Den här posten handlar alltså om en retorisk teknik. Det finns ju också ett briljant rollspel som heter Prosopopée, men det är inte vad tråden handlar om.
För ett bra tag sedan gjorde jag en tråd om hypallage, som ingen egentligen brydde sig om, och jag har blivit inspirerad att skriva en till tråd om en retorisk teknik som ingen bryr sig om. Jag tycker ju att språket är bland de viktigaste verktygen vi har som rollspelare, i och med att nästan allt vi gör i rollspel kommuniceras verbalt. Att bemästra språket blir då naturligtvis viktigt för att bli duktig på rollspel, men det är något som talas ytterst lite om här på forumet.
Prosopopeia är en term inom retoriken som innebär att man åkallar ett vittne som inte kan tala. Det kan handla om någon som är frånvarande ("Om din far vore i livet så skulle han säga …"), eller om ett föremål eller abstrakt koncept ("Om dessa väggar kunde tala …"). När det gäller användning i rollspel tycker jag att det intressanta är att "ge själ åt ett djur eller ett ting och låta det tala och få mänskliga egenskaper", som Wikipedia säger. De behöver inte ens tala, men kan få personlighet och vilja. En klinga kan stå stolt och orädd, träden i skogen kan sträcka sig hotfullt och täcka himlen, en ström kan gäckande eller rakt av fientligt leda båten av kurs.
Vi kan också använda verb som rakt av ger agens åt döda ting. Dörren spjärnar emot, men kan inte motstå dina attacker och kapitulerar med ett ilsket skrik. Målningarna på väggarna skrattar åt dig. Dina ben ger upp och vägrar att lyda dina order; oavsett hur mycket du kommanderar dem rör de sig inte ur fläcken.
Och ja, kanske kan vi ibland till och med ge dem röst. Skogen kallar på dig, "Kom, lämna den kvävande staden och lev i frihet med oss". Deadlinen, inringad i rött på din väggkalender, stirrar hånfullt på dig. "Jag kommer, din stackare. Jag kommer, och när jag anländer ska jag att krossa alla dina drömmar."
Jag tänker att detta är ett intressant verktyg att väva in i beskrivningar. En elegant och inspirerande beskrivning gör i alla fall för mig jättemycket för energin och den rena njutningen i spelet, och detta kan vara något som kan bidra till det.
För ett bra tag sedan gjorde jag en tråd om hypallage, som ingen egentligen brydde sig om, och jag har blivit inspirerad att skriva en till tråd om en retorisk teknik som ingen bryr sig om. Jag tycker ju att språket är bland de viktigaste verktygen vi har som rollspelare, i och med att nästan allt vi gör i rollspel kommuniceras verbalt. Att bemästra språket blir då naturligtvis viktigt för att bli duktig på rollspel, men det är något som talas ytterst lite om här på forumet.
Prosopopeia är en term inom retoriken som innebär att man åkallar ett vittne som inte kan tala. Det kan handla om någon som är frånvarande ("Om din far vore i livet så skulle han säga …"), eller om ett föremål eller abstrakt koncept ("Om dessa väggar kunde tala …"). När det gäller användning i rollspel tycker jag att det intressanta är att "ge själ åt ett djur eller ett ting och låta det tala och få mänskliga egenskaper", som Wikipedia säger. De behöver inte ens tala, men kan få personlighet och vilja. En klinga kan stå stolt och orädd, träden i skogen kan sträcka sig hotfullt och täcka himlen, en ström kan gäckande eller rakt av fientligt leda båten av kurs.
Vi kan också använda verb som rakt av ger agens åt döda ting. Dörren spjärnar emot, men kan inte motstå dina attacker och kapitulerar med ett ilsket skrik. Målningarna på väggarna skrattar åt dig. Dina ben ger upp och vägrar att lyda dina order; oavsett hur mycket du kommanderar dem rör de sig inte ur fläcken.
Och ja, kanske kan vi ibland till och med ge dem röst. Skogen kallar på dig, "Kom, lämna den kvävande staden och lev i frihet med oss". Deadlinen, inringad i rött på din väggkalender, stirrar hånfullt på dig. "Jag kommer, din stackare. Jag kommer, och när jag anländer ska jag att krossa alla dina drömmar."
Jag tänker att detta är ett intressant verktyg att väva in i beskrivningar. En elegant och inspirerande beskrivning gör i alla fall för mig jättemycket för energin och den rena njutningen i spelet, och detta kan vara något som kan bidra till det.