Nekromanti Noir

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
<CENTER><TABLE border="0" cellpadding="8" cellspacing="0" width="400">
<TR><TD align="left" valign="top" width="390">
Dagen hade börjat dåligt och såg ut att sluta sämre.


Det enda bra som regnet medförde var att hålla nere stadens stank, att skölja bort det avfall som dess invånare tanklöst spred omkring sig.


Mordekai vände sig om, höjde handen till pannan och kisade genom regnet. Gränden var dåligt upplyst och en ensam kal glödlampa kämpade med att bringa hopp mot regnets obönhörliga angrepp. Han kände igen rösten, visste direkt vem det var som stod bakom honom. Siluetten lystes upp när en bils strålkastare ute vid gatan svepte förbi och konturerna visade upp en slank, lång kvinna iklädd en åtsnörd blöt kappa.


För en kort sekund såg han henne inom sig, hur siluetten fick liv, drag och uttryck. Minnena sköljde över honom som en spark i magen. Han mindes hur de två hade tillbringat dagar i sträck på Reerdons hotell nere vid Västerparken, hur de älskat, sovit, druckit och älskat, om och om igen. Hur han hade varit lugn under denna korta tid, hur ljuset inom honom hade penetrerat det mörka skimmer som omgav hans stela hjärta. Hon hade lämnat honom. Vem kunde anklaga henne för det, han var som han var. Hans hjärta var svart som natten.


Men ändå fick mötet, detta möte i en mörk, kall och regnig gränd, honom att känna upphetsning och viss förväntan. Hans mörka hjärta dunkade fortare i bröstet. En regndroppe rann ned över kinden och in i mungipan där hans leende tog form.


”Stelia?” svarade han, och märkte själv att rösten darrade något. Siluetten tog ett par steg framåt. De stilettklackade höga stövlarna bröt vattenpölarna och kvinnans ansikte nåddes av glödlampans kalla vita sken. Hennes hud var fortfarande blek som finaste importerat porslin, hennes mörkgröna ögon tedde sig svarta i dunklet. De ögon han hade drömt sig bort i, som hade skänkt honom ett lugn likt en mor som tröstar ett ledset barn. Dessa nu svarta ögon.


”Mord”. Namnet sades lågt och hennes perfekt rödfärgade läppar rörde sig svagt. Hennes röst, den hesa rösten som viskat ömheter i hans öra för länge sedan. Hon strök en våt blond lock ur ansiktet med en handskbeklädd hand. ”Jag visste att du fanns här. Du är så förutsägbar.” Det lät nästan hånfullt, men Mordekai kunde inte riktigt urskilja om det var menat så genom regnets smattrande mot de överfulla soptunnorna och plåttaken. Hon verkade vänta. Det fick honom att med ens känna sig osäker.


”Stelia, vad vill du? Vi har inte setts på över ett år.” Och vilket år av saknad det hade varit. ”Du försvann, du var borta när jag var ute för att hämta cigaretter. Utan ett ljud försvann du!” Han höjde rösten för att skära igenom regnet. Han tog långsamt ett par steg framåt.


”Mord, älskling. Tro inte att det var ditt fel. Jag är inte rätt för dig. Jag är inte rätt för någon. Du gav mig en famn att somna i, en stund då jag kunde glömma mig själv och bli någon annan. Du gav mig minnen jag fortfarande bär med mig.” Munnen var fortfarande hård och bister. Ögonen dolda av dunklet. Rösten lät nästan sorgsen.


”Men älskling, du vet lika väl som jag att den här staden får fram det sämsta ur människan. Jag hade inte planerat att vi skulle mötas igen. Minnena hade fått duga.”


Mordekai fick plötsligt olustkänslor. De gick stick i stäv med hans uppväckta begär efter henne, hennes kropp, hennes doft, hennes värme. Lätt förvirrad blinkade han regnet ur ögonen.


”Vad snackar du om? Varför är du här?” Han tog ett steg bakåt, för att öka avståndet.


De röda läpparna visade plötsligt ett svagt leende. ”Det här är inte personligt, jag hoppas verkligen att du förstår det. Detta är affärer och detta är det jag gör. Oavsett mål.” Ur den regnvåta kappan drog siluetten fram en stor kromad automatpistol med en mattsvart ljuddämpare och riktade den rakt emot mannen.


Mordekai stirrade. Han såg hur en regndroppe träffade mynningen på ljuddämparen, och hur den långsamt rann av den inoljade ytan. Högerhanden drog sig instinktivt bakåt för att nå revolvern vid ryggslutet under rocken. Han visste redan att han aldrig skulle hinna.


Kvinnans hand spände sig knappt märkbart och pistolen ryckte till. Den kraftiga värmen från krutmolnet som pressade blykulan genom ljuddämparen svedde honom. Han noterade hur tomhylsan som drogs ut roterade genom luften och blänkte i glödlampans sken.


Han hade haft rätt. Dagen slutade sämre.


Kulan borrade sig in strax till vänster om höger bröstvårta. Han flämtade till, tog reflexmässigt två steg bakåt. Synen blev suddig. Högerarmen slutade att fungera precis när han hade känt revolverkolven i handflatan. Smärtan tog över alla andra intryck medan han långsamt föll ned på den kalla gatan. Andningen var tung och ett pysande läte hördes ur bröstet. Blod och vatten färgade asfalten under honom. Han låg på rygg, uppfattade bara regnet som dansade över hans ansikte.


I fjärran hörde han steg av höga klackar. Hon kom fram till honom. Hennes ansikte, till hälften dolt, sammanbitet. Glödlampan blinkade oregelbundet i regnet. Pistolen i hennes hand verkade vara för tung för henne. En svag strimma rök steg upp från ljuddämparen. Han hade glömt hur vacker hon var. Hon höjde pistolen mot hans huvud.


”Mordekai, älskling. Jag har alltid tyckt om ditt ansikte. Så det får du ha kvar.” Hon log ett nästan ömsint leende. Mordekai kämpade mot smärtan som bedövande honom. Han kände hur mörkret inom honom jobbade med att få igång honom. Väcka honom. Kvinnan sänkte ner pistolen mot hans bröst. Den var vacker i sin binära dödlighet. Liv eller död. Varken armar eller ben lydde honom. ”Sov nu, älskling, låt mig hjälpa dig att vila igen.” Väcka honom. Han blinkade frenetiskt, han kände hur den svarta vreden bubblade. Hjärtat slog onaturligt högt.


Hon tvekade en sekund, bet sig i läppen. Väcka honom. Väcka honom! Han lyckades med ens knyta näven. Hon slöt ögonen och drog huvudet bakåt. Mörkret pumpade i hans ådror, smärtan rann ur honom. Han spärrade upp de mörka ögonen. Han var nära!


Hon öppnade ögonen, sänkte blicken och mötte hans. Han vaknade. Hon visste. En kort bugning och hon kramade avtryckaren. Tre gånger. Regnet trummade mot tak och gata. Det enda som hördes var hylsornas metalliska dans mot den våta asfalten. Bakom henne gav glödlampan till slut upp sin kamp och slocknade med ett fräsande.


Stelia böjde sig ned och gav den stillaliggande mannen en lätt kyss på den våta pannan och slöt varsamt hans blanka ögon med handflatan. Därefter reste hon sig och lämnade gränden, och minnena, bakom sig.


<CENTER>-- -- --</CENTER>
</TD></TR>
</TABLE></CENTER>


Ovanstående är en sammanfattning av vad en del redan har listat ut - mitt kommande rollspelsprojekt.

Ett Noir-rollspel i en mörk, våldsam och besmittad tid. I en värld av begär, lögner, våld och hämnd.

Jag arbetar för närvarande med att ta fram ett första 100%-igt spelbart utkast och hoppas vara klar med detta före sommaren. Sedan får vi se vad som sker. ,-)

(och nej, det finns inga Neo-ObT6 någonstans i hela systemet)
 

Robert Jonsson

Nothing is True. Everything is Permitted.
Joined
13 Mar 2000
Messages
5,394
Location
Örebro
Även om...

...Noir-genren inte vanligtvis är någonting som brukar intressera mig på film fick i alla fall stämningstexten mig att bli intresserad. Kan nog bli ett rätt intressant slutresultat. :gremsmile:
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Tackar. =) Jag hoppas det, projektet drogs igång strax före jul och all min lediga tid går åt till att skriva.

Och Noir-genren är ett ramverk - värld, intrig, setting och bakgrund innehåller en hel del, förhoppningsvis, nyskapande och intressanta omgivningar som iaf jag inte har sett förut.

Det kommer att bli ett spel som jag aldrig tidigare har gjort - på ungefär alla sätt. Det är kul men läskigt. =)
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Re: Noir - Sin City

Det är inget att sticka under stol över att Frank Millers Sin City (då främst albumen, men även filmen) är en stor inspirationskälla, men det är bara en del av helheten.
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Jag antar att du redan har glott på de mest uppena ställerna för inspiration, Hammett, Chandler, Millers Sin City och Ellroy? Bra. Och du har kollat in Chinatown också? Bara ettan, inte tvåan? Bra!
Då är det väl inte mer för mig att säga än lycka till! Jag har saknat ett noir-spel i tryck (speciellt efter att jag förlorat mina MC-böcker) och Haven: City of Violence var bara illa, väldigt illa, så jag jag ser fram emot det här väldans. :gremsmile:


Storuggla, lirat noir i de mesta settings
 

Robert Jonsson

Nothing is True. Everything is Permitted.
Joined
13 Mar 2000
Messages
5,394
Location
Örebro
Och Noir-genren är ett ramverk - värld, intrig, setting och bakgrund innehåller en hel del, förhoppningsvis, nyskapande och intressanta omgivningar som iaf jag inte har sett förut.
Det låter intressant. Sitter med spänd förväntan vad det kan vara. Allt nytt är intressant att kolla in närmare.

Det kommer att bli ett spel som jag aldrig tidigare har gjort - på ungefär alla sätt. Det är kul men läskigt. =)
Kan tänka mig det. Alltid skrämmande roligt att beträda nya territorium. :gremsmile:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Norie

Jag hade precis avslutat ett långt, enhanda samtal med min gamla kompis Jack när jag hörde det omisskännliga ljudet av trippande stilettklackar utanför dörren till mitt kontor. Det var ljudet av trubbel på två ben; en mörk, ung dam med exotisk parfym som presenterade sig med samma efternamn som den gamla kompis jag precis hade talat färdigt med; Daniel.

När hon trädde in i ljuset från min blyga taklampa blev jag varse något som kunde fått en mindre världsvan man än jag själv att tappa hakan: Antingen hade flickstackaren blivit sminkad av självaste Picasso eller så hade någon försökt åtgärda symmetrin i hennes ansikte med ett knogjärn. Hon var inte mycket att vila ögonen på, men hon tycktes ändå veta hur att kittla mitt sinne för estetik, då det från hennes handväska hastigt lades fram ett par sköna konstverk föreställandes Ben Franklin som jag gärna sökte lägga till min egen konstsamling. Jag är trots allt inte gallerist, utan privatdetektiv.

"Rising" säger mässingsskylten på mitt skrivbord. Det är olyckligtvis bara mitt namn, och inte en beskrivning av min karriär det senaste året. Med ödesdiger förväntansfullhet hörde jag henne beskriva uppdraget hon önskade mig åtaga. Det var lika många hål i hennes story som det var i min plånbok, och det blev knappast bättre av att hon insisterade på att inte svara på några frågor; vilket i privatdeckarnas parlör kan översättas med frasen "kasta ut mig på gatan och be mig aldrig komma åter". Jag förbannade mig själv när jag hörde min egen mun säga "överrenskommet", och jag visste att jag precis hade uttalat det hemliga lösenordet till Club Katastrof, ett ställe där jag tydligen envisades med att tränga mig före i kön varenda kväll.

När Miss Daniel hade lämnat mitt kontor så slog jag sönder badrumsspegeln bara för att ge mitt nuvarande olycksår lite framtida sällskap.

Mannen som hade försökt göra en hyllning åt Gene Krupa med sina knogar på damens ansikte var en konkurrent av det mer tävlingsinriktade slaget åt en inflytelserik utlänning som stod hennes hjärta nära; en man vid namn Marco Behrmann. Jag är något av en "beerman" själv, så jag inledde mitt arbete på dennes stamkrog, där både han och portföljen som innehöll frukten av hans inkomstrika arbete sist syntes till, innan båda under lika plötsliga som mystiska former hade försvunnit. Jag har älskat med stumma nunnor i isoleringsceller och hört mer väsen än vad klientelet på krogen hade som gensvar på mina frågor. Inte förrän jag givit upp och var på väg ut genom ytterdörren så bemöttes jag av någon som tycktes ha de upplysningar jag var ute efter. Det var en svartmuskig man i trenchcoat med en blomsterbukett i sina händer. När han väl hade sagt "Rollspelsbranschen är en smutsig bransch att lägga sin näsa i, mr. Rising. Kanske kommer du sluta sticka den där den inte hör hemma efter att ha luktat på det här!" så reagerade jag snabbt: Jag är inte allergisk, men tanken på att få vita liljor liggandes på mitt bröst triggar ändå vissa försvarsmekanismer i min kropp.

Mannen måste ha förstått att jag inte är någon expert på blomsterspråket, för han hade gömt en tolk i buketten som översatte budskapet till ett språk jag talade alltför väl. Jag har aldrig varit bra på retorik, men det här var första gången jag var genuint lycklig över att finna motståndarsidans argument flyga högt över mitt huvud. Fumlandes skakade jag hand med den kamrat som brukar föra min talan i diskussioner av det här slaget innan jag besvarade blommogrammet med ett par hälsningsfraser av samma vara. Jag var precis på väg att bemöta ett tredje argument när min vän meddelade att han hade slut på saker att säga. Hade jag bara haft två kulor? Min uppgivenhet förbyttes till glädje när jag såg att min kamrat inte var den enda på gatan som saknade två kulor numera.

"Vad var det för något i Behrmann's portfölj? Vad jobbade han med?" frågade jag den svartmuskige mannen. Antingen så var han oförmögen att svara på grund av smärtan, eller så kunde svaren jag eftersökte skrivas med tolv vokaler i följd. Jag hade dock lärt mig något under natten; om man kan råda bot mot otur med ännu mera otur, då måste man kunna råda bot mot smärta med ännu mera smärta. Jag tog tag i revolverpipan och slog till med kolven över mannens huvud. Min saliga moder, som hade hoppats på en karriär som doktor åt mig, måste ha lett i sin himmel, då min hästkur fick mannen att omedelbart kvickna till och ge mig klara besked. "Ett... ett nytt rollspel... Noir... efterlängtat... på allas läppar... en guldgruva... Min chef... hon måste ha det..." Jag är ingen mästare på ordgåtor, men jag har lagt tillräckligt med pussel med affärskvitton för att reagera när någon pusselbit skär sig gentemot den förväntade helheten. "Hon?!" utbrister jag, sekunden innan doften av en exotisk parfym gör att jag förmår svara på min egen fråga...

Eller i klarspråk: Det låter ashäftigt.
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Mickey Spillane, Raymond Chandler... Bogart i Riddarfalken från Malta, The Big Sleep... Chinatown (obehaglig - men jag blir alltid mycket illa berörd av den typen av historier).

Jag har gluttat i Haven, mest för att veta vad som finns där. Jag kräks fortfarande. Men det var kul att läsa på ett avskräckande vis.

Noir i sig själv är ett genre som snabbt blir väl övermätt. Så därför ligger fokus på att få fram en miljö och skådeplats som har mycket mer element, men som faller tillbaka på Noir-stilen.
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Re: Norie

Thank you, Mr Rising. You just made yourself useful, for something else than target practice. ,-)

Så det lider så kanske jag ber om lite assistans ndg regelidéer eller kanske stämningstexter. =)

Av erfarenhet vet jag att det krävs lång tid av polering när ett nytt, otestat system skall köras fram. Jag gillar inte halvtaskiga regler utan konsekvens, utan flödena måste finnas där. Reglerna ger världen. Idag berättade jag för en god vän om vapnen i spelet, och dess beskrivningar - han sade att det var otroligt mycket stämning och världskänsla i dem, och det är kul. =)
 

Örnie_UBBT

Swordsman
Joined
18 May 2000
Messages
550
Location
London, England
De givna referenspunkterna för noirgenren verkar ha betats av på ett föredömligt sätt här. För den som är intresserad av att gå vidare till överkursen för inspiration rekommenderas bl a:

Litteratur:

Charles Willeford (särskilt Miami Blues och The Way We Die Now)
Jim Thompson (särskilt The Killer Inside Me och The Grifters)
Boston Teran (särskilt God Is A Bullet och Never Count Out the Dead)
George P Pelecanos (särskilt Right As Rain och Hell To Pay)
David Goodis (särskilt The Moon in the Gutter och The Blonde on the Street Corner)
James M Cain (särskilt Mildred Pierce och Double Indemnity)
Horace McCoy (särskilt They Shoot Horses, Don't They? och Kiss Tomorrow Goodbye)
Chester Himes (särskilt The Real Cool Killers och Cotton Comes To Harlem)

Film:

Force of Evil (Abraham Polonsky, 1948)
The Big Heat (Fritz Lang, 1954)
The Big Combo (Joseph H Lewis, 1955)
Detour (Edgar G Ulmer, 1945)
The Killers (Robert Siodmak, 1946)
Criss Cross (Robert Siodmak, 1949)
Out of the Past (Jacques Torneur, 1947)
Le Dolous (Jean-Pierre Melville, 1962)
Le Cercle Rouge (Jean-Pierre Melville, 1970)

Listan kan lätt göras längre men jag förutsätter att alla redan känner till Touch of Evil, Double Indemnity (filmversionen), The Lady from Shanghai, Where the Sidewalk Ends,A Bout de Souffle etc.

Serier:

Kane (av Paul Grist, tre album utgivna så långt)
100 Bullets (Brian Azzarello/Eduardo Risso)
Johnny Double (Brian Azzarello/Eduardo Risso)
Sam Pezzo, PI (Vittorio Giardino)

samt för en av de bättre genreparodierna: Muktuk Wolfsbreath, Hard-Boiled Shaman av Terry LaBan

hälsar
Örnie, noirfreak
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Norie

Alltså, jag tycker det är skitroligt att eldsjälarna i rollspelssverige är så häftiga, djärva och nyskapande.

Krille, som är känd som en väldigt "duktig" och påläst rollspelsskribent, han gör Skymningshem som står på fantasi och känsla istället för efterforskningar och fakta.

Alltid Attack som gjorde ett generiskt (och rätt anonymt) skräckrollspel skall komma med Ark, som ju verkar hårt nischat och allt annat än generiskt.

Riotminds, som är kända för sitt lättsmälta allemansrollspel, kommer med Götterdämmerung, som låter som ett kommersiellt självmord (och som just därför förmodligen inte kommer bli det).

...och så kommer du med ett spelkoncept som inte alls (i mina öron) låter som ett typiskt Marco Behrmann-rollspel. Jag tycker det är skithäftigt och jättespännande.

Jättekudos till dig, redan, för blotta tanken. Ett noir-rollspel var efterlängtat som fan, men jag trodde ändå inte att det skulle komma från dig. Och är det något jag verkligen gillar, så är det att bli förvånad (och att få mina fördomar som bortblåsta).

Jag är jättenyfiken på spelet, och mina förväntningar är superhöga (på det bra och kravlösa sättet).
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
Klart intressant. Behövs alltid mer mörka skuggor och regn (så länge det inte regnar på mig, fick nog av att bli regnad på under förra årets bågskytte-sm utomhus...=^_^=). Hoppas att det blir ett smidigt regelverk som inte kommer ivägen för spelets miljö.

Schysst stämningstext. Gäller även Risings bidrag. Kommer det komma i tryck som en kommersiell produkt?

/Ulfgeir
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Schysst stämningstext. ... Kommer det komma i tryck som en kommersiell produkt?

Tackar. Det är tanken, vi får se hur det blir när jag är klar. Min vision är en schysst hardback på ca 200 sidor iaf.

Reglerna är gjorda för att vara smidiga och snabba - speciellt i jämförelse med de tidigare spelen jag har designat.

Kul att du gillade texten. Här kommer en till, bara därför:

<CENTER><TABLE WIDTH=60%>
<TR><TD WIDTH=60%>Dr Gasteri log ett stinkande leende bakom sina droppbeklädda spegelglasögon, där han vevade ned sidorutan. Den vaxade mustaschen var rödfläckig, liksom det ljusa kavajslaget.

Regnet smattrade oförtrutet mot taket. Han tog upp sin feta plånbok, drog fram en bunt med välanvända sedlar och gav dem tillsammans med sin identifikation till den väntande konstapel Skuer.

”Här har du, en av stadens hårdast arbetande, se detta som en bonus, och så glömmer vi kvällens incident, okay?” Han lyfte ögonbrynet, vred på huvudet och sneglade in i gränden bakom, mot den sönderslagna kvinnan som låg i regnet. Hon stönade svagt medan vattnet drog med sig hennes liv ner i gatubrunnens svarta mörker.

Konstapel Skuer tittade på sedlarna, på Gasteri, och gav tillbaka dem med en harkling. ”Herr Doktor, detta är en synnerligen vidrig misshandel och den kommer att rapporteras, registreras och arkiveras, helt enligt protokollet. Ni är arresterad.”


</TD></TR>
</TABLE></CENTER>
 
Top