Jepp, nu är jag klar. Lite sånger och värdshusvisor till kampanjvärlden sitter inte fel. De flesta är av de mer skämtsamma slaget, men det finns även två längre, som är riktigt gravallvarliga. Här kommer en kort kommentar till var och en:
Visan om aboraten: En populär visa som sjungs i hela Asharien (dock ganska ovanlig i Soldarn). Den är främst till som ett hån, en nidvisa om Daakkyrkans korrupta struktur.
Kalla mig vad du vill, vid draken: En tokonsk sång som är vanlig även i norra Uriens. man börjar långsamt, och sjunger sedan snabbare och snabbare, och starkare och starkare. De sista raderan är ganska grova, men dessa sjungs så snabbt att man oftast inte hinner uppfatta orden. Sista raden närmast vrålas ut.
Piratvisan: En kort och käck sjömansvisa, som ofta sjungs i samband med en skål ute till havs.
Bergets kväde: Ganska långt, om äventyraren Ikhors färd genom Kholonbergen, ned i de bistraste djupen och upp igen till dvärgarnas gamla fäste i norra bergen.
Jon Fiskares strapatser: En delvis sann, längre visa om den hurtige Jon Fiskares understundom vilda frustration över havstrollets Belks grymma nyckfullhet. Sången är väldigt populär på Kathar, men ovanligare i resten av Soldarn. Författaren har i de flesta verser brett på en aning.
Den Gamle äventyrarens berättelse: Ett långt och bittert kväde om en sann färd av fruktan och skräck. Äventyrarens sonson är författaren.
Visan till mjödets lov: (En sång som jag inte själv hittat på. Den är hämtad från ett lajv. Jag har bytt ut två ord iaf) En munter sång som är vanlig bland trubadurer och barder. Den uppskattas som solosång på värdshus runt om i Östasharina, men är inte direkt skrålvänlig. Alven Manuari sägs ha skapat den på begäran av en rik kroginnehavare i Tuzan Rim.
Folk och fä: En fördomsfull visa från Arlon i Drunok. Populär när en alvisk/dvärgisk/tirakisk krogbesökare har varit bråkig, och man vill trampa ner honom skiten.
(Feedback önskas!)
-Hjalle
Visan om aboraten: En populär visa som sjungs i hela Asharien (dock ganska ovanlig i Soldarn). Den är främst till som ett hån, en nidvisa om Daakkyrkans korrupta struktur.
Kalla mig vad du vill, vid draken: En tokonsk sång som är vanlig även i norra Uriens. man börjar långsamt, och sjunger sedan snabbare och snabbare, och starkare och starkare. De sista raderan är ganska grova, men dessa sjungs så snabbt att man oftast inte hinner uppfatta orden. Sista raden närmast vrålas ut.
Piratvisan: En kort och käck sjömansvisa, som ofta sjungs i samband med en skål ute till havs.
Bergets kväde: Ganska långt, om äventyraren Ikhors färd genom Kholonbergen, ned i de bistraste djupen och upp igen till dvärgarnas gamla fäste i norra bergen.
Jon Fiskares strapatser: En delvis sann, längre visa om den hurtige Jon Fiskares understundom vilda frustration över havstrollets Belks grymma nyckfullhet. Sången är väldigt populär på Kathar, men ovanligare i resten av Soldarn. Författaren har i de flesta verser brett på en aning.
Den Gamle äventyrarens berättelse: Ett långt och bittert kväde om en sann färd av fruktan och skräck. Äventyrarens sonson är författaren.
Visan till mjödets lov: (En sång som jag inte själv hittat på. Den är hämtad från ett lajv. Jag har bytt ut två ord iaf) En munter sång som är vanlig bland trubadurer och barder. Den uppskattas som solosång på värdshus runt om i Östasharina, men är inte direkt skrålvänlig. Alven Manuari sägs ha skapat den på begäran av en rik kroginnehavare i Tuzan Rim.
Folk och fä: En fördomsfull visa från Arlon i Drunok. Populär när en alvisk/dvärgisk/tirakisk krogbesökare har varit bråkig, och man vill trampa ner honom skiten.
(Feedback önskas!)
-Hjalle
