Tärningar är så mycket mer än ett antal sidor
Alltså, jag tycker själva formen och "känslan" hos tärningarna är intressantare än vilka resultat de ger och hur slumpkurvorna blir.
Alltså, T4:an är en elak tärning som gör lite ont i handen och är halvjobbig att plocka upp från spelbordet. Jag tycker den är vacker att titta på, men den är som en demonisk artefakt; man bör älska den på avstånd, för så fort man brukar den slutar det med problem. (håller med om att trampar alldeles för ofta på T4:or. T6:or har jag aldrig trampat på, ändå har jag ju 40 ggr fler T6:or än T4:or. Superskumt.)
T6:an är en pålitlig och jordnära tärning. Inga krusiduller, inga märkliga vinklar. Den passar bra i små lågmälda spel där man ägnar sig åt grisodling och lågmält spelande. Däremot känns det konstigt att slå dem i Star Wars. Dessutom ska man aldrig slå T6:or när man ska använda magi. Det funkar inte.
T8:an är en farlig tärning, tycker jag. Den har läskiga vinklar med en massa spetsar och den inger en rätt stöddig känsla i handen. Den är stor och bra och borde användas oftare, ändå väljer alla kusinerna T6 eller T10. T8:an är en outsider, en elak punkartärning som bara anropas när man ska slå för skada med konstiga vapen, typ. T8:an hade varit guld som bas i Shadowrun eller liknande. Finns det NÅGOT spel som använder T8 som huvudtärning?
T10:an är helt klart den klurigaste tärningen, för den är inte helt superdupersymmetrisk. (heter något annat egentligen, men det kommer inte jag på nu.) Den har ju iaf en "ovansida" (med jämna tal) och en "undersida" (med udda tal) vilket ingen annan [vanlig] tärning har. Det är en busig, mystisk tärning. I WW:s spel är den självklar, jag vill använda den i mitt Flowers and Fantasy bara för att den ser ut som en blomma. (jo, med lite fantasi)
T12:an är nästan bara framme när man spelar Drakborgen, och det är synd. 12 är ett bra värde som är jämnt delbart med både två, tre och fyra, så det är egentligen mycket bättre att dela in slumpmomenten på 12 än 10. Dessutom är T12:an behagligt rund utan att vara mjuk och ryggradslöst inställsam som T20:an. Slutligen måste man ju nämna att 12 är ett intressant nummer att räkna med. Vår datum och tideräkning är ju uppbyggda runt tolv, så bara siffran "tolv" som sådan har ju en djupare relation med vår kultur och undermedvetna än de andra tärningarna.
T20:an är en uppblåst, pompös tjockis. Det är tärningarnas pampar, självgoda svin som vet att de regerar världen. Man måste dock erkänna att de gör det med viss finess: De rullar graciöst över spelborden, ligger skönt inslumrande i handflatan och är vackert uppbyggda av ett intrikat mönster med småtriangulära ytor. T20:an är kung över alla tärningar, och en rätt fin regent är han dessutom. Han går hem i alla läger, och det känns inte konstigt att slå honom i varken fantasy/ skräck eller sci fi.
Vad jag däremot inte gillar med framförallt T20:or, det är att de sällan är konsekvent uppbyggda. En T6 är ju sedan tusenåriga traditioner alltid upplagd så att om du håller tärningen så att du har "fyran" åt norr och "femman" åt öster, då har du "ettan" pekandes rakt upp, "sexan" ner, "trean" åt söder och "tvåan" åt väster.
När det gäller T20 kan de visst se ut hur som helst, det är inte ens så att varje sida tillsammans med sin undersida alltid visar summan "21", vilket är fullkomligt oacceptabelt! På en T6 visar alltid ovansidan och undersidan samma summa (=7) så då ska det banne mig vara samma sak med alla andra tärningar också!
När det gäller tärningsslag föredrar jag nog att slå samma antal tärningar varje gång jag gör något, och jag gillar inte att slå om tärningar som vid OB-slag. Särskilt tycker jag att det känns dumt om man klättrar (tex) och är väldigt duktig. (=många tärningar) Då får man ju oftast slå om flera gånger vilket ger en känslan att det är krångligare för mig att klättra över muren än vad det är för den klumpiga köpmannen som inte har lika många tärningar.
Överhuvudtaget känns det så att många tärningar borde betyda att man har större spridning på sina resultat (som en nybörjare har, han kan ju både ha lite flax och kardinalklanta sig) medans ett lågt tärningsantal borde gälla för proffsen.
Det här irriterar mig ofta i rollspel där det förhåller sig på andra sättet.
Nå, känslan är det viktiga. Dock tycker jag bara att det är roligt med annorlunda spelsystem. Man kan slå gamla fina tärningar, men om det bara är någon liten finess så betyder nästan alltid att mitt intresse kittlas och jag vill spela mer.
D20-standard tycker jag är så urbota korkat att jag hellre välkomnar ett helgalet spelsystem där man singlar slant för att se om man lyckas eller inte...
/Rising
"There are three kinds of people: those who can count, and those who can't."
