Pendragon
Swashbuckler
En gång i tiden då män var män (eller snarare pojkar, då det var ett bra tag sen) och rollspel gavs ut utan färdiga fantasyvärldar att leka med spelade man rollspel på ett helt annat sätt. Man började oftast på en generisk plats, t ex ett värdshus eller utanför något lämpligt dungeonsubstitut. Ville man bygga en kampanj på detta fick SL hitta på världen efterhand som spelarna promenerade omkring i den. När man hadde använt innovativa namn som byn Byn och värdshuset Värdshuset så fick SL dessutom hitta på namn på platser, särskilt då när det fanns två eller flera likartade platser (som t ex byar, städer eller värdshus).
Numera spelar man inte så. Rollspel ges ut med stora färdiga världar, kartor och moduler. Världarna har historia och kulturer och en massa människor har lagt ned en massa huvudbry för att göra det coolt. Och det är väl bra.
Fast nu insåg jag nyligen att jag saknade de där gamla, vilt improviserade världarna som antingen dog i sin linda eller växte med tiden och kanske muterades emedan det bollades mellan olika spelledare. Så jag bestämde mig för att göra något åt det. Så jag drog igång en D&D kamapnj.
De begåvade med gott minne kanske då blir konfunderade och tänker "Vafalls? Har inte denna man förespråkat D20's uselhet både vitt och brett? Har han inte styvnackat förnekat levelsystemens förträffligheter? Har han inte rabiat angripit hitpointsens varande?"
Jo, det har han faktiskt. Till mitt försvar började jag med vidlyftiga idéer om modifikationer och regeländringar som skulle göra systemet spelbart och mer trovärdigt. Jag insåg genast att om det här skulle bli konsekvent hade jag för hand fått sitta och räkna om varenda uschligt monster i monstruos manual och flera andra liknande åtgärder... det kändes inte så lockande, så jag sket i det och nöjde mig med några enklare husregler och tuffade på enligt den gamla filosofin.
De bägge rollpersonerna, bägge föräldralösa (eller tillräckligt nära), har omhändertagits av en vis äldre man som tagit dem som sina lärlingar. De bor i ett torn i skogen Skogen i närheten av byn Byn, en bra bit söder om bergen Bergen. Deras tillvaro slås i spillror då slemma Gnoller går på plundringståg och bränner ned deras hem. Efter att få ha slagits lite med dessa får de numera hemlösa stackars rollisarna knalla söderut med sin mästare. Där träffar de några gamla vänner till mästaren som han lämpar över dem på, ety han har viktiga saker att göra och det antyds att gnollerna letade efter de unga tu (förvånad och dramatisk flämtning!).
Med sina nya kamrater tramsar rollpersonerna runt i vildmarken och känner sig så hjälplösa och inkompetenta som bara level 1 rollisar kan göra. Efter att ha sprungit från flera gnoller kommer de dock fram till staden Blenheim (jag spar namnet Staden tills vidare) och slåss med lite banditer som försöker råna dem, varpå de levlar. Detta föranleder ett litet tidshopp där de vise spelledaren ordnar några stårymässiga incidenter som gör att det passar rollisarna att stanna i staden en typ för att tillgodogöra sig sina nya skills.
Lagom därefter ger de sig ut vidare söderut genom skogen Den Andra Skogen där de leker kurragömma med Gnoller och får reda på att de är på väg till en hemlig plats som är en tillflyktsort för folk av Den Gamla Tron vilka de alla tillhör. Det bör noteras att Den Gamla Tron misstros av Den Nya Tron på det sätt som religoner tenderar att misstro varandra när de bägge propagerar för att deras gudom är teh shit och allsmäktig i allmänhet. Givetvis kommer de inte dit utan trassel utan skiljs från sina kamrater och får slåss lite mer innan de slutligen tar sig till den hemliga platsen Ermen.
Där får de genom gå Standardiserade Ödesmättade Livsfarliga Prövningar innan de släpps in, men det klarar de.
Spelledaren introducerar en handfull npc:er till i en handvändning innan det deklareras att "nu minsann har ni faktiskt exp nog för att få levla" vilket föranleder ett nytt litet hopp framåt i tiden medans rollisarna tuffar till sig ytterligare.
Över till lite etablerade fakta i kampanjen.
Den Gamla Tron är dyrkandet av Taiia från Deities and Demigods. Hon symboliserar både skapaelse of förgörelse, men har ersatts av den dualistiska tron på Elishar och Toldoth, eftersom folk trivdes bättre med att hylla en gud för allt gott (Elishar) och skylla allt dåligt på en annan (Toldoth).
Det har skett ett stort krig för ca en generation sen då Elishar besegrade Toldoth, men det börjar dra ihop sig för en returmatch.
Det skedde ett ännu större krig för jävligt länge sedan vilket ledde till religonsskiftet.
Gnollerna verkar ledas av folk som är på Toldoths sida.
Taiia-kulten i Ermen lutar sannolikt åt förgörarhållet eftersom Taiia måste rensa upp i världen innan hon kan ta makten igen.
Den ena rollpersonen är dotter till en högt uppsatt Toldoth-anhängare som sparkade ut henne som barn och lämnade henne för att dö för att hon var för vek och mesig. Hon är nu en cleric åt Taiia. Hon har dessutom haft drömmar om hur hon leder en armé på slagfältet, men om det bara är drömmar, forntiden eller framtiden hon ser är svårt att avgöra.
Den andre rollisen är en nördig magiker som lider av minnesförlust sedan han var i sexårsåldern. Deras läromästare är den enda förälder han känner till.
Såja... det var en kortfattad sammanfattning av teh story so far och jag slängde upp den här i hoppet om att folk ska spruta ideer på mig så att jag kan fortsätta bygga upp en skethäftig kampanjvärld.
/Joel
Numera spelar man inte så. Rollspel ges ut med stora färdiga världar, kartor och moduler. Världarna har historia och kulturer och en massa människor har lagt ned en massa huvudbry för att göra det coolt. Och det är väl bra.
Fast nu insåg jag nyligen att jag saknade de där gamla, vilt improviserade världarna som antingen dog i sin linda eller växte med tiden och kanske muterades emedan det bollades mellan olika spelledare. Så jag bestämde mig för att göra något åt det. Så jag drog igång en D&D kamapnj.
De begåvade med gott minne kanske då blir konfunderade och tänker "Vafalls? Har inte denna man förespråkat D20's uselhet både vitt och brett? Har han inte styvnackat förnekat levelsystemens förträffligheter? Har han inte rabiat angripit hitpointsens varande?"
Jo, det har han faktiskt. Till mitt försvar började jag med vidlyftiga idéer om modifikationer och regeländringar som skulle göra systemet spelbart och mer trovärdigt. Jag insåg genast att om det här skulle bli konsekvent hade jag för hand fått sitta och räkna om varenda uschligt monster i monstruos manual och flera andra liknande åtgärder... det kändes inte så lockande, så jag sket i det och nöjde mig med några enklare husregler och tuffade på enligt den gamla filosofin.
De bägge rollpersonerna, bägge föräldralösa (eller tillräckligt nära), har omhändertagits av en vis äldre man som tagit dem som sina lärlingar. De bor i ett torn i skogen Skogen i närheten av byn Byn, en bra bit söder om bergen Bergen. Deras tillvaro slås i spillror då slemma Gnoller går på plundringståg och bränner ned deras hem. Efter att få ha slagits lite med dessa får de numera hemlösa stackars rollisarna knalla söderut med sin mästare. Där träffar de några gamla vänner till mästaren som han lämpar över dem på, ety han har viktiga saker att göra och det antyds att gnollerna letade efter de unga tu (förvånad och dramatisk flämtning!).
Med sina nya kamrater tramsar rollpersonerna runt i vildmarken och känner sig så hjälplösa och inkompetenta som bara level 1 rollisar kan göra. Efter att ha sprungit från flera gnoller kommer de dock fram till staden Blenheim (jag spar namnet Staden tills vidare) och slåss med lite banditer som försöker råna dem, varpå de levlar. Detta föranleder ett litet tidshopp där de vise spelledaren ordnar några stårymässiga incidenter som gör att det passar rollisarna att stanna i staden en typ för att tillgodogöra sig sina nya skills.
Lagom därefter ger de sig ut vidare söderut genom skogen Den Andra Skogen där de leker kurragömma med Gnoller och får reda på att de är på väg till en hemlig plats som är en tillflyktsort för folk av Den Gamla Tron vilka de alla tillhör. Det bör noteras att Den Gamla Tron misstros av Den Nya Tron på det sätt som religoner tenderar att misstro varandra när de bägge propagerar för att deras gudom är teh shit och allsmäktig i allmänhet. Givetvis kommer de inte dit utan trassel utan skiljs från sina kamrater och får slåss lite mer innan de slutligen tar sig till den hemliga platsen Ermen.
Där får de genom gå Standardiserade Ödesmättade Livsfarliga Prövningar innan de släpps in, men det klarar de.
Spelledaren introducerar en handfull npc:er till i en handvändning innan det deklareras att "nu minsann har ni faktiskt exp nog för att få levla" vilket föranleder ett nytt litet hopp framåt i tiden medans rollisarna tuffar till sig ytterligare.
Över till lite etablerade fakta i kampanjen.
Den Gamla Tron är dyrkandet av Taiia från Deities and Demigods. Hon symboliserar både skapaelse of förgörelse, men har ersatts av den dualistiska tron på Elishar och Toldoth, eftersom folk trivdes bättre med att hylla en gud för allt gott (Elishar) och skylla allt dåligt på en annan (Toldoth).
Det har skett ett stort krig för ca en generation sen då Elishar besegrade Toldoth, men det börjar dra ihop sig för en returmatch.
Det skedde ett ännu större krig för jävligt länge sedan vilket ledde till religonsskiftet.
Gnollerna verkar ledas av folk som är på Toldoths sida.
Taiia-kulten i Ermen lutar sannolikt åt förgörarhållet eftersom Taiia måste rensa upp i världen innan hon kan ta makten igen.
Den ena rollpersonen är dotter till en högt uppsatt Toldoth-anhängare som sparkade ut henne som barn och lämnade henne för att dö för att hon var för vek och mesig. Hon är nu en cleric åt Taiia. Hon har dessutom haft drömmar om hur hon leder en armé på slagfältet, men om det bara är drömmar, forntiden eller framtiden hon ser är svårt att avgöra.
Den andre rollisen är en nördig magiker som lider av minnesförlust sedan han var i sexårsåldern. Deras läromästare är den enda förälder han känner till.
Såja... det var en kortfattad sammanfattning av teh story so far och jag slängde upp den här i hoppet om att folk ska spruta ideer på mig så att jag kan fortsätta bygga upp en skethäftig kampanjvärld.
/Joel