Nekromanti När ska man använda pappilappar?

[Rickard]

Hur många är det som använder papperslappar för att säga hemliga saker till era spelare? *ser inga händer som räcks upp* Nåja.. Det jag menar är att vissa lappar är i stort sett menlösa.. Säg att en spelare lyckats med sitt Upptäcka-slag och ser ett moln som inte rör sig i vindens riktning.. Vad säger spelaren till de andra? "Titta! Ett moln som inte rör sig i vindens riktning". Lappskrivandet och hemlighetsmakeriet är helt menlöst.. Alla "ovetandes" spelare kan med lätthet lista ut vad som står skrivet på Den Hemliga Lappen™.
Någon som känner igen scenariot? *ser fortfarande inga händer* :\

I stort sett alla har väl använt pappilappar för att skapa en osäkerhet bland spelarna.. SL (eller en spelare) har skrivit "Skriv något på baksidan och skicka till mig." på ett papper och skickat till en spelare (eller SL).. De andra börjar givetvis fundera vad

Så när ska man skicka lappar och vilka situationer är det bäst att bara säga det rätt ut?
Ska man ha en standardlapp där det står "Du upptäckte något, ska jag säga det högt?"?

/[color:448800]Han</font color=448800> som upptäckte fenomenet otroligt onödiga pappilappar igår

 

[Krille]

"Säg att en spelare lyckats med sitt Upptäcka-slag och ser ett moln som inte rör sig i vindens riktning.."

Säg istället att tjuven i gänget upptäcker Bergets hjärta, kungadiamanten som är stor som en grapefrukt, som övriga rollpersoner (alla dvärgar) letar efter. Om tjuven nu har några intentioner att behålla diamanten, tror du att det är bra att man säger det högt så att de andra spelarna hör det?

 

[DanielSchenström]

Tja, mina spelare har en tendens till att hålla på en del av denna kunskap de får via lappar som jag oftast använder till resultat av värderingsslag i AD&D. Mina spelare använder de oftast när de gör saker som de inte vill att de andra rp ska vara medvetna om.

 

[Quan'talis]

Vad sägs om "när det behövs"?

Jag använder lappar väldigt sällan, egentligen bara när en spelare måste få veta någonting som de andra inte får veta. Om det är resultatet på tjuvens "söka efter fällor"-slag som de andra visserligen inte har någon möjlighet att veta, men som han ändå kommer att tala om för dem bryr jag mig inte om att skriva någon lapp. Om tjuven försöker stjäla någonting utan att bli upptäckt av gruppens ädle riddare (som inte skulle bli så glad) skriver jag kanske en lapp (fast med tanke på att jag aldrig använder lappar annars blir antagligen de andra spelarna mer misstänksamma om jag ger en lapp till en av dem än om jag säger "tjuven Ulrich tar grevens fruktskål, men det märker inte ni").

Man kanske går miste om en del möjligheter till diskussioner inom gruppen på det sättet, men å andra sidan diskuterar de oftast alldeles tillräckligt i alla fall. Jag tycker att de negativa följderna (man sitter och skriver lappar när man borde hålla reda på allt som händer) lätt blir större än de positiva, precis som när det gäller att ta ut en av spelarna i ett annat rum när det händer någonting som bara hans rollfigur är med om (det praktiserar jag inte heller).

-JPS- det blev lite invecklat mot slutet, men jag hoppas att det går att förstå vad jag menar.

 

[Insignia]

Jag håller med om att det är onödigt med hemliga lappar om man vet att personen i fråga ändå kommer att nämna det. Men är man osäker, eller vet att det ska hållas hemligt, då kan en lapp mycket väl fungera. Jag spelledde ett äventyr där en RP tillbringade första halvan med att skugga de andra, och allt han gjorde var via lappar

*tycker om lappar* ^_^

 

[Hasse]

Tja ett lämpligt tillfälle är när RPna ser olika saker. Jag har själv varit med om det i D&D. Vi komi strid med en illusionist som kastade en spell. Vi fick sedan utfrån våra räddningslag en papperslappp som talade om vad vi såg. Själv "såg" jag en stor demon som attackerade vår druid som blivit slagen till marken. Ranger som jag är så slet jag givetvis fram min båge och började avfyra pilar mot demon. Jag blev även snabbt attackerad av några av illusionistens undersåtar vilket var tur visade det sig. Det var nämligen så att "demonen" i själva verket var druiden och driuden var illusionisten.

 

[Storuggla]

Jag brukar ha antecknat rollpersonernas iaktagelse-skills på ett papper bakom skärmen, sen slår jag alla upptäcka, lyssna osv-slag dolt. Och sen bombaderar jag dem med lappar som det står "Du ser en gråsten", "Du är dummare än sju kilo kapris" och "Tom lapp" på.
Spelarna vet aldrig vilka lappar som betyder något, då jag slår med tärningar lite då och då och donar bakom skärmen.


Storuggla, lappomani

 

[Nightowl]

Don't try this at home, but... (vagt OT)

Trådkapning:
Ett sätt jag testat några gånger i riktigt paranoida situationer är att inte informera berörd spelare, men utgå ifrån att han vet.

Äh, det där var oförståeligt. Ett exempel: Nån som såg The Faculty på femman ikväll? Nå, anta att man kör ett scenario där folk blir övertagna av utomjordingar, förvandlade till vampyrer eller what have you. I sådana fall vill man naturligtvis att spelarna skall gå runt och misstänka varandra. Då kan man kuta runt och tala i enrum och dela ut lappar, men man kan också anta att en rollperson som blivit besatt av mungoliterna från Mars fortsätter att låtsas vara en människa, och gör det ganska bra. Ergo, om man inte kör ett solklart test (typ drogen i The Faculty) vet inte ens den RPns SPELARE att han är en mungolit numera. När det väl sker avslöjar man honom, de andra spelarna börjar skjuta, etc.

Det här går egentligen mot min credo som FMMSL-are, och jag har bara testat det i one-shots, speltester inför konventsturneringar etc, men det är för effektivt för att undvikas. Om man kombinerar det med regelrätt smussel blir det än mer paranoia, och jag har haft ett scenario som slutat som The Thing, med två spelare som suttit och siktat på varandra med sina vapen... och då slutar man naturligtvis där.

Idén är naturligtvis snodd, på sätt och vis. I prozinet Last Province nån gång på 90-talet fanns ett tips om hur man hanterar en rollperson som är galen eller besatt eller dylikt. Istället för att göra vederbörande till SLP alternativt langa över den till spelaren och säga: "Du är besatt av en demon, Fia" så antar man att RPn blockerar alla minnen av sina illdåd. Så RPn börjar ha små blackouts, eller, typ, hittar ett lik som fortfarande är varmt - RPn dödade personen, men blockerade minnet med ett annat där hon kom fem minuter senare, etc.

Men som sagt, sådan här "mindfucking" rekommenderas att den används med försiktighet. Det kräver rätt situation och rätt spelare i rätt stämning. Jag gillar inte att fimpa folks karaktärer utan en direkt fajt, t.ex., men har mindre skrupler i t.ex. en one-shot där jag försett dem med färdiggjorda karaktärer. Att lämna över spelandet av karaktären när den väl är avslöjad som mungolit till spelaren rekommenderas också. En spelare som kan koncentrera sig på att förstöra de andras dag är oftast mycket effektivare än tröge Nighty som måste koncentrera sig på alla SLP-mongoliter, etc.

Nightowl

 

[Rising]

Vilka hederliga spelare du har

Mina spelare gör nästan aldrig så där. Spelar vi actioninriktat rollspel bara på skoj så är det nog snarare så att vi förstör för varandra mest. Jag ger en kille en lapp med texten "du såg plötsligt en skugga skymta förbi som hastigast i ögonvrån från den högra tunneln" och så förväntar man sig att han skall varna de andra i gruppen. Istället säger han "Hörde ni det där? Rinnande vatten från den högra tunneln. Gå dit om ni är törstiga." eller när SL ger professorn en lapp med texten: "Du lär dig att Qwazaner är en sorts mystisk gudom som äter levrat blod, jagar under stjärnklara nätter och som endast kan skadas med jadevapen" och han säger "Hörni, de här Qwazanerna är sydamerikanska varulvar. Skaffa silverkulor!" och sedan gör han sig beredd att ta hand om prispengarna och SAVE-äran alldeles själv. (Ha ha! Det där var ett av mina trick! Jag dog visserligen och en annan rollperson tog min jadedolk och dödade besten (jämrans sensmoralrollspel!!!) men jag hade iaf bra kul när de stod där med sina töntiga revolvrar och försökte skjuta monstret med silverkulor. "Han dööör ju inte!" "Man måste kanske skjuta honom i huvudet?" "Nä, det funkade inte. Nu blev han arg istället!" typ) Det brukar iofs inte leda till några legendariska spelsessioner, men det gör ju att alla vill ha höga värden på uppmärksamhet och kunskapsfärdigheter så att de kan luras tillbaka.

I seriösare äventyr har jag utarbetat en särskild taktik för att ta hand om skvallerbyttor: När någon håller på att bli galen brukar jag nämligen ge dem lappar med varningar från alla håll och kanter. "Du tyckte precis att du hörde ett ljud utanför tältet!" och "Vad var det där? Det såg ut som om någon rörde sig i buskarna utanför!" osv osv. Om rollpersonen berättar om vad hon sett för de andra så tröttnar de snart och skiter i alla varningar från personen. (Givetvis kan det utnyttjas)

Så när någon får en varning väljer de gärna att hålla det för dem själva. Det får gärna bli pinsamt när någon berättar om vad de sett för de andra: "Ser ni? Det är någon på övervåningen!" "Va? Det där är en peruk som någon slängt över en stolsrygg. Du kanske behöver glasögon?" osv. Jag gillar dock mest att ge lappar om sånt som de inte kan få bekräftat från övriga spelare. Som plötsliga mystiska ljud som avtar lika fort som de började. En rollperson hörde det. De andra kan inte säkert veta om det verkligen var ett mystiskt ljud som kom nerifrån eller inte. Moln som inte rör sig över himlen kan ju vem som helst se, om de bara tittar åt rätt håll.

Nå, ett annat smart tips är att ge mer information på lappen än vad de andra spelarna tror. En spelare kan uppmärksamma något och samtidigt få en flashback som berättar något om rollpersonens liv som har ett samband med synintrycket. När rollpersonen sedan berättar eller inte berättar om vad hon sett för de andra så har du ändå passat på att ge henne mer information än vad som hon kanske är villig att berätta om för de andra. På så sätt kan de bli misstänksamma när en annan spelare får en lapp och hans rollperson säger "Hör ni? Kyrkklockor!" -de undrar om vad han håller hemligt som har med kyrkklockor att göra.

Typ. Men ibland delar man förstås ut onödiga papperslappar. Inget ont i det. Det behövs ju sådana också för att inte hela gruppen ska bli tokiga så fort en papperslapp delas ut.

/Rising

 

[Faehrengaust]

Aldrig [NT]

NT = No Text