Det blev Xanathâ för min grupp också. Två av rollpersonerna fick kontakt med henne redan i högkvarteret och bestämde sig för att hon nog var hyfsat god. När de mötte henne i slukhålet berättade häxsynen att hon inte hade någon korruption och då gick den ena med på att bli biten.
I gravkammaren hann en av rollpersonerna få i sig två droppar Nidvatten innan de insåg att han var kontrollerad av mumien. När glöden falnat i den uppeldade mumien konstaterade rollpersonen att han var lite mindre klyftig men något starkare. Eftersom han är "tanken" i gruppen var det bara bra för honom, förutom den permanenta korruptionen, som han också ådrog sig. De brinnande väktarna dök upp för att hämnas sin fallna mästare, tre stycken i första vågen. Efter en hård kamp där en av rollpersonerna balanserat på dödens rand, lyckades de förstöra dem och stjäla deras bröstplåtar. De slog ett par slag mot runorna som skyddade skattkammaren innan nästa våg av brinnande väktare dök upp. Eftersom de var fler än i första vågen bestämde de sig för att det var bättre att fly än illa fäkta. De var nära att välja korridoren med Törnefurstinnan, men valde att springa ut ur byggnaden istället. Det Krypande Mörkret sipprade ner för väggen och Fangafa hade också lyckats ta sig ut och kom långsamt emot dem. Det blev en vild flykt genom gångarna där alla utom den som blivit biten av spindeln kände av gravkylan.
Till sist kom de ut och överlämnade Nidvattnet till Xanathâ, precis som de kommit överens om. Hon drog ner ett stenras över gången för att köpa rollpersonerna lite tid så att de skulle hinna bort från de två andra fienderna. Sedan drog hon iväg med Nidvattnet djupare in i Davokar.
