Preppen och peppen

[Lemur]

Jag har på senare tid börjat driva mot låg-preppade öppna äventyr som jag hittar på efter hand och jag tycker nog att det ger den absolut bästa upplevelsen - för mig som SL och, hoppas jag, för mina spelare. Jag kan dock sakna peppen som kommer från preppen. Bestämmer jag mig för att köra låg-prepp-hitta-på-efter-hand så finns det inte så mycket att gå och fnura på; det är bara att köra när det blir dags. Bestämmer jag mig däremot för att köra Enemy Within så blir det ett stort projekt, där jag kan samla/läsa otaliga böcker, lyssna på "actual plays", läsa forumtrådar och skapa mina egna trådar för att diskutera med andra hur jag ska spelleda äventyret på bästa möjliga sätt. Det är en process som jag finner väldigt drivande för mig som SL.

Känner ni igen er i detta?

 

[Bifur]

Känner ni igen er i detta?

Absolut. En ständig pendel för mig. (Har haft 8-9 månader nu av låg prepp/inget SL-ande så snart kommer det börja klia i fingrarna att börja med något mer arbetskrävande.)

 

[Rangertheman]

Känner ni igen er i detta?

Ooo ja!

När vi körde Fantasy World planerade jag för hur jag skulle inleda spelpasset, i övrigt var allt hittepå i stunden baserat på spelarnas handlingar och tärningsutfall.. Jag kom på mig själv med att sakna preppen rätt mycket. Eftersom jag skrev spelrapporterna och lade upp SLP och platser i World Anvil blev det lite i samma riktning som prepp, fast det är betydligt roligare att preppa än att administrera efteråt.

Samtidigt tycker jag inte längre det är superkul att läsa in mig på ett stort äventyr och spelleda det.

Jag kanske har hittat en medelväg som kan funka: Jag har plockar isär Drakkejsarens hemlighet och Ärans väg, och lagt in delarna i Notion. Förmodligen kommer jag även att plocka komponenter från Lehto och Dunderdagar. Sedan är planen att spelleda en kampanj som primärt kretsar kring rollpersonerna men där grundplotten i DoD-kampanjerna ligger i bakgrunden. Plus att jag kanske lägger in ytterligare övergripande händelser som rollpersonerna kan välja om de vill interagera med eller inte. Ungefär så körde spelledaren i den Symbaroumkampanj som min sambo och jag spelade i, och det är många ljuva minnen från den. Och en stor sorg att den dog ut...

 

[Genesis]

Jag tänker att det har att göra med hur man engagerar med hobbyn. Jag har ju aldrig varit en preppare och associerar prepp mest med tråkigt arbete och stress. Det är definitivt inget som ger mig pepp och inget som är trevligt att hålla på med. För mig är det spelandet som är grejen, och det kan bara ske i stunden. Även när jag spelar kampanj så tänker jag inte på den mellan sessionerna, utom att jag typ dagen efter en omgång tänker tillbaka lite på spelet, men det gör jag oavsett om det var en enkvällare eller en del i kampanjspel. Så för mig finns inget positivt i att hålla på med saker jag tycker är tråkiga och jobbiga.

Däremot gillar jag ju att fundera på spelidéer, på mekanik, koncept, speldesign. Det är ju något som är njutbart för mig, och jag kan föreställa mig att det är något liknande som preppdiggare känner. Skillnaden är ju rimligtvis att jag tycker att ett bra spel gör spelupplevelsen bättre, medan så gott som all prepp gör spelupplevelsen sämre, så jag får pepp att att hålla på med saker som jag känner är positiva. Och den som gillar prepp tycker antagligen att prepp förbättrar deras spelupplevelse, och därmed är det rimligt att man blir peppad av det.

 

[FlamingoFred]

Känner absolut igen det där. Jag har kommit tillbaka till rollspelandet efter ett låååångt uppehåll. Nu är vi några stycken som turas om att spelleda olika spel, med mer eller mindre prepp och ambition. Vi har kört nya Drakar & Demoner, Alien och några mindre spel som one- eller two-shots. Just nu spelleder jag Cyberpunk Red, och snart hoppar vi vidare till Coriolis. Det är mycket vi vill pröva, och något som genomsyrar det vi håller på med är just lusten att "greja" med rollspel. Det är ju superkul att spela, men just det där med att sitta och pyssla, fixa och dona är något som alla i gruppen har uttryckt att vi saknat.

Tillbaka till preppen. Att preppa kan ju vara att "pyssla" och "greja". Jag är 110 % en låg-prepp-SL. Jag jobbar med en övergripande äventyrsplot, och sen slänger jag in nya personer och händelser som drar äventyret – eller vad vi ska kalla det – åt olika håll. Jag förbereder väldigt lite inför varje spelmöte. Jag har en idé om vad jag vill uppnå och vad jag vill utsätta spelgruppen för. Jag repeterar lite dialog, funderar på hur SLP:er reagerar, hur deras personlighet är, och ser till så att nya idéer fungerar okej med huvudplotten. Det är otroligt lågprepp. Är jag riktigt ambitiös, skissar jag eller letar fram någon karta som kan behövas.

Sen har jag gjort ett stort jobb med att bygga upp världen vi spelar i. Där har jag satt upp en webbsida med en karta, en del lore och presentationer av SLP:er med mera. Där får mitt "pysslande" fullt utlopp. Det är ju inte prepp inför en spelsession, men det är en grund att stå på och en plats att förankra de lösa idéer som poppar upp under resans gång. Vårt Atlanta 2045, scenen för våra äventyr, är min hobby. Det är där jag preppar och peppar.

Här finns vår Cyberpunk-sida om någon skulle vara intresserad:
https://flamingofred.se/cyberpunk/

Det här blev nog ett svar på något annat än första frågan. Men det knyter ändå in till preppen, tycker jag. Massiv prepp i början ger mig möjlighet att vara "mjuk i knäna", kunna svara upp mot spelarnas önskemål och inte behöva preppa så mycket inför varje session. Det funkar för oss.

 

[Christoffer]

Känner ni igen er i detta?

Mje, inte direkt. Jag preppar tills jag känner pepp. Ibland innebär det ingenting för peppen kommer av att systemet säger nada prepp! Eller så kommer det när jag som har ett grepp om sakerna som vi har på spelbrädet. Interaktionpunkterna så att säga. Nu i Ars Magica har jag lite prepp att göra men inte påbörjat det än, men peppen finns där redan för att jag vet att vi har en massa detaljer som alla är fyllda av osäkerhet och öppningar för olika former av interaktioner och utfall. Så enda jag behöver göra är att lära känna dessa mer, ex. skapa karaktärer, skapa en varelse som lever i floden där konventet är, förstå och lära känna omgivningen så jag kan spela den. Precis som spelarna sen kommer behöva lära känna ett gäng konventet och dess omgivning, dess knektar, kompanjoner och magiker, så de kan spela dem.

Så kanske svaret är: jag preppar om det behövs för att känna inspiration och bli peppad, och för mig har det mycket mer att göra med vad för slags prepp jag gör än omfattningen av den, för huruvida jag ska känna inspiration eller ej.

 

[Basenanji]

Det bästa med rollspel är väl att preppa?

(tycker jag)

 

[joth1006]

Senaste året har varit fullt av stress för min del, så jag har börjat uppskatta låg-prep.
Därmed sagt så spelleder jag Masks of Nyarlathotep för en av mina grupper, men även där gör jag rätt minimalt preppande - sammanfattar kapitel och scener i punktlistor, med särskilt fokus på platser och spelledarmotivationer, och förlitar mig (ibland dumdristigt) på min egen improvisationsförmåga.

 

[Basenanji]

Om jag ska vara lite flerordig:

Mig passar det att få fundera länge och iterativt hur ett äventyr eller en kampanj ska ta sig ut. Jag tycker att det är underbart att få planera, fundera och överväga olika alternativ.

En viktig fråga för mig är: ”Hur blir äventyret så roligt, stimulerande men ändå lagom utmanande för spelarna?” och då försöker jag se äventyret ur spelarnas perspektiv. Det är inte lätt, så här kommer tidsperspektivet in — jag behöver prova några gånger innan jag väljer ett slutligt alternativ.

Sedan är det ju underbart att få spela upp äventyret för sitt inre! ”Det kommer bli sjukt överraskande när råttmännen visar sig vara manipulerade av illithiderna! Och då lär ju spelarna börja fundera på varför just råttmännen rekryterats! Fast…kanske borde jag planera en ledtråd redan innan som får spelarna att börja ana att det finns något djupare bakom? Vänta, om jag skulle lägga in en scen där…”

Jag vågar påstå att det ibland är helt tillräckligt att preppa ett äventyr även om det aldrig spelas, precis som att vi köper rollspel vi läser men aldrig spelar.

Ok, om jag ska sluta med någon sorts kritisk tanke så kanske vi borde prata mer om hur vi preppar, vad som borde preppas och med vilka verktyg vi preppar? Och inte minst, vsd gör preppandet olidligt?

 

[Faehrengaust]

Min preppstege ser ut så här:
- Värld: Alldeles onödigt mycket prepp. För att jag tycker det är kul. Preppar nästan allt själv på den här nivån och jag blir alltid pepp att börja preppa kampanjer.
- Kampanj: Preppar introt och sandlådan/akvariet. Det här sker till viss del i samarbete med spelarna (om det finns intresse, vilket det inte alltid gör). Har oftast en vissa tidslinjer klara, dvs om äventyrarna inte gör något så kommer detta hända. Blir alltid pepp att börja spela under preppen.
- Äventyr/scenario: Nästan inget. Det är inte kul och det behövs inte. Den prepp jag gör är normalt bara i tankarna, skriver oftast inget utom möjligtvis någon viktig detalj. På äventyrsnivå gillar jag att improvisera baserat på världs- och kampanjpreppet.