Varför jag gillar regler
Jag försökte verkligen låta bli att svara på det här inlägget, för jag tror inte att det kommer tjäna mycket till att diskutera det, eftersom vi gjort det så många gånger förut. Jag respekterar din spelstil, och jag gillar att spela och spelleda så själv ibland (även om jag sällan gör det, eftersom många av mina spelare inte gillar det). Jag utgick ifrån att du inte gillade Krilles system, och precis som att jag vet att jag inte kan övertyga dig (och det vill jag inte, heller), så kommer du inte att kunna övertyga mig.
Med det sagt, så finns det dock alltid en del att hämta i att se hur andra ser på saken. Så jag tänker besvara argumenten med min syn på saken (som absolut inte skall ses som en objektiv sanning, eller ett försök att övertyga dig om att mitt sätt att spela är bättre).
Nej. Man får öva upp sig till att bli en bra SL först.
Eller ja, klart man får - frågan är om ens spelare gillar det.
I min värld är det här helt ofattbart. Om en regel är bra på att hjälpa en oerfaren SL att spelleda, så är det väl bara bra? Har man ett bra regelsystem att stödja sig mot så är väl chansen större att ens spelare gillar det? Speciellt om det är den typen av spelare som gillar regler i spelet.
Jag och alla jag någonsin spelat med är dåliga spelledare. I alla fall om man får tro många jag diskuterat med, eftersom så många argument har bemötts med "du har/är en kass SL om du behöver de här reglerna." Får jag höra det en gång till så spyr jag. Okej, jag är en kass SL. Jag har spelat rollspel i tolv år och kommer antagligen inte att bli bättre. Så vad skall jag göra? Sluta spela rollspel?
Att sätta poäng på något anknyter till metanivån av rollspelandet, vilket sänker inlevelsen och gör det mindre "verkligt". Det blir en känsla av "brädspel", vilket inte riktigt är det jag, åtminstone, är ute efter när jag spelar rollspel.
Jag har vid vissa tillfällen större inlevelse i brädspel än i rollspel (ja, jag vet, det måste vara för att jag har en kass SL). När jag spelar Kampen om citadellet och ser min gubbe hamna på ett poängs liv kvar, så blir jag desperat. Jag kollar mig omkring: monster överallt! Hur skall jag ta mig ur det här? Jag letar igenom min utrustning. Skit också! Jag använde ju min molekylfasare förut för att ta mig
in hit, så jag skulle kunna ha ihjäl fler monster! Jag har visserligen min pålitliga granatkastare, men snart kommer de att komma såpass nära att jag inte kan använda den, och då är det förkylt!
När jag kan se med mina egna ögon att min rollperson är skadad, eller att folk är ute efter mig (i konspirationssystemet), så kan jag få mer inlevelse än om bara spelledaren talar om det för mig. Då är det ju liksom andrahandsinformation. Någon annan talar om för mig vad min rollperson känner. Om det finns på mitt rollformulär kan jag uppleva det själv. Det ger inlevelse för mig.
Regler är tråkiga, och drar bort fokus från själva spelandet av roller, rollspelandet liksom.
Många tycker ju uppenbarligen att regler är roliga, med tanke på hur mycket populärare brädspel är än rollspel. Om regler är roliga i brädspel så ser jag ingen anledning till att de inte skulle kunna vara det i rollspel.
Vad gäller att dra bort fokus, så vad det jag menade där att det håller fokus på vad spelet skall handla om. Om man har regler om hur mycket press som ligger på rollpersonerna, så tenderar spelet att använda de reglerna, vilket innebär att berättelsen håller en ständig spänning. Regler visar var fokus ligger på i spelet, eftersom regler är till för att användas. Hade det inte funnits regler för pressen på rollpersonerna så hade det inte varit lika mycket press på rollpersonerna.
Sedan säger jag som Krille brukar säga. Rollspel är inte bara roll, det är spel också. Man kan lika gärna säga att rollerna drar bort fokus från spelet, roll
spelandet, liksom.
För mig skulle det rent utsagt förstöra all känsla av egentligt tryck, på samma sätt som "du blir av med tre KP" är betydligt mindre intressant eller inlevelseskapande än "du får ettstort köttsår i benet. Det gör hiskeligt jävla skitont, och du är ganska utslagen".
Inte för mig. Folk är väl olika, helt enkelt. Se ovanstående tirad om inlevelse i första person (du ser hur skadad din rollperson är) kontra andra person (spelledaren talar om för dig hur skadad din rollperson är). Åh, och jag tycker inte att man skall underskatta parallelliteten mellan handlingarna "kryssa bort KP" och "få djävulskt ont i benet". På ett plan gör jag och min rollperson samma sak (jag gör regelsystemets motsvarighet till vad han gör), vilket kan öka inlevelsen. Om jag bara sitter där och lyssnar på SL medan min rollperson har jätteont så bryter jag kopplingen mellan min rollperson och mig.
Bara ett problem om man inte litar på sin spelledare. Och litar man inte på sin spelledare, tycker jag inte riktigt att man har runt spelbordet att göra, för då har man valt fel spelledare.
Jag litar inte på någon spelledare i hela världen. Min rollperson är min rollperson, och även om SL menar väl, så vet han inte vad jag har för vision om rollpersonen. Jag vill vara med och bestämma vad som ska hända med honom. Jag vill inte bara sitta och utsättas för saker, jag vill berätta en historia tillsammans med mina kompisar. Varningssignaler kan missas, och om jag inte är helt med på att min rollperson ligger i hetluften, så kanske jag agerar på ett annat sätt. Att SL säger "du tar ett poäng Synlighet" är liktydigt med "Nu ligger du brunt till om du inte ser upp". Faktum är att det är mycket bättre, eftersom jag får en koncis och klar uppfattning om hur brunt min rollperson ligger till. Fem poäng Synlighet är tydligare än "Du hör på nyheterna att man har hittat kroppen." Eftersom jag får tydligare information så kan jag göra mer informerade belsut, vilket innebär att min rollpersons berättelse överesstämmer bättre med min vision.
(Här skulle man kunna argumentera att min
rollperson inte vet hur många poäng Synlighet han dragit på sig, men det tycker jag inte har med saken att göra. Jag vill vara (med)författare till min rollpersons historia. Och skådespelare har ju inte sämre inlevelse för att de vet saker deras rollperson inte vet, så varför skulle jag ha det?)
Pust. Så, nu tror jag att jag förklarat min ståndpunkt. Du får gärna svara (jag skulle till och med vara intresserad av att höra dina åsikter, även om jag misstänker att jag redan känner till dem), men jag tänker i så fall låta dig få sista ordet.
Egentligen är titeln på det här inlägget något missvisande. Det finns ännu fler underbara saker med ett välkonstruerat regelsystem; det här är bara det som har med inlevelsen att göra. Sedan skall vi inte tala om vad ett bra regelsystem kan göra med berättelsen, som jag tycker är tusen gånger viktigare än inlevelsen.