Rollpersoner:
Del 1. Sällskapet samlas.
Spelmöte 31/8 2020. Spelledare: Lisa. Spelare: Maria, Mateusz, Måns, Tomas.
Jag ser att några dagar har gått sedan senast jag skrev. Det har hunnit bli september, och hundratals kajor flockas kring slottet Gyllenkreutz. De första kalla höstvindarna tycks föra med sig deras kakofoni var jag än rör mig här i staden. Jag har varit här i några dagar nu och undersökt slottet tillsammans med min nyanställde betjänt Algot.
(Jag är, som jag antydde senast, fortfarande inte helt säker på om jag anställde Algot eller om han lät anställa sig själv. I vilket fall så har han varit till stor hjälp, och jag är glad att han kom till mig.)
Efter flera veckors korrespondens ankom idag äntligen våra gäster. Friherren Grip och hans sällskap anlände med flera droskor; en för sällskapet och ytterligare några för deras packning. Det är uppenbart att de har tänkt stanna ett tag, vilket verkligen gläder mig.
Förutom friherren, en imponerande man som är lika trevlig i egen hög person som han är bakom pennan, anlände även hans skyddsling Malvina Riddarsporre.
Malvina Riddarsporre. Malvina. Fröken Riddarsporre. Ska jag likna henne vid Afrodite och Venus? Vid den första varma vårvinden som sveper in och väcker allt till liv? Vid en ros i full blom? Fröken Riddarsporre är en fröjd att skåda, och dessutom utrustad med ett knivskarpt intellekt. Hon presenterade sig som författare och visade tydligt intresse för tjänstefolkets villkor här på slottet. En sådan omtanke om sina medmänniskor kan bara beundras. Hon väcker känslor inom mig som jag inte hade trott att jag skulle få uppleva igen.
De hade med en tjänare också, Secunda Karlsson (fru? Fröken? Jag får erkänna att jag inte frågat.), som tydligen varit hushållerska hos friherren under lången tid. I fröken Riddarsporres anda tänkte jag att det kunde vara värt att nämna.
Jag visade runt i slottet efter förmåga. Alla gladdes åt biblioteket, som vi är övertygade gömmer mycket glömd kunskap. Till min glädje insisterade friherren därefter på att bjuda på konjak i salongen, i kristallglas som han tagit med från sin residens i Stockholm. Vi hade ett förtroligt samtal om Sällskapets historia och kring vad fru Elfeklint sagt till var och en av oss. Det är mycket som vi fortfarande inte vet, men som vi hoppas finna svar i slottets stora samling böcker.
Efter konjaken följde en promenad i trädgården, som jag inte tror att jag beskrivit här tidigare. Den är övervuxen av ogräs och tistlar, och som friherren sade kommer vi nog behöva ta in någon som kan sköta om den. Resterna av en gammal fontän och en förvuxen köksträdgård låter antyda att trädgården en gång varit i betydligt bättre skick. Mer udda inslag är de gravar som finns kring en monolit, med en inskription som säger att den rests till minne av de som gav sina liv i Uleåborg 1790. Ingen av oss vet vad det kan vara för händelser som utspelade sig där och då.
Medan gästerna gjorde sig i ordning i sina kammare så försökte även jag göra detsamma. Det är på tiden att jag skaffar mig lite nya kläder; den uppsättning som jag har rest hit i börjar vara sliten. Jag är mån om att friherren och fröken Riddarsporre inte ska få fel intryck av mig.
I samma stund som jag med kritisk blick betraktade min skepnad i spegeln hördes plötsligt ett högt skrik från fröken Riddarsporres rum. Jag störtade givetvis genast dit, utom mig av oro för hennes välbefinnande. Husan Karlsson var dock redan på plats, och hade tagit den gnagare som skrämt fröken Riddarsporre så av daga. Jag kom på mig själv med att flera gånger under dagen förvånas över fru (fröken?) Karlssons kompetens. En påminnelse så god som någon om att vår plats på samhällets stege ofta säger mycket lite om vilken sorts människor vi egentligen är.
(Det där skulle nog fröken Riddarsporre gilla. Jag får se till att föra vårt samtal i den riktningen under vår stundande resa.)
Stundande resa, ja. Vi, de personer som nu alltså tycks utgöra Sällskapet, har fått en inbjudan att resa norrut. Innan jag skriver mer om det vill jag dock kort få ner några ord om middagen, där friherren bjöd på såväl sherry som vin. Kring bordet kunde vi i lugn och ro samtala om drycker, krig och till och med politik. En gemytlig stämning infann sig omgående och jag kunde inte låta bli att tänka att det nästan kändes som att vi var gamla vänner. Jag kan inte dra mig till minnes att jag haft en trevligare kväll sedan åren i Köpenhamn.
(Fröken Riddarsporre lämnade förresten ett brev till Secunda innan middagen, adresserat till fru Sofia, som alltså är friherrens fru. Uppenbarligen har hon oklanderligt manér, och månade om att låta friherrinnan genast få veta att de anlänt till Upsala.)
Under natten som följde sov jag oroligt. Drycken gjorde nog sitt till, det erkänner jag, men ett större besvär var de många ljud som står att höra här nattetid. Jag är säker på att jag hörde en räv skrika i trädgården. Regnet smattrade mot rutorna. Kajorna skränade och det lät som att något rörde sig inne i väggen. Och så det där ständiga skrapandet, som alltid väcker mig om morgnarna, här såväl som på andra platser. Min förhoppning är att åtminstone djurljuden lugnar ner sig lite nu när de kallare årstiderna närmar sig.
Efter frukosten idag bestämde vi oss för att öppna någon av de många låsta och förspikade dörrar som finns i slottet. Secunda bröt upp en dörr på andra våningen, som jag valt ut på grund av de vackra sniderier som pryder dörrkarmen. Tyvärr var rummet något av en besvikelse: ett litet kargt rum där det enda anmärkningsvärda var det trasiga fönstret. Vi hoppas alla att något eller till och med några av de andra rummen bjuder på intressantare fynd än så.
Strax därefter kom Algot med ett brev till friherren, med den inbjudan om att resa norrut som jag nyss nämnde. Friherren bad fröken (fru?) Karlsson läsa upp det så att vi alla kunde höra (ännu ett tillfälle då det visade sig att husan klarade av mer än vad jag först hade trott!). Jag skriver ned texten så som jag minns den nedan.
Käre Carl,
Jag efterfrågar akut eder hjälp gamle vän. Nog minns du broder, hur skeptisk jag alltid var då du nämnde det övernaturliga, men en fruktansvärd tragedi har fått mig att helt ändra uppfattning i frågan. Som du vet äger jag stora arealer skog i Ångermanland och har under de senaste åren byggt upp ett av norra Sveriges största sågverk, beläget här i Härnösand. Jag arbetar oförtrutet för att modernisera denna del av Sverige. För att göra detta anskaffar jag mig skogsrik mark och anställer en stor del av folket i trakterna där jag investerar. För en tid sedan sände jag två av mina anställda, herr Gottfrid Hammarström och dennes assistent, Nils Lindesköld, till den lilla byn Färnsta norr om Härnösand. Den ligger djupt in i skogarna där marken sägs vara mycket bördig och trakten särdeles rik på skog. Hammarström ansvarade därför att ombesörja en transaktion mellan byns invånare och undertecknad. Men nu har en tragedi inträffat. En natt återvände den stackars Lindesköld, på hästrygg, blott iklädd nattskjorta. Han var illa medtagen och svamlade om att han skådat en ond best på denne plats. Nils har sedan detta inte varit sig lik och är knappt talbar. Hammarström saknas och jag befarar vad som kan ha vederfarits den gode Gottfrid. Jag anar odåd – på denna plats ligger en hund begraven. Det är därför jag nu kontaktar dig min gode Carl, jag vill anlita er för att ta reda på sanningen om vad som åkommit Hammarström, samt stoppa den best som unge herr Lindesköld pratar om, kosta vad det kosta skall! Er extraordinära expertis när det gäller det övernaturliga är ovärderlig i vårt nuvarande predikament. Skicka svar snarast, då tiden är av största vikt. Jag inväntar er i Härnösand för att förklara mer och ombesörja resan till Färnsta.
Med högaktning, Er vän August von Meijer
Vi har genast börjat förbereda oss för att resa till Härnösand. I själva verket är det hög tid att jag avslutar mitt skrivande för att fortsätta förberedelserna. Jag misstänker att det är först mot vår resas slut som jag nästa gång kommer att finna tid att skriva vidare här.
- Friherren Carl Gabriel Grip, tidigare officer.
- Malvina Riddarsporre, hans skyddsling. Aspirerande författare.
- Secunda Karlsson, hans husa.
- Arild Vigeland, präst, nyligen anländ till Upsala från Norge.
Del 1. Sällskapet samlas.
Spelmöte 31/8 2020. Spelledare: Lisa. Spelare: Maria, Mateusz, Måns, Tomas.
Jag ser att några dagar har gått sedan senast jag skrev. Det har hunnit bli september, och hundratals kajor flockas kring slottet Gyllenkreutz. De första kalla höstvindarna tycks föra med sig deras kakofoni var jag än rör mig här i staden. Jag har varit här i några dagar nu och undersökt slottet tillsammans med min nyanställde betjänt Algot.
(Jag är, som jag antydde senast, fortfarande inte helt säker på om jag anställde Algot eller om han lät anställa sig själv. I vilket fall så har han varit till stor hjälp, och jag är glad att han kom till mig.)
Efter flera veckors korrespondens ankom idag äntligen våra gäster. Friherren Grip och hans sällskap anlände med flera droskor; en för sällskapet och ytterligare några för deras packning. Det är uppenbart att de har tänkt stanna ett tag, vilket verkligen gläder mig.
Förutom friherren, en imponerande man som är lika trevlig i egen hög person som han är bakom pennan, anlände även hans skyddsling Malvina Riddarsporre.
Malvina Riddarsporre. Malvina. Fröken Riddarsporre. Ska jag likna henne vid Afrodite och Venus? Vid den första varma vårvinden som sveper in och väcker allt till liv? Vid en ros i full blom? Fröken Riddarsporre är en fröjd att skåda, och dessutom utrustad med ett knivskarpt intellekt. Hon presenterade sig som författare och visade tydligt intresse för tjänstefolkets villkor här på slottet. En sådan omtanke om sina medmänniskor kan bara beundras. Hon väcker känslor inom mig som jag inte hade trott att jag skulle få uppleva igen.
De hade med en tjänare också, Secunda Karlsson (fru? Fröken? Jag får erkänna att jag inte frågat.), som tydligen varit hushållerska hos friherren under lången tid. I fröken Riddarsporres anda tänkte jag att det kunde vara värt att nämna.
Jag visade runt i slottet efter förmåga. Alla gladdes åt biblioteket, som vi är övertygade gömmer mycket glömd kunskap. Till min glädje insisterade friherren därefter på att bjuda på konjak i salongen, i kristallglas som han tagit med från sin residens i Stockholm. Vi hade ett förtroligt samtal om Sällskapets historia och kring vad fru Elfeklint sagt till var och en av oss. Det är mycket som vi fortfarande inte vet, men som vi hoppas finna svar i slottets stora samling böcker.
Efter konjaken följde en promenad i trädgården, som jag inte tror att jag beskrivit här tidigare. Den är övervuxen av ogräs och tistlar, och som friherren sade kommer vi nog behöva ta in någon som kan sköta om den. Resterna av en gammal fontän och en förvuxen köksträdgård låter antyda att trädgården en gång varit i betydligt bättre skick. Mer udda inslag är de gravar som finns kring en monolit, med en inskription som säger att den rests till minne av de som gav sina liv i Uleåborg 1790. Ingen av oss vet vad det kan vara för händelser som utspelade sig där och då.
Medan gästerna gjorde sig i ordning i sina kammare så försökte även jag göra detsamma. Det är på tiden att jag skaffar mig lite nya kläder; den uppsättning som jag har rest hit i börjar vara sliten. Jag är mån om att friherren och fröken Riddarsporre inte ska få fel intryck av mig.
I samma stund som jag med kritisk blick betraktade min skepnad i spegeln hördes plötsligt ett högt skrik från fröken Riddarsporres rum. Jag störtade givetvis genast dit, utom mig av oro för hennes välbefinnande. Husan Karlsson var dock redan på plats, och hade tagit den gnagare som skrämt fröken Riddarsporre så av daga. Jag kom på mig själv med att flera gånger under dagen förvånas över fru (fröken?) Karlssons kompetens. En påminnelse så god som någon om att vår plats på samhällets stege ofta säger mycket lite om vilken sorts människor vi egentligen är.
(Det där skulle nog fröken Riddarsporre gilla. Jag får se till att föra vårt samtal i den riktningen under vår stundande resa.)
Stundande resa, ja. Vi, de personer som nu alltså tycks utgöra Sällskapet, har fått en inbjudan att resa norrut. Innan jag skriver mer om det vill jag dock kort få ner några ord om middagen, där friherren bjöd på såväl sherry som vin. Kring bordet kunde vi i lugn och ro samtala om drycker, krig och till och med politik. En gemytlig stämning infann sig omgående och jag kunde inte låta bli att tänka att det nästan kändes som att vi var gamla vänner. Jag kan inte dra mig till minnes att jag haft en trevligare kväll sedan åren i Köpenhamn.
(Fröken Riddarsporre lämnade förresten ett brev till Secunda innan middagen, adresserat till fru Sofia, som alltså är friherrens fru. Uppenbarligen har hon oklanderligt manér, och månade om att låta friherrinnan genast få veta att de anlänt till Upsala.)
Under natten som följde sov jag oroligt. Drycken gjorde nog sitt till, det erkänner jag, men ett större besvär var de många ljud som står att höra här nattetid. Jag är säker på att jag hörde en räv skrika i trädgården. Regnet smattrade mot rutorna. Kajorna skränade och det lät som att något rörde sig inne i väggen. Och så det där ständiga skrapandet, som alltid väcker mig om morgnarna, här såväl som på andra platser. Min förhoppning är att åtminstone djurljuden lugnar ner sig lite nu när de kallare årstiderna närmar sig.
Efter frukosten idag bestämde vi oss för att öppna någon av de många låsta och förspikade dörrar som finns i slottet. Secunda bröt upp en dörr på andra våningen, som jag valt ut på grund av de vackra sniderier som pryder dörrkarmen. Tyvärr var rummet något av en besvikelse: ett litet kargt rum där det enda anmärkningsvärda var det trasiga fönstret. Vi hoppas alla att något eller till och med några av de andra rummen bjuder på intressantare fynd än så.
Strax därefter kom Algot med ett brev till friherren, med den inbjudan om att resa norrut som jag nyss nämnde. Friherren bad fröken (fru?) Karlsson läsa upp det så att vi alla kunde höra (ännu ett tillfälle då det visade sig att husan klarade av mer än vad jag först hade trott!). Jag skriver ned texten så som jag minns den nedan.
Käre Carl,
Jag efterfrågar akut eder hjälp gamle vän. Nog minns du broder, hur skeptisk jag alltid var då du nämnde det övernaturliga, men en fruktansvärd tragedi har fått mig att helt ändra uppfattning i frågan. Som du vet äger jag stora arealer skog i Ångermanland och har under de senaste åren byggt upp ett av norra Sveriges största sågverk, beläget här i Härnösand. Jag arbetar oförtrutet för att modernisera denna del av Sverige. För att göra detta anskaffar jag mig skogsrik mark och anställer en stor del av folket i trakterna där jag investerar. För en tid sedan sände jag två av mina anställda, herr Gottfrid Hammarström och dennes assistent, Nils Lindesköld, till den lilla byn Färnsta norr om Härnösand. Den ligger djupt in i skogarna där marken sägs vara mycket bördig och trakten särdeles rik på skog. Hammarström ansvarade därför att ombesörja en transaktion mellan byns invånare och undertecknad. Men nu har en tragedi inträffat. En natt återvände den stackars Lindesköld, på hästrygg, blott iklädd nattskjorta. Han var illa medtagen och svamlade om att han skådat en ond best på denne plats. Nils har sedan detta inte varit sig lik och är knappt talbar. Hammarström saknas och jag befarar vad som kan ha vederfarits den gode Gottfrid. Jag anar odåd – på denna plats ligger en hund begraven. Det är därför jag nu kontaktar dig min gode Carl, jag vill anlita er för att ta reda på sanningen om vad som åkommit Hammarström, samt stoppa den best som unge herr Lindesköld pratar om, kosta vad det kosta skall! Er extraordinära expertis när det gäller det övernaturliga är ovärderlig i vårt nuvarande predikament. Skicka svar snarast, då tiden är av största vikt. Jag inväntar er i Härnösand för att förklara mer och ombesörja resan till Färnsta.
Med högaktning, Er vän August von Meijer
Vi har genast börjat förbereda oss för att resa till Härnösand. I själva verket är det hög tid att jag avslutar mitt skrivande för att fortsätta förberedelserna. Jag misstänker att det är först mot vår resas slut som jag nästa gång kommer att finna tid att skriva vidare här.