Mathias Larsson
Veteran
- Joined
- 2 Oct 2005
- Messages
- 17
Hej på er!
En sen höstkväll gjorde jag en sökning på vårt gamla konventsnamn, Pekings Apjävlar, och hittade det här forumet där en från Litches & Witches frågade om oss vilket väckte en hel del gamla minnen till liv.
Som en av de ursprungliga aporna tänkte jag berätta lite om oss som rollspelsgrupp och våra konventsår, 1991-1998.
Många har säkert inte hört talas om oss men åkte man runt på konvent under ovanstående år finns säkert en god chans. Jag skriver inte det här för att "skryta" om gruppen, vilket i och för sig vore i stil med vår framtoning utan för att jag vid ett flertal tillfällen ställt samma fråga. Vad hände med alla goda rollspelare?
Tillbaka till begynnelsen, jag heter Mathias Larsson och har hunnit bli 32 år. Under första året av gymnasiet i Norrköping träffade jag Stefan och Tony genom en gammal kompis eftersom jag sökte en ny spelgrupp. De, jag och några andra testade några scenarion ihop men jag kände snabbt att spelstilen var annorlunda. Både Stefan och Tony ställde höga krav på förberedelser och karaktärens agerande. Jag hade nog varit mer van vid infernaliska mängder guld och hundra kastyxor på stridshästen.
Det blev lite prestationsångest men jag höll mig kvar eftersom jag samtidigt insåg att en utveckling kanske behövdes. Risken att man tröttnade kanske lurade bakom nästa stora kampanj eller något.
Samtidigt under det här året valde några nya vänner till vår grupp att mer eller mindre lägga tärningarna på hyllan. Våra föregångare, "The Flying Toasters", gjorde några gästspel i vår spelgrupp och vi kom flera gånger in på samtal kring konventsåkande. De hade börjat turnera under slutet på 80-talet fram till 1991 ungefär.
"The Flying Toasters" är troligtvis de som framkallade uniformförbudet på konvent. Pojkarna med Per i spetsen gillade tysk synth, kängor och hängslen. En flört med nazismen tyckte många men självklart mer menat som en provokation och en del av synthens subkultur än som ett politiskt ställningstagande. De var en samling intelligenta och intellektuella pojkar, något år äldre än mig som gillade att provocera och skapa något utanför ramarna.
Det var nog därför som vi passade så bra ihop. Vi delade deras smak men kanske inte klädstil.
Jag hade varit på Lincon -90 och intresset för konvent spred sig i gruppen. Tony har anteckningar över alla konvent och placeringar. Jag har inte brytt mig om fråga honom eftersom det troligtvis bara skulle trötta ut de få läsare som orkat hålla ut ända hit. Det var oftast 5-6 konvent/år fram till -96 då vi några flyttade och vi tvingades trappa ned något med 3-4/år. Ingen Herkulesbedrift direkt men vi såg verkligen fram mot konventsprogrammen och samlades snabbt för att diskutera vilka turneringar som var aktuella och vilka av oss som skulle med.
Under de första åren föll några ur gruppen. Vissa av dem hade hållt fast vid spelandet sedan mellanstadiet då Äventyrspel släppte sin första produktion, en liten grön box om bevingade ödlor och djävlar. Jag märkte under deras sista fladdrande år hur de famlade efter nya upplevelser utan att lyckas hålla kvar intresset.
Jag gick med i en ny grupp parallellt för att kunna stilla rollspelshungern. Det var en riktigt förening med sin egen lokal och regelbundna aktiviteter. Helt otroligt tyckte jag. Det var i denna gruppering, "Fredagsklubben", som Pekings Apjävlar efter noggrant övervägande och hårt inträdesprov, rekryterade resterande medlemmar.
Aporna bestod 1992 av diktatorn Tony, den svarta poeten och poppojken Markus, den disträe Källa, strulpellen och visionären Danne och machokillen Mathias, alltså jag. Tony, Markus, Källa, Danne och jag blev Pekings Apjävlar. Ett namn som väckte en del förvirrade skratt på konvent där andra hade coola namn som "Chaos Crusaders", "Midgård" eller "Blade Runners".
Vi åkte på så mycket som möjligt, Lincon, Borås Spelkonvent, GothCon, HellCon, MittCon, UppCon, SnöCon. Bland mina personliga favoriter var UppCon fram till -93 och "BorCon" för sin stämningsfulla byggnad och för den sena höstens kalla mörker.
Vi kritiserade andras scenrion hårt och många tyckte vi var förmer och elitistiska. De hade helt rätt. Vilka var vi att klanka ned på andras upplevelser. Folk spelar ju hur de vill. Vi var bara så trötta på klichéerna, en känsla som infann sig förvånansvärt snabbt bland oss alla och fick oss att anfalla allt som var dåligt eller mainstream. Vilken rätt hade vi till det!?
Istället för att följa en smal, orealistisk tråd till slutstriden rollspelade vi tågresan dit i realtid eller en 6 timmars middag. Spelledare som inte fattade piken eller försökte forcera scenariot på oss ignorerade vi. Ibland tog någon av oss över SL´s roll och vi improviserade. Oftast slutade det med att vi "ballade" ur och bröt upp. De gånger vi inte gjorde det placerade vi oss på prispallen utan undantag. Vi var oerhört målmedvetna men samtidigt oförskämda när kvalitén på turneringarna sviktade.
Ganska snart insåg några av oss att vi blev tvungna att skriva egna kreationer för att visa att det kunde se annorlunda ut. Ingen hade haft med något systemlöst arrangemang tidigare. Många hade ett poängsystem för att betygsätta varje grupps framgångar i scenariot. "Hitta den lösa golvbrädan, 5p", "Stoppa ritualen, 15 p" etc. Väldigt liten vikt lades på ROLLspelandet, agerandet. Sällan fanns det en bedömningsgrupp som gick runt och granskade. Vanligare var att SL fick lämna sitt utlåtande till arrangörerna vilket stundom ledde till en del märkliga prisfördelningar eftersom SL då fick orimligt inflytande.
Vi sket nästan i om någon klarade våra scenarion bara de briljerade i sitt utspel. Det fick inte bli någon teaterskola av allt med överspelande men hellre åt det hållet än jämförelser av färdigheter och tärningsrullande. När jag säger våra menar jag Tonys och Markus eftersom det var de som författade det några av er kanske har fått uppleva, alt. genomlida?
Vi ville att folk skulle få sig en tankeställare och få testa på nya sätt att spela. Det är väl inte många idag som reagerar på ett scenario där spelarnas karaktärerna utgörs av en privatdeckare, själen av en död radiopratare samt två halvtransparanta demoner. Vissa jublade och tyckte att det var skitkul men märkligt medans andra bara kliade sig i huvudet. Ibland körde vi med förinspelade soundtrack för att trycka på vissa känslostämningar och visa önskat tempo. Antar att alla spelgrupper har liknande ingredienser med i sin repetoar nu för tiden.
Vi tyckte det var jobbigt att ständigt behöva slåss med magic-kortspelare om sittplatserna i matsalen och arrangerade ett kortbrännarbål utomhus med tillhörande brandtal. Företeelsen att ha anemiska tonåringar som sprang runt i klassrum med skyltar som löd, "The bar", "The Graveyard" osv fick oss vid ett tillfälle att klä av oss nakna och gå runt i ett led samtidigt som vi gjorde vampirelajvarnastecken för osynlighet.
Det finns säkert fler upptåg men jag minns inte allt. I och med att åren gick smittades vår grupp av universitetsviruset. Tony flyttade till Uppsala och Markus till Stockholm för högre studier. Vuxenlivet visade oss nya intressen vilket en del av oss kom att uppskatta mer och oftare än konvent och rollspelande.
Det blev logistiska problem som satte käppar i hjulen och vårt sista gemensamma framträdande var StockCon i slutet av 90-talet.
Jag har länge önskat att vi skall ge oss ut igen men även för mig har de senaste åren varit fattiga på spel och jag identifierar mig till slut inte längre som en rollspelare. Trodde aldrig att jag skulle sluta med spelandet men jag inser att det är svårt att hitta något som uppfyller de krav på kvalité man har när gruppen är spridd över landet.
De flesta jag känner tycker att det tar orimligt mycket tid i anspråk, förberedelser och engagemang. Så länge man inte har familj och barn så har man nog tid. Frågan är väl om man har intresset eller om man kanske blir osäker på om man fortfarande har gnistan kvar. Fantasi är ju en träningssak som behöver målmedvetenhet, tålamod och nya grepp för att inte torka ut. Trodde väl aldrig att dokusåpor och dataspel skulle kunna bli ett substitut för en del av oss.
Ett stort tack till alla som har ställt upp och SL:at våra scenarier och som vi har haft kul ihop med. Gunsan och Micke för alla gånger ni har spelat Kult ihop med oss men kanske främst till mina apor. Det var en viktig period i livet.
-Mathias Larsson, apjävel
Signing off...
En sen höstkväll gjorde jag en sökning på vårt gamla konventsnamn, Pekings Apjävlar, och hittade det här forumet där en från Litches & Witches frågade om oss vilket väckte en hel del gamla minnen till liv.
Som en av de ursprungliga aporna tänkte jag berätta lite om oss som rollspelsgrupp och våra konventsår, 1991-1998.
Många har säkert inte hört talas om oss men åkte man runt på konvent under ovanstående år finns säkert en god chans. Jag skriver inte det här för att "skryta" om gruppen, vilket i och för sig vore i stil med vår framtoning utan för att jag vid ett flertal tillfällen ställt samma fråga. Vad hände med alla goda rollspelare?
Tillbaka till begynnelsen, jag heter Mathias Larsson och har hunnit bli 32 år. Under första året av gymnasiet i Norrköping träffade jag Stefan och Tony genom en gammal kompis eftersom jag sökte en ny spelgrupp. De, jag och några andra testade några scenarion ihop men jag kände snabbt att spelstilen var annorlunda. Både Stefan och Tony ställde höga krav på förberedelser och karaktärens agerande. Jag hade nog varit mer van vid infernaliska mängder guld och hundra kastyxor på stridshästen.
Det blev lite prestationsångest men jag höll mig kvar eftersom jag samtidigt insåg att en utveckling kanske behövdes. Risken att man tröttnade kanske lurade bakom nästa stora kampanj eller något.
Samtidigt under det här året valde några nya vänner till vår grupp att mer eller mindre lägga tärningarna på hyllan. Våra föregångare, "The Flying Toasters", gjorde några gästspel i vår spelgrupp och vi kom flera gånger in på samtal kring konventsåkande. De hade börjat turnera under slutet på 80-talet fram till 1991 ungefär.
"The Flying Toasters" är troligtvis de som framkallade uniformförbudet på konvent. Pojkarna med Per i spetsen gillade tysk synth, kängor och hängslen. En flört med nazismen tyckte många men självklart mer menat som en provokation och en del av synthens subkultur än som ett politiskt ställningstagande. De var en samling intelligenta och intellektuella pojkar, något år äldre än mig som gillade att provocera och skapa något utanför ramarna.
Det var nog därför som vi passade så bra ihop. Vi delade deras smak men kanske inte klädstil.
Jag hade varit på Lincon -90 och intresset för konvent spred sig i gruppen. Tony har anteckningar över alla konvent och placeringar. Jag har inte brytt mig om fråga honom eftersom det troligtvis bara skulle trötta ut de få läsare som orkat hålla ut ända hit. Det var oftast 5-6 konvent/år fram till -96 då vi några flyttade och vi tvingades trappa ned något med 3-4/år. Ingen Herkulesbedrift direkt men vi såg verkligen fram mot konventsprogrammen och samlades snabbt för att diskutera vilka turneringar som var aktuella och vilka av oss som skulle med.
Under de första åren föll några ur gruppen. Vissa av dem hade hållt fast vid spelandet sedan mellanstadiet då Äventyrspel släppte sin första produktion, en liten grön box om bevingade ödlor och djävlar. Jag märkte under deras sista fladdrande år hur de famlade efter nya upplevelser utan att lyckas hålla kvar intresset.
Jag gick med i en ny grupp parallellt för att kunna stilla rollspelshungern. Det var en riktigt förening med sin egen lokal och regelbundna aktiviteter. Helt otroligt tyckte jag. Det var i denna gruppering, "Fredagsklubben", som Pekings Apjävlar efter noggrant övervägande och hårt inträdesprov, rekryterade resterande medlemmar.
Aporna bestod 1992 av diktatorn Tony, den svarta poeten och poppojken Markus, den disträe Källa, strulpellen och visionären Danne och machokillen Mathias, alltså jag. Tony, Markus, Källa, Danne och jag blev Pekings Apjävlar. Ett namn som väckte en del förvirrade skratt på konvent där andra hade coola namn som "Chaos Crusaders", "Midgård" eller "Blade Runners".
Vi åkte på så mycket som möjligt, Lincon, Borås Spelkonvent, GothCon, HellCon, MittCon, UppCon, SnöCon. Bland mina personliga favoriter var UppCon fram till -93 och "BorCon" för sin stämningsfulla byggnad och för den sena höstens kalla mörker.
Vi kritiserade andras scenrion hårt och många tyckte vi var förmer och elitistiska. De hade helt rätt. Vilka var vi att klanka ned på andras upplevelser. Folk spelar ju hur de vill. Vi var bara så trötta på klichéerna, en känsla som infann sig förvånansvärt snabbt bland oss alla och fick oss att anfalla allt som var dåligt eller mainstream. Vilken rätt hade vi till det!?
Istället för att följa en smal, orealistisk tråd till slutstriden rollspelade vi tågresan dit i realtid eller en 6 timmars middag. Spelledare som inte fattade piken eller försökte forcera scenariot på oss ignorerade vi. Ibland tog någon av oss över SL´s roll och vi improviserade. Oftast slutade det med att vi "ballade" ur och bröt upp. De gånger vi inte gjorde det placerade vi oss på prispallen utan undantag. Vi var oerhört målmedvetna men samtidigt oförskämda när kvalitén på turneringarna sviktade.
Ganska snart insåg några av oss att vi blev tvungna att skriva egna kreationer för att visa att det kunde se annorlunda ut. Ingen hade haft med något systemlöst arrangemang tidigare. Många hade ett poängsystem för att betygsätta varje grupps framgångar i scenariot. "Hitta den lösa golvbrädan, 5p", "Stoppa ritualen, 15 p" etc. Väldigt liten vikt lades på ROLLspelandet, agerandet. Sällan fanns det en bedömningsgrupp som gick runt och granskade. Vanligare var att SL fick lämna sitt utlåtande till arrangörerna vilket stundom ledde till en del märkliga prisfördelningar eftersom SL då fick orimligt inflytande.
Vi sket nästan i om någon klarade våra scenarion bara de briljerade i sitt utspel. Det fick inte bli någon teaterskola av allt med överspelande men hellre åt det hållet än jämförelser av färdigheter och tärningsrullande. När jag säger våra menar jag Tonys och Markus eftersom det var de som författade det några av er kanske har fått uppleva, alt. genomlida?
Vi ville att folk skulle få sig en tankeställare och få testa på nya sätt att spela. Det är väl inte många idag som reagerar på ett scenario där spelarnas karaktärerna utgörs av en privatdeckare, själen av en död radiopratare samt två halvtransparanta demoner. Vissa jublade och tyckte att det var skitkul men märkligt medans andra bara kliade sig i huvudet. Ibland körde vi med förinspelade soundtrack för att trycka på vissa känslostämningar och visa önskat tempo. Antar att alla spelgrupper har liknande ingredienser med i sin repetoar nu för tiden.
Vi tyckte det var jobbigt att ständigt behöva slåss med magic-kortspelare om sittplatserna i matsalen och arrangerade ett kortbrännarbål utomhus med tillhörande brandtal. Företeelsen att ha anemiska tonåringar som sprang runt i klassrum med skyltar som löd, "The bar", "The Graveyard" osv fick oss vid ett tillfälle att klä av oss nakna och gå runt i ett led samtidigt som vi gjorde vampirelajvarnastecken för osynlighet.
Det finns säkert fler upptåg men jag minns inte allt. I och med att åren gick smittades vår grupp av universitetsviruset. Tony flyttade till Uppsala och Markus till Stockholm för högre studier. Vuxenlivet visade oss nya intressen vilket en del av oss kom att uppskatta mer och oftare än konvent och rollspelande.
Det blev logistiska problem som satte käppar i hjulen och vårt sista gemensamma framträdande var StockCon i slutet av 90-talet.
Jag har länge önskat att vi skall ge oss ut igen men även för mig har de senaste åren varit fattiga på spel och jag identifierar mig till slut inte längre som en rollspelare. Trodde aldrig att jag skulle sluta med spelandet men jag inser att det är svårt att hitta något som uppfyller de krav på kvalité man har när gruppen är spridd över landet.
De flesta jag känner tycker att det tar orimligt mycket tid i anspråk, förberedelser och engagemang. Så länge man inte har familj och barn så har man nog tid. Frågan är väl om man har intresset eller om man kanske blir osäker på om man fortfarande har gnistan kvar. Fantasi är ju en träningssak som behöver målmedvetenhet, tålamod och nya grepp för att inte torka ut. Trodde väl aldrig att dokusåpor och dataspel skulle kunna bli ett substitut för en del av oss.
Ett stort tack till alla som har ställt upp och SL:at våra scenarier och som vi har haft kul ihop med. Gunsan och Micke för alla gånger ni har spelat Kult ihop med oss men kanske främst till mina apor. Det var en viktig period i livet.
-Mathias Larsson, apjävel
Signing off...