Började spela rollspel när jag var runt 8, då handlade allt om optade karaktärer. Längd var ett visst issue, speciellt när man hade en viss idé. Typ "jag vill spela den största mutant någonsin, wee!" I början, innan jag, som jag brukar uttrycka det, hade kontakt med "riktiga" rollspelare (med riktiga menar jag här rollspelare som lägger större tyngdpunkt vid att rollpersonen är en faktiskt person med egna tankar och drömmar, snarare än någon slags fantasi om vad man skulle kunna vara), så var nog de flesta av mina karaktärer giganter. I alla fall om de var krigare. Har alltid dragits åt magikerhållet, så flertalet av mina sådana karaktärer var extrema när det gäller intellekt och så i stället.
Efter att jag gick med i en rollspelsklubb och äldre spelare influerade hur jag tänkte på karaktärer, så blev det plötsligt extremt oviktigt hur imponerande karaktären var. I stället var det viktigt vilka nackdelar personen hade, vad han brann för, vad som sårade honom, vilka reaktioner han hade på olika raser och yrken, etc. Jag tror att för egen del, mobbad bakgrund, kort i växten etc så handlade mycket av valet av stor längd osv om att kunna känna att man duger, att man inte är hunsad eller mobbad. Minns väl att flera "äventyr" handlade just om översittare, lorder som var jävliga mot folket, banditer som hunsade byar och liknande. Så det är, åtminstone i mitt fall, vad jag tror är skälet.
