Jag klurar lite också:
"Tja, på begäran av Rising nedan, efter våra tekniska förklaringar längre ner, så tar vi nu upp ämnet drakar i rollspel"
Bra intiativ! För mig som obildad tyckare känns det tryggt att diskutera något där man inte kan ha "fel". Det betyder att jag kan svamla hur mycket som helst utan att någon slår mig på fingrarna! Wee!
Nå, vi börjar alltså med det grundläggande:
"Varför finns det drakar?"
Jag kommer ihåg i mellanstadiet att jag var galen i att leta efter olika monster i vårt mänskliga kulturarv. Jag läste alla de där fint illustrerade böckerna om egyptisk, grekisk och nordisk mytologi och jag bläddrade mellan sidorna och läste bara partierna som handlade om någon sorts monster eller fantasifull varelse. Gudarna var inte intressanta, jag var bara ute efter "djuren". Gorgoner, sirener, jätteormar och bäckahästar. Häftigt!
Jag gjorde egna rollspel med alla monster jag samlat på mig, och en kompis bläddrade i mina papper och frågade: "kan du inte ha någon med en motorsåg istället för hand?" och jag sa "nä, jag har bara riktiga monster!"
Riktiga monster. Jösses.
Jag sa samma sak första gången jag tittade i en monsterbok till DnD och såg beholders. "De här finns ju inte på riktigt!!!"
Ändå tycker jag lite så fortfarande. Jag tycker nästan alltid att ett "riktigt" fantasikreatur känns mer autentiskt än ett påhittat, även om det "riktiga" fantasikreaturet framställs i rollspelet som någonting ganska annorlunda än vad det är i gammal folklore. Gondicas fauner är ett bra exempel.
Problemet med de "riktiga" monstrena är att de oftast är ganska töntiga ur rollspelssynpunkt. En mara ser ut som en stor hare och kan glida ut genom ett nyckelhål om den så önskar, men om du stoppar en kork i nyckelhålet så kan den förvandla sig till en fager dam istället och försöka flörta med dig så du inte dräper den på plats. Rollspelshäftigt? (tja, nu när jag skriver det blir jag faktiskt sugen på att införa dem i Chronopia) Tror inte många andra skulle hålla med, dock.
Det finns få stora, tuffa monster som alla har respekt för. Drakar är kungarna. De har inga uppenbara nackdelar (som silver, vitlök eller jade) och de är äventyrarnas övermän på alla tänkbara vis. I somliga spel blir det lite töntigt i min åsikt, med drakar som använder magi osv, eller "pokemon-drakar" i olika färger som sprutar vatten, kulblixtar, magma, disintegrerarstrålar, syra eller annat dumt.
Poängen är iaf att det knappt finns något stort häftigt monster i folklore förutom drakarna. Att alla kulturer verkar ha sina egna drakar gör att de blir än "verkligare". Åtminstone skulle jag vilja se en fajt mellan en keltisk röd drake, en kinesisk tokdrake och en svensk lindorm. Fy tusan vad häftigt det skulle se ut! :^)
Som jag ser det är drakarna lockande för att de hamnar mellan så många klyschor. De flesta monster representerar bara ett koncept, och driver det sedan för hårt. Drakarna lyckas vara väldigt mycket av allting på en gång:
Bestarna är våra fiender
Människor är rädda för otyglade vilddjur. Varulvar är otäcka för att de är så "djuriska" och många andra monster är skrämmande för att de är så primitiva. Troll, till exempel. Bärsärkar är alltid otäcka, och det är ett vanligt drag hos monster.
Drakar har det där vilddjuret inom sig också, MEN de kan kontrollera sitt inre vilddjur. Drakar kan resoneras med. De kan blidkas. Kombinationen "övermänskligt intellekt" och "primitiv rovdjursinstinkt" är mycket imponerande och skrämmande. Endast vampyrerna kan mäta sig med drakarnas storhet på det här området.
De övermänskliga är våra fiender
Vad gör oss människor trygga i våra vardagliga liv? Jo, vi är ju den mest framstående civilisationen på jorden! T.om. i fantasyspel brukar människorna vara den dominerande rasen i alla stora civilisationer. Hur lyckas vi? Vår mångsidighet och intelligens är förstås svaret på frågan, men är vi ohotade på tronen? Näru, det finns monster som är överlägsna oss. De flesta sci fi-skräckisar involverar någon civilisation som kommer och vill grilla våra ledare och äta upp oss. Det brukar mest bli töntigt eftersom dessa rymdmonster har överlägsen teknologi och är hur intelligenta som helst, ändå verkar de inte vilja något annat än att käka våra spädbarn och bränna ner vår planet till grunden (hur man nu lyckas med det).
Drakar har dock små karaktärsbrister. De är ofta giriga, småkåta på adliga unga kvinnor och visar gärna upp fler småsinnigheter. Trots att de är våra fysiska och mentala övermän så har vi mycket gemensamt, och vi kan alltid drömma om att antingen komplettera varandra eller övervinna dem genom att agera dygdigare och ädlare. Det gör drakarnas förhållande till oss mycket intressant, som en tveeggad kniv. På det här området anser jag visserligen alverna vara bäst, men drakarna kommer som en god tvåa.
Det mystiska är våra fiender
Hur ofta möter vi egentligen drakar i rollspel? I rollspel där det inte vimlar av drakar, alltså? Jag talar för mig själv nu, men det är sanslöst sällan. Ändå pratar vi om det titt som tätt. Rollpersonerna lever i en värld där man kan prata om drakar, där borgar och torn är byggda för att stå emot drakanfall och alla tar för givet att det existerar en massa drakar utan att någon (nästan) någon gång stöter på en!
Till och med i rollspelen är drakar att betrakta som färgstarka legender. Till och med våra rollpersoner drömmer om att få träffa dem! (mardrömmar, iaf) Det finns så mycket förväntningar och laddade känslor runt spelbordet när man närmar sig en drake att spelarna skrämmer sig själva med sina inre bilder om vad som kommer hända och hur draken kommer bete sig. Det mystiska är fruktansvärt läskigt: En strumpa över en stol kan, för ett mörkrädd barn, vara en köttätande orm, en tentakel från en mordisk bläckfisk eller kanske en zombiemollusk, men tänder man lampan så är magin omedelbart försvunnen. Om spelarna skulle träffa drakar lika ofta som de pratade om dem så skulle också magin med drakarna försvinna. De skulle förvandlas till tråkiga strumpor.
Nå, inget annat monster inger samma mängd skräckkänslor åt spelarna som en drake. Cthulluh? Glöm det. Arkonter? Pyttsan. Greve Dracula? Lägg ägg. Drakar är så överlägsna på området att alla jämförelser blir löjliga.
Därför gillar jag drakar. De rular, men man ska förstås inte ta med dem i kampanjerna mer än nödvändigt. En gång vart femte år tycker jag låter bra. Så har det varit i min grupp. (bortsett från konstiga äventyr och rollspel där det vimlat av drakar, förstås) Har ni lika få drakar i äventyren som jag? Färre?
/Rising
som tyckte det vore konstigt utan drakar. Vad skulle rollspelet heta? "Jakar och Demoner?"