Ze spelsystem
Uggla berättar lite om bakgrunden: man spelar riddare i Kung Arthurs hov, och man sysslar mycket med sånt som sådana riddare förväntas göra: man questar, tornerar, gruppquestar, intrigerar och gör arvingar. Observera frånvaron av andra sorters rollpersoner: kvinnliga rollpersoner kom först in i en tilläggsmodul till tredje utgåvan, och magi kom först in i den fjärde utgåvan, båda med jättestora varningsskyltar som sade "det här är egentligen inte Pendragon-igt, så använd det på egen risk". Saker som bönder, tjuvar, hantverkare och annat ofrälse pack har mig veterligen aldrig kommit in i spelet annat än som spelledarpersoner. Det implicerar för övrigt att de kvinnliga rollpersonerna också är adliga - man kan ju för sjutton inte spela en vanlig bondfru! Magiker är lite speciella dock, så de är ursäktade - förutsatt att man tar in dem i spelet över huvud taget.
Den typiska Pendragon-kampanjen börjar strax efter att Arthur har format det runda bordet i Camelot, och pågår i sisådär två eller tre generationer år tills Arthur och Mordred stupar. Då faller England in i den mörka tiden, och kampanjen har nått ett ganska praktiskt slut.
Spelsystemet är i grunden en Basic Roleplaying-motor. Man slår en d20 under eller lika med ens färdighetsvärde. Vid motsatta slag, exempelvis när man slåss, bryter arm, tornerar, super i kapp eller kastar snöboll, så ska man dels slå under eller lika med sitt färdighetsvärde, men också mer än vad motståndaren slår.
Exempel: Sir Adam kastar snöboll på lady Eve. Sir Adam har FV 10 och lady Eve har FV 14.
Vid första snöbollen slår sir Adam 4 och lady Eve 12 - lady Eve duckar smidigt och inget mer var det med det.
Vid andra snöbollen slår sir Adam 19 och lady Eve 16. Lady Eve gör inte världens vackraste undvikande, men det gör inte så mycket eftersom sir Adam inte skulle kunna träffa Camelot inifrån med sitt kast.
Vid tredje snöbollen slår sir Adam 7 och lady Eve slår 2. Sir Adam, den spjuvern, får med andra ord in en gosig träff och blöter ner lady Eve.
Den stora grejen med Pendragon är Traits och Passions. Traits står alltid i par, som till exempel Chaste-Lecherous. Summan av de båda värdena i paret ska alltid bli 20. Så höjer man den ena så sänks den andra. Det går att få mer än 20 i den ena, men då är den andra 0. Anyway: säg att jag har 17 i Chaste. Då har jag 3 i Lecherous. Det här kan jag använda som en gestaltningsriktlinje, så när spelledaren slänger in en bordell i äventyret så är jag inte den som går dit. Det kan också användas som något att slå mot: säg att spelledaren lägger in en förförisk häxa som aktivt försöker få min rollperson i säng. Då kan jag ställa min Chaste mot hennes förföra-färdighet, eller till och med mot min egen Lecherous. Vinner Chaste så är allt frid och fröjd, men förlorar Chaste så kan det hända saker.
En av de saker som händer är förbättringskryss. Förbättring funkar på det gamla hederliga BRP-sättet, från tiden före erfarenhetspoäng - man sätter ett kryss vid en färdighet, och när äventyret/kvällen är slut så slår man ett slag för färdigheter och värden med kryss för. Om slaget är lika med eller högre än värdet så höjs värdet ett snäpp. I fallet med traits så sänker man i så fall det andra värdet i paret. Oavsett hur det gick så suddar man sedan ut krysset.
Så antag att den onda häxan får min stolta riddare i säng. Då får jag ett kryss på Lecherous. När kvällen är slut så slår jag för Lecherous. Slaget blir 18, vilket ju är mer än 3. Lecherous höjs således till 4, och Chaste sänks därmed till 16.
Traits har två viktiga roller till, nämligen religionsbonusen och ridderlighetsbonusen. Ett antal av ens Traits är markerade med en punkt. Har man en summa på 80 eller mer i dessa så får man 3 poängs skydd utöver ens rustning och 100 poäng Glory varje år.
Religionen är den andra grejen. Beroende på vilken religion man tillhör så får man stryka under ett antal traits. Om alla dessa är 16 eller mer så får man religionsbonusen. Exempelvis så får en kristen riddare 6 extra hit points om han har 16 eller mer i Chaste, Forgiving, Merciful, Modest och Temperate.
Spelsystemet delar in året i några olika faser. En del är vinterfasen, där man pysslar med rent administrativt jox. Exempelvis kollar man där hur ekonomin på gården går, summerar Glory, och kollar om man fick en arvinge, förutsatt att man har en fru, vill säga. Man har inte automagiskt en fru, utan sådant får man fixa under partyfasen. "Partyfasen" är inte det officiella namnet, men det är då man är på fest/tornerspel, och därmed umgås med andra högdjur och därmed intrigerar och förhandlar. En av de saker man gör då är att pussla ihop sin ogifta riddare med en söt ogift och ännu inte trolovad adelsdam av något slag, ofta som ett led av en politisk allians. Är man gift så kan man ändå pussla ihop, fast då inte för egen del, utan oftare för ens sons räkning. Nån gång blir ju grabben myndig och ska börja avla kottar han med.
För se, när man dör, av ålder, hemska monster eller andra riddare, så är det sonen som får ta över godset, och ärver därigenom ett gods med tillhörande land och titlar, rustningar, vapen, heder, ära och hela balunsen. Sonen blir därmed ens nästa rollperson. Och har man inte en son, så får man börja om från början med en helt färsk rollperson och alla ens tidigare rollpersons ägor, titlar etc är borta ur spel.
...stridssystemet är inte så mycket att orda om. Båda slår ett slag för sin respektive färdighet, den som vinner gör skada, den som förlorar kollar om han bankas ner till marken, och drar sedan av rustning och sköld från mängden skada, och applicerar resten på sin hit points. Hit points är summan av SIZ och CON (3-18-skala på båda), och är skadan över CON så behöver riddaren läkarvård för att läka. Det är inte det som är det viktiga i Pendragon, utan just biten med Traits och årsväxlingarna.
