Varning - halvlångt inlägg.
I en annan tråd blev jag påmind om gamle Maleficior och hans omtalade (mest av honom) Jack-the-Ripperkampanj. En grej som fastnade hos mig är att han snackade om att han lärde ut kriminalteknik till sina spelare, som jag uppfattade det. Fingeravtryckteknik, brottplatsundersökning, rubbet. Och så körde han med oerhört detaljerade scener, helt sinnessjuka mängder förkunskaper och förberedelser. Om det han sade stämde, vilket aldrig gick att verifiera, så tror jag att vi i Maleficor gick miste om en enorm expertis.
Nå; ibland brukar jag tänka på det där. jag arbetar ju som lärare och har pluggat till det i en massa år nu känns det som, och kopplingen rollspel och pedagogik kommer till mig lite då och då.
Nu pratar jag inte om att försöka spela rollspel med en hel klass, vilket är ett helt annat problem som snarare handlar om logistik och hanterlighet, pga det stora antalet deltagare - utan om att med rollspel som didaktisk kontext lära ut saker till vanliga rollspelargrupper.
Standard är ju att sköta det mesta sånt via färdighetsslag, än mer så i de flesta indiespel jag stött på; spelarens kompetens löskopplas från rollpersonens. Man ska inte behöva vara begränsad till sina egna kunskaper. En god tanke, i vanliga fall.
Nå; egentligen borde rollspel kunna erbjuda en idealisk kontext för inhämtandet av framförallt teoretiska kunskaper. Jag tror att det blir svårt att lära sig att meka bilar genom att spela rollspel, utom de rent teoretiska bitarna.
Vad kan man lära ut, då? Historia, samhällskunskap, alla former av kulturvetande, filmvetenskap, psykologi och sociologi tror jag nästan ger sig själva; de är lätta att forma till rollspelsäventyr och kampanjer. Man spelar i hyfsat korrekt återgivna historiska kontexter, eller spelar politiska kampanjer som använder ett riktigt lands politik. Psykologi kan lätt bakas in i t.ex Call of Cthulhu, där rollpersonerna ofta kommer i kontakt med psykologer och psykoterapeuter och därmed får tillfälle att via sin rollpersons motivationer lära sig mer om psykiska sjukdomar och så vidare.
De flesta pedagoger menar att det är viktigt att försöka väcka intresse hos elever, att sänka det affektiva filtret eller vad man nu kallar det. vad händer om spelaren inte är intresserad av ett ämne, men rollpersonen är det? Kan detta vara en bakdörr? Kan vem som helst vara intresserad av vad som helst, om man ger dem tillåtelse att vara okunniga och "tappa ansikte" genom att spela en roll? Learning by proxy?
Vad mer? Idéhistoria genom olika varianter av culture gaming där man som spelare ska försänka sig i en främmande kultur eller tids idéer och sätt att tänka.
Språk? Kan man lära ut språk genom rollspel? Det tycker jag känns som en riktigt häftig idé. Hur kan man göra det? Spontant genom att steg för steg introducera nya termer. Om vi kan lära oss rollspelstermer och hur de hör samman borde vi också kunna skaffa oss åtminstone ett grundläggande ordförråd och grammatik. Börja litet - kraftuttryck, kanske. Enstaka ord byts ut. Låt det ta tid. M:UA bevisar att främmande ord för bekanta saker kan inläras och bli en del av det ordinarie språkbruket; M:UA-spelare, en del av dem, kan rabbla levande "skrofmål" - och jag vill hävda att skrofmålet egentligen inte är längre från den vanliga svenskan än en del av våra grannspråk. Visst saknas en fastställd grammatik och så, men många termer är lika och folk gör sig förstådda kring spelbordet.
Så; nu vet jag att det här blev sketalångt, men jag blev så upphetsad och jag har suttit och tryckt på det här ganska länge nu.
Någon som tycker nåt? Enligt uppgift ska det finnas allehanda lärarkollegor och liknande här; har ni något att tillägga? Ta gärna tillfället i akt och ryck ner den gamla kurslitten från hyllorna, citera obskyra pedagoger eller didaktiska idéströmningar. Eller bara kom med sunt förnuft eller egna erfarenheter.
I en annan tråd blev jag påmind om gamle Maleficior och hans omtalade (mest av honom) Jack-the-Ripperkampanj. En grej som fastnade hos mig är att han snackade om att han lärde ut kriminalteknik till sina spelare, som jag uppfattade det. Fingeravtryckteknik, brottplatsundersökning, rubbet. Och så körde han med oerhört detaljerade scener, helt sinnessjuka mängder förkunskaper och förberedelser. Om det han sade stämde, vilket aldrig gick att verifiera, så tror jag att vi i Maleficor gick miste om en enorm expertis.
Nå; ibland brukar jag tänka på det där. jag arbetar ju som lärare och har pluggat till det i en massa år nu känns det som, och kopplingen rollspel och pedagogik kommer till mig lite då och då.
Nu pratar jag inte om att försöka spela rollspel med en hel klass, vilket är ett helt annat problem som snarare handlar om logistik och hanterlighet, pga det stora antalet deltagare - utan om att med rollspel som didaktisk kontext lära ut saker till vanliga rollspelargrupper.
Standard är ju att sköta det mesta sånt via färdighetsslag, än mer så i de flesta indiespel jag stött på; spelarens kompetens löskopplas från rollpersonens. Man ska inte behöva vara begränsad till sina egna kunskaper. En god tanke, i vanliga fall.
Nå; egentligen borde rollspel kunna erbjuda en idealisk kontext för inhämtandet av framförallt teoretiska kunskaper. Jag tror att det blir svårt att lära sig att meka bilar genom att spela rollspel, utom de rent teoretiska bitarna.
Vad kan man lära ut, då? Historia, samhällskunskap, alla former av kulturvetande, filmvetenskap, psykologi och sociologi tror jag nästan ger sig själva; de är lätta att forma till rollspelsäventyr och kampanjer. Man spelar i hyfsat korrekt återgivna historiska kontexter, eller spelar politiska kampanjer som använder ett riktigt lands politik. Psykologi kan lätt bakas in i t.ex Call of Cthulhu, där rollpersonerna ofta kommer i kontakt med psykologer och psykoterapeuter och därmed får tillfälle att via sin rollpersons motivationer lära sig mer om psykiska sjukdomar och så vidare.
De flesta pedagoger menar att det är viktigt att försöka väcka intresse hos elever, att sänka det affektiva filtret eller vad man nu kallar det. vad händer om spelaren inte är intresserad av ett ämne, men rollpersonen är det? Kan detta vara en bakdörr? Kan vem som helst vara intresserad av vad som helst, om man ger dem tillåtelse att vara okunniga och "tappa ansikte" genom att spela en roll? Learning by proxy?
Vad mer? Idéhistoria genom olika varianter av culture gaming där man som spelare ska försänka sig i en främmande kultur eller tids idéer och sätt att tänka.
Språk? Kan man lära ut språk genom rollspel? Det tycker jag känns som en riktigt häftig idé. Hur kan man göra det? Spontant genom att steg för steg introducera nya termer. Om vi kan lära oss rollspelstermer och hur de hör samman borde vi också kunna skaffa oss åtminstone ett grundläggande ordförråd och grammatik. Börja litet - kraftuttryck, kanske. Enstaka ord byts ut. Låt det ta tid. M:UA bevisar att främmande ord för bekanta saker kan inläras och bli en del av det ordinarie språkbruket; M:UA-spelare, en del av dem, kan rabbla levande "skrofmål" - och jag vill hävda att skrofmålet egentligen inte är längre från den vanliga svenskan än en del av våra grannspråk. Visst saknas en fastställd grammatik och så, men många termer är lika och folk gör sig förstådda kring spelbordet.
Så; nu vet jag att det här blev sketalångt, men jag blev så upphetsad och jag har suttit och tryckt på det här ganska länge nu.
Någon som tycker nåt? Enligt uppgift ska det finnas allehanda lärarkollegor och liknande här; har ni något att tillägga? Ta gärna tillfället i akt och ryck ner den gamla kurslitten från hyllorna, citera obskyra pedagoger eller didaktiska idéströmningar. Eller bara kom med sunt förnuft eller egna erfarenheter.
)
