Nekromanti [Praktik] Roterande spelledarskap

[Simon]

• Jag slipper det betungande ansvaret över kampanjens större plotlinjer. Vi diskuterar kontinuerligt vilka trådar som är mer eller mindre i fokus, vad som är hur intressant och så vidare, som inför en kampanjuppstart, där alla är chef, så att säga.
• Att jag är tvungen att släppa taget om vart jag var på väg när min session är slut gör att jag helt enkelt måste ha en ganska avspänd attityd till mitt spelledande, vilket för mig är väldigt givande.
• Att jag inte behöver ta ensamt ansvar på längre sikt gör mig friare i att förbereda scener inför min session. Jag har ett tydligare carte blanche att helt enkelt göra det jag tycker är spännande, intressant och koolt av mitt spelledarskap för stunden.
• Åtminstone för mig är det så att när jag spelleder blir jag sugen på att spela, och när jag spelar blir jag sugen på att spelleda. Här får jag både och, omväxlande, och är alltid sugen på det som det är dags för just nu.
• Spelträffarna blir varierade eftersom vi har såpass olika spelstilar, och vi slipper bli frustrerade på varandra och sitta och tänka "åååh, om jag spelledde skulle jag göra såhääär istället!".
• De som är mer ovana spelledare bland oss kan ge det ett försök utan att känna att hela kampanjens Skoj hänger på hur de gör ifrån sig.

 

[wilper]

För några år sen spelade vi Vampire och turades om att vara SL.

För den som inte ids följa länkar kan sägas att vi körde Vampire i tre epoker, Dark Ages, "Victorian" (som egentligen spände från 1600-talets mitt till slutet på 1700-talets mitt) och Modern. Alla hade samma rollperson i de tre epokerna och en SL var fri att förlägga sitt äventyr i vilken som helst av epokerna. Det hoppades rätt friskt fram och tillbaka i tiden allt efter vad spelledarna hittade på för äventyr de ville spelleda.

Vi körde en strikt begränsning på ett äventyr per spelmöte. Det var fritt att knycka SLPs från de andra spelledarna. Det enda som var tabu var att döda rollpersonerna, eftersom de bevisligen skulle leva i Modern-eran. Mindre paradoxer var ok dock, och förklarades av att spelet EGENTLIGEN var nutidsvampyrernas tillbakablickar, och därför kunde innehålla en del felaktigheter mot det egentliga tidsflödet.

Det var verkligen en kul upplevelse. Jag har försökt få till liknande spel fler gånger men det har varit svårt att få gehör för det i de rätt traditionella grupperna jag har spelat sedan dess.

 

[Mogger]

Det ska bli kul att höra om era erfarenheter. Vi körde som sagt en kampanj i WFRP med "roterande" SL-skap, vilket innebar att 3 av 4 var SL vid minst ett tillfälle. Det vi hade störst problem med var att den röda tråden blev avhuggen och återknuten hela tiden, och det slutade med att vi helt enkelt hade parallella storys som vi följde med några mindre utflykter till de andra SLs domäner. Vi hade uttalade regler om att man fick göra vad man ville med alla SLP och krokar som slängdes ut.

Det var inte dåligt, tvärtom hade vi riktigt kul nästan hela tiden, som spelare. Som SL kände vi oss alla bakbundna och hämmade. Jag har samma problem i SL-lösa spel och har mer eller mindre bestämt mig för att den typen av delat berättande helt enkelt inte är min kopp te. Kanske är det därför jag är så intresserad av den?

Men, jag tycker att er punktlista ser väldigt bra och vettig ut. Som sagt så funkade vår kampanj väldigt bra i "build up"-fasen, men när vi skulle börja sköra alla coola planteringar så visste vi inte riktigt vad man skulle göra med dom. Till skillnad från er var det inte ett uttalat mål för oss, utan en oönskad konsekvens. Ni har ju tänkt på det.

 

[Guest]

Sådär. Era erfarenheter? Funderingar?

Jag och delar av min regular grupp har bestämt oss att köra en rymdutforsknings kampanj innom ett rikt solsystem (som vi även kommer ifrån).
Vi började med att göra varsin art*1 enligt GURPS Space*2, med den röda tråden mellan oss har varit att vi skiljdes åt vid halvapestadiet, alla har fått en kontinent och vi har definierat grundläggande sammhälle så nu är vi i en fas av att definiera våra civilisationer och deras relationer.

När vi väl kommer till konkret spelledande kommer vi spelleda varsin planet, med enda krav att vi någorlunda utan hjälpmedel ska överleva på planeterna...

Funderingar än så länge är mest hur vi ska skapa tillräckligt med konflikter för att kunna motivera att de enda med genomgående hög utbildning på alla områden är en motsvarighet till FN.

*1(med tanke på vår evolutionella separation har jag propsat för det namnet)
*2(jag hade gärna stannat här, och konverterat värdena till annat system (så vi alla kunde ha lätt att sätta sig in i systemet) men gruppen röstade för att fortsätta med GURPS)

 

[Simon]

• Jag slipper det betungande ansvaret över kampanjens större plotlinjer. Vi diskuterar kontinuerligt vilka trådar som är mer eller mindre i fokus, vad som är hur intressant och så vidare, som inför en kampanjuppstart, där alla är chef, så att säga.
• Att jag är tvungen att släppa taget om vart jag var på väg när min session är slut gör att jag helt enkelt måste ha en ganska avspänd attityd till mitt spelledande, vilket för mig är väldigt givande.
• Att jag inte behöver ta ensamt ansvar på längre sikt gör mig friare i att förbereda scener inför min session. Jag har ett tydligare carte blanche att helt enkelt göra det jag tycker är spännande, intressant och koolt av mitt spelledarskap för stunden.
• Åtminstone för mig är det så att när jag spelleder blir jag sugen på att spela, och när jag spelar blir jag sugen på att spelleda. Här får jag både och, omväxlande, och är alltid sugen på det som det är dags för just nu.
• Spelträffarna blir varierade eftersom vi har såpass olika spelstilar, och vi slipper bli frustrerade på varandra och sitta och tänka "åååh, om jag spelledde skulle jag göra såhääär istället!".
• De som är mer ovana spelledare bland oss kan ge det ett försök utan att känna att hela kampanjens Skoj hänger på hur de gör ifrån sig.

 

[Simon]

För den som inte ids följa länkar kan sägas att vi körde Vampire i tre epoker, Dark Ages, "Victorian" (som egentligen spände från 1600-talets mitt till slutet på 1700-talets mitt) och Modern. Alla hade samma rollperson i de tre epokerna och en SL var fri att förlägga sitt äventyr i vilken som helst av epokerna. Det hoppades rätt friskt fram och tillbaka i tiden allt efter vad spelledarna hittade på för äventyr de ville spelleda.

Det låter askoolt, tycker jag.

Vi körde en strikt begränsning på ett äventyr per spelmöte. Det var fritt att knycka SLPs från de andra spelledarna.

Om jag förstår rätt så innebar det också att varje spelmöte förväntades leda fram till något slags avslut. I så fall skiljer det sig ju en del från hur vi gör, där vår kampanj går mer på ett slags teveserie-modell, med "fortsättning följer" i slutet av varje träff.

Hur löste ni det med att tajma äventyrens slut till spelträffarnas, i så fall? Upplevde du att ni ofta stressade ihop ett slut för att hinna avrunda, eller frös ni händelserna i den tidsepoken för att spela annat tills turen kom tillbaka till den spelledaren?

 

[wilper]

Hur löste ni det med att tajma äventyrens slut till spelträffarnas, i så fall? Upplevde du att ni ofta stressade ihop ett slut för att hinna avrunda, eller frös ni händelserna i den tidsepoken för att spela annat tills turen kom tillbaka till den spelledaren?

Vi hade rätt varierande längd på spelmötena, 3-6 timmar om jag minns rätt. Alla som satte sig i spelledarstolen var rejält rutinerade spelledare, och dessutom var vi rätt samspelta, så det var lätt att bedömma tidsåtgång och styra spelet om det såg ut att dra iväg. Alla historier avslutades ordentligt under sitt spelpass, men det var fritt att väcka upp trådar från dem eller dra in SLPs igen senare.

 

[Simon]

• Att vi är så många som fyra gör det lättare att släppa spelledartänket helt när man är spelare, vilket är nödvändigt.
• Djärvheten är avgörande när man spelleder, att man inte bara har "rätten" att spela vidare på vad som hänt innan, utan att man tar
• Att man är överens om att kanon, vad som kan finnas i spelvärlden och hur saker fungerar, styrs av konsensus och att det är okej att ta korta diskussioner om det under spel. Det gör att man inte behöver vara så rädd som spelledare att dra in grejer där man riskerar att göra "fel", eftersom gruppen hjälper till att få det rätt.
• Återigen, att man verkligen släpper spelledartänket när en session är slut. Och man verkligen tar sig friheter när man spelleder. Fast det verkar inte vara det förra ni hade problem med, efter vad det låter.