Språk är i högsta grad politiskt. I fallet Kina är det uppenbart så. Det krank säger, att språket är "en sammanhållande faktor" är den officiella politiken. Enligt officiell kinesisk uppfattning är kantonesiska och de dussintals andra språk som talas, dialekter av "standardkinesiska".
För människor med en regional identitet i Kina, är det allt annat än så.
Det kan också vara extremt kontroversiellt att envisas med att tala en "dialekt" i offentliga sammanhang. Nog för att få offentliga personer som gör det (partifunktionärer) avsatta.
Dock, även om det saknas en strikt definition (iaf. en alla lingvister kan enas om) och det under alla omständigheter vore svårt att klassificera blandformer och dialekter i gränsområdet, eller för den delen kreolspråk av olika slag, är knappast problemet att skilja mellan svenska och danska.
Antalet erkända språk varierar som sagt, men även i dem jag sett med lägst antal erkända så anses de skandinaviska språken åtskilda. Om du har en bra källa med annan klassificering så får du gärna posta en länk, Max Raven.
Den stora variationen brukar snarare vara uppåt i antal. För att slå ihop danska och svenska, ska man nog ned på några få hundratal språk i världen. Det vanliga är dock att man bråkar om hur många tusen språk det finns - iaf. är det den riktning som dominerar idag, som erkänner fler och fler språk som språk och inte som dialekter.
Likheten är stor med hur art- och rasbegreppen använts och används i biologin. Ingendera är heller särskilt väl avgränsat (den gällande definitionen av art, är alla överens om är en hanterbar men egentligen oviktig och oanvändbar "krycka"). Antalet arter växer i världen, medan antalet raser och "underarter" minskar. Men en minoritet går mot strömmen och vill hellre slå ihop arter.
Båda anser sig ha stöd för detta i den underliggande biologin.
Det är rätt mycket så med språk också.
får du gärna gräva fram en mer läsbar källa eller två. Jag vill väldigt gärna läsa mer!