvingas rulla en sten upp för en kulle bara för att se den rulla ner för att ha förådit Zeus och lurat Thanatos. Det är här kung Tantalos svälts för alltid på grund av sin kanibalism. Och det är här kung Salmoneus bränns till döds med blixtar för att ha låtsas vara Zeus.
De här straffen är skrämmande och obehagliga... Men på ett bra sätt. De gör universum rättvist och förståligt för människor. Det försäkrar oss om att det finns något som gör vad vi inte kan göra, delar ut absolut rättvisa. Och det är inte som om den grekiska mytologin är den enda som har väldigt specifika helveten och indiviuella straff. Eller guidade turer genom dem.
Jag har hört folk tala om efterlivet som en muta, bete dig rätt och så belönas du. Annars straffas du. Men jag tror det är en simplisitsk tolkning. Det här verkar ofta inte vara ett fall av prevention, utan snarare mer ett konstaterande av att så här ligger det till.
Andra berättelser:
Vi har Dante som vandrar genom helvetet och kommer med politiska kommentarer medan han ser lidandet som pågår där. Vilket är ett sätt att göra något både aktuellt och tidslöst. Lazarus som får se helvetet innan han återförs till livet är mer av en renodlad moral lektion. Balder ger oss en lektion om att inte ens gudarna (och världen som de represtenterar) är perfekt eller evig.
Hur använder man det här i rollspel:
Jag tycker att det här är ett bra sätt att hantera gudarna på. De går att prata med och vädja till. Men de är fåfänga och du vill INTE fucka runt med dem. Det här är också en bra nivå att ha sina hjältar på, Orfeus är en fantastisk bard och han kan få gudarna att gråta och känna medlidande lika lätt som han kan tämja vilda djur och stoppa översvämningar.
Men jag tror att skapandet av ett fundamentalt moraliskt universum är det viktigaste med Orfeus myten. De goda kommer belönas och de onda straffas, även om människor inte klarar av det. Och det gör det extra vidrigt när någon kränkder den naturliga ordningen.
Sedan kan man alltid göra en Hellbreak och dungeoncrawla helvetet för att befria folk man inte tycker borde vara där. Det gäller bara att vara badass nog.
