Ni har snackat här om paralleller mellan Mundana och vår egen värld, men bara som kulturer och länder. Jag har här försökt tränga ytterligare en bit in i 'problemet' och har funnit en uppseendeväckande mängd paralleller mellan raser och vår uppfattning om kvinnligt och manligt! Bara några exempel:
Alver följer vår världs feminina ideal, med ett extremt drag av fåfänga, förkärlek för att skutta omkring i skogen i rosa tyll (tja, oftast grön kanske), krama träd och natur, strida på ett fjolligt graciöst gymnastiskt sätt med små och graciösa vapen samt total avsaknad av generande hårväxt. Dvärgar däremot är osjälvsäkra macho-män som hela tiden måste ha bekräftelse på sin egen storhet (tunga halskedjor av guld, krönikeskrivande för att åtminstone komma ihåg forna storhetsdagar, taskigt fotarbete i strid, vredesutbrott när alver kallar dem korta-breda, och inte minst, alla har skägg!). Tiraker är håriga, fula, hormonstinna anabolapåverkade machomän med dålig hygien som inte verkar bry sig om någon morgondag. Människor är väl nån sorts neutrum i det hela, förutom Kragg och Eyren som kanske är mest macho och enkelspåriga av alla, med världens mindervärdeskomplex (pumpar gigantiska steroidmuskler, springer runt med 'jag-har-störst-svärd/stång-i-hela-mundana' (som kompensation för vad tror du?), och en missriktad beskyddarinstinkt mot de 'söta, svaga misslorna'). Ja just det, Misslorna ska vi inte glömma... De är fantasyvärldens sjuka hemmafru-ideal, som lagar god mat, uppoffrande tar hand om sina husbönder, brygger överlägset öl för konsumtion av sina husbönder (som sen klår upp sem i fyllan och villan), ser söta ut och är snälla och timida och inte ber om nån lön för allt det slit de måste utföra när husbonden sitter på krogen, sitter i nån fängelsehåla eller spöar drakar. *suckar tungt*
Nä, jag tror Xjarzo har kommit på något. Vättar. De är bara opålitliga, skadeglada och elaka, som alla människor.
*ovanstående text ska på intet sätt tagas som allvarligt hållen på något minsta sätt*
Alver följer vår världs feminina ideal, med ett extremt drag av fåfänga, förkärlek för att skutta omkring i skogen i rosa tyll (tja, oftast grön kanske), krama träd och natur, strida på ett fjolligt graciöst gymnastiskt sätt med små och graciösa vapen samt total avsaknad av generande hårväxt. Dvärgar däremot är osjälvsäkra macho-män som hela tiden måste ha bekräftelse på sin egen storhet (tunga halskedjor av guld, krönikeskrivande för att åtminstone komma ihåg forna storhetsdagar, taskigt fotarbete i strid, vredesutbrott när alver kallar dem korta-breda, och inte minst, alla har skägg!). Tiraker är håriga, fula, hormonstinna anabolapåverkade machomän med dålig hygien som inte verkar bry sig om någon morgondag. Människor är väl nån sorts neutrum i det hela, förutom Kragg och Eyren som kanske är mest macho och enkelspåriga av alla, med världens mindervärdeskomplex (pumpar gigantiska steroidmuskler, springer runt med 'jag-har-störst-svärd/stång-i-hela-mundana' (som kompensation för vad tror du?), och en missriktad beskyddarinstinkt mot de 'söta, svaga misslorna'). Ja just det, Misslorna ska vi inte glömma... De är fantasyvärldens sjuka hemmafru-ideal, som lagar god mat, uppoffrande tar hand om sina husbönder, brygger överlägset öl för konsumtion av sina husbönder (som sen klår upp sem i fyllan och villan), ser söta ut och är snälla och timida och inte ber om nån lön för allt det slit de måste utföra när husbonden sitter på krogen, sitter i nån fängelsehåla eller spöar drakar. *suckar tungt*
Nä, jag tror Xjarzo har kommit på något. Vättar. De är bara opålitliga, skadeglada och elaka, som alla människor.
*ovanstående text ska på intet sätt tagas som allvarligt hållen på något minsta sätt*