Nekromanti Nordiska språk

[Ymir]

Re: Nordiska språk på högskolan

Jag har haft norska kursböcker/källmaterial i historia och indiska religioner (en bok om sikhismen, tex), och danska i historia, antikens kultur och samhällsliv och islamologi, så här vad jag kommer på på rak arm. Jag har haft danska föreläsare i historia, och norska i islamologi och indiska religioner.

 

[Arfert]

Re: Senaste Fenix

När bestämdes det? När jag gick i skolan för länge sen lärde vi oss ingen danska eller norska. I alla fall minns jag inte det.

Hade jag heller ingen aning om, men tydligen står det i läroplanen att grundskoleelever ska få en "introduktion" i norska och danska, vad nu det betyder.

typ att ä och ö ser annorlunda ut, förmodligen. Och inte mycket mer.

 

[Arfert]

Re: Senaste Fenix

När jag gick i skolan fick vi en del undervsining i danska och norska redan på lågstadiet. (Nu talar vi om typ 1968.)

Det fick inte jag på lågstadiet typ 1970, eller så var det så lite att jag förträngt det.

 

[krank]

Re: Nordiska språk på högskolan

Jag har haft norska kursböcker/källmaterial i historia och indiska religioner (en bok om sikhismen, tex), och danska i historia, antikens kultur och samhällsliv och islamologi, så här vad jag kommer på på rak arm. Jag har haft danska föreläsare i historia, och norska i islamologi och indiska religioner.

Det närmaste jag kommit är nog nån föreläsare med finsk brytning... ett par engelsmän och amerikaner när jag pluggade engelska, men oavsett om jag pluggar historia, engelska eller olika datorämnen så har jag aldrig sett ett spår av andra nordiska språk i kurslitteraturen...

 

[krank]

Re: Senaste Fenix

När bestämdes det? När jag gick i skolan för länge sen lärde vi oss ingen danska eller norska. I alla fall minns jag inte det.

Hade jag heller ingen aning om, men tydligen står det i läroplanen att grundskoleelever ska få en "introduktion" i norska och danska, vad nu det betyder.

typ att ä och ö ser annorlunda ut, förmodligen. Och inte mycket mer.

När jag läste svenska på gymnasiet (97-00) såg vi korpen flyger, läste några kortare texter, fick lite skillnader, likheter och roliga ord som betyder olika saker på respektive språk. Inte så djupgående, och mitt intresse för nordiska språk och nordisk kultur var redan då väldigt litet.

 

[Mekanurg]

Re: Senaste Fenix

Det fick inte jag på lågstadiet typ 1970, eller så var det så lite att jag förträngt det.

Svenska skolan gjordes om i grunden läsåret 1969-70 (Lgr 69). Där försvann förmodligen grannspråken.

 

[Gurgeh]

Trådutbrytning

Den här deltråden kommer från en diskussion om utrikiska artiklar i Fenix, som man kan läsa här.

/tobias

 

[w176]

Oavsett hur bra genomsnittssvensken är på norska och danska, så måste man ta hänsyn till fler grupper.

Invandrare som inte har svenska som modersmål till exempel, ska man kräva att de ska ha språkfärdigheterna att extrapolera sina kunskaper i svenska till att tyda norska och danska?

Dyslectiker. Alltså, om du har nog problem med att läsa svenska, och mycket mörkligt har ett annat läs-taknik än standard så kan det bli jättesvårt att läsa norska och danska.

 

[Ymir]

Re: Nordiska språk på högskolan

Jag misstänker att Lund är ganska kosmopolitiskt...

 

[ripperdoc]

Jag förstår norska rätt okej, men danska är nära på obegripligt för mig. Ju sämre man är på språket, aningen längre tar varje ord att förstå, och snabbt kommer man ur synk helt. Så har jag tur och är i synk förstår jag danska, men det dröjer inte länge förrän jag funderar på vad som sades för 7 ord sedan och då är man rökt

Har aldrig någonsin stött på ett behov av att kunna norska/danska inom Sveriges gränser. Visst tycker jag man borde få lära sig lite i skolan men behovet är ju egentligen inte så stort.

 

[anth]

när norskar pratar så är det väl främst "riksnorska" som man förstår.

Motsvarande situation finns inte i Sverige, där de enda norskarna som slår igenom är de som sjunger/skriver på engelska eller översätts till svenska.

Argh! Förlåt för att jag låter som en besserwisser, men jag står inte ut.
I Norge bor det norrmän, inte norskar.
Och när jag ändå håller på; i Finland bor det finländare, inte finskar.

 

[Pom]

Re: Senaste Fenix

Högskoleutbildningar förutsätter att man förstår danska och norska eftersom man får undervisning i dessa språk (om än enormt bristfällig) på gymnasiet. Jag har både haft dansk och norsk kurslitteratur, och danska och norska föreläsare på mina utbildningar. Vissa elever har onekligen erkänt att de har svårt att hänga med, men de har varit i minoritet, och fått begränsad sympati från lärarna ("ni ska faktiskt förstå det här").

I.e, jag vågar nog ta för givet att de flesta högskoleutbildade svenskar förstår norska och danska hyfsat.

Vad läste du på högskolan? Jag har läst både (delar av) civilingenjörsprogram och magisterprogram i företagsekonomi på högskolan och aldrig någonsin sett danska eller norska böcker i litteraturlistorna. Det fanns en del litteratur på svenska, men den övervägande majoriteten av de tryckta böckerna (ej räknat kompendier, häften etc) var på engelska.

Jag skulle säga att väldigt många går igenom högskolan utan att någonsin komma i kontakt med vare sig litteratur eller föreläsare på andra nordiska språk än svenska.

När jag läste religionshistoria och arkeologi på 90-talet förekom kurslitteratur på andra nordiska språk i bägge ämnena. Men i besläktade ämnen som historia och religionskunskap har jag inte stött på något sådant.

 

[Sapient]

Re: Senaste Fenix

Det fick inte jag på lågstadiet typ 1970, eller så var det så lite att jag förträngt det.

Svenska skolan gjordes om i grunden läsåret 1969-70 (Lgr 69). Där försvann förmodligen grannspråken.

Nej då, det fanns kvar i Lgr69 iaf. Jag minns lektioner i de andra nordiska språken i alla stadier, utom möjligen mellanstadiet. (Jag kan iaf. inte återkalla något konkret exempel...)

Däremot var det inte mycket och absolut inte på långa vägar nog för att man ska kunna räkna med att det lämnat bestående kunskaper.

Vilket jag tycker är skrutt.

Jag har en misstanke om att det minskades i den efterkommande läroplanen, Lgr80. Jag började ju under Lgr69, så jag han t.ex. börja med engelska i årskurs tre, innan den flyttades fram till årskurs 4 i Lgr 80. Och om det stämmer att vi inte hade några nordiska språk-lektioner under mellanstadiet, så var det i Lgr80 det skars ned.

Vill dock minnas att de återkom på högstadiet. (Då fick vi bland annat lyssna på inspelade norska radioprogram, så som en efterlysning från polisen i Mo i Rana...)

 

[avatarex]

Och att förstå språket när det talas är kanske en lika stor uppgift. I Norge pratar man inte "norska", man pratar en miljon olika dialekter, och har två officiella varianter att välja mellan.

Svenskar läser helst på svenska, och läser i allmänhet dåligt på andra språk. Undantag som du och Anders Blixt existerar förstås, men är just det.

För mig så är talad norska lättare att förstå än skriven. Visst kan det vara så att norrmän talar extra tydligt eller försvenskat när dom talar med mig, men jag har aldrig gett upp och börjat prata engelska med någon från Norge. Att läsa norska tycker jag oftast är lite jobbigare än vad jag tycker det är värt att läsa, tyvärr.

Med danska är det tvärtom (egentligen inte, skriven norska och danska är i stort sett samma). Jag har en dansk kompis från Köpenhamn och när vi mailar/chattar/smsar så gör vi det alltid på svenska respektive danska med ett fåtal missförstånd som går att reda ut. När vi pratar med varandra så förstår hon nästan allt vad jag säger medan jag förstår ungefär hälften av vad hon säger. Och hälften är inte tillräckligt så det blir en del engelska oss emellan.

 

[solvebring]

när norskar pratar så är det väl främst "riksnorska" som man förstår.

Motsvarande situation finns inte i Sverige, där de enda norskarna som slår igenom är de som sjunger/skriver på engelska eller översätts till svenska.

Argh! Förlåt för att jag låter som en besserwisser, men jag står inte ut.
I Norge bor det norrmän, inte norskar.
Och när jag ändå håller på; i Finland bor det finländare, inte finskar.

Tja, det är nog kanske fel att säga "norskar", men shit happens och det kommer nog från "En norsk, en tysk och en Bellman". =) Jag är nog förövrigt just en av dem som ibland råkar säga norsk/norskar istället för norrman/norrmän, och vad gäller finländare så vet jag ingen som säger finskar men däremot finnar, inte minst en annan som är värmlänning och gärna språkar lite mer ledigt. =)

 

[Ymir]

Jag var på arbetsintervju i Danmark när jag sökte jobb på Grönland. Det var sjukt nervöst, jag må vara skåning, men jag är definitivt åtminstone orolig att inte förstå danska.

Turns out att det danska arbetsintervjuklimatet, eller åtminstone den intervjun, var ganska soft, och att de av allt att döma uppskattade att en svensk sökte jobbet och försökte artikulera så jag skulle förstå.

Och det var egentligen inga problem. Att förstå danska är en fråga om att inträda i ett visst mentalt läge där man föreställer sig att alla har typ gröt i munnen; så fort man gjort det är det lugnt.

 

[EvilSpook]

Och att förstå språket när det talas är kanske en lika stor uppgift. I Norge pratar man inte "norska", man pratar en miljon olika dialekter, och har två officiella varianter att välja mellan.

Som uppväxt vid norska gränsen och med många likheter både i ord och språkrytm har jag sällan upplevt problem med norskan.

Finnmarksdialekterna är oftast väldigt lätta att förstå. Bergen dialekten tar ett litet tag att ställa om sig till men är sen ganska lätt att fatta. Det jag tycker är svårast är snarare Flexnes-norskan och Trönnerdialekterna. Där är jag ofta på läktaren.

Danskan är nästan lika obegriplig för mig som Holländska, där behöver jag långsamt dechiffrera en text för att ha en sportmössa och fastnar ofta ändå på centrala ord som jag inte vet vad de betyder.

//EvilSpook

 

[Max Raven]

Oavsett hur bra genomsnittssvensken är på norska och danska, så måste man ta hänsyn till fler grupper.

Invandrare som inte har svenska som modersmål till exempel, ska man kräva att de ska ha språkfärdigheterna att extrapolera sina kunskaper i svenska till att tyda norska och danska?

Hm, ja, alltså, rent språkligt är norska, svenska och danska mer som starkt skiljda dialekter*, så det är mer som att kräva att någon som lär sig säg engelska ska kunna förstå Cockney.

Fast aningen svårare. De som har ett visst modersmål har iaf oftast svårare för dialekter de inte växt upp med än de som har språket som andraspråk (eller tredjespråk).

*alternativt extremt lika språk. Folk är inte helt överrens.

 

[Sapient]

Nja, det råder väl ganska mycket konsensus om att det är skilda språk - åtminstone eftersom de utvecklas i delvis olika riktning, både vad gäller grammatik, nybildning av ord och uttal.

När det sedan gäller likheter, är svenska och danska betydligt mer lika inbördes än något av språken är likt norska.

Det är uttalet, språkmelodin, som är relativt lik mellan svenska och norska, men om man tittar på t.ex. vilka prepositioner som används i olika sammanhang och vissa böjningsmönster, så är det märkbara skillnader.

Dessa finns i princip inte mellan svenska och danska. Det må vara större skillnader i uttal och språkmelodi, och en del åtskiljande ord, men mycket mindre av de riktigt viktiga (språkligt sett) skillnaderna.

När jag nyligen reste med ett SAS-plan där flygvärdinnan som drog säkerhetsinstruktionen talade danska, kunde jag konstatera att hon använde ett enda ord som inte finns i svenskan, och ett som är sällsynt men används (iaf. av oss ordnördar...)

Trots det kunde den uppsvenske kollegan i stolen bredvid enligt egen utsago inte förstå mer än en handfull ord. Men det är som sagt bara prosodin...

 

[Max Raven]

Nja, det råder väl ganska mycket konsensus om att det är skilda språk - åtminstone eftersom de utvecklas i delvis olika riktning, både vad gäller grammatik, nybildning av ord och uttal.

Det beror på vem du frågar, känns det som: Politiskt, absolut, och det finns ansträngningar att göra dem ännu mer olika, renodla skillnaderna s a s.

Bland lingvister (d v s folk som forskar i sånt här)... Ja, där är det delade meningar. De är å ena sidan inte olika nog för att kallas separata språk (ordmelodi och ett par ords skillnad gör inte ett helt nytt språk, bl a), men å andra sidan skiljer de sig åt aningen mer än dialekter normalt sett gör. Sedan kan man ha olika kriterier för vad som utgör olika språk eller dialekt - ex att om en högutbildad läser/hör språket/dialekten så ska de i huvudsak förstå det, eller att en signifikant mängd ord ska skilja sig mellan två olika språk - men frågan är var linjen dras mellan "språk" och "dialekt". Och Skandinaviskan/norska, danska, svenska är knepig för att den/de är just gränsfall.

I korthet - de är kanske mer olika än den indiska varianten av engelska och skottisk engelska, men de är betydligt mer lika än italienska och spanska.