Rising
Vila i frid
Först: Order of the Stick (ofta kallat OOTS) är en webbserie som handlar om rollspel (i första hand D&D) och som många av oss på forumet är väldigt förtjusta i. Jag tänker inte posta ngn länk, så du får googla till serien om du vill veta vad vi pratar om.
---
Är det någon som spelat brädspelet Dungeon of Dorukan?
Jag har läst en massa om spelet och är väldigt imponerad av vad jag läst so far. Det här är vad jag förstått om spelet:
Man spelar med de sex medlemmarna i OOTS, så klart, och skall ta sig ner till Xykon's grotta för att mörsa honom; när detta är gjort så börjar dungeonen braka ihop och man flyr upp till ytan, och den som då har utfört mest prestationer och skaffat mest skatter vinner. Spelupplägget fungerar lite som en blandning av Talisman och Munchkin på sätt och vis.
En snabb och överskådlig genomgång av grunderna
Man har ingen fast spelplan, utan man plockar rumsbrickor från högar med sådana och lägger ned på spelytan; för att på så vis bygga ut och skapa sig sin dungeon allteftersom man utforskar den. Det är dock inte som Drakborgen, att man ser allt ovanifrån eller att man placerar brickorna på tomma rutor på en spelplan, utan man ser spelet "från sidan" och lägger brickorna fritt, precis såsom man vill.
Jag föreställer mig att spelet ser lite tråkigare ut för den som får spela "uppochner", men en stor fördel är att man kan variera antalet nivåer man vill spela. Default är tre riktiga nivåer innan man kommer ned till Xykons specialnivå där särskilda kort gäller; men vill man spela ett snabbare eller mer episkt spel så kan man ändra detta antal nivåer.
Man förflyttar sig inte med tärningar, utan får gå upp till tre steg eller tills man klivit in i ett område där det saknas rumsbricka; varpå man omedelbart måste stanna och lägga ut ny sådan. Att inte ha tärningar hjälper mycket; eftersom man då slipper det vanliga i Talisman; där man bara vimsar fram och tillbaka och missar de skatter man vill åt, hela tiden.
Man kan visserligen bli skadad, men inte "död" och tas ur spelet; såsom i Talisman. Här blir man istället så skadad att man måste fly upp till början och vila sig, sedan kan man gå ner och fortsätta röja. Man kan också när som helst vila istället för att förflytta sig; så man kan välja hur aggresivt man vill spela och hur höga risker man vill ta.
När man förflyttat sig till ett tomt rum så möter man fiender. Ju längre ner i dungeonen man befinner sig; desto fler möter man. En smart sak här är att dessa väljs av spelarna runt bordet, som har monsterkort på sina händer. Först den till vänster om dig, sedan medsols runt; vilket betyder att även du själv kan få välja monster för dig att möta. Dels är det ett smart grepp för att få dungeonen att gradvis bli svårare; dels är det smart eftersom man blir delaktig i rundorna även när det är ens medspelares tur. Och så ökar förstås taktiken; ska man välja ens farligaste monster för att göra det svårt för spelaren, eller ska man välja lökiga monster som knappt ger ifrån sig någon XP eller skatter?
I striderna kan man begära assistans från ens medspelare. Det funkar som så här: Alla skatter man samlar på sig har ett antal dräggelikoner som visar vilka OOTS-medlemmar som är intresserade av dem. Typ; guldhögar kan ha två Haley-ikoner; och en ölsejdel kan ha en Elan- samt en Durkonikon. Ens loot är bara värt några vinstpoäng för dessa som är avbildade på korten i fråga. Vad man kan göra är att erbjuda dessa skatter till personerna i fråga för att i utbyte få +2 stridspoäng för var och en av ikonerna på skatten som är av rätt typ. Det fungerar dock bara om personen i fråga går med på att assistera spelaren.
Först tyckte jag att mekanismen var skum; att alla gav samma bonus, oavsett hur starka de var i strid på egen hand. Så är det ju inte i Munchkin. Jag tyckte också det var skumt att man bara kunde göra just dessa bytesaffärer, eftersom det brukar vara roligt att hitta på sina egna deals och överrenskommelser. Fördelarna i OOTS är dock att alla verkligen kan erbjuda god hjälp, även om de är nybörjare; vilket inte gör att vissa spelare känner sig utanför såsom det ofta är i Munchkin.
Strider och Karaktärerna
Det riktigt balla med OOTS är att varje karaktär inte bara har sitt eget "karaktärskort" (såsom i Talisman) utan också har sin helt egna, personliga korthög med "schticks" att lära sig allteftersom spelet fortsätter. Vissa fiender ger en ett eller flera XP åt den spelare som oskadliggör dem; och man kan byta ut kort som tillsammans har tre stycken sådana XP-symboler mot nya schticks från ens hög med dylika.
Vissa av dessa schticks är generella förmågor som används vid speciella tillfällen (Elan kan exempelvis lära sig Bard's Song, som gör att hans assistans är värd ett extra +1 utöver vad han normalt skulle erbjuda), men de flesta är Combat Schticks som ger bonusar på Attack och Försvar, samt har ett Avståndsvärde.
Här är grejen; när det blir strid så får man enbart välja en enda av dessa Schticks att använda i den aktuella striden; men man kan ändå samla på sig så många schticks som helst. Möter man riktigt farliga monster kan man, om man spelar Elan, alltså välja Poorly Planned Illusion; som ger hög försvarsbonus, men som inte dödar ens motståndare utan bara låter en förflytta denne till annan ruta. Möter man simplare varelser kan man prova en schtick såsom X-treme Diplomacy, som ger sämre bonus men som å andra sidan sårar motståndaren om man vinner.
Många Schticks finns i dubletter (men de har olika motiv; så man får läsa många olika roliga serierutor; även om korten har samma värden), och det är en poäng med det. Ty; mångfald i all ära, men rätt snart så har man Schticks av alla olika typer man kan behöva. En attackschtick, en defenceschtick, osv. Då är det smarta att två kort av en och samma ger en boost. Det kan exempelvis stå "Boost: +2 Attack and +1 Defence" vilket betyder att för varje dublett du har till schticken i fråga, desto starkare blir den. Man utvecklar sig alltså både i mångfald och i kvalitet allteftersom man får nya schticks. Vissa Schticks måste man vända upp och ner när man använt dem. De kan inte vändas upp och användas igen förrän man vilat. Det betyder att man taktiskt kan välja huruvida man vill köra hårt och ladda ur sina batterier ordentligt innan man vilar, eller om man vill ta fler pauser och oftare vara på topp.
I stort sett så fungerar striderna ändå så som i Talisman; man lägger ihop ens olika bonusar från alla de olika ställen de kommer ifrån; för att till sist få en stridssumma. Till denna slår man ett tärningsslag. Om man slår högre än monstrets stridsvärde (de slår inget tärningsslag (=det gillar jag; snabbar upp spelet)) så vinner man, annars förlorar man eller så blir det lika.
Går man på en medspelare och väljer att slåss med denna så väljer man sitt eget Attack-värde och motståndaren tvingas använda sitt Defence-värde. Defence-värdena är generellt sett för de flesta kombatanter lägre än deras Attack-värden. När man går in i ett tomt rum där det kommer fiender så fungerar det däremot annorlunda; där måste man själv först möta dem med ens Defence medan de har Attack. När man däremot börjar i en ruta med monster eller går till en ruta där det redan finns monster så får man använda sin Attack. Det betyder att krigare som Roy (som har bra Defence, men ännu bättre Attack) ofta får slåss en runda och bara försöka klara sig, för att sedan röja monsterna i nästa runda när han kan attackera dem.
Det ger goda möjligheter för karaktärer som Haley och Varsuvius att stå på avstånd och skjuta på de monster som redan befinner sig ute i spel och som ännu inte har blivit besegrade.
Och det här tar mig till den viktigaste punkten. De olika karaktärerna har verkligen fundamentalt olika förmågor och får använda sig av helt olika strategier i sitt spel.
Roy är en röjare och sägs vara ganska okomplicerad att spela med. Han kan med tiden bli väldigt stark och mer eller mindre klara sig på egen hand mot det riktigt tuffa motståndet.
Haley har dels några niftiga avståndsattacker, men är framförallt en hejare på att sno åt sig loot på olika fantasifulla sätt.
Elan är ganska bra på att försvara sig, men hans stora styrka ligger i att erbjuda hjälp åt andra, vilket gör att han bör göra allt för att verka så ofarlig och schysst som möjligt i medspelarnas ögon.
Belkar är nästan helt och hållet inställd på strid mot andra spelare. Att backstabba dem och förstöra för dem, det är hans grej. Man bör inte vila i närheten av Belkar...
Varsuvius är inte bra på att gå i förtruppen och utforska okända delar av grottan, ty hennes(hans?) defence är väldigt låg, men genom att stå i bakgrunden och röja monster på avstånd så kommer han(hon?) långt. Får vila mycket för att ladda upp sina besvärjelser, dock.
Durkon verkar påminna lite om Elan; i det att hans styrka ligger i att hjälpa andra. Han helar dem, dock, en annan sorts hjälp en den Elan erbjuder. Durkon är dock mer offensivt inställd och kan hjälpa till att röja.
Jag gissar att det blir väldigt annorlunda spelupplevelser beroende på vem man spelar som; och förutom i vissa fall så verkar också spelmekaniken i övrigt kunna balansera ut de spelarkaraktärer som är lite bättre än övriga; även om många i sina första spelomgångar ansett att Roy eller Haley varit alldeles för bra gentemot övriga. Det kan bero på dålig strategi från övriga spelare; såsom att försöka bränna sina farligaste monster mot Roy, vilket han bara får småproblem av, innan han får attackera i den kommande rundan, kan hacka dem allihopa och få hordvis med XP. Ge honom små råttor och flygande varelser istället, så utvecklas han inte lika snabbt och får det svårare att strida.
Tja; allt som allt; jag ser fram emot att få spela spelet. Trots att det är ett humoristiskt spel så ser jag många smarta spelmekaniska tankar i grunden, och dessutom är reglerna inte putslustigt skrivna på ett sådant sätt att man inte fattar någonting. Jag tycker mig ha bra koll efter att ha läst igenom dem en gång.
En lite dålig sak är kanske att lootkorten verkligen har bilder på OOTS-medlemmarnas ansikten. Det betyder att de är hårt knutna till just OOTS-medlemmarna, och att det kan bli svårt att göra expansioner där man exempelvis kan få spela Miko eller Roys syster. Det är helt enkelt rätt svårt att bygga ut spelet med nya spelarkaraktärer.
(och btw; spelet ligger ungefär i den kronologiska nivån att Nale och linear guild finns med; men varken Miko eller de där rövarna med rövarhövdingens sexiga dotter är med.)
---
Är det någon som spelat brädspelet Dungeon of Dorukan?
Jag har läst en massa om spelet och är väldigt imponerad av vad jag läst so far. Det här är vad jag förstått om spelet:
Man spelar med de sex medlemmarna i OOTS, så klart, och skall ta sig ner till Xykon's grotta för att mörsa honom; när detta är gjort så börjar dungeonen braka ihop och man flyr upp till ytan, och den som då har utfört mest prestationer och skaffat mest skatter vinner. Spelupplägget fungerar lite som en blandning av Talisman och Munchkin på sätt och vis.
En snabb och överskådlig genomgång av grunderna
Man har ingen fast spelplan, utan man plockar rumsbrickor från högar med sådana och lägger ned på spelytan; för att på så vis bygga ut och skapa sig sin dungeon allteftersom man utforskar den. Det är dock inte som Drakborgen, att man ser allt ovanifrån eller att man placerar brickorna på tomma rutor på en spelplan, utan man ser spelet "från sidan" och lägger brickorna fritt, precis såsom man vill.
Jag föreställer mig att spelet ser lite tråkigare ut för den som får spela "uppochner", men en stor fördel är att man kan variera antalet nivåer man vill spela. Default är tre riktiga nivåer innan man kommer ned till Xykons specialnivå där särskilda kort gäller; men vill man spela ett snabbare eller mer episkt spel så kan man ändra detta antal nivåer.
Man förflyttar sig inte med tärningar, utan får gå upp till tre steg eller tills man klivit in i ett område där det saknas rumsbricka; varpå man omedelbart måste stanna och lägga ut ny sådan. Att inte ha tärningar hjälper mycket; eftersom man då slipper det vanliga i Talisman; där man bara vimsar fram och tillbaka och missar de skatter man vill åt, hela tiden.
Man kan visserligen bli skadad, men inte "död" och tas ur spelet; såsom i Talisman. Här blir man istället så skadad att man måste fly upp till början och vila sig, sedan kan man gå ner och fortsätta röja. Man kan också när som helst vila istället för att förflytta sig; så man kan välja hur aggresivt man vill spela och hur höga risker man vill ta.
När man förflyttat sig till ett tomt rum så möter man fiender. Ju längre ner i dungeonen man befinner sig; desto fler möter man. En smart sak här är att dessa väljs av spelarna runt bordet, som har monsterkort på sina händer. Först den till vänster om dig, sedan medsols runt; vilket betyder att även du själv kan få välja monster för dig att möta. Dels är det ett smart grepp för att få dungeonen att gradvis bli svårare; dels är det smart eftersom man blir delaktig i rundorna även när det är ens medspelares tur. Och så ökar förstås taktiken; ska man välja ens farligaste monster för att göra det svårt för spelaren, eller ska man välja lökiga monster som knappt ger ifrån sig någon XP eller skatter?
I striderna kan man begära assistans från ens medspelare. Det funkar som så här: Alla skatter man samlar på sig har ett antal dräggelikoner som visar vilka OOTS-medlemmar som är intresserade av dem. Typ; guldhögar kan ha två Haley-ikoner; och en ölsejdel kan ha en Elan- samt en Durkonikon. Ens loot är bara värt några vinstpoäng för dessa som är avbildade på korten i fråga. Vad man kan göra är att erbjuda dessa skatter till personerna i fråga för att i utbyte få +2 stridspoäng för var och en av ikonerna på skatten som är av rätt typ. Det fungerar dock bara om personen i fråga går med på att assistera spelaren.
Först tyckte jag att mekanismen var skum; att alla gav samma bonus, oavsett hur starka de var i strid på egen hand. Så är det ju inte i Munchkin. Jag tyckte också det var skumt att man bara kunde göra just dessa bytesaffärer, eftersom det brukar vara roligt att hitta på sina egna deals och överrenskommelser. Fördelarna i OOTS är dock att alla verkligen kan erbjuda god hjälp, även om de är nybörjare; vilket inte gör att vissa spelare känner sig utanför såsom det ofta är i Munchkin.
Strider och Karaktärerna
Det riktigt balla med OOTS är att varje karaktär inte bara har sitt eget "karaktärskort" (såsom i Talisman) utan också har sin helt egna, personliga korthög med "schticks" att lära sig allteftersom spelet fortsätter. Vissa fiender ger en ett eller flera XP åt den spelare som oskadliggör dem; och man kan byta ut kort som tillsammans har tre stycken sådana XP-symboler mot nya schticks från ens hög med dylika.
Vissa av dessa schticks är generella förmågor som används vid speciella tillfällen (Elan kan exempelvis lära sig Bard's Song, som gör att hans assistans är värd ett extra +1 utöver vad han normalt skulle erbjuda), men de flesta är Combat Schticks som ger bonusar på Attack och Försvar, samt har ett Avståndsvärde.
Här är grejen; när det blir strid så får man enbart välja en enda av dessa Schticks att använda i den aktuella striden; men man kan ändå samla på sig så många schticks som helst. Möter man riktigt farliga monster kan man, om man spelar Elan, alltså välja Poorly Planned Illusion; som ger hög försvarsbonus, men som inte dödar ens motståndare utan bara låter en förflytta denne till annan ruta. Möter man simplare varelser kan man prova en schtick såsom X-treme Diplomacy, som ger sämre bonus men som å andra sidan sårar motståndaren om man vinner.
Många Schticks finns i dubletter (men de har olika motiv; så man får läsa många olika roliga serierutor; även om korten har samma värden), och det är en poäng med det. Ty; mångfald i all ära, men rätt snart så har man Schticks av alla olika typer man kan behöva. En attackschtick, en defenceschtick, osv. Då är det smarta att två kort av en och samma ger en boost. Det kan exempelvis stå "Boost: +2 Attack and +1 Defence" vilket betyder att för varje dublett du har till schticken i fråga, desto starkare blir den. Man utvecklar sig alltså både i mångfald och i kvalitet allteftersom man får nya schticks. Vissa Schticks måste man vända upp och ner när man använt dem. De kan inte vändas upp och användas igen förrän man vilat. Det betyder att man taktiskt kan välja huruvida man vill köra hårt och ladda ur sina batterier ordentligt innan man vilar, eller om man vill ta fler pauser och oftare vara på topp.
I stort sett så fungerar striderna ändå så som i Talisman; man lägger ihop ens olika bonusar från alla de olika ställen de kommer ifrån; för att till sist få en stridssumma. Till denna slår man ett tärningsslag. Om man slår högre än monstrets stridsvärde (de slår inget tärningsslag (=det gillar jag; snabbar upp spelet)) så vinner man, annars förlorar man eller så blir det lika.
Går man på en medspelare och väljer att slåss med denna så väljer man sitt eget Attack-värde och motståndaren tvingas använda sitt Defence-värde. Defence-värdena är generellt sett för de flesta kombatanter lägre än deras Attack-värden. När man går in i ett tomt rum där det kommer fiender så fungerar det däremot annorlunda; där måste man själv först möta dem med ens Defence medan de har Attack. När man däremot börjar i en ruta med monster eller går till en ruta där det redan finns monster så får man använda sin Attack. Det betyder att krigare som Roy (som har bra Defence, men ännu bättre Attack) ofta får slåss en runda och bara försöka klara sig, för att sedan röja monsterna i nästa runda när han kan attackera dem.
Det ger goda möjligheter för karaktärer som Haley och Varsuvius att stå på avstånd och skjuta på de monster som redan befinner sig ute i spel och som ännu inte har blivit besegrade.
Och det här tar mig till den viktigaste punkten. De olika karaktärerna har verkligen fundamentalt olika förmågor och får använda sig av helt olika strategier i sitt spel.
Roy är en röjare och sägs vara ganska okomplicerad att spela med. Han kan med tiden bli väldigt stark och mer eller mindre klara sig på egen hand mot det riktigt tuffa motståndet.
Haley har dels några niftiga avståndsattacker, men är framförallt en hejare på att sno åt sig loot på olika fantasifulla sätt.
Elan är ganska bra på att försvara sig, men hans stora styrka ligger i att erbjuda hjälp åt andra, vilket gör att han bör göra allt för att verka så ofarlig och schysst som möjligt i medspelarnas ögon.
Belkar är nästan helt och hållet inställd på strid mot andra spelare. Att backstabba dem och förstöra för dem, det är hans grej. Man bör inte vila i närheten av Belkar...
Varsuvius är inte bra på att gå i förtruppen och utforska okända delar av grottan, ty hennes(hans?) defence är väldigt låg, men genom att stå i bakgrunden och röja monster på avstånd så kommer han(hon?) långt. Får vila mycket för att ladda upp sina besvärjelser, dock.
Durkon verkar påminna lite om Elan; i det att hans styrka ligger i att hjälpa andra. Han helar dem, dock, en annan sorts hjälp en den Elan erbjuder. Durkon är dock mer offensivt inställd och kan hjälpa till att röja.
Jag gissar att det blir väldigt annorlunda spelupplevelser beroende på vem man spelar som; och förutom i vissa fall så verkar också spelmekaniken i övrigt kunna balansera ut de spelarkaraktärer som är lite bättre än övriga; även om många i sina första spelomgångar ansett att Roy eller Haley varit alldeles för bra gentemot övriga. Det kan bero på dålig strategi från övriga spelare; såsom att försöka bränna sina farligaste monster mot Roy, vilket han bara får småproblem av, innan han får attackera i den kommande rundan, kan hacka dem allihopa och få hordvis med XP. Ge honom små råttor och flygande varelser istället, så utvecklas han inte lika snabbt och får det svårare att strida.
Tja; allt som allt; jag ser fram emot att få spela spelet. Trots att det är ett humoristiskt spel så ser jag många smarta spelmekaniska tankar i grunden, och dessutom är reglerna inte putslustigt skrivna på ett sådant sätt att man inte fattar någonting. Jag tycker mig ha bra koll efter att ha läst igenom dem en gång.
En lite dålig sak är kanske att lootkorten verkligen har bilder på OOTS-medlemmarnas ansikten. Det betyder att de är hårt knutna till just OOTS-medlemmarna, och att det kan bli svårt att göra expansioner där man exempelvis kan få spela Miko eller Roys syster. Det är helt enkelt rätt svårt att bygga ut spelet med nya spelarkaraktärer.
(och btw; spelet ligger ungefär i den kronologiska nivån att Nale och linear guild finns med; men varken Miko eller de där rövarna med rövarhövdingens sexiga dotter är med.)
