Har med intresse följt diskussionen kring balans/obalans nedan. Där pratas det mest om olika egenskaper kontra balans. Nu undrar jag vad ni har för inställning till rollfigurer med HÖG nivå, något som kan tippa balnsen ordentligt i ett rollspel. Hur tacklar ni det? Man kan ju inte gärna förbjuda RPna att nå höga nivåer, eftersom det är det spelet till syvende och sist går ut på (om man nu undantar förlustelsen över att spela)!
Nekromanti Nivå vs balans
- Thread starter telcontar
- Start date
Sabelkatten
Swordsman
Har med intresse följt diskussionen kring balans/obalans nedan. Där pratas det mest om olika egenskaper kontra balans. Nu undrar jag vad ni har för inställning till rollfigurer med HÖG nivå, något som kan tippa balnsen ordentligt i ett rollspel. Hur tacklar ni det? Man kan ju inte gärna förbjuda RPna att nå höga nivåer, eftersom det är det spelet till syvende och sist går ut på (om man nu undantar förlustelsen över att spela)!
Enkelt, man spelar ett spel som inte är nivåbaserat. Allra helst ett sådant spel som "balanshatarna" avskyr, som GURPS eller Champions/HERO. Där så kan en nybörjarkaraktär mycket väl mäta sig med en karaktär som spelats i flera år.
Fast då måste jag ju också tala om att jag ogillar nivåbaserade system... /images/icons/tonguea.gif
/Henrik
Enkelt, man spelar ett spel som inte är nivåbaserat. Allra helst ett sådant spel som "balanshatarna" avskyr, som GURPS eller Champions/HERO. Där så kan en nybörjarkaraktär mycket väl mäta sig med en karaktär som spelats i flera år.
Fast då måste jag ju också tala om att jag ogillar nivåbaserade system... /images/icons/tonguea.gif
/Henrik
makt...
"med makt kommer andra problem. Så på de sättet får mina spelare det de vill ha när de spelar."
Ja, jag resonerade liknande när jag valde proffession för min figur. Jag valde medvetet en fighter för att slippa problemen med ansvar och annat bjäfs som följer på att vara magiker och skolad.
Sen visar det sig ju så småningom att även en skitig krigare till slut blir synad i sömmarna om han blir för duktig på det han gör.
"med makt kommer andra problem. Så på de sättet får mina spelare det de vill ha när de spelar."
Ja, jag resonerade liknande när jag valde proffession för min figur. Jag valde medvetet en fighter för att slippa problemen med ansvar och annat bjäfs som följer på att vara magiker och skolad.
Sen visar det sig ju så småningom att även en skitig krigare till slut blir synad i sömmarna om han blir för duktig på det han gör.
Sabelkatten
Swordsman
Re: ingen hjälp...
Nä, hä hjälp ju int den vill håll på å spela nivåbaserat.
Tja, då blir det antingen 1) intrigäventyr (där hinkvis med HP inte hjälper) eller 2) gå till en svårare nivå i grottsystemet.../images/icons/dragon.gif
/Henrik
Nä, hä hjälp ju int den vill håll på å spela nivåbaserat.
Tja, då blir det antingen 1) intrigäventyr (där hinkvis med HP inte hjälper) eller 2) gå till en svårare nivå i grottsystemet.../images/icons/dragon.gif
/Henrik
Rising
Vila i frid
Erfarenhet är tråkigt...
Okej, nu tror ni väl bara att jag är ute efter att provocera, men i vår spelgrupp har vi skitit i EP överhuvudtaget. Dels för att vi tycker det är overkligt (att hoppa över en klyfta tre gånger i tre olika äventyr räcker inte för att man ska bli bättre på egenskapen, det krävs riktig träning där man övar, övar och åter övar om man vill bli bättre på en färdighet.) men framförallt för att det är tråkigt. Det tar så kort tid innan man blir för bra och utmaningarna måste bli ansträngt övermänskliga för att svårighetsgraden skall hållas på en och samma nivå. Oftast är det roligare att spela med en rollperson som måste hanka sig fram i livet än en som bara utför hjältedåd efter hjältedåd på löpande band. Vi som spelare har aldrig riktigt intresserat oss för "bra" rollpersoner heller, utan fokuserar alltid på att våra rollpersoner skall bli stammis på krogen, starta företag, bli förälskade, göra karriär som konstnär/musiker eller på annat sätt göra ett "avtryck" i spelvärlden som gör den dynamisk och föränderlig.
Fenomenet levels och rollpersoner med höga värden i alla färdigheter känns lite som dataspel för mig. Därför skall man nog spelleda det lite som ett dataspel om ens spelare blir så duktiga. Ge dem monster att döda som de VET att de aldrig skulle ha en chans mot i vanliga fall, ge dem hela tiden större och mäktigare utmaningar och se dem drömma om att bli ännu bättre och bättre tills de kan gå i klinch mot dödsänglar och gyllene drakar eller vad det nu finns för koboldiga monster i spelet ni kör.
Eller så gör man som alla dunderkoboldiga spelare gjorde när de hade superfarliga rollpersoner efter idogt DoD-Expertspelande och Gigant kom.
Bygg ett slott.
/Rising
Okej, nu tror ni väl bara att jag är ute efter att provocera, men i vår spelgrupp har vi skitit i EP överhuvudtaget. Dels för att vi tycker det är overkligt (att hoppa över en klyfta tre gånger i tre olika äventyr räcker inte för att man ska bli bättre på egenskapen, det krävs riktig träning där man övar, övar och åter övar om man vill bli bättre på en färdighet.) men framförallt för att det är tråkigt. Det tar så kort tid innan man blir för bra och utmaningarna måste bli ansträngt övermänskliga för att svårighetsgraden skall hållas på en och samma nivå. Oftast är det roligare att spela med en rollperson som måste hanka sig fram i livet än en som bara utför hjältedåd efter hjältedåd på löpande band. Vi som spelare har aldrig riktigt intresserat oss för "bra" rollpersoner heller, utan fokuserar alltid på att våra rollpersoner skall bli stammis på krogen, starta företag, bli förälskade, göra karriär som konstnär/musiker eller på annat sätt göra ett "avtryck" i spelvärlden som gör den dynamisk och föränderlig.
Fenomenet levels och rollpersoner med höga värden i alla färdigheter känns lite som dataspel för mig. Därför skall man nog spelleda det lite som ett dataspel om ens spelare blir så duktiga. Ge dem monster att döda som de VET att de aldrig skulle ha en chans mot i vanliga fall, ge dem hela tiden större och mäktigare utmaningar och se dem drömma om att bli ännu bättre och bättre tills de kan gå i klinch mot dödsänglar och gyllene drakar eller vad det nu finns för koboldiga monster i spelet ni kör.
Eller så gör man som alla dunderkoboldiga spelare gjorde när de hade superfarliga rollpersoner efter idogt DoD-Expertspelande och Gigant kom.
Bygg ett slott.
/Rising
Caen Ka-sun-dor
Hero
Skulle jag vara dina spelare....
...så skulle jag först försöka övertala dig att du har kommit med en regelförändring som är synnerligen olämplig och som du inte alls borde införa, och skulle du mot min vilja införa den regelförändringen så skulle jag inte spela med dig. Att rollpersonen utvecklas är en av dom roligaste sakerna med rollspel och tar man bort det så blir det snudd på meningslöst att spela. Jag tror många spelare håller med mig för övrigt. Åsikten ni förfäktar är en typisk SL-som-inte-förstår-njutandet-i-att-spela/har-spelat( OBS! ej spelledat)-mycket-lite-åsikt enligt mig.
...så skulle jag först försöka övertala dig att du har kommit med en regelförändring som är synnerligen olämplig och som du inte alls borde införa, och skulle du mot min vilja införa den regelförändringen så skulle jag inte spela med dig. Att rollpersonen utvecklas är en av dom roligaste sakerna med rollspel och tar man bort det så blir det snudd på meningslöst att spela. Jag tror många spelare håller med mig för övrigt. Åsikten ni förfäktar är en typisk SL-som-inte-förstår-njutandet-i-att-spela/har-spelat( OBS! ej spelledat)-mycket-lite-åsikt enligt mig.
Faehrengaust
Hero
Erfarenhet är kul...
Har ofta tänkt på hur knepigt det är med EP av alla olika sorter. Men måste erkänna att jag aldrig vågat ta bort dem helt, har velat ge dem till spelarna i slutet av en session som plåster på såren. Men ditt inlägg ger mig inspiration att låta bli att dela ut dessa skumma poäng.
Låter som ett farligt beslut. Jag skulle inte göra det, mina spelare skulle slita mig i stycken.
Ska man göra en så drastisk åtgärd så bör man nog ha hela gruppen med sig.
Jag skulle inte gilla ett spel utan erfarenhet heller. Erfarenheten gör att karaktärerna "växer" i världen. I och för sig kan de göra det på andra sätt också, men erfarenheten känns som en viktig del i detta.
Realistiskt eller inte bryr jag mig inte så mycket om i den frågan, det handlar om spelnöje och det väger alltid tyngst.
Har ofta tänkt på hur knepigt det är med EP av alla olika sorter. Men måste erkänna att jag aldrig vågat ta bort dem helt, har velat ge dem till spelarna i slutet av en session som plåster på såren. Men ditt inlägg ger mig inspiration att låta bli att dela ut dessa skumma poäng.
Låter som ett farligt beslut. Jag skulle inte göra det, mina spelare skulle slita mig i stycken.
Ska man göra en så drastisk åtgärd så bör man nog ha hela gruppen med sig.
Jag skulle inte gilla ett spel utan erfarenhet heller. Erfarenheten gör att karaktärerna "växer" i världen. I och för sig kan de göra det på andra sätt också, men erfarenheten känns som en viktig del i detta.
Realistiskt eller inte bryr jag mig inte så mycket om i den frågan, det handlar om spelnöje och det väger alltid tyngst.
EP
Ett ganska enkelt problem att lösa. Det är väl bara att hålla nere EPn för sådana typer av manövrer, och belöna andra, läs svårare insatser. Då blir det ju inte intressant att hoppa 50elva gånger över den där klyftan för att det är så lätt. Dessutom kan man ju faktiskt tvinga sina spelare att betala dyra pengar för att få möjlighet att träna upp sina färdigheter.
Man kan ju också tänka sig att man sätter ett tak för hur bra man kan bli på en färdighet, men att ta bort dem är ju att ta bort en del av nöjet med spelet. Då tar man ju bort möjligheten att avancera...eller?
Sen det här med att det skulle ta kort tid att bli överjävlig i alla färdigheter, det stämmer inte in på tex rolemaster som jag spelat mest. Visst, jag har spelat min krigare i 18 år, och han är bäst i midgård på svärdet, men han kan ju inte så mycket annat. Så fort han ska tex dyrka upp ett lås, eller göra något annat som inte är en förstahandsfärdighet för honom är han ganska medioker. Då är vi åter tillbaka i det här med att variation ger en bra balans i spelet. Det hjälper inte att telcontar har 293 på långsvärd, han får inte upp dörren i alla fall...
Ett ganska enkelt problem att lösa. Det är väl bara att hålla nere EPn för sådana typer av manövrer, och belöna andra, läs svårare insatser. Då blir det ju inte intressant att hoppa 50elva gånger över den där klyftan för att det är så lätt. Dessutom kan man ju faktiskt tvinga sina spelare att betala dyra pengar för att få möjlighet att träna upp sina färdigheter.
Man kan ju också tänka sig att man sätter ett tak för hur bra man kan bli på en färdighet, men att ta bort dem är ju att ta bort en del av nöjet med spelet. Då tar man ju bort möjligheten att avancera...eller?
Sen det här med att det skulle ta kort tid att bli överjävlig i alla färdigheter, det stämmer inte in på tex rolemaster som jag spelat mest. Visst, jag har spelat min krigare i 18 år, och han är bäst i midgård på svärdet, men han kan ju inte så mycket annat. Så fort han ska tex dyrka upp ett lås, eller göra något annat som inte är en förstahandsfärdighet för honom är han ganska medioker. Då är vi åter tillbaka i det här med att variation ger en bra balans i spelet. Det hjälper inte att telcontar har 293 på långsvärd, han får inte upp dörren i alla fall...
Krille
Super Moderator
Pengar i Monopol
"Så EP är den enda belöningen för en spelare. Att berättelsen har varit intressant eller att man roats ett par timmar är inte nog utan man skall få en konkret belöning eller rättare sagt bedömning."
Med samma logik som ovan borde man lika gärna kunna avskaffa pengar i Monopol, eftersom att det borde vara mer intressant att roas under ett par timmar utan konkret belöning. Likförbannat är det ingen som ens tänker tanken på att avskaffa pengar i Monopol. Varför inte? Jo, därför att Monopol är ett spel, och pengar är ett belöningsmoment i spelet som driver spelet framåt.
Rollspel är inte enbart roll. Det är spel också.
(Och innan någon tänker dänga det i huvudet på mig som argument för spelbalans, så har jag bara följande motargument direkt: "säg det till den spelare som just gick i konkurs i Monopol!")
"Så EP är den enda belöningen för en spelare. Att berättelsen har varit intressant eller att man roats ett par timmar är inte nog utan man skall få en konkret belöning eller rättare sagt bedömning."
Med samma logik som ovan borde man lika gärna kunna avskaffa pengar i Monopol, eftersom att det borde vara mer intressant att roas under ett par timmar utan konkret belöning. Likförbannat är det ingen som ens tänker tanken på att avskaffa pengar i Monopol. Varför inte? Jo, därför att Monopol är ett spel, och pengar är ett belöningsmoment i spelet som driver spelet framåt.
Rollspel är inte enbart roll. Det är spel också.
(Och innan någon tänker dänga det i huvudet på mig som argument för spelbalans, så har jag bara följande motargument direkt: "säg det till den spelare som just gick i konkurs i Monopol!")
Krille
Super Moderator
Som övning i UML, förstås
"När vi spelar så är pengarna ett medel för hur man spelar"
Exakt. Dito erfarenhet i rollspel. Det är ett medel för hur man spelar. En morot, helt enkelt.
Och för övrigt så spelar vi Monopol för att det är kul att spela Monopol tillsammans, inte för att tävla och vinna. Förutom senaste gången vi spelade - då var det en övning i UML.
"När vi spelar så är pengarna ett medel för hur man spelar"
Exakt. Dito erfarenhet i rollspel. Det är ett medel för hur man spelar. En morot, helt enkelt.
Och för övrigt så spelar vi Monopol för att det är kul att spela Monopol tillsammans, inte för att tävla och vinna. Förutom senaste gången vi spelade - då var det en övning i UML.
Faehrengaust
Hero
Erfarenhet är ändå kul...
Att omotiverat klättra i träd för att få EP är mina spelare för mogna för tack och lov (annat var det för 10 år sen =). Inte för att jag skulle ge några EP för sådant beteende heller.
Mina kampanjer har en tendens att sträcka sig över långa tidsrymder, typ medel 10 år i spelvärlden. Om karaktärerna inte blev bättre under denna tid så skulle det kännas overkligt.
Men jag kan förstå en del av din ovilja till EP. Jag gillar inte spel där man avancerar för snabbt och inte heller spel där man avancerar levelvis. Jag brukar räkna ut ungefär i vilken takt en normal person får EP (per månad oftast) och sedan ser jag till att äventyrarna får något mer än så när de är ute på äventyr.
Ett system som inte "håller" för långa kampaner ser jag som ett dåligt system. Men oftast kan de anpassas.
En del av EP'na ger jag ut på saker som används direkt i äventyret men merparten brukar ges ut på vad spelarna sysslar med utanför "kameratiden", t.ex. om spelarna är ute i vildmarken och äventyrar så kommer de att få EP på vildmarksfärdigheter även om inga slag slås på dessa. En del styrs också av intressen, t.ex. en persom som är väldigt socialt aktiv kan räknas med att vara socialt mer engagerad med resten av gruppen även utanför "kameratiden" och får därför några av sina EP där.
Vad gäller bonus EP etc. så är jag för att låta spelarna själva bestämma hur dessa ska ges/sättas. Jag gillar inte att "betygsätta" mina vänner jag spelar med så det är bättre av det görs i grupp. Men det har nog lite med min SL stil att göra, jag är mer av "en i gruppen" än en "SL har alltid rätt" spelledare.
Att omotiverat klättra i träd för att få EP är mina spelare för mogna för tack och lov (annat var det för 10 år sen =). Inte för att jag skulle ge några EP för sådant beteende heller.
Mina kampanjer har en tendens att sträcka sig över långa tidsrymder, typ medel 10 år i spelvärlden. Om karaktärerna inte blev bättre under denna tid så skulle det kännas overkligt.
Men jag kan förstå en del av din ovilja till EP. Jag gillar inte spel där man avancerar för snabbt och inte heller spel där man avancerar levelvis. Jag brukar räkna ut ungefär i vilken takt en normal person får EP (per månad oftast) och sedan ser jag till att äventyrarna får något mer än så när de är ute på äventyr.
Ett system som inte "håller" för långa kampaner ser jag som ett dåligt system. Men oftast kan de anpassas.
En del av EP'na ger jag ut på saker som används direkt i äventyret men merparten brukar ges ut på vad spelarna sysslar med utanför "kameratiden", t.ex. om spelarna är ute i vildmarken och äventyrar så kommer de att få EP på vildmarksfärdigheter även om inga slag slås på dessa. En del styrs också av intressen, t.ex. en persom som är väldigt socialt aktiv kan räknas med att vara socialt mer engagerad med resten av gruppen även utanför "kameratiden" och får därför några av sina EP där.
Vad gäller bonus EP etc. så är jag för att låta spelarna själva bestämma hur dessa ska ges/sättas. Jag gillar inte att "betygsätta" mina vänner jag spelar med så det är bättre av det görs i grupp. Men det har nog lite med min SL stil att göra, jag är mer av "en i gruppen" än en "SL har alltid rätt" spelledare.
Rising
Vila i frid
Prova att spela en RP med riktigt livsmål först...
...så får vi se om du fortfarande tycker hela poängen med rollspel är att bli bättre på dina färdigheter.
Här kommer förslag på finfina livsmål som är typiskt roliga för spelaren:
Jag ska starta min egen religion!
Ahhh, min fina rollperson Tuvindel var Prästinna i Chronopia som, när hon började bli stor nog för att intrissera sig för pojkar, opponerade sig mot hennes religions stränga regler som sade att alla med fullgjord liturgisk utbildning skulle leva i celibat. Hon blev utkörd och startade en egen religion (en ren bluff, alltså) och började fiska efter anhängare. Jag höll böneutrop mitt i gatan och mina medspelare låtsades vara halta och lytta som jag "helade" med min tro och min guds goda inflytande. Dessutom betalade jag unga, vackra kurtisaner och klädde upp dem i "sexiga" religösa klädnader och sade att alla legitimerade zeloter (man fick betala medlemsavgift) fick vara med på våra månskensseanser då vi skulle, typ, dansa nakna i parken och dricka en massa sprit och så. Affärerna gick lysande och vi började få alltfler anhängare. Sedan började problemen komma; en massa människor som var sjuka på riktigt ville ha bot, andra religösa sekter kom och började bråka, och det började skvallras om mitt lättfotade leverne på stadens inneställen. Dels höll två av mina medspelare på att skaffa sig ett rykte i den undre världen och efter en misslyckad kupp började det skvallras om ifall jag hade något med saken att göra...
Det var i alla fall grymt roligt så länge vi höll på, och jag kan rekommendera det varmt. Jag dog senare när vi spelade ett mer traditionellt äventyr.
Jag ska bli en jetsettare!
Jipeeeh! Att bara festa med sina rollpersoner är något jag älskade i början på gymnasiet. Vi spelade sent på sommarlovskvällarna och spelade porrskådisar under det glada sjuttiotalet (lång innan Boogie nights hade premiär, alltså) och hade vilda fester överallt med knark, brudar och rock n roll. Det häftiga var när man kom tillbaka till en klubb där man redan hade varit och folk började känna igen en. Till slut fick man värsta ryktet och vi började ta visitkort och rita ansikten på och skrev namnen på alla som rollpersonerna kände. Sedan satt de där med hur många kompisar som helst och kunde fixa in varandra på inneställen, flotta restauranger och så vidare. Sedan började det gå dåligt när vi blev beroende och inte fick några jobb. Vi försörjde oss ett tag som festfixare men sedan gick vi ner oss allt djupare i träsket och började få feta skulder.
EP-system gör rollpersonerna bättre hela tiden. Det tycker somliga är kul, men jag lovar er att det är hundra gånger mer spännande att se ens rollperson bli SÄMRE ju mer man spelar. Det blir som en skräckhistoria där du själv är monstret. Ska du klara dig? En helt magisk spelstil. Suverän i Kult, men Neotech var det första rollspelet jag provade det i. Någon snubbe försörjde sig som hallick istället, och det verkade också vara en bra idé. (Eller bra och bra, han dog först och vidrigast. Förmodligen var det en dålig idé.)
Jag ska bygga en egen dungeon!
Det var så här det började i vår spelgrupp. Vi hade tjänat så feta stålar och skaffat så mycket skatter att vi inte var sugna på fler äventyr i grottor. Någon kom på idén att bygga en egen dungeon.
Det var så oerhört häftigt! Vi tog en grotta som utgångspunkt och betalade folk att gräva ut ett par rum (där gick i stort sett alla våra pengar) och sedan gällde det bara att hitta monster att fylla grottan med. Alltså, det var en häftig upplevelse! Att döda monster är en grej, men att fånga in ett, det är grejer det! Bara att försöka kånka med en mantikora i bur över ett klippigt bergslandskap var en fullständigt ny spelupplevelse för oss, och vår dungeon blev verkligen häftig! När grymkäfts fällor kom i vår ägo började vi konstruera fällor överallt och vi hade fullt upp med dvärgar som inte vågade gå in och gräva ut gångar åt oss för att de var rädda för jättespindeln på bottenvåningen osv.
Det var grejen. Längst in i komplexet ligger en grav där vi hade låtit begrava oss, och om man rör något så vaknar vi till liv och slåss med våra magiska vapen.
Sedan spelledde jag en annan grupp spelare, och lät dem gå in i vårt komplex och jag blev förstås jättenöjd eftersom de dog som flugor därinne. Hö hö hö!
Sedan den dagen tror jag att vi hade tröttnat på att bara bli bättre och skaffa EP, och koncentrerade oss på att bygga saker, starta gäng och andra organisationer eller bara festa allt vad vi orkade och skaffa oss en massa kontakter.
Det är roligare, för det kan du inte göra på samma sätt i ett datorspel.
Nåja, "roligare" i min mening. Ni får tycka vad ni vill. Hoppas det gav lite inspiration iaf.
/Rising
...så får vi se om du fortfarande tycker hela poängen med rollspel är att bli bättre på dina färdigheter.
Här kommer förslag på finfina livsmål som är typiskt roliga för spelaren:
Jag ska starta min egen religion!
Ahhh, min fina rollperson Tuvindel var Prästinna i Chronopia som, när hon började bli stor nog för att intrissera sig för pojkar, opponerade sig mot hennes religions stränga regler som sade att alla med fullgjord liturgisk utbildning skulle leva i celibat. Hon blev utkörd och startade en egen religion (en ren bluff, alltså) och började fiska efter anhängare. Jag höll böneutrop mitt i gatan och mina medspelare låtsades vara halta och lytta som jag "helade" med min tro och min guds goda inflytande. Dessutom betalade jag unga, vackra kurtisaner och klädde upp dem i "sexiga" religösa klädnader och sade att alla legitimerade zeloter (man fick betala medlemsavgift) fick vara med på våra månskensseanser då vi skulle, typ, dansa nakna i parken och dricka en massa sprit och så. Affärerna gick lysande och vi började få alltfler anhängare. Sedan började problemen komma; en massa människor som var sjuka på riktigt ville ha bot, andra religösa sekter kom och började bråka, och det började skvallras om mitt lättfotade leverne på stadens inneställen. Dels höll två av mina medspelare på att skaffa sig ett rykte i den undre världen och efter en misslyckad kupp började det skvallras om ifall jag hade något med saken att göra...
Det var i alla fall grymt roligt så länge vi höll på, och jag kan rekommendera det varmt. Jag dog senare när vi spelade ett mer traditionellt äventyr.
Jag ska bli en jetsettare!
Jipeeeh! Att bara festa med sina rollpersoner är något jag älskade i början på gymnasiet. Vi spelade sent på sommarlovskvällarna och spelade porrskådisar under det glada sjuttiotalet (lång innan Boogie nights hade premiär, alltså) och hade vilda fester överallt med knark, brudar och rock n roll. Det häftiga var när man kom tillbaka till en klubb där man redan hade varit och folk började känna igen en. Till slut fick man värsta ryktet och vi började ta visitkort och rita ansikten på och skrev namnen på alla som rollpersonerna kände. Sedan satt de där med hur många kompisar som helst och kunde fixa in varandra på inneställen, flotta restauranger och så vidare. Sedan började det gå dåligt när vi blev beroende och inte fick några jobb. Vi försörjde oss ett tag som festfixare men sedan gick vi ner oss allt djupare i träsket och började få feta skulder.
EP-system gör rollpersonerna bättre hela tiden. Det tycker somliga är kul, men jag lovar er att det är hundra gånger mer spännande att se ens rollperson bli SÄMRE ju mer man spelar. Det blir som en skräckhistoria där du själv är monstret. Ska du klara dig? En helt magisk spelstil. Suverän i Kult, men Neotech var det första rollspelet jag provade det i. Någon snubbe försörjde sig som hallick istället, och det verkade också vara en bra idé. (Eller bra och bra, han dog först och vidrigast. Förmodligen var det en dålig idé.)
Jag ska bygga en egen dungeon!
Det var så här det började i vår spelgrupp. Vi hade tjänat så feta stålar och skaffat så mycket skatter att vi inte var sugna på fler äventyr i grottor. Någon kom på idén att bygga en egen dungeon.
Det var så oerhört häftigt! Vi tog en grotta som utgångspunkt och betalade folk att gräva ut ett par rum (där gick i stort sett alla våra pengar) och sedan gällde det bara att hitta monster att fylla grottan med. Alltså, det var en häftig upplevelse! Att döda monster är en grej, men att fånga in ett, det är grejer det! Bara att försöka kånka med en mantikora i bur över ett klippigt bergslandskap var en fullständigt ny spelupplevelse för oss, och vår dungeon blev verkligen häftig! När grymkäfts fällor kom i vår ägo började vi konstruera fällor överallt och vi hade fullt upp med dvärgar som inte vågade gå in och gräva ut gångar åt oss för att de var rädda för jättespindeln på bottenvåningen osv.
Det var grejen. Längst in i komplexet ligger en grav där vi hade låtit begrava oss, och om man rör något så vaknar vi till liv och slåss med våra magiska vapen.
Sedan spelledde jag en annan grupp spelare, och lät dem gå in i vårt komplex och jag blev förstås jättenöjd eftersom de dog som flugor därinne. Hö hö hö!
Sedan den dagen tror jag att vi hade tröttnat på att bara bli bättre och skaffa EP, och koncentrerade oss på att bygga saker, starta gäng och andra organisationer eller bara festa allt vad vi orkade och skaffa oss en massa kontakter.
Det är roligare, för det kan du inte göra på samma sätt i ett datorspel.
Nåja, "roligare" i min mening. Ni får tycka vad ni vill. Hoppas det gav lite inspiration iaf.
/Rising
Krille
Super Moderator
Grönsaksbuljong
"Eller har jag fel om jag tycker att det handlar om kreativitet och nöje mer än ett par poäng i slutet av ett sex timmars spelmöte."
Det må handla om vad faen som helst. Det är ändå roligare att bli belönad än att inte bli det.
"Eller har jag fel om jag tycker att det handlar om kreativitet och nöje mer än ett par poäng i slutet av ett sex timmars spelmöte."
Det må handla om vad faen som helst. Det är ändå roligare att bli belönad än att inte bli det.
Tyr
Hero
Appropå Ars Magica [OT]
Men EP:na man får efter avklarat äventyr i Ars Magica är ju inte särskilt många, så att ta bort dom tycker jag varken gör till eller ifrån. För du tänker väl inte ta bort möjligheten till träning/övning va? Huh, hemska tanke /images/icons/laugh.gif
Appropå träning/övning i Ars Magica så har jag gjort en sammanfattning av det kapitlet om du är intresserad. Jag avskräcktes att använda mig av detta eftersom det tog en halv evighet att slå i grundboken varje gång, och detta gav ett icke önskvärt avbrott i spelandet. Sammanfattningen kan du få in på ett A4-papper om du kör med dubbelsidig utskrift.
Nåja, om du eller någon annan är intresserad så slänger jag upp det på forumet.
Men EP:na man får efter avklarat äventyr i Ars Magica är ju inte särskilt många, så att ta bort dom tycker jag varken gör till eller ifrån. För du tänker väl inte ta bort möjligheten till träning/övning va? Huh, hemska tanke /images/icons/laugh.gif
Appropå träning/övning i Ars Magica så har jag gjort en sammanfattning av det kapitlet om du är intresserad. Jag avskräcktes att använda mig av detta eftersom det tog en halv evighet att slå i grundboken varje gång, och detta gav ett icke önskvärt avbrott i spelandet. Sammanfattningen kan du få in på ett A4-papper om du kör med dubbelsidig utskrift.
Nåja, om du eller någon annan är intresserad så slänger jag upp det på forumet.
Faehrengaust
Hero
Re: Appropå Ars Magica [OT]
Nåja, om du eller någon annan är intresserad så slänger jag upp det på forumet.
Jag är intresserad. Jag tycker också boken är lite onödigt rörig, men har aldrig tagit mig tid till att sammanfatta.
Nåja, om du eller någon annan är intresserad så slänger jag upp det på forumet.
Jag är intresserad. Jag tycker också boken är lite onödigt rörig, men har aldrig tagit mig tid till att sammanfatta.