Play Boldly – Let Yourself Be Vulnerable

[w176]

Jag har bloggat om spela djärvt och låta sig vara sårbar. Och varför det är bra.

Eftersom jag är en spelanarkistisk pretto spelare gör jag ingen skillnad mellan lajv och bordsrollspel. Så det så.

Jag grymt nyfiken på folks åsikter, medhåll eller protester. Gifs me!

Play Boldly – Let Yourself Be Vulnerable – Nordic Larp

Challenge yourself. Go beyond your comfort zone. Decide to do something you are not sure you can actually pull off. Try something new.

nordiclarp.org

 

[SpringandeKulle]

Jag har just börjat med Larp och har tänkt att förutom det är en kul upplevelse att det kan vara ett bra tillfälle att utmana sig själv i en lite "trygg" miljö.

"Letting yourself be vulnerable is the other side of playing boldly. It’s about trusting and opening up your play to others. Vulnerability can mean letting someone else’s actions take the story in an unexpected direction, or letting their actions affect your character."
Något jag ofta saknar i de grupper jag spelat rollspel med. Ska nog ta det och lite andra stycken till min session 0 text framöver.

 

[Björn den gode]

Superbra skrivet! Tycker det var en väldigt intressant artikel nästan i nivån med ditt mästerverk för sex år sen.

Det jag känner spontant är att du tar en väl defensiv approach när nästan halva artikeln handlar om att man inte ska spela för djärvt och sårbart. Om det krävs att jag först varnar mina medspelare om att det är en obekväm och ovan situation så känns det lite som att man har missat i förberedelserna eller att det inte är ett lajv eller rollspel som lämpar sig för att försöka vara sårbar på det sättet. Jag tror inte heller att det blir bra, lite som att till motsats vad många verkar tror så finns det absolut inget bra med att börja ett tal med att säga att man är en dålig talare, för det kommer bara sätta förväntningarna därefter och göra så att man upplevs som en sämre talare.

Om jag ska känna mig trygg i att ta ut svängarna så tror jag det krävs om att vi innan vi börjar kommit överens om att alla i första hand tar ansvar för sina egna känslor och gränser och om man väl gör det så går det också att få mycket bättre spel där man istället för att visserligen ganska snyggt ge ett tydligt val att gå ut och bofferstrida kan mana på fullt ut med stridsrop om hur alla som kan hålla i ett vapen nu måste ställa upp. Får man sen en tap-out/off på det så ska det förstås respekteras och man får backa, men att lägga ytterligare krav på vad en spelare i en ledande/drivande position måste ta hänsyn till känns mest jobbigt kan jag tycka. Det är ju heller inte alls säkert att jag vet vilka som hållit på med bofferstrid förut, eller kommer ihåg.

Sen generellt sett så tycker jag vi är mycket bättre på det här i lajvvärlden än vad vi är i rollspelsvärlden kanske mycket beroende på att vi oftast har en ganska lång förberedelseperiod för i vart fall de längre lajven och då hinner man läsa på, diskutera igenom och förbereda sig på ett helt annat sätt. Session zero kan hjälpa av det här en bit men blir ändå av naturliga skäl alltid mycket kortare.

Det sagt jag gillar uppmaningen att spela djärvare och jag har haft några av mina bästa upplevelser när jag gått utanför min trygghetszon och till exempel spelat en väldigt pådrivande och ledande roll. Jag har också haft ett par dåliga upplevelser när jag gjort mig sårbar för att sen efteråt få höra spelare 'skryta' om hur dom överlistat min roll och hur bra det blev och där det även om det inte nödvändigtvis var meningen kändes som att dom trodde att det var mig dom överlistat, vilket inte alls kändes lika bra. Mer sällan efter hela play-to-loose grejen blivit omdiskuterat och också något som kanske borde ingå i förberedelser eller session zero vad det är man letar efter i spel, särskilt om man spelar AW eller liknande som är mycket PvP.

 

[Rickard]

Jag funderar på om ämnet också tangerar "Om det inte kommer ut i spel så finns det inte". Just att man inte ska vara försiktig och hålla på hemligheter (eftersom det är vad karaktären skulle göra) utan istället visa upp dem så att andra kan spela mot dem eller agera för dem. På samma sätt bör man inte vara tillbakahållen som spelare, även om det hade varit naturligt för karaktären att vara det. Att medvetet, som spelare, orsaka drama för att dra in de andra mer i sin egen rollperson.

Sedan kom jag å tänka på "yay"- och "nay"-kulturerna, där 75% av befolkningen vill ha kontroll och får den känslan genom att säga "nej" medan de som istället är jakande får nya upplevelser. Det är lättare att säga "nej" och känna sig trygg.

 

[SpringandeKulle]

Jag funderar på om ämnet också tangerar "Om det inte kommer ut i spel så finns det inte". ...

Fick lära mig lite om det på senaste lajvet. När min kompis skulle gå med i tjuvgillet och deras ledare tog henne på promenad genom området. I syfte att de skulle synas att prata med varandra. För om de hade gjort det i smyg skulle ju ingen annan veta något. Nu kan de istället fråga/spekulera i varför hon sågs i samband med en skum figur.

 

[God45]

Helt rätt! När man vill spela det men inte tror man kommer klara det är när man ska pusha! I värsta fall fungerar det inte bara.

 

[EvilSpook]

Och varför det är bra.

Jag tyckte inte att du utvecklade syftet riktigt. Det enda jag hittade var följande:

Sometimes the results will be amazing, sometimes things might not give you the results you wanted, but it will make things more interesting, and it will help you grow as a larper.

Det låter ju som att det knappt är värt besväret?


//EvilSpook

 

[w176]

Jag funderar på om ämnet också tangerar "Om det inte kommer ut i spel så finns det inte". Just att man inte ska vara försiktig och hålla på hemligheter (eftersom det är vad karaktären skulle göra) utan istället visa upp dem så att andra kan spela mot dem eller agera för dem. På samma sätt bör man inte vara tillbakahållen som spelare, även om det hade varit naturligt för karaktären att vara det. Att medvetet, som spelare, orsaka drama för att dra in de andra mer i sin egen rollperson.

Fast här är jag inte med. Liksom spelet kring en hemlighet kan lika mycket handla om liksom att hålla hemligheten men spela på den. Typ spela på att man i det viktorianska england här hemligt homosexuell och att både få det psykologksa och praktiska spelet kring den hemligheten kan vara mycket mer intressant att ha en scen med ett avslöjande. Avslöjande skulle troligenta bort liksom den intressanta smygspelet

Att avslöja en hemlighet är inte enda sättet att skapa interssant spel med den.

 

[w176]

Det jag känner spontant är att du tar en väl defensiv approach när nästan halva artikeln handlar om att man inte ska spela för djärvt och sårbart.

Åh. Det här blir jag glad att jag säger. För jag fått motsatt reaktion av många och haft många som gillat den delen med kommenterat kring att man kan vara allra mer försiktig på vissa sätt. Så då känns det som att jag nått en bra balans på artikeln när du get en pekpinne åt andra hållet. Så det här gjorde mig glad.


Jag tror att det här med att man kanske vill säga till i vissa situationer om man verkligen leker på gränsen av vad man bekväm med handlar om att man gå kan gå längre? Men då kanske främst i mindre scener, inte gruppscener. För i gruppscener kan man inte göra det.

Men skulle jag till exempel köra en ganska grafisk tortyrscen eller insim sexscen med en annan spelare skulle jag checka in lite innan vart jag hade dom, och om de var bekväm i den stunden, och då skulle det vara relevant information för min skull om det verkligen var och tassade lägst ut på gränden för vad de var bekväm med hur jag skulle hantera scenen. Eller om det var helt i sin comfort zone.

Inte att man alltid behöver checka in, men att det är ett bra verktyg i extremfallen.

 

[w176]

"Letting yourself be vulnerable is the other side of playing boldly. It’s about trusting and opening up your play to others. Vulnerability can mean letting someone else’s actions take the story in an unexpected direction, or letting their actions affect your character."
Något jag ofta saknar i de grupper jag spelat rollspel med. Ska nog ta det och lite andra stycken till min session 0 text framöver.

Jag tror att det här ibland är ett ärr, eller försvarsreaktion efter att ha spelledare som verkligen fuckat sina spelare. Då får man väldigt defensiva spelare som inte alls är trygga med att vara sårbara. Eftersom de har erfarenhet att är man sårbar blir man överkörd av spellledaren på sätt som inte är kul

 

[w176]

Jag tyckte inte att du utvecklade syftet riktigt. Det enda jag hittade var följande:



Det låter ju som att det knappt är värt besväret?


//EvilSpook

Alltså. Du har rätt. Nå. Sagt här är poängen att utmana sig själv är utvecklande, även om liksom varje gång du tar en risk så kommer det inte automatiskt vara en vinst. Även om du lär dig något oavsett om det går åt helvetet eller inte.

 

[Rickard]

Typ spela på att man i det viktorianska england här hemligt homosexuell och att både få det psykologksa och praktiska spelet kring den hemligheten kan vara mycket mer intressant att ha en scen med ett avslöjande.

Fast du behöver inte avslöja det i fiktionen, men för de andra deltagarna så att de kan spela mot det.

 

[RasmusL]

Jättebra artikel!!!

En liten fundering bara som kanske mest blir akademisk och/eller berör andra sfärer:

Playing boldly is not about the character. It’s about you. Be bold.

Jag är min roll och min roll är jag. Det är nog mer en fråga om hur en förhåller sig till rollspel men jag spelar djärvt genom min roll och min roll agerar djärvt genom mig. För att spelet ska bli kul för mig måste min roll tycka att det är en bra idé att ta stora risker i historien och att jag som spelare investerar i dessa dumma planer och jobbar hårt för att få dem att fungera. Jag tycker att det är den positiva motsättningen i "play to lose" (kass term för övrigt, att "bara" spela för att förlora ser jag som rent destruktivt för dramat, "play boldly" är mycket bättre) att rättfärdiga dumma/riskabla in-character-beslut men sedan investera i att få dem att fungera som spelare. Det får det i alla fall för mig att betyda något när jag/min roll lyckas eller misslyckas med sina förehavanden.

Och det kanske är en grej som kommer med vana. Jag är rätt trygg i mitt rollspelande och kanske, på gott och ont, är lite blasé på mycket av det mer edgy innehållet efter Baphomet, Hamlet, Lindängen, etc, men jag har helt tappat intresset i sådant som "bara" utmanar mig själv men inte inte historien.

Sen en grej med "play boldly" som jag tycker är lite problematisk, kanske mest pga hur nordic larp-communityt ser ut (och som är skälet till att jag aldrig skulle åka på Nocturne eller liknande spel) men jag upplever nog att det verkar vara ganska allmängiltigt, är att mina medspelare har JÄTTESVÅRT att hålla ordning på vad som är spel och vad som inte är det. När jag försätter mig i en sårbar situation så öppnar det upp för andra _spelare_ som mest är ute efter att ragga/hångla/ligga utan hänsyn till hur det påverkar spelet. Det kan såklart handla om andra typer av bleed som är mer negativ men det gör mig rätt less på rollspelare/lajvare över lag och jag har aktivt valt att sluta lajva och spela med främlingar för det är fan inte värt det. Jag har kul under spel men följderna blir för jobbiga när en måste hantera en massa bleediga plebs som tror att rollspel = verklighet Det är ingen kritik av "play boldly" egentligen utan snarare ett argument för det.

 

[Zeedox]

Artikeln lyfter fram att spela modigt och att spela sårbart om vartannat, men jag hänger nog inte med i sårbarheten. Går det att utveckla? Att vara modig och testa nya saker, eller att ta i med större intensitet än man brukar, det hänger jag med på. Men med sårbarheten, innebär det att lyfta fram sin egen sårbarhet eller karaktärens?

Vulnerability can mean letting someone else’s actions take the story in an unexpected direction, or letting their actions affect your character. It can mean letting someone successfully kidnap your character even if it’s scary and takes the story in an unexpected direction.

Läser jag detta stycke tänker jag att det mest låter som att vara en följsam medspelare, är det det som menas? Typ att försöka se avsikten med vad någon annan gör och agera i samma riktning.

 

[w176]

Fast du behöver inte avslöja det i fiktionen, men för de andra deltagarna så att de kan spela mot det.

Fast det vet jag inte om jag måste. De behöver inte vara medvetna om varför min roll gör som den gör för att reagera på beteendet. Att få se och pussla med andras beteenden och få läsa av situationen och själv få inse något är rätt fett. Eller inte inse något och sen sätta ihop bitarna

 

[w176]

Läser jag detta stycke tänker jag att det mest låter som att vara en följsam medspelare, är det det som menas? Typ att försöka se avsikten med vad någon annan gör och agera i samma riktning.

Att vara följsam ligger nära. Att vara följsam är liksom vad man gör, att vara sårbar är hur man förhåller sig till det.

Låter du dig bry om vad andra gör? Låter du påverkas? Låter du dig släppa kontrollen lite och låta någon annan föra i dansen även om det känns läsligt.

Att vara djärv hadlar om saker man själv initierar som är läskiga.

Att vara sårbar handlar om hur man förhåller sig saker andra gör som känns läskiga.

 

[w176]

Jag är min roll och min roll är jag. Det är nog mer en fråga om hur en förhåller sig till rollspel men jag spelar djärvt genom min roll och min roll agerar djärvt genom mig. För att spelet ska bli kul för mig måste min roll tycka att det är en bra idé att ta stora risker i historien och att jag som spelare investerar i dessa dumma planer och jobbar hårt för att få dem att fungera. Jag tycker att det är den positiva motsättningen i "play to lose" (kass term för övrigt, att "bara" spela för att förlora ser jag som rent destruktivt för dramat, "play boldly" är mycket bättre) att rättfärdiga dumma/riskabla in-character-beslut men sedan investera i att få dem att fungera som spelare. Det får det i alla fall för mig att betyda något när jag/min roll lyckas eller misslyckas med sina förehavanden.

Det brukar finnas saker där det glappar mellan vad rollen tycker är läskigt och du tycker är läskigt. Om du inte alltid väljer en roll som är nära dig själv.

Till exempel det är fullt möjligt att spela en politiker som är en trygg offentlig talare, men själv som offperson tycka det läsigt att hålla tal inför andra. Att då ta en sån roll och testa hålla offentliga tal är djärvt, även om det för rollen skulle vara en helt vanlig tisdag,

Eller spela en roll som är helt okej med nakenhet, men själv varaobkväm med det och så vidare.

I såna zoner fins rätt mycket att hämta.