Nekromanti När övergår spänning i skräck?

[Rising]

Okej, nu får ni hjälpa mig allihopa. Jag tänkte att vi skulle knäcka den här kluriga nöten en gång för alla. Jag har inte klurat så mycket. Det här är bara en liten kort, oslipad, teori, baserad på en diskussion med Vindhand nedan. Vi får se om den håller:

---

Rädsla, det bygger på tre faktorer som var och en inte riktigt räcker för att vi ska kalla det "skräck", men så fort man har två samtidigt så sker någon form av crazy mutation och de två enskilda spänningsingredienserna beblandas och bildar den värdefulla legeringen skräck. Åtminstone teoretiskt. Vi måste ju i vanlig ordning ha någon form av talang när vi presenterar skräcken i fråga, annars blir det ju bara trist.

Nå, de tre spänningsingredienserna äro:

Överraskning
Det gamla vanliga, ni vet. Någonting händer som gör att man rycker till. Det räcker inte i sig för att det ska bli riktig skräck. Det finns ju trevliga överraskningar också. Jag gillar "överraskning" bättre än "chock", för det behöver inte vara galna chockeffekter som får folk att hoppa till och skrika, utan det räcker med rätt lågmälda överraskningar som när man ser något spöke rusa förbi i bakgrunden i "sjätte sinnet" eller liknande.

Hot
Antingen hotas du till livet, eller så upplever du att någon annan hotas, någon som du tycker om. Hotet behöver inte vara befogat, det går ju utmärkt att inbilla sig ett hot där det inte är någon fara på taket. Det är ju det mörkrädsla handlar om. Nå, oavsett hur starkt hotet är, så räcker det inte i sig för att det ska bli skräck. Hotas gör vi ju i actionrollspel dagligen, och inte ens när hela planeten hotas att ödeläggas av en asteroidkollision i Deep Impact så blir det ju skräck av det hela.

Fasa
När man fasar något, så svävar man i okunskap om vad som ska hända härnäst, oftast misstänker man något dåligt. Man fasar ju aldrig att man ska få löneförhöjning... Man kan däremot fasa när ens dotter är ute sent och inte ringer hem för att berätta var hon är, till exempel. Man kan också fasa när man hör "bip" från ens rörelsedetektor när man jagar aliens. Är det en katt därborta? Man kan också fasa för vardagliga ting, som när man ska få tillbaka ett franskaprov i skolan eller när svärmor ska komma på besök. Deckare lever i stort sett på fasan. Fasan över att inte veta vem det är som ligger bakom seriemorden. Hur många skall dö innan man har honom fast? Det ser alltid nattsvart ut till en början, men varken deckarna eller vi är ju rädda i det ögonblicket. Fasan i sig räcker alltså inte för att spänningen skall övergå till rädsla.

När man kombinerar två (eller alla tre) så blir det däremot genast SKRÄCK. Kolla bara:

Överraskning + Hot
En överraskning som upplevs som hotfull är förstås det enklaste sättet att föreställa sig skräck. Din flickvän har precis kommit ut ur duschen och går, i morgonrock, in i sovrummet och ska öppna garderoben och "BWUHUA!" du hoppar ut och skrämmer slag på henne! Det här är en av människans allra mest grundläggande instinkter. Känner man sig överraskad av något som upplevs som hotfullt (även om det bara är du) så reagerar man med ett ögonblicks rädsla. (eller mer, om det vore en mördare som väntade i garderoben) Överraskningarna behöver dock inte vara chockartade. Det kan lika gärna handla om att man får höra rösten från någon som man trodde att man hade dödat, och så står han bakom en och mår hur prima som helst...

Hot + Fasa
Fasa behöver inte automatiskt betyda skräck, men så fort man inkluderar hot så färgas fasan av ren och pur rädsla. En deckarintrig behöver inte vara läskig. Där fasar vi ju främst för andras liv, men så fort vi vet att mördaren är ute efter oss så blir det otäckare. Blir hotbilden tillräckligt stark så är det ingen tvekan om att det är skräck som gäller. Ett enda hotfullt samtal eller meddelande räcker egentligen för att man ska börja fasa för sitt liv. Eller vad sägs om att vakna upp av mystiska, hotfulla ljud som kommer från nedervåningen? Eller att besöka en ogästvänlig plats, osv osv osv. Det är ju inte svårt att komma på exempel i den här kategorin.

Fasa + Överraskning
Den elegantaste formen (i mina ögon). Man anar att något är i görningen och sedan kommer en överraskning som får en att hoppa till rejält. Tack vare det kusliga förspelet blir det något helt annat än bara en överraskning i sig. Jag brukar sitta och vänta på att min brödrost ska ploppa upp bröden. Jag sitter alltså och spänner mig och säger "bröden... är... klara... NU! ... .... nä... men... de... är... klaaara... NU! ... ... nämen NU! .... .... nämen NU!" osv osv tills bröden ploppar ut och man håller på att få en hjärtattack. Om man bara sitter och äter sin frukost och skiter i brödrosten blir man ju inte det minsta rädd när bröden är klara. Det är alltså bara ren dramatologi. Samma sak som när spelarna sitter och försöker få något vettigt svar ur en förståndshandikappad flicka och hon bara jollrar och volmar och håller på tills hon plötsligt rycker till, vänder huvudet mot spelarna och säger något freakat i lugn och behärskad röst till dem, innan hon återgår till att vara som förut. Det är ingen egentlig hotbild i det agerandet, ändå bygger kombinationen av fasa och överraskning upp en sorts skräck i sig.

Kombinationer av alla tre spänningsingredienser är inte heller att förglömma. De är dock oftast av typen "hot+fasa som övergår i en överraskning" eller bara "fasa som övergår i hot+överraskning", så man behöver inte orda något särskilt om det.

Nå, vad sägs om den defenitionen, va?
Det är iaf den bästa jag har just nu. Kom gärna med egna förslag, eller gör ert bästa för att ruinera mitt.

/Johan "Rabies" Rising :^)

 

[Storuggla]

Jag brukar sitta och vänta på att min brödrost ska ploppa upp bröden. Jag sitter alltså och spänner mig och säger "bröden... är... klara... NU! ... .... nä... men... de... är... klaaara... NU! ... ... nämen NU! .... .... nämen NU!" osv osv tills bröden ploppar ut och man håller på att få en hjärtattack.

Ehh... påminn mig att aldrig dela lägenhet med dig. Du skulle ge mig magsår tror jag... o.o;;

Storuggla, lugn på morgonen

 

[Tyr]

Det är iaf den bästa jag har just nu. Kom gärna med egna förslag, eller gör ert bästa för att ruinera mitt.

Jag försökte verkligen slå hål i din teori...men jag lyckades inte /images/icons/wink.gif

Fast jag skulle nog kalla fasa för ovetskap istället. Och jag gillade inte riktigt exemplet med brödrosten...för du blir väl inte skräckslagen utav den? Det blir ju ingen ovetskap eftersom du vet att bröden kommer att poppa upp, men däremot så förstärker du överraskningsmomentet genom att dessutom stirra på brödrosten. Nåja, det är oviktigt...men du verkar ha kommit på en riktigt solid teori. Men vi får se hur den håller när "skräckgiganterna" börjar dissikera den /images/icons/smile.gif

 

[Insignia]

"jag skulle nog kalla fasa för ovetskap istället"

Hela hans definition av fasa, inklusive exempel, bygger ju på att man vet eller tror att något kommer att hända. Då vore "ovetskap" synnerligen missvisande.

 

[Insignia]

Så här helt spontant tycker jag den ser hållbar ut. Ska testköra en stund, och se om jag hittar några läckor ^_^

 

[Tyr]

Hela hans definition av fasa, inklusive exempel, bygger ju på att man vet eller tror att något kommer att hända.

Jo det har du ju rätt i. Men att tro att något kommer att hända eller att inte ha någon aning om när det kommer att hända är ovetande, och att veta när något kommer att hända tycker jag inte bidrar till någon skräck...som t.ex. med brödrosten.

Så nu tycker jag att fasa bör ändras till ovetande OCH att han bör göra om hela punkten /images/icons/wink.gif

 

[Quan'talis]

Re: När övergår spänning i skräck? (OS)

OS = Oseriöst

<center>----------------------------------
1. INT. Äckligt välstädat kök - tidig eftermiddag

Två glada och väluppfostrade barn leker i ett hörn (precis den sorts barn som visar sig vara
psykotiska eller besatta av en demon innan filmen är slut). En ung kvinna, tydligen barnens mor
(om man bortser från det faktum att hon i så fall måste ha varit i femtonårsåldern när hon fick
barnen), står vid köksdörren, på väg till butiken. Hon håller en shoppingväska i ena handen.

MOR
Vill ni ha någoting från butiken?

BARNEN (överdrivet entusiastiskt)
Jaaaa!

BARN 1
Vi vill bli rädda!

BARN 2
Vi vill ha ett hot! Och en överraskning!

BARN 1 (avbryter)
Och fasa!

MOR (eftertänksamt)
Hot, överraskning och fasa. Men det är ju tre önskningar på en gång.

------------------------------------

2. INT. Snabbköp

Ett medelstort snabbköp, mycket rent och snyggt. Ganska många kunder,
men långt ifrån fullt. Kvinnan från scen 1 skjuter en nästan tom kundvagn
framför sig. Hon ser en aning bekymrad ut.

MOR
Hot, överraskning och fasa. Det är ju tre önskningar. Det går ju inte.

VOICEOVER
JO! Med Kindred Överraskningsägg kan man uppfylla alla tre önskningarna! HOT! (bild på en asteroid som närmar sig jorden och, ve och fasa! jordens enda hopp är Bruce Willis i en rymddräkt!) ÖVERRASKNING! (en garderobsdörr, nästan helt stängd. Men vad är det där? Är det inte en hand som skymtar innanför dörren? Ljud av rinnande vatten i bakgrunden) FASA! (Närbild på brödrost. I bakgrunden hörs en entonig. mässande stämma "Bröden... är... klara... NU!.... Nej... men... NUU!)

Kvinnan ser genast gladare ut och börjar gå mot en hylla längre in i butiken.
Det är något egendomligt med hyllan; fast kameran sveper över den flera gånger
är den aldrig riktigt i fokus, alltid en aning oskarp. I bakgrunden hörs barnskrik.

------------------------------------</center>

-JPS- hade tänkt svara också, men jag kommer inte på någonting som matchar inledningen.

 

[Rising]

*LOL* :^D [NT]

NT = iNgen texT

/Rising

 

[Rising]

"jag skulle nog kalla fasa för ovetskap istället"

Mmm, det där är ett problem... Grejen med "ovetskap" är att det inte är en dramatologisk funktion. Man kan ju vara lyckligt ovetande och bara gå omkring och inte ana någonting, samtidigt som man bär på en bomb i handväskan. Om någon vet om att du har en bomb i handväskan blir det direkt en skräcksituation, han måste få dig att på något vis kasta ifrån dig handväskan innan den exploderar. För dig är det dock inte läskigt.

Jag satt istället och tänkte ta "förväntan" men det låter för positivt. Är man "förväntansfull" så förväntar man sig ju något bra. Man kan ju bara fasa något dåligt. Jag vet inte, fick inte riktigt till det där. Min vilja att få en klatschig teori med enstaka ord som gångbar terminologi tog överhanden på bekostnad av hållbarheten.

brödrosten var nog kanske inget bra exempel, nej. Jag ville ta ett exempel ur vardagliga livet, och tyckte iaf det illustrerade bra vilken skillnad det blir mellan en överraskningseffekt i sig och om den mixas med... tja, är det där exemplet faller. Det känns dumt att prata om "fasa" när man väntar på att ens brödrost ska ploppa upp två brödskivor? Vi säger väl "förväntan" då, så blir det tydligare.

"du blir väl inte skräckslagen utav den?"

He he, prova själv, jag lovar att det slår det mesta i överraskningsskräck... Det är ju inte särskilt sofistikerad skräck, men jag tycker det är läbbigare än småsyskon som gömmer sig i garderoben och ropar "bu!" Nå, mest var det svårt att hitta bra exempel i den kategorin. Jamenar, "sjätte sinnet" är ju en film där nästan inget "farligt" händer med lille Haley Joel Osmont (eller vad han nu heter), så hotbilden ligger egentligen på noll, men ändå så tycker jag att det är en av de läskigaste filmer jag sett. Är det då "fasa+överraskning" utan hot? Njaej, för man tror ju ändå att någonting otäckt skall hända hela tiden.

Det blir enklare med situationer där det är en kuslig stämning och du förväntar dig något bra. Fallet LÄTTJA i Seven är en utmärglad vekling som inte utgör något som helst hot. Han är ju ett offer som man hoppas kunna utfråga. När han visar levnadstecken så är det däremot en typisk skräckfrämjare. Se där ett annat exempel på hotlös skräck, med kombinationen fasa (eller förväntning, ovetskap eller vad man ska kalla det.) och överraskning.

/Rising

 

[Rising]

"Håller inte riktigt med om dina skräckbeskrivningar. Men de beror nog på att du hämtar din erfarenhet mycket från film & böcker."

Mmm, det är ett problem med att diskutera skräck i rollspel. Det är så svårt att prata om enskilda spelsessioner, för där var ju bara vi spelare närvarande. Jag har varit med om för många missförstånd för att vara helt trygg och använda rollspelsexempel. Fast här är jag ute efter skillnaden mellan spänning och skräck ALLTID, oavsett medium. Jag tyckte jag fick in en del exempel från verkligheten också. Är du intresserad av unika sätt att skrämmas på i just rollspel har jag försökt leta efter några punkter i den här tråden. Hoppas det kan bidra med något.

"I skräckens natur ligger att man inte kan konfrontera hotet och undanröja det."

Mmm, vänta. Jag gillar det där. Smart sagt. Men är inte det en grundförutsättning i vanlig "spänning" också? I hela filmen T2 så försöker våra hjältar aldrig någonsin ge sig på Robert Patrick, förrän i den absoluta sista scenen, och då är det ju ändå så att de flyr in på stålverket. De lurar inte in honom dit. De försöker aldrig anfalla honom, bara sinka honom och fly. På samma sätt är det ju med deckarintriger. Man kan inte bara konfrontera hotet och undanröja det. Man måste gå i mördarens fotspår och försöka ligga ett steg före osv...

Är inte det en förutsättning för spänning OCH skräck, snarare än en skiljelinje MELLAN spänning och skräck?

Fast jag måste hålla med om att den borde in på våra lagar om skräcktips till nybörjare och liknande...

"Nu hoppar du (Rising) säker upp och ner och säger att detta har du (Herr Nils) gjort helt utan tärning, men det är fel tärningen finns där för att spelarn skall känna att han/hon har kontroll, det är då som det personliga engagemanget blir som störst."

Argh...måste...hålla...mig...till...ämnet... :^)

He he. Man kan skrämmas både med tärningar och utan. Jag sitter och klurar på ett inlägg om tärningars inneboende dramatologi just nu faktiskt. Inte direkt rätt person att göra det, kanske, men vi får väl se vad jag kommer fram till. Vi håller "tärningar vs. teater"-diskussionen utanför tillsvidare, tycker jag. De har inget med tröskeln mellan "spänning" och "skräck" att göra. (Se? Jag har utvecklats! Förut skulle jag ha sagt "tärningar är bra för spänning, men det krävs teater för skräck", men så resonerar jag inte längre!)

"jag kör på Fasa. De andra du beskriver är möjligtvis tricks som jag lägger till ibland, men de är helt underordnade effekten av min röst eller hur jag agerar i övrigt i jämförelse om hur skrämda spelarna blir. På film eller i böcker så stämmer kanske din teori bättre."

Grejen är att HOT kommer in utan att man kanske är medveten om det. Den skarpsynte märker ju att jag har de gamla "suspense" och "surprise" i botten och dragit ur "hotet" ur dem för att visa på att all form av "suspense" (="fasa", så som jag använder det i den här tråden) inte automatiskt leder till skräck på egen hand. Det måste vara en hotbild någonstans eller ha en dramatologi som varvas med överraskningar. Oftast både och.

/Rising

 

[Krille]

Slå en T2

"I skräckens natur ligger att man inte kan konfrontera hotet och undanröja det."

"Men är inte det en grundförutsättning i vanlig "spänning" också? I hela filmen T2 så försöker våra hjältar aldrig någonsin ge sig på Robert Patrick, förrän i den absoluta sista scenen, och då är det ju ändå så att de flyr in på stålverket."

Skillnaden ligger i filmens förutsättning.

Grundläggande är ju att monstret är ute efter något som huvudpersonerna måste hindra monstret att nå för att rädda världen. Det är ganska generellt. I T2 kommer den extra tvisten: saken som huvudpersonerna måste skydda är en av huvudpersonerna! John Connor måste överleva, och att ge sig ikast med en T1000 är definitivt fel metod. Det riskerar bara det som huvudpersonerna försöker skydda, nämligen en av huvudpersonernas liv.

Och däri ligger egentligen hela skillnaden. Huvudpersonerna kan ge sig ikast med monstret öga mot öga, men gör de det så utsätter de monstrets mål och därmed hela mänskligheten för onödig fara. Istället ger de sig på monstret mjuka buk och förstör Cyberdynes forskningsavdelning tillsammans med alla arkiv och ritningar på den nya processorn, och utför så att säga den retroaktiva abort på Skynet som Skynet försökte med på John Connor i T1 genom Arnolds första försök i rollen.

 

[walium]

Hahaha!

Det här slår ju nästan mitt boxningsreferat. Värst vad vi är roliga på det här forumet./images/icons/smile.gif

 

[Eksem]

Re: Hahaha! (OT)

Det bästa är ju att det inte är idéerna som är bäst, utan hantverket! Timing,väl valda ord och snygga formuleringar tar halvroliga idéer till oväntade och enorma höjder! Mer sånt, mer sånt!

 

[Rising]

"Kan skillnaden vara av samma typ som positiv och negativ stress. Jag upplever det nog som att när spänningen når över en viss kulmen så blir den ohanterbar, spelaren har utsatts för spännig så länge och har inte kunna åtgärdat uppladdningen av nervositet övergår till sträck."

Oj då. Är det så? I så fall är det rent subjektivt när en spännande bok övergår till att bli en skräckbok, när ett spännande rollspel blir ett läskigt rollspel osv. Hmmm, det största problemet med den analysen är att den förutsätter att skräck är mer spänningsladdat än vanlig spänning. Jag menar att filmer och äventyr kan vara "skräck" utan att man egentligen upplever det som läskigt. Jag tycker många deckare håller mig i ett starkare grepp än de flesta teenslashers, ändå kan jag ju gå med på att teenslashers till sin natur är "skräckfilmer" medans inte traditionella deckare är det. Samma sak med rollspelsäventyr.

"Så ja tror nog inte att jag förstår hur du menar. För nog kan du jaga upp dig själv ”suspens” utan att hotet är reellt. Ta ditt exempel med brödrosten."

Det är ju just det. Att sitta och titta på brödrosten i sig är inte läskigt, och att äta frukost som vanligt medans bröden ploppar upp är inte läskigt, men stålsätter man sig framför brödrosten och inväntar "ploppet" så blir jag vettskrämd.

Samma sak med ditt spökhus. I början inleder du med en suspense; mystiska saker som sker i huset och de bygger upp en spänning på det viset. Några upplever det märkliga bankandet kanske till och med som hotfullt och blir rädda. (hot+suspense, right?)

Sedan slår du ögonen i en spelare och berättar om hur hon blir iaktagen. Du säger det med låg röst, och ögonen satt ju inte på något monster direkt, så hotbilden är i det närmaste obefintlig. Men du har spänningen sedan tidigare, och nu överraskningen. Ett skolexempel på hur skräck enligt min teori skall gå till.

Utan den tidigare uppbyggda spänningen hade ju inte överraskningen med ögonen gett samma effekt. Det hade på sin höjd varit lite småmystiskt, antar jag.

"Jag tar ditt exempel från SEVEN, hade ”Lättja” rusat upp ur sängen och börja slås med Brad Pitt så skulle hela grejen vara förstörd."

Jag håller med. Man behöver ju inte ha en hotbild. Det räcker ju med att man kombinerar två av spänningsmomenten. I det här fallet fasa (som plötsligt passar bättre än "suspense" i just det här exemplet) och överraskningen när killen hoppar till. Hade han bara legat där hade det varit en kuslig scen, visst, men ändå inte värre än vilken mordundersökning som helst i en vanlig "skräcklös" deckare.

"För nackdelen med enbart ”Suprise” är att så fort det är identifierat så förlorar det sin skräck känsla även om det tar en stund att få ner pulsen igen. "

Det håller jag dock med om. Ska vi börja diskutera vad som är "bra" skräck så skulle jag propagera för en skräck byggd på suspense utan alltför många klimax. Hellre få och bra klimax, än en massa klimax hela tiden bara för att få till lite action.

/Rising

 

[walium]

Re: Hahaha! (OT)

"Det bästa är ju att det inte är idéerna som är bäst, utan hantverket! "

Jepp, ett svårt hantverk dessutom.

"Timing,väl valda ord och snygga formuleringar tar halvroliga idéer till oväntade och enorma höjder!"

Med de ständigt kampvilliga Rising och Krille till hands så uppstår det ganska ofta tillfällen då man kan smyga in lite humor för att lätta upp den gravallvarliga stämningen.

"Mer sånt, mer sånt! "

Vad publiken önskar ska publiken få.

Första regeln som man lär sig på narrskolan./images/icons/clown.gif

 

[walium]

Med all respekt för ditt omfattande inlägg, men kan man verkligen dra så klara linjer mellan när någonting övergår ifrån att inte vara skräck till att vara det? Dessutom upplever jag att du och Krille gärna överanalyserar det relativt subjektiva ämnet skräck. Visserligen är det kul att läsa er argument men förändrar era diskussioner verkligen något i det långa loppet? Du har i den här tråden dragit upp några allmäna riktlinjer som jag kan hålla med om stämmer, men jag hoppas att inte den här tråden också slutar i någon form av mikroskop granskning av vad som är skräck och vad som inte är det.

Om jag får säga vad jag tycker är mest skrämmande så skulle jag nog nämna så kallad Stephen King skräck. Skräcken dominerar inte mer än under enstaka intensiva stunder. Den kan liknas vid ett skyfall som börjar med enstaka droppar, avancerar till duggregn och sedan bara blir värre och värre.

Sidonot: När det gäller skräck så är jag egentligen mest en oerfaren klåpare med en massa åsikter. Men som ni säkert märkt så brukar jag lägga min stora näsa i de flest trådar som jag tycker är intressanta, vare sig jag vet vad jag pratar om eller ej./images/icons/laugh.gif

 

[Rising]

Nä, förresten. Defekt teori...

Kom tyvärr på att teorin inte håller.

En "hotande chock" är förstås alltid läskig, den sortens skräckreaktion är ju mer att klassificera som en reflex än ett berättartekniskt grepp, men att "överraskningar och hot" skulle karaktärisera "skräck" duger inte. I slutet på Die Hard kommer ju den där Fabio-terroristen och överraskar alla bakifrån. Skräck? Njaeee... I varenda rollspel kommer förresten överraskningar titt som tätt av varierande hot mot rollpersonerna. Är det skräck varenda gång? Nej.

"Hotande fasa" är inte heller alltid skräck. Byter man ut "fasa" mot "suspense" så blir det tydligare. I "Insider" mordhotas Russel Crowe, spänningen är hög, hotet påtagligt, ändå så är det ju mer drama än skräck. Varenda James Bond-skurk hotar att döda James med snillrika apparater med lasrar och allt vad det nu är. Spänning? Javisst, lysande spänning. Hot? O ja, vem vill få en laserstråle i skrevet? Skräck? Nej. Det är matinéspänning.

"Fasa + överraskning" slutligen, ger inte heller alltid skräck. Antingen blir överraskningen så pass laddad att man reagerar naturligt på den genom att rycka till (jag framför brödrosten) eller så är spänningen så pass stark och kuslig att man kallar det "rädsla" när något överraskande sker. (Lättja i Seven)

Det är inte en skillnad mellan spänning och rädsla. Problemet är nog att begreppet "spänning" som jag använder det är fel. Rädsla är en sorts spänning. Deckardramatik en annan sorts spänning, och actiontempo ytterligare en. Det är bara det att vi saknar namn på spänningarna i de flesta berättarformer, men har en massa namn på det i skräckhistorier; "rädsla", "fasa" osv.

Om man bara skiljer på spänning och urladdning, så märker man att skräckspänningen RÄDLSA har en urladdning som vi oftast kallar för CHOCK, medan actionspänningen (vad vi nu ska kalla den) har urladdningar av helt andra typer: Velociraptorerna i Jurassic Park har precis omringat Sam Neill och ungarna i entrén när vår kompis T-Rex dyker upp och räddar dagen. När T-Rexen själv stod för spänningen så slutade allt med att den puttade ut en bil utför ett stup vilken Sam precis lyckades undvika att bli smashad utav. Därefter blev det spänning igen när de klättrade nerför trädet och återigen var allt nära att sluta med blandfärs, osv osv. T2's spänningar slutar oftare med att Arnold tar fram en stor bössa och skjuter mot Robert Patrick så att det ser ut att göra jätteont. Det upprepas gång på gång i filmen.

Det är aldrig skräckklimax, även om många scener i T2 är rätt läbbiga. När de står i hissen, till exempel.

Nå, så skrota min teori ovan. Den suger.

/Rising
som tycker det är roligt att argumentera mot sig själv när ingen annan gör det

 

[Quan'talis]

Re: Hahaha!

Det här slår ju nästan mitt boxningsreferat.

Slår ditt boxningsreferat, säger du? Akta dig så du inte går ner dig i humorträsket...

Värst vad vi är roliga på det här forumet

Vi är väl en sån där comic relief, kan jag tänka mig.

-JPS-

 

[Widde]

Kanske så här

1. Oro
Något oväntat bryter rutinerna.
Ripley & co väcks för tidigt.

2. Spänning
Protagonisterna vill veta vad som händer.
"Jag undrar vad det där är för ett märkligt rymdskepp?"

3. Fasa
Antagonisterna gör entré, gärna i ett overraskningsmoment.
"Den sitter fast på hans ansikte!"

4. Skräck
Protagonisterna inser att Antagonisterna inte behöver följa
samma spelregler; har tillgång till annan infomation, superkrafter,
obegränsat med makt och pengar, o.s.v.
"Aaarg! Den blöder syra! Och Bolaget visste om alltihop från
början. Och vi har en förrädare ibland oss."

-W

 

[Vindhand]

Skräck är också spänning

Jag har en något primitivare syn på det hela. När man är rädd känner man skräck. Det är synonymt. Spänning kan vara rädsla (och är i de fallen naturligtvis även att beteckna som skräck). Spänning som inte kan kallas skräck är därför sådan där man inte är särskilt rädd men det är spännande i.a.f. (t.ex. när spänningskällan är att man har en chans att göra något riktigt bra, som när man har två stycken "enmillion" på trisslotten och en massa nollor i det som man håller på att skrapa fram

Så kort sagt: Spänning blir skräck när man blir rädd. Det slutar inte vara spännande för det.

Nu över till det du skriver:
Rädsla, det bygger på tre faktorer som var och en inte riktigt räcker för att vi ska kalla det "skräck", men så fort man har två samtidigt så sker någon form av crazy mutation och de två enskilda spänningsingredienserna beblandas och bildar den värdefulla legeringen skräck. Åtminstone teoretiskt.

Jag håller inte helt med. Det kan gott och väl räcka med en av de tre faktorer du räknar upp. Jag har blivit rädd av rena överraskningar som inte strikt sett inneburit vare sig hot eller fasa... T.ex. när jag trott mig varit ensam hemma och det plötsligt rör sig något i ögonvrån (hunden . Min fantasi tillhandahåller vänligt både hotet och fasan trots att de egentligen inte finns (hunden är inget hot och jag hyser ingen fasa för att plötsligt bli överfallen i min lägenhet).

Rädsla är en försvarsfunktion och om man betraktar den som sådan är det IMHO enklare att förstå hur den uppkommer.

Det enda som behövs är att situationen upplevs som potentiellt farlig. Det som verkligen ger upphov till rädslan är därför subjektets fantasi. Om man i ögonblicket kan föreställa sig en hemsk följd som något rimligt så kan man bli rädd.

Saker man inte förstår har också en tendens att trigga försvarsmekanismen rädsla. Om man inte förstår det vet man inte om det är säkert så därför kan det vara farligt. Jag hade i ögonblicket ingen aning om varför det skulle röra sig något i min ögonvrå. Alla rimliga lugnande förklaringar var i min hjärna uteslutna (jag trodde jag var ensam) så vips reagerade rädsletriggern... för säkerhets skull. Jag hann inte tänka ut några plausibla hot att vara rädd för.

För att få folk rädda så behöver man därför enbart tvista deras fantasi så att de tenderar att tolka saker som potentiella risker och reagera på okända ting med rädsla snarare än undersöka/angripa. Spelledarens uppgift är därför delvis att bygga upp en stämning av oro och nervositet och på så sätt boosta folks fantasi åt rätt håll. Denna stämning gör sedan det mesta av jobbet för att skapa rädsla för saker som sedan händer.

Call of Cthulhu löser detta genom att ge spelarna vanliga människor som karakrtärer. Folk som inte har några speciella äss i rockärmen, räddningsplankor eller snuttefiltar. De är ganska vanliga och är därför lätta att identifiera sig med. De har inga magiska klurigheter att ta till som får dem att känna sig överlägsna sin omgivning. Vanliga hot duger bra för att skrämma dem.

Vanliga människor går dock inte runt och är rädda så ofta eftersom vår värld är ganska välordnad och säker. Enter the Great Old Ones med anhang. HPLs kosmologi gör att världen, för just spelarkaraktärerna som har oturen att hamna mitt i smeten, blir en högst osäker och opålitlig plats. Alla de saker vanliga människor kan luta sig tillbaka på och känna en viss trygghet (polis, brandkår, socialstyrelsen bleknar och blir verkningslösa mot dessa nya hot.
{detta är ingen sågning av något annat spel, CoC är bara det jag kan bäst så det funkar som exempel för mig }