Min poäng är bara att dunutspridandet inte är något som simspel är särskolt lämpade att hantera.
Det tycker jag att det är.
Hela poängen med spelmässiga spel anser ju jag vara att göra avvägningar; att välja mellan olika alternativ som ligger framför en, och sedan få följa själva processen där det avgörs hur bra ens val verkligen har varit. Det opartiska och det transparenta är viktiga beståndsdelar i denna process.
Och ett spelmässigt system som D&D är uppbyggt för att val inom systemet skall bjuda på just sådana här stimulerande och kluriga utmaningar.
Att däremot tänka utanför ramarna och seda titta på medan det är helt och hållet upp till spelledaren att bestämma hur bra det kommer att gå för ens rollperson - det går tvärt emot den spelmässiga agendan - och gör alla valen inom systemet helt meningslösa att värdera.
Om ens motspelare i schack skulle kunna säga "aha! nu har jag dödat dina löpare, och eftersom det är dina religiösa ledare (=bishops) så väljer jag det här draget att starta ett korståg mot ett fjärran land, vilket betyder att alla springare måste ut på resa och plockas av brädet! Eller? Domaren? Vad säger du, går det?" och få rätt från domaren så skulle det fucka upp hela spelet. Varenda drag du utfört dittills med dina löpare såväl som med dina hästar har plötsligt totalt ställts på ända, och därmed gjorts meningslösa.
Kreativa "tänk utanför ramarna!"-lösningar och systematiserade lösningar kan inte blandas utan att de systematiserade lösningarna förlorar sin poäng. Det är just därför BRP funkar, eftersom det inte försöker ha några intressanta systematiserade val. Dess system används till annat.
---
När det gäller berättelsesystem är det lite annorlunda, men innan jag börjar prata om det så måste jag klarlägga att jag ser alla system med kausala orsakssamband som simulationistiska spel. Så ett spelsystem som Fate tycker jag inte är ett berättelsespel; utan bara ett simulationistiskt spel som till viss del även simulerar genrekonventioner utöver rena naturlagar. Jag tycker bara att
riktiga samberättarspel (som är teleologiska) förtjänar att kalla sig berättarspel, och i dessa spel så finns det liksom inget utrymme för problemlösning i vilket fall som helst.
Alltså; du kan berätta om hur din rollperson sprider ut dun i rummet - men du gör det inte för att sedan fråga spelledaren "går det? får jag några plus? har jag varit en duktig liten pudel, husse?" utan du gör det för att markera att din rollperson är en påhittig typ och att han överkommer sina hinder med hjälp av sin list.
Det är liksom ett bakvänt förhållande. Du försöker inte vara smart för att överkomma utmaningen, utan - "oj, du lyckades överkomma utmaningen! Hur skall du beskriva hur din rollperson gick till väga för att lyckas med det?" och som svar på den frågan så kan du välja att beskriva att din rollperson lyckades genom att använda sin påhittighet.
Det är en helt annan spelstil.
