Nekromanti Novell vad tycka?

Zaaken

Veteran
Joined
13 Nov 2002
Messages
172
Location
Sundsvall
En varm och solig sommar dag kommer en medelålders man och en massiv kragbarbar gående på landsvägen som leder till bron över den stora floden. Dom ser väldigt udda ut men deras band är starkare en ögat ser. På andra sidan bron sitter bro vakten. Han sitter med ryggen i mot en av stolparna till bro räcket. Han har huvudet lätt fram åt tippat i den kasande sommar solen. När han hör fot stegen och staven från manen som slår i takt med hans steg så reser han sig upp och tar med sig sitt armborst. Han tittar på dom båda männen sen säger han.
”Halt vilka är ni?” Han ger det udda paret en konstig blick av oförstående och förvåning.
Den mannen svara.
”Thadeus och min trogne livvakt Cundo” Med en gest mot den store kragbarbar
Vakten tittar på dom båda innan han säger. ”Vart färdas ni då?” Mannen svara med sin lugna röst ”Det angår er inte” Vakten bitter ihop lite han orkade knappt stå på benen efter att ha suttit i den gassande solen hela dan. Sen säger han lite smått irriterad. ”Vart färdas ni? Jag måste veta för att kunna släpa för bi er plus att jag måste ta 4 silver för dig och 6 för er dräng för att släppa över er”
Mannen tittar argt på vakten men håller sina känslor tillbaka. Sen säger han. ”Jag har inte tid med såna som dig.” Han gör en ansats för att gå för bi vakten, men vakten ställer sig ivägen. Vakten kan nu se att manen han talar med är en präst. Han lägger ifrån sig armborstet men låter handen vila på svärds haltet. Vakten säger sedan med sin röst som nu tycks ha fåt nykraft. ”Ni måste betala annars får ni simma över.” Han ger prästen ett ironiskt leende.
Thadeus lägger pannan i handen med huvudet lätt vickat framåt ungefär som om han skulle ha haft extrem huvudverk. Sen gör han en rullande gest med handen mot vakten. Och innan vakten vet ordet av det så är han ner på brons träplankor. Med en ilsken kragbarbar stående grensle över honom. Thadeus suckar sen går han över bron. Han vinkar åt kragbarbaren Cundo att följa med. Han går i väg men innan han går så tar han sitt första steg på mannens bröst.
Dom går en kanske 10 meter sen hör dom någon som kommer springande i mot dom bakifrån. Dom vänder sig om och ser bro vakten komma springande i föl hast med sitt dragna svärd.
Cundo tittar på Thadeus som nickar sen säger han. ”Inget dödande bara”
Cundo dra sitt kragsvärd och när mannen är inom räck hål slår han ett kraft fult slag mot vaktens huvud. Vakten för söker febrilt att parera men slaget är för starkt så mannen får ett djupt sår i axeln och faller tillmarken.
Thadeus vänder sig om då Cundo drar sitt svärd. Han kysser en ring han har på fingret och blickar lite mot himlen innan han börjat gå mot skogs brynet. Han behövde inte frukta något.
Vakten faller tillmarken med en lätt duns och dammet från landsvägen far upp. Cundo sparka på handen där han håller svärdet. Mannen tappar det. Cundo tittar ner på den hjälp lösa mannen meddans hans stoppar tillbaka sitt kragsvärd i skidan. Sen tar han upp mannens svärd. Han håller det i båda händerna och höjer det ovan för huvudet ungefär som om han skulle göra sig av med vakten.
Vakten kvider efter hjälp när han ser kragbarbaren höja hans svärd för att göra slut på honom.
Cundo utför sedan hugget.
Mannen drar upp sin friska arm för att skydda huvudet. Han viste att det ändå inte skulle vara till någon hjälp, han blundar hårt.

Han hör sedan stegen lämna honom var han inte död?
Han öppnar ögonen och ser den moln fria himlen, han ser även sitt eget svärd sitta bara några få tum från hans huvud långt ner i marken.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Den är väl inte så tokig. Är det två karaktärer som du och dina kompisar spelar med eller?
 

Tzam

Warrior
Joined
16 Oct 2002
Messages
328
Location
öhh... nära Sundsvall
Jo... Den var facktiskt bra... Skulle funka som en Prolog. Sen kan du skriva vidare om deras äventyr... Du kan kanske till och med andvända ävenyren som vi spelar!!
 

Mouja

Hero
Joined
1 Dec 2001
Messages
1,011
Location
Sundsvall
Ehum.. lite stavfel bara.....

Han har huvudet lätt fram åt tippat (frammåt tippat)
När han hör fot stegen (fotstegen)
Den mannen svara. (Mannen svarade:)
Jag måste veta för att kunna släpa för bi (släppa förbi)
Vakten kan nu se att manen (mannen)
ha haft extrem huvudverk (huvudvärk)
Med en ilsken kragbarbar (kraggbarbar)
springande i föl hast med sitt dragna svärd. (full hast)
Cundo dra sitt kragsvärd (drar sitt kraggsvärd)
är inom räck hål (håll)
Vakten för söker febrilt att parera (försöker)
sår i axeln och faller tillmarken. (till marken)
Vakten faller tillmarken med en (till marken)
Cundo sparka på handen (sparkar)
Cundo tittar ner på den hjälp lösa mannen meddans hans stoppar tillbaka sitt kragsvärd i skidan. (Cundo tittar ned på den hjälplösa mannen medans han stoppar tillbaka sitt kraggsvärd i skidan)
kragbarbaren (kraggbarbaren)
Han viste att det ändå (visste)

... och.. du låter som en kraggbarbar då du skriver "Novell vad tycka?" :gremgrin: inte för att det är nåt fel i det då :gremtongue: men ändå
 

Mouja

Hero
Joined
1 Dec 2001
Messages
1,011
Location
Sundsvall
MIN novell (aningen OT)

Solen hade precis visat sig för den sista gången denna dag då Tarin gick muttrande på stigen i Tokonernas land. Tarin var som vanligt klädd i den svart röd rutiga breacam felien, som han hade lindad runtom sig. På benen var han klädd i sina mörkgröna triuvas och på huvudet hade han en ljusgrå tarrach. Han gick med snabba steg, han hatade att vara ute och resa, tur att han fick resa ensam i all fall. Han använde sin Ishani som vandringsstav då han gick, med klingan insvept i en tygremsa och i hans sinyé satt en svärdsskida fast knuten med ett carwelan svärd i.
En gren knäcktes en bit in i skogen. Tarin fortsatte gå, men med hörseln riktad mot det hållet därifrån lätet kom. Han hade hört om tokon klaner som slagit ned och till och med dödat de som vandrat i deras områden, men det var bara vandrar historier tänkte Tarin. Ännu en gång hördes en gren knäckas, och denna gång aningen närmare.
”Minva?” sade Tarin ganska högt då han stannat. Han fick inget svar så han vände sig om och såg sig omkring, skogen var mörk men han var alv så han såg fortfarande ganska bra. Ingen syntes. ”Sava’” sade han igen för att få den eller det som var där att skynda sig, men ingenting hördes.
En gren gick av och ett duns hördes, Tarin var inte långsam att vända sig om. Där stod en Léaram alv, som såg ut att vara i runt 34 års åldern, eller som Tarin såg det runt 300. Léaram alven som stod där var runt 150cm lång -ungefär 35cm kortare än Tarin- och var klädd i röda och svarta färger på sina kläder. Hon hade långt brunt, nästan svart hår som var uppsatt i en fläta som hängde ned över hennes axel och ned över bröstkorgen.
Hon satt på huk och såg på Tarin, och Tarin såg på henne.
”Tarin Raukelda síol Van’Mal t’un Léarama t’an Cenari t’an Nodinaé” sade hon med en röst som lät mer oroad än glad.
”Ses’Keni Nontel’ri síol Van’Mal t’un Léarama t’an Feneri t’an Van’Mal” svarade Tarin och bugade djupt, för att visa vördnad inför hans husfurstinna.
”Ni vet vad som pågår, ja?” sade hon och såg allvarligt på honom. Han nickade kort och gjorde en gest att de skulle fortsätta gå medan de pratade, den alviska blicken gjorde det hela bara värre så han ville helst inte ha ögonkontakt med henne.
”Ni menar med ru’cha och kartsim, ja?” sade Tarin och tänkte på ryktena om tiraker i dvärgafästena, men vad han inte visste var om de hade tagit över fästena eller infiltrerat sig in i dem.
”L’ei, Tarin. Ni hört om hur de kom in, nej?” Tarin skakade på huvudet och vände sin blick mot henne. Hon förde Tarins huvud framåt igen.
”Kartsim sade åt ru’cha att de var starkare än oss av sångarens ätt och ru’cha trodde på dem. Vi förstår inte varför, många kartsim har fallit för våra klingor och pilar, ru’cha tycks aldrig lära sig.” Hon verkade fundera på någonting, han visste att hon var ganska gammal, men hon var ung för att vara husfurstinna av en av de tio största husen i Alarinn.
”Vet ni, miraye, vad Sanari vill, ja?” sade han och menade att Sanari skulle vart en bra allierad, och en dålig fiende. Men Ses’Keni bara skakade på huvudet, hon såg sedan på honom, med tomhet i blicken.
”Ni blir tvungen att försöka övertala Sanari att alliera sig med oss, för om de lyssnar på dig så lyssnar Thism också, tror ni att ni klarar det, ferlaninaéshen ?” Tarin gapade smått, hon hade kallat honom för krigare, det var en av de största hedersbenämningarna som fanns inom hans hus.
”L’ei, jag ska göra mitt bästa” svarade han och sträckte stolt på ryggen. Han hade hört om Carwelan Esterani, thism alven som hade enat dvärgar och alver i det första tirak kriget och blivit känd över hela Mundana. Nu var det hans tur att släpa sitt strå till stacken, att bli den som enade alverna igen och säkrade deras existens på Mundana.
”Varför släpar ni runt på en Ishani, jag vet att ni är bra men andra alver kommer att reta er, ja?” Ses’Keni avbröt Tarins tankar, han såg på sin Ishani. Visst den betraktades som ett feminint vapen, men dess fördelar tog ut dess nackdelar.
”Jag har blivit tränad att använda den sedan dagen jag föddes, jag lämnar den inte på ett sådant viktigt uppdrag, miraye”
”Erat val, krigare”
Sedan nickade hon kort och försvann in i tokons skogar. Tarin suckade tungt, det var en lång väg till Sunari skogen och Haléa Teren.


Det är bara en liten del utav den... resten har jag inte orkat skriva ned...
 

Tzam

Warrior
Joined
16 Oct 2002
Messages
328
Location
öhh... nära Sundsvall
Re: MIN novell (aningen OT)

Ett, skulle jag kunna få en översättning på all alviska...

Jag hoppas att su skriver ner fortsättningen så for som möjligt
och att du lägger ud den på din hämsida!!
 

DAKRilla

Hero
Joined
12 Mar 2002
Messages
1,283
"är inom räck hål (håll)"

Räckhåll snarare.

"Cundo tittar ned på den hjälplösa mannen medans han stoppar tillbaka sitt kraggsvärd i skidan"

Nej. Inte medans, utan medan. Medans är talspråk.
 

Caldaras

Veteran
Joined
25 Sep 2000
Messages
82
Location
Borås
MIN novell också (aningen OT)

Tänkte följa stömmen och visa något jag börjat skriva på men inte fortsatt på. Det hela utgör en mardröm.

----

Ängen som hon stod på var fylld med tusentals vackra blommor, vars dofter fyllde luften. En bit bort fanns en liten dunge med lövträd där hundratals fåglar satt på grenarna. De stämde upp i den mest ljuvliga kör samtidigt som solen precis sjönk ner bakom horisonten och lämnade ett eldrött sken efter sig. Detta speglades i några tunna moln som antog en röd nyans när de långsamt flöt fram över den djupblå himlen. Trots att solen gått ner kunde hon se omgivningen tydligt då allting omgavs att ett svagt silvrigt ljus. Linn, som var det namn man givit henne, kände hur en ljum bris lätt berörde hennes hår och kinder, och fick ängens höga gräs att krusa sig. Himlen var fylld med stjärnor som gnistrade likt ädelstenar och luften var sval och behaglig att andas. Så långt ögat kunde nå fanns bara kuperade ängar och här och var en mindre skogsdunge. Helt plötsligt ändrade världen karaktär och en isande kall vindpust knottrade hennes hud. Fågelsången upphörde tvärt och hon hörde hur hennes hjärta började slå hastigare. Det var som om något annat ljud fick hennes hjärtslag att eka och detta ljud växte snart till ett muller som om åskan gick. Det lät som enorma hästar kom ridande från både höger och vänster. Linn såg upp mot himlen som mörknade och fick de tidigare så klart gnistrande stjärnorna att se bleka och svaga ut. Det mullrande ljudet av anstormande hästar växte i styrka och överröstade nu alla andra ljud. Över ett avlägset backkrön en bit söderut uppenbarade sig sju riddare i skinande mörka rustningar och lansar från vilka små blodröda vimplar fladdrade i vinden. De red svarta stridshästar i full mundering. En av dem bar en sliten fana med konungariket Soldarns, hennes hemlands, vapen. De höll in på krönet och stod där stilla medan fanan och vimplarna vajade i vinden. På Linns högra sida, i norr, hade sju exakt likadana riddare stannat på ett öppet fält. En av dem bar en likadan fana och rustningarna var av samma mörka men skinande metall. De gjorde halt och stod där väntande likt tysta statyer. Luften kändes kvav, precis som innan ett åskväder skulle bryta ut. En nu isande vindpust fick gräset att vika sig. Linn kände sig så liten där hon stod och frös mitt på fältet. På samma gång tog den mittersta i de båda ryttargrupperna fram varsitt horn och blåste en lång stöt. De sänkte sina lansar och mullret blev öronbedövande när de båda grupperna satte fart mot varandra. Linn såg upp mot himlen där stjärnorna nu var helt borta och lämnade ett tomt mörker. Riddarna kom närmare och närmare med sänkta lansar. Linn slog armarna om sig själv och sjönk ner i gräset, hon ville bort. Hon blundade och mullret tystnade tvärt.

Hon befann sig i en tät skog, som inte liknade någon annan skog hon tidigare sett. Träden var enorma och deras lövkronor släppte inte in minsta lilla solljus. Marken täcktes av en tät, kall och fuktig dimma som när hon rest sig upp räckte henne till knäna. Särken hon bar hade blivit fuktig och kändes kall och klibbig mot hennes hud. Skogen var som en dunkel pelarsal åt alla håll och tycktes fortsätta i all oändlighet med de mörka stammarna som sköt upp ur den mjölkvita dimman. Hon kände den fuktiga jorden under dimman med sina bara fötter och började försiktigt gå framåt. Hela tiden kände hon efter med foten så att det fanns mark under havet av dimma. Det silvriga ljuset gav träden en spöklik skepnad och den tjocka och fuktiga luften bidrog till skogens skrämmande atmosfär. Det gick kalla kårar utmed ryggraden och hon tyckte sig kunna höra viskande röster och se skuggor som rörde sig i ögonvrån. Hon stannade tvärt. I mörkret under en tärdkrona tycke hon sig se ett par små röda ögon som fort försvann när hon såg åt dess håll. Hon hörde ett skrapande ljud bakom sig och vände sig hastigt. Där såg hon hur tre par likadana ögon hastigt försvann. Hennes hjärtas bultade påminde henne om de anstormande riddarna, vilket gjorde henne än mer skräckslagen. Vad var det här för plats? Ett liten varelse som såg ut att endast bestå av mörker med ett par små röda ögon dök upp sittandes på en trädgren bara ett par steg från henne. Den var smal och hade långa armar och ben vilka slutade med fem kloförsedda fingrar. Den satt där och stirrade på henne. Så öppnade den sin stora mun och visade ett otal långa spetsiga tänder och gav sedan upp ett gällt läte. Det besvarades av likadana från hela skogen. Skriken ekade mellan träden och Linn frös in i märgen. Hon började planlöst springa för att komma bort från dessa monster. Så försvann marken under hennes fötter och hon rullade ner för en brant sluttning och kände hur hon landade i fuktigt gräs. Hon knep snyftande ihop ögonen. Hon ville bort härifrån, bort från alla skuggmonster och mörka riddare.

Linn hörde fågelsång och kände mjukt gräs under sin rygg. Hon slog upp ögonen och såg rakt upp på en ljusblå himmel med små vita moln och kände solen värma hennes kropp. Hon reste sig upp och såg böljande odlade fält åt alla håll som avlöstes av ett par träd här och var. Hon tog ett djupt andetag. Detta var landskapet hon hade vuxit upp i för så länge sedan kändes det nu. Hon var äntligen säker. Hon började springa, följde den stig hon följt så många gånger i sin barndom. Den ljumma sommarvinden smekte hennes hår och hud och torkade särken. Stigen gick uppför en brant kulle och på andra sidan fanns hennes hemby med de små timmerhusen med halmtak, ån som man hämtade vatten och tvättade i och byns enda tvåvåningshus och inrymde värdshuset och en bostad åt baronen. Hon kände sig glad att äntligen få vara hemma igen och började springa uppför kullen. Gräset som kantade stigen vajade i vinden och hon kände den varma jorden under fötterna. Så kom hon upp på krönet och blev stående som förstenad. Hennes hemby såg ut som hon mindes den, husen, omgivningen, lukten, allt var som hon mindes det. Det hon nu såg skrämde henne dock mer än något annat hon tidigare sett. Befolkningen i byn stred med varandra, dödade varandra. Linn såg hur små barn stack ner varandra med spetsiga pinnar och hur en man drev en vedyxa i ryggen på sin hustru. En ung kvinna och ung man som var trolovade fäktades med skrapa svärd och drev vapnen genom varandras bröst samtidigt. Det mest skämmande var dock en präst som stod i mitten av striden och skrattade så tårarna rann samtidigt som han bröt sin stav. Tecknet i brons i stavens topp, en nedgående eller uppstigande sol, visade att prästen var från den samoriska läran, hennes liksom hela Soldarns religion. Prästens blick var tom och saknade både vett och sans. Linns ögon var uppspärrade. Hon ville blunda, men kunde inte. Så såg hon hur ett mörker kom flytande över marken. Det kom från alla håll och där det rörde marken vissnade gräset och träden skrumpnade ihop till förvridna svarta grenverk. Det flöt runt kullen hon stod på och omringade byn. Linn ville vända sig om och springa, men stod som fastfrusen och betraktade händelserna. Skuggan kröp långsamt mellan husen och alla kroppar den berörde, levande som döda, smulades sönder till aska när mörkret berörde dem. Dödsskriken från de ännu levande skar i henne som glödande knivar. Luften blev tunn och kylig och solen bleknade liksom himlen mörknade. Hon kunde höra viskande som kom från alla håll. ”Kom till oss. Din plats är här.” Rösternas sträva ton fick hennes blod att isa sig. Prästens galna skrattande hördes ännu medan mörkret sakta slöt sig om honom. Den avbrutna staven fattade eld men detta hindrade inte mörkret från att smula sönder den. Det var som alla människor i landet hade givit upp sina dödsskrik samtidigt, från alla riktningar, när prästen långsamt smulades sönder. Han skrattade tills ingenting av hans kropp längre fanns kvar. Det blev tyst istället, tyst som efter döden. Tystnaden var mer skrämmande än alla de ljud som hon hört tidigare. Kullen var nu som en ö i ett hav av mörker där hon stod på dess topp. Mörkret kröp sakta uppför dess kanter och var nu halvvägs till platsen där hennes fötter var. Sakta och tyst flöt det istället samman till tre mänskliga gestalter. Tre högresta kvinnor skulpterade av kompakt mörker stod runt henne. De kom närmare och sträckte ut sina händer mot henne. Deras fingrar var långa och spetsiga. En isande kyla spred sig genom henne. ”Du tillhör oss. Kom.” Deras röster var lika sträva som förut. Det kändes som om hennes hud brändes när de långa fingrarna rörde vid hennes hud. Hon började skrika. Allt blev svart.

Linn satte sig upp i sängen hon flämtande och kände hur hjärtat bultade. Det tog en stund innan hos kom på att hon var i sitt rum i den mäktiga Zorianorderns borg i Soldarns huvudstad Talon. Hon tog ett djupt andetag och repeterade tyst för sig själv, ”det var bara en mardröm, det var bara en mardröm, det var bara en mardröm”. Hon lugnade sig något och kände hur hjärtat återgick till normal takt. Hon brukade nästan aldrig drömma mardrömmar och den hon just upplevt kändes fortfarande skrämmande verklig. Hon mindes de mörka kvinnornas ansikten, ja varenda detalj av dem. Hon kunde fortfarande höra det galna skrattet som prästen i byn skrattat och hon såg för sitt inre de trasiga fanorna som riddarna hade burit. Drömmen hade känts så verklig, nästan för verklig. ”Det var bara en mardröm, det var bara en mardröm”, fortsatte hon tyst.
Linn satt i flera minuter och stirrade ut i rummet. De var ganska litet med vitkalkade väggar och högt till taket. Möbleringen bestod av den träsäng med halmmadrass hon låg i, en pall där ett släkt vaxljus satt i en smidd hållare och ett skåp där hennes kläder fanns tillsammans med en novisklänning i vitt hon fått låna. Alla noviser i Zorianorden skulle bära vitt, det var en av de många regler som ansågs självklara. Mardrömmen hade varit så verklig. Nej, det var bara en mardröm. ”Bara en mardröm, bara en mardröm”, började hon tyst viska till sig själv igen. Hon befann sig i Zorianordens borg. Den var ointaglig. Vad skulle kunna göra henne förnär här. Vakter patrullerade murarna och alla fönsterluckor var stängda och låsta. Trots detta kände hon sig orolig, någonting var inte som det skulle. Hennes läromästare brukade säga att bönen renade sinnet. Ja, han var den visaste person hon någonsin mött.

----
Långt var det visst :gremwink:

/Johan
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: MIN novell också (aningen OT)

Mycket bra, även om jag får lite "Legender & Hemligheter" vibbar. Har du tänkt bygga vidare på konceptet eller?
 

Caldaras

Veteran
Joined
25 Sep 2000
Messages
82
Location
Borås
Re: MIN novell också (aningen OT)

Jag hade inte ens L&H när jag skrev det. :gremsmile:

Fortsättningen var att hon skulle hitta sin läromästare lönnmördad medans han bad, vilket skulle bli upptakten till en politisk intrig där någon gör allt för att starta ett inbördeskrig i Soldarn. Jag tyckte dock att intrigen skulle bli alltför omfattande och lade arbetet på is när jag började läsa till lärare.

Jag väntar på Geografica mundana och eventuellt Vandöda för att kunna skapa en mer Eon präglad intrig. Jag kommer förmodligen att lägga intrigen någon annanstans än i Soldarn, men den som lever får se som det heter. :gremgrin:

/Johan
 

Zaaken

Veteran
Joined
13 Nov 2002
Messages
172
Location
Sundsvall
Ja men jag får skylla på att det är Cundo som har skrivit den för han är ju trots allt Kraggbarbar med öö typ 10 bil 15 psy :gremgrin:
 

Zaaken

Veteran
Joined
13 Nov 2002
Messages
172
Location
Sundsvall
Re: Den var väl okej, kolla stavningen bara! [NT]

¨Ja jag vet men jag kan också skylla på att jag hade spelat monopol med min bror i tre timmar så
 
Joined
1 Oct 2002
Messages
926
Location
Lund, Skåne
Ehum... fortfarande lite stavfel bara.....

Han har huvudet lätt fram åt tippat (frammåt tippat) (framåttippat)

är inom räck hål (håll) (räckhåll)

Cundo tittar ner på den hjälp lösa mannen meddans hans stoppar tillbaka sitt kragsvärd i skidan. (Cundo tittar ned på den hjälplösa mannen medans han stoppar tillbaka sitt kraggsvärd i skidan) (medan)

Mvh Victor Palm

I'll be back

PS. Rätta mig gärna om jag har fel, jag är perfektionist DS.
 
Top