Svarte Faraonen
ром и смерть
Wilmer, Markehed och jag spelade gamla röda lådan-D&D idag (svenska översättningen, det är den jag äger). Jag och Markehed skapade rollpersonerna Imag, en ganska otrevlig tjuv, och Lork, en krigare med stora armar och litet huvud. Vi möttes på värdshuset Skrikande Benet i det snöiga Vornheim, där vi snart fick nys om ett flertal arbetserbjudanden. Av dessa intresserade oss två. Till att börja med anställdes vi av magiker Scoliario för att spionera på hans astronomiska rival Månpärlätarens formelbok, detta i syfte att vikta en framtida magikerduell i Scoliarios favör. Scoliario erbjöd en rundlig belöning för detta arbete och betalade även en månads värdshusvistelse åt oss, förutsatt att vi gav honom information om formelboken men inte gjorde något som kunde ge Månpärlätaren en aning om att hen var under uppsikt. Vi hörde dessutom att lord Ulcer, en av stadens rikaste ädlingar, sökte brandmän. Lorden hade nämligen för vana att köpa upp brinnande fastigheter till vrakpris och sedan släcka dem, alternativt rädda det som kunde räddas ur dem.
Med en generös tvåveckorsdeadline på Scoliarios uppdrag beslöt vi nästa morgon att söka upp den fete lord Ulcer, vars morgonrutin inkluderade att rekrytera nya brandmän. Dessa indelades i två grupper: släckarna, som mottog en fast summa per byggnad, och räddarna, som fick en tjugondel av värdet på det de bar ut ur de brinnande byggnaderna. Både Imag och Lork drogs genast till räddaryrket: Imag ansåg sig skicklig på att föra ut värdesaker ur hus, och Lork var van vid att bära på stora kvarnhjul och tyckte därför att han lika gärna kunde bära sängar och konstverk ur brinnande hus. Med en näst intill magisk intuition (åtminstone enligt Lork, som inte alls förstod hur det gick till) kunde sedan den hårlöse tjockislorden lokalisera en lagerlokal som nyligen börjat brinna. Vi utförde vårt uppdrag med bravur och räddade lådor med sablar, banér, koppartallrikar, vin och andra värdesaker. Vi återkom även några dagar senare och lyckades även då rädda en hel del saker undan lågorna.
Våra planer för Månpärlätaren fortgick också. Vi köpte oss mörkblå stjärnmönstrade kåpor och lärda hattar för att framstå som astronomistudenter, och ganska snart fick vi också en summa pengar från Scolario för att muta oss in i det torn där Månpärlätaren bodde tillsammans med många andra astronomer. Det var en stjärnklar natt, och vi förväntade oss att hen skulle vara på takterassen och titta på stjärnor snarare än i sin lägenhet. Mycket riktigt: en snabb kik bekräftade att en misstänkt typ stod på takterassen med en rejäl formelbok i en kedja vid sidan. Ett problem för oss, alltså. Imag formulerade därför en ny plan: han och Lork skulle ta sig in i Månpärlätarens lägenhet och vänta där tills hen somnade, varpå vi (ja, eller Imag i alla fall, Lork kunde inte läsa) skulle titta igenom formelboken. Att dyrka låset funkade inte, varför Imag nödgades klättra ut på utsidan av tornet för att öppna ett fönster. Lork höll under tiden vakt. Lyckligtvis hade han investerat i en låda, vilken han kunde stå och hålla så att han såg ut som om han var på ärende.
Imag tog sig in i lägenheten med bravur. Det fanns dock två komplikationer: en stor och elak hund som låg och sov framför dörren och en täckt spegel på väggen. Den klåfingrige Imag kunde inte motstå att titta i spegeln, som svarade genom att visa honom helvetets alla fasor. I panik skrek Imag efter mamma, något som väckte hunden och tvingade honom att klättra upp på Månpärlätarens himmelssäng. Där hängde han kvar ett bra tag, allt medan Lork stod utanför dörren och inte riktigt visste vad han skulle göra. Till slut återfick Imag så pass mycket fattning att han kunde kasta en mässingsknopp från himmelssängens sängstolpe på hunden, något som köpte honom tid att få fram sitt kortsvärd och försöka slå hunden medvetslös med flatsidan. Imag kämpade väl och fick in en hygglig träff i skallen på hunden, men det verkar dessvärre bara ha gjort den argare. Nästa anfall från hunden slet upp artären i Imags armhåla, och han dog på Månpärlätarens golv. Lork såg till att skynda sig hem till värdshuset, där han inte riktigt visste vad han skulle göra.
Lyckligtvis fick han en ny vän i form av alven Vinja, min nya rollperson. Vinja, som inte hade så mycket pengar, tog tacksamt emot det av Imags utrustning som hade lämnats kvar i värdshuset eller i Lorks låda, men då Lork ville behålla Imags kortbåge anordnade de en skyttetävling i en gränd. Till Vinjas förtret och alvsläktets kollektiva skam vann den kötthövdade kvarnhjulsbäraren, och Vinja fick klara sig med sitt svärd.
Snart beslöt de båda att utforska Den Färgglada Salamanderns tempel, en plats som sades innehålla rikliga skatter och en hel del kidnappade personer. Lorks sista pengar användes för att hyra in två medhjälpare: den alkoholiserade lösdrivaren Bulen och en äventyrslysten pikadoressa. Tillsammans gav de sig ned i templet. Den första dörr de öppnade visade sig leda till ett rum fullt med krokodiler (eller, enligt Lork, "sågödlor"), så den stängdes snabbt igen. Nästa dörr var låst, men lite lyssnande gav vid handen att något fjälligt hasade runt där inne. I det tredje rummet fanns en stor hög med bråte och ett timglas monterat på väggen, samt ytterligare en dörr (låst, med märkliga golvplattor framför och något krokodiligt innanför). Timglaset verkade låsa dörren när det vreds om, medan högen med bråte innehöll en mängd inlagda inälvor och konserverade tvättbjörnshuvuden (det sistnämnda var, enligt pikadoressan, en bra medicin mot spetälska). Nu fanns det ingen annan väg att ta än det första krokodilrummet! Lyckligtvis visade sig krokodilerna vara tjudrade vid en bult i golvet, så med Imags båge kunde vi plocka av dem från säkert avstånd. Även pikadoressan visade sig flink med spjutet och hade ihjäl två krokodiler. I korridorerna bortom detta rum hittade vi en surt doftande trappa nedåt och fyra fångar: den rike sidenimportören Kyle av Oog, historikern Tjock-Balto den Rene (för tillfället avmagrad och nedspydd), gruvarbetaren Umvelt den Oljige och skomakaren Brazz Brasque. Dessvärre skadade Lork också benet på en fälla i dörren. Fångarna lösgjordes kvickt (än kvickare då vi började höra ljudet av vandrande monster), och vi flydde grottan bärandes på inälvor och tvättbjörnshuvuden.
Våra räddade fångar var så klart oerhört tacksamma. Kyle av Oog blev visserligen kyligt inställd då Lork råkade nämna att "hans nya hus var nästan lika fint som där han bodde innan", men resten av Oogfamiljen gav oss en furstlig belöning. Brazz Brasque visade sig vara en skicklig amatörastrolog som ställde våra horoskop, och såväl inälvor som tvättbjörnar inbringade en god inkomst på alkemisternas svarta marknad. Vi firade genom att smälla pengarna på sprit och gobelänger till vårt rum. I fyllan och villan råkade Lork också hångla upp en mästersmeds hustru, med följden att han fick ett femtio guldmynts pris på sitt huvud (en grav övervärdering).
Allt var dock inte frid och fröjd. Lork upplevde yrsel och märkliga blåförskjutningar i synen efter att han sårats av fällan. Vid ett läkarbesök hos en välrenomerad pissdrickare visade sig även hans urin vara blå och märklig. Denna medicinska kuriositet var inget han nämnde för Vinja. De båda började i stället planera fortsatta äventyr. Kanske som prisjägare?
Med en generös tvåveckorsdeadline på Scoliarios uppdrag beslöt vi nästa morgon att söka upp den fete lord Ulcer, vars morgonrutin inkluderade att rekrytera nya brandmän. Dessa indelades i två grupper: släckarna, som mottog en fast summa per byggnad, och räddarna, som fick en tjugondel av värdet på det de bar ut ur de brinnande byggnaderna. Både Imag och Lork drogs genast till räddaryrket: Imag ansåg sig skicklig på att föra ut värdesaker ur hus, och Lork var van vid att bära på stora kvarnhjul och tyckte därför att han lika gärna kunde bära sängar och konstverk ur brinnande hus. Med en näst intill magisk intuition (åtminstone enligt Lork, som inte alls förstod hur det gick till) kunde sedan den hårlöse tjockislorden lokalisera en lagerlokal som nyligen börjat brinna. Vi utförde vårt uppdrag med bravur och räddade lådor med sablar, banér, koppartallrikar, vin och andra värdesaker. Vi återkom även några dagar senare och lyckades även då rädda en hel del saker undan lågorna.
Våra planer för Månpärlätaren fortgick också. Vi köpte oss mörkblå stjärnmönstrade kåpor och lärda hattar för att framstå som astronomistudenter, och ganska snart fick vi också en summa pengar från Scolario för att muta oss in i det torn där Månpärlätaren bodde tillsammans med många andra astronomer. Det var en stjärnklar natt, och vi förväntade oss att hen skulle vara på takterassen och titta på stjärnor snarare än i sin lägenhet. Mycket riktigt: en snabb kik bekräftade att en misstänkt typ stod på takterassen med en rejäl formelbok i en kedja vid sidan. Ett problem för oss, alltså. Imag formulerade därför en ny plan: han och Lork skulle ta sig in i Månpärlätarens lägenhet och vänta där tills hen somnade, varpå vi (ja, eller Imag i alla fall, Lork kunde inte läsa) skulle titta igenom formelboken. Att dyrka låset funkade inte, varför Imag nödgades klättra ut på utsidan av tornet för att öppna ett fönster. Lork höll under tiden vakt. Lyckligtvis hade han investerat i en låda, vilken han kunde stå och hålla så att han såg ut som om han var på ärende.
Imag tog sig in i lägenheten med bravur. Det fanns dock två komplikationer: en stor och elak hund som låg och sov framför dörren och en täckt spegel på väggen. Den klåfingrige Imag kunde inte motstå att titta i spegeln, som svarade genom att visa honom helvetets alla fasor. I panik skrek Imag efter mamma, något som väckte hunden och tvingade honom att klättra upp på Månpärlätarens himmelssäng. Där hängde han kvar ett bra tag, allt medan Lork stod utanför dörren och inte riktigt visste vad han skulle göra. Till slut återfick Imag så pass mycket fattning att han kunde kasta en mässingsknopp från himmelssängens sängstolpe på hunden, något som köpte honom tid att få fram sitt kortsvärd och försöka slå hunden medvetslös med flatsidan. Imag kämpade väl och fick in en hygglig träff i skallen på hunden, men det verkar dessvärre bara ha gjort den argare. Nästa anfall från hunden slet upp artären i Imags armhåla, och han dog på Månpärlätarens golv. Lork såg till att skynda sig hem till värdshuset, där han inte riktigt visste vad han skulle göra.
Lyckligtvis fick han en ny vän i form av alven Vinja, min nya rollperson. Vinja, som inte hade så mycket pengar, tog tacksamt emot det av Imags utrustning som hade lämnats kvar i värdshuset eller i Lorks låda, men då Lork ville behålla Imags kortbåge anordnade de en skyttetävling i en gränd. Till Vinjas förtret och alvsläktets kollektiva skam vann den kötthövdade kvarnhjulsbäraren, och Vinja fick klara sig med sitt svärd.
Snart beslöt de båda att utforska Den Färgglada Salamanderns tempel, en plats som sades innehålla rikliga skatter och en hel del kidnappade personer. Lorks sista pengar användes för att hyra in två medhjälpare: den alkoholiserade lösdrivaren Bulen och en äventyrslysten pikadoressa. Tillsammans gav de sig ned i templet. Den första dörr de öppnade visade sig leda till ett rum fullt med krokodiler (eller, enligt Lork, "sågödlor"), så den stängdes snabbt igen. Nästa dörr var låst, men lite lyssnande gav vid handen att något fjälligt hasade runt där inne. I det tredje rummet fanns en stor hög med bråte och ett timglas monterat på väggen, samt ytterligare en dörr (låst, med märkliga golvplattor framför och något krokodiligt innanför). Timglaset verkade låsa dörren när det vreds om, medan högen med bråte innehöll en mängd inlagda inälvor och konserverade tvättbjörnshuvuden (det sistnämnda var, enligt pikadoressan, en bra medicin mot spetälska). Nu fanns det ingen annan väg att ta än det första krokodilrummet! Lyckligtvis visade sig krokodilerna vara tjudrade vid en bult i golvet, så med Imags båge kunde vi plocka av dem från säkert avstånd. Även pikadoressan visade sig flink med spjutet och hade ihjäl två krokodiler. I korridorerna bortom detta rum hittade vi en surt doftande trappa nedåt och fyra fångar: den rike sidenimportören Kyle av Oog, historikern Tjock-Balto den Rene (för tillfället avmagrad och nedspydd), gruvarbetaren Umvelt den Oljige och skomakaren Brazz Brasque. Dessvärre skadade Lork också benet på en fälla i dörren. Fångarna lösgjordes kvickt (än kvickare då vi började höra ljudet av vandrande monster), och vi flydde grottan bärandes på inälvor och tvättbjörnshuvuden.
Våra räddade fångar var så klart oerhört tacksamma. Kyle av Oog blev visserligen kyligt inställd då Lork råkade nämna att "hans nya hus var nästan lika fint som där han bodde innan", men resten av Oogfamiljen gav oss en furstlig belöning. Brazz Brasque visade sig vara en skicklig amatörastrolog som ställde våra horoskop, och såväl inälvor som tvättbjörnar inbringade en god inkomst på alkemisternas svarta marknad. Vi firade genom att smälla pengarna på sprit och gobelänger till vårt rum. I fyllan och villan råkade Lork också hångla upp en mästersmeds hustru, med följden att han fick ett femtio guldmynts pris på sitt huvud (en grav övervärdering).
Allt var dock inte frid och fröjd. Lork upplevde yrsel och märkliga blåförskjutningar i synen efter att han sårats av fällan. Vid ett läkarbesök hos en välrenomerad pissdrickare visade sig även hans urin vara blå och märklig. Denna medicinska kuriositet var inget han nämnde för Vinja. De båda började i stället planera fortsatta äventyr. Kanske som prisjägare?
