McAber
Varulv
Hej!
Jag spelade Winchester på LinCon och det blev lite snopet. Det verkade som om man var mer eller mindre tvungen att ha spelat första delen för att ha någon vidare behållning av del två.
Det hela tog två timmar att ta sig igenom, vilket blev lite snuttigt. Tydligen skulle interaktionen mellan karaktärerna ta mer tid och plats än det gjorde för oss. Detta kändes dock inte helt självklart när man inte hade spelat (eller som vissa av oss, inte ens läst) första delen.
För min egen del som Lillebror kändes det inte så angeläget att ta upp att jag snott en colt från Storebrors flickvän. I alla fall inte när man har ett gäng arga cowboys efter sig. När man sedan får en kritisk skada i huvudet och blir blind, samtidigt som man inser att vi snart även har en bunt ilskna indianer efter oss, blir det inte mycket annat än "aj, aj, ont, ont" kvar att rollspela.
Vad jag är ute efter är att om man hela tiden är jagad, så blir utrymmet/motivationen för att "prata ut" inte så stor. Speciellt då man inte har byggt upp relationerna under del ett av äventyret.
Kanske är jag orättvis, eller har missat något. Påpeka gärna detta och på vilket sätt. För som det var nu kände vi oss något snuvade på en westernrollspelsupplevelse.
/McAber
Jag spelade Winchester på LinCon och det blev lite snopet. Det verkade som om man var mer eller mindre tvungen att ha spelat första delen för att ha någon vidare behållning av del två.
Det hela tog två timmar att ta sig igenom, vilket blev lite snuttigt. Tydligen skulle interaktionen mellan karaktärerna ta mer tid och plats än det gjorde för oss. Detta kändes dock inte helt självklart när man inte hade spelat (eller som vissa av oss, inte ens läst) första delen.
För min egen del som Lillebror kändes det inte så angeläget att ta upp att jag snott en colt från Storebrors flickvän. I alla fall inte när man har ett gäng arga cowboys efter sig. När man sedan får en kritisk skada i huvudet och blir blind, samtidigt som man inser att vi snart även har en bunt ilskna indianer efter oss, blir det inte mycket annat än "aj, aj, ont, ont" kvar att rollspela.
Vad jag är ute efter är att om man hela tiden är jagad, så blir utrymmet/motivationen för att "prata ut" inte så stor. Speciellt då man inte har byggt upp relationerna under del ett av äventyret.
Kanske är jag orättvis, eller har missat något. Påpeka gärna detta och på vilket sätt. För som det var nu kände vi oss något snuvade på en westernrollspelsupplevelse.
/McAber
