Nekromanti "... okej men jag slåt tillbaka!"

[Niklas73]

Gör du? Stopp ett tag.

RP'erna är på en krog. En av dem går fram till en snygg tjej för att flirta. Egentligen vill väl rp'er i allmänhet söka kärleken? hur ofta gör de det? Nåja det är en annan fråga men besvara den gärna. Rp'er tenderar att bara dra omkring utan känslor på äventyr. Jag har försökt råda bot på det med komplext karaktärsbyggande beskrivet i Starchallenges regler. Iaf...

Tjejen är nu medlem i WAR Women of all races vilket kanske låter bra men dessa kvinnor ser inte med blida ögon på män. Så tjejen slår killen direkt då han försöker flirta med henne. Han har avdrag på parad för att han är fullkomligt oförberedd. han misslyckas. Vid spelbordet händer nu:

J'***a subba! Jag slår tillbaka!

Gör du?

Gör man det? kallar man inte på vakten; börjar skrika ohämtad "Vad faan sysslar du med?" eller bara stirrar på personen.

Det här är ett intressant dilemma. För SPELAREN vid spelbordet kan nog reagera på ett sätt. Men gör RP'en det? Det här bör SL beakta vid dylika ofta förekommande händelser. En tanke. och besvara gäna kärleksfrågan om ni vill.

 

[avatarex]

Re: "... okej men jag slår tillbaka!"

Jag har haft två rollspersoner som fullkomligt knäckts av att deras älskade dött (den ena tog livet av sig, den andra återfördes som slav (jag köpte fri henne som den lusekoftsliberal jag var, kärleken var liksom inte meningen)). Så känslor har funnits där. Vad som krävs är att man spelar ofta (en gång i veckan), och med en fast grupp (så man har rollpersoner att relatera till).

Skulle en tjej slå mig när jag bjöd på en öl så skulle jag kanske slå tillbaks, det beror på hur mycket jag redan bjudit mig själv. Det är liksom en naturlig reaktion att svara med samma mynt (särskilt när motsåndaren inte gjort det, så att man visar var skåpet skall stå). Båda alternativen är fullt naturliga, men frågeställningen är ändå rätt. Vari ligger etiken när omgivningen bara är siffror och namn? Det krävs mycket inlevelse för att det skall fungera.

Däremot skulle jag aldrig slå en tjej som bjöd mig på öl.

 

[Lindenius]

Gör man det? kallar man inte på vakten; börjar skrika ohämtad "Vad faan sysslar du med?" eller bara stirrar på personen.

I vanliga fall ja.
Jag tror problemet uppstår när ens karaktär enbart är siffror på pappret. Man har alltså en mycket intrumentell syn på rollformulär och karaktärer; står det inte på formuläret så kan man inte göra det.

Jag tror att det enklaste sättet att komma ifrån det är att konstruera system som inte är så färdighetsdrivna, alternativt har mycket breda färdigheter.

Ta mage:s magisystem till exempel. Det är så grovt att man inom reglernas ramar kan reagera på väldigt många olika sätt. Nackdelen där är i stället att man tenderar att försöka lösa allt med magi i stället.

- Äsch, jag orkar inte vänta på att hon ska bli kär i mig - jag använder "mind" i stället.

//erik. chchchgää chchchgä chchchgächgächgägä

 

[Johan K]

Hemmm, bra fråga....
Jag skulle nog göra som så att min karaktär skulle se ut som ett stort fån & undra va´fasiken som hände... & sedan kanske försöka fixa till det på något sätt.

/ Johan K, som funderar på att sova..

 

[Krille]

Råsop!

"Vid spelbordet händer nu: J'***a subba! Jag slår tillbaka! Gör du?"

Varför inte? Krogslagsmål är ju balla, juh! I Västmark finns det till och med en liten extraregel för att starta krogslagsmål med.

 

[chrull]

för det första undrar jag vad f-n det här gör på rollspelsmakarforumet. och om ingen förklarar det snabbt och smidigt så flyttas det snart till rollspelsforumet. sen kan jag ju dra mitt egna svar:

Självklart reagerar olika människor olika. och i olika situationer. Hade det här hänt mig för några veckor sedan då jag var på en minifestival och hade min första helnyktra utekväll någonsin så hade jag definitivt slagit tillbaka. Direkt. Och hårt. Men antagligen bara en gång. sen hade jag försökt gå därifrån.
Men det beror på att jag redan från början var på dåligt humör. och att stället var fullt av 1000 fulla och svettiga personer jag helst inte ville veta av. Fulla personer som dessutom spiller öl och luktar illa.

I vanliga fall hade jag antagligen bara blivit förvånad, och kanske efter ett tag knuffat till henne (hårt) och frågat vad hon håller på med.

Jag tror att de flesta av mina rollpersoner skulle gjort samma sak.

Det här är ett intressant dilemma. För SPELAREN vid spelbordet kan nog reagera på ett sätt. Men gör RP'en det? Det här bör SL beakta vid dylika ofta förekommande händelser.

Men jag vet inte riktigt om jag fattar frågan. Har jag missat något? För är inte det här just sådant som man rollspelar för? Går det inte ut på att handla som man tror ens rollperson skulle göra. och inte som man själv skulle? Jag har hela tiden trott det var kärnan i själva rollspelandet...

och angående kärlek? Såklart det ska spelas med kärlek! Kärlek, behag, lusta, beroende, medkänsla, girighet och en massa sådant kommer alltid på ett eller annat sätt in i spelmöten.


chrull

 

[chrull]

Nu kanske jag fattar?

Är det handlingar du pratar om? Att man i rollspel är mer handlingskraftig än i verkliga livet?

För i så fall så kan jag bara svara ja.

Vi vill ju så gärna våga slå tillbaka. Vi vill kunna ta saker i egna händer. Vi vill kunna reagera. Men av diverse skäl (lagar, jantelagen och allmän rädsla för vad som kan komma efter) så låter vi bli.

Och då är det ju ganska självklart att man i rollspel gör precis tvärt om. och det är väl en av anledningarna till varför vi spelar. Att kunna reagera som vi vill, utan att behöva tänka på vad det kan betyda. Men samtidigt få uppleva de negativa följderna i fantasin och på så sätt inse att det rollpersonen gjorde inte är särskilt lämpligt att göra i verkligheten.

Eller har jag fel igen?

chrull

 

[Niklas73]

1) Det är på rollspelsmakarforumet för att tankegångarna började med regler kring slaghsmål. Av nån anledning så hamnade det här utan att några av de regelideerna hamnade här. Stressad. Jag ber om ursäkt.

2) Jo självklart ska man handla som sin rollperson gör men det är inte alla spelgrupper som gör det alla gånger.

3) Är det verkligen säkert att man slår tillbaka. Jag hade inte gjort det då det gäller den här tjejen. Hade blivit enormt förvånad och frågat henne vad hon gjorde men jag hade inte slagit. Jag har ingen RP just nu så jag kan inte svara på vad denne skulle gjort. Jag menar bara att vissa spelare kan tendera att reagera på att deras älskade RP får stryk och därmed angripa motståndaren oavsett om det är en fotomodell från Quad eller om det är en rese ur Drakar och demoner. Här ska rullas tärningar och slås skada. Kanske angriper inte RP'en en tre meters rese om han själv är en människa på 170. Jag har iaf märkt att sådant tenderas att glömmas bort vid spelbordet. Det var det jag menade och jag hoppas jag rätt ut dina frågetecken.

 

[chrull]

1) Då flyttar jag tråden nu.

2) Nej, det är kanske inte alla spelgrupper som gör så. Och Jag vet ju själv att man inte gör så alltid. I vissa scenarion/speltillfällen kan äventyrets problem bli antingen så intressant eller så menlöst att man ger upp tanken på rollspel och börjar ägna sig åt problemlösning istället.
Ett bra exempel på det var på gothcon i våras under västmarkscenariot där vår spelledare inte var världens bästa om man så säger. (Jag har pratat om det här tidigare...) Men trots att vi hade intressante rollpersoner med intriger, personligheter och sånt så hjälpte inte det när vi inte fick några ledtrådar till scenariot. I början spelade vi våra rollpersoner som desperata. Men till slut var det vi som BLEV desperata eftersom vi inte kom nån vart. Och då blev det snart tråkigt då vi inte fick något annat än panik att rollspela. Snart var allt vad personlighet borta och vi struntade blankt i våra rollpersoner. Understimulans kanske man kan skylla på.
Men i vanliga fall är väl det som är lite den viktigaste skillnaden på bra och dåligt rollspelande. En dålig rollspelare spelar egentligen samma roll hela tiden. Och handlar på samma sätt i alla situationer med olika rollpersoner. En bra rollspelare skiljer på rollerna emellan och viktigast, sig själv och rollerna. Samtidigt så är det i flera fall SVÅRT att vara en riktigt bra rollspelare, eftersom man i många fall bara har sina egna erfarenheter att gå på, och i andra fall, ofta de mest dramatiska, har man inte ens sina egna erfarenheter att gå på.

3) Nej. Det är inte så säkert att man slår tillbaka. Men som jag sa. Den där kvällen jag pratade om så var jag nära att jag hamnade i slagsmål 3 gånger. En av gångerna var det för att en tjej jag inte kände ville pröva min hatt och tog den av mitt huvud utan att fråga innan. Jag tänkte knuffa till henne men blev hindrad och kom på bättre tankar. Jag var på riktigt uselt humör den kvällen helt enkelt.
Sen måste jag ju säga att jag inte ser det etiska problemet i att slå någon som slår mig först. Jag tror inte på våld som en lösning på alla problem, men jag tror inte heller på att låtas hunsas av folk som tror de är bättre än dig. Samtidigt så har jag ju självbevarelsedrift och när jag är vid mina sinnens fulla bruk så försöker jag undvika slagsmål så gott det går. Men slår någon mig först och jag tror mig kunna komma undan levande med att slå tillbaka så gör jag det.

Och när jag inte gör det av rädsla för att de är fler/större/osv så önskar jag alltid att jag hade handlat efteråt. Och det är just därför som mina rollpersoner ofta är ganska handlinskraftiga.

Jag spelar ju rollspel för att kunna göra något jag inte gör i vanliga fall. Det är därför jag inte vill rollspela en student i stockholm med taskig alkoholtolerans och som är dålig på att göra saker av sina idéer. Honom spelar jag varje dag ändå...

Jag vill vara den där mannen på 170 som faktiskt vågar attackera 3-meters resen. Och allra helst ska han vinna också.

Men samtidigt så spelar jag ju inte rollspel för att slåss. Jag hackar inte på allt jag kan... men det är faktiskt ganska tråkigt att spela en feg rollperson. I alla fall om scenariot är av standardtyp där våld är en ganska vanlig ingrediens...

chrull

 

[Ceram]

slå på stora saker

Med människor är det inget stort problem att fatta hur stora motståndere, tex barkvinnor, är. Däremot ger monster och ickemänskliga varelser problem. En av mina spelare försökte fly från en dumdrake i eon genom att springa in i en mycket gles skog. Han trodde att draken var minst tio meter, som på framsidan av alvboken, inte en av häststorlek som den egentligen var. En annan spelare som spelade dvärg hade stora problem att förstå att en liten gumma var lika stor som honom och inte något man kunde titta ned på...

 

[chrull]

Re: slå på stora saker

Då beskriver man som spelledare för dåligt. eller så får man förklara det igen för spelaren om det blir uppenbart att han inte förstått hur stort/litet något är.

verkar vara ett ganska litet problem...

chrull

 

[Ceram]

Re: slå på stora saker

Då beskriver man som spelledare för dåligt. eller så får man förklara det igen för spelaren om det blir uppenbart att han inte förstått hur stort/litet något är.

verkar vara ett ganska litet problem...

Det är ett ganska litet problem. Jag beskriver nog för dåligt men det beror mist lika mycket på spelarnas inmatade bild av saker. Allt som heter drake ska vara minst tio meter och små gummor är alltid kotrare än vuxna män. Det är inte så lätt att ställa om bara för att man är dvärg...

 

[Pom]

Jag har märkt genom åren att det inte är helt lätt att agera nyanserat när ens rollperson blir anfallen. Det är inte så mycket en emotionell reaktion som en instinktiv. Stridsregler kommer i spel och det blir lätt en tendens att svara enligt stridsreglernas idiom. Jag inbillar mig ha blivit bättre på det med tiden, men en attack, även en högst begränsad attack av den beskrivna typen får ofta något slags stridsmanöver till svar.