Varför jag aldrig använder förflyttning i strid
"Hur gör ni, bildade forumister, när det handlar om att röra sig snabbt samtidigt som man vill strida?"
Mycket enkelt: man förflyttar sig snabbt och strider samtidigt.
För det första: du står inte still när du slåss. Du rör på dig, jämt!
För det andra, jag har sedan jefligt länge övergett idén att rundan skulle vara ett absolut tidsmått. Det funkar helt enkelt inte med femsekunderstidsenheter. En runda blir istället så lång tid det tar för alla inblandade att genomföra sina handlingar. Det gör att hur mycket man flyttar på sig per runda blir lika relativt och värdet på förflyttning blir således rätt meningslöst. I vilket fall som helst så kommer du inte röra dig snabbare än din motståndare - såvida du inte vill ha ett hugg i ryggen.
För det tredje så ger jag oftast bara grundförutsättningarna för en strid. "Ni slåss på ett värdshus" kan premissen vara, eller "mitt inne i den mörka och snåriga skogen blir ni överfallna" eller något i den stilen. Jag lägger aldrig fram en karta! Kartor tar fokuset från rollspelet och ersätter det med taktik. Terrängen är aldrig heller helt fix. Objekt framträder i terrängen när någon misslyckas, eller när en spelare behöver ett objekt för ett ball stunt. Misslyckas pareringen? Spelaren hindras i så fall av bord och stolar och kan inte undvika bakåt. Lyckas undvikandet? Spelaren vräker då in saker som aldrig tidigare nämnts mellan sig och motståndaren, eller hoppar över en långbänk, eller nåt sånt. Är det coolt med ett microstunt? Spelaren sätter ner ena armen i ett bord och svänger sig över det, samtidigt som han fäktas. Och så vidare.
För det fjärde kan jag på så sätt få en mer dramatisk strid, och helt överge figurslagsspelen från vilket rollspel härstammar. Avstånd och förflyttning hör mer hemma i Warhammer än i rollspel, IMHO.
Så jag gör så här: spelaren talar om vad han vill. Jag avgör huruvida det är möjligt. Är det möjligt så inträffar det. Eventuellt frågar jag efter ett lämpligt slag.
Exempel:
Rollpersonen Leuvenhaupt Svarthand fäktas mot sin ärkenemesis Erich von Stalenheim på en taverna någonstans. Von Stalenheim pressas tillbaka och skaffar sig andrum genom att vräka en långbänk mellan sig och Svarthand.
Spelledare: Så, långbänken vräks in och du slår smalbenet i det snabbt uppstickande hindret. Det gör ont som fan. von Stalenheim drar sig längre tillbaka bakom bordet, sträcker på ryggen och drar sin parerdolk.
Spelare: Hur långt bort är han?
Spelledare: Ett bord och fem meter bort, eller så.
Spelare: Åkej, jag hoppar över bordet och anfaller igen.
Spelledare: Ett SMI-slag, tack!
Spelare: Hah! Lyckas!
Spelledare: Du svingar dig elegant över bordet med sabeln i högsta hugg och flyger på den slemme skurken...
Spelare:"Försvara dig som en man, ditt preussiska kräk!" (gör stöt-och-hugg-rörelse med armen, samtidigt som tärningen rullar)
Spelledare:(klatter: pareringen lyckas snuskigt bra) von Stalenheim slår undan din stöt och får in sin sabel under din, lyfter uppåt och stöter framåt med parerdolken.
Spelare:Aaaah! Jag hoppar bakåt!
Spelledare:Det är ett bord där.
Spelare:Öhm... hoppar i sidled då, och backar upp för trappan. (Fram tills nu har ingenting någonsin nämnts om en trappa. Finns den verkligen? Jodå, nu finns den!)
Det enda tillfället som jag använder förflyttning är när en person jagar en annan, och då oftast som något som jag lägger till på en T10. Summan är inte hur många meter man springer, utan de två siffrorna jämförs med varandra. Den som får högst siffra springer fortast. Det finns ingen absolut siffra på hastighet, utan bara en relativ: A springer snabbare än B och knappar in, eller B springer snabbare än A och drar ifrån. Upprepas tills avståndet blir för stort eller för litet.
Denna filosofi finns för övrigt i Västmark.
