(Denna trådstart bygger vidare på en idé och diskussion som kläcktes här, och läs för all del mina egna inledande tankegångar här. Detta kan ses som en mer utvecklad fortsättning på dessa)
Först tänkte jag faktiskt ta med er till Sunariskogen, för i ett hemligt arkiv tillhörande liljans råd återfinns nedanstående kartläggning. Skrivandet av, och innehållet i, denna riskkalkyl får oss att anta att även dessa hemligheternas mästare vid något tillfälle blivit grundligt lurade av någon ur rakshasas led. Detta är en förhållandevis tillförlitlig källa, om än skriven ur ett alviskt perspektiv, men det är samtidigt anmärkningsvärt att de tycks klassa rakshasan som inte mycket mer än ett djur:
----
En rakshasa kan bli tusentals år gammal, och det kan antas att de äldsta bland dem rivaliserar i levnadsspann de äldsta ur vårat släkte. Mycket kommer sig av en naturlig resistans mot tidens tand, men bakom vilar också en mörk kunskap - en rakshasa kan förlänga sitt liv genom att regelbundet förtära besjälade varelser. Detta är en rit som tillägnas en gudom så uråldrig att de glömt dess namn, dess anlete och dess budskap. Den namnlöse guden sägs dväljas bland stjärnorna, men anses av rakshasa själva som världsfrånvänd och har i regel liten inverkan på dem eller deras seder i övriga sammanhang. Rakshasan har vid dessa riter en stor aptit, och bland deras kost anses alver vara något av en delikatess - då till exempel människor är en allt för lättfångad sådan.
Rakshasa är ofta framstående astrologer, behärskar stundtals astrotropi - främst bland andra aspekter - och äger därtill ibland förmågan att utläsa mycket ackurata spådomar. De innehar ofta en stor kompetens när det kommer till bedräglighet, manipulation och intriger, men de är i övrigt inte en särdeles framstående ras i fråga av intelligens; alldeles för drivna av sina drifter och instinkter - i det avseendet mer djur än besjälad - samt, vilket historien har påvisat om och om igen, sällan särdeles väl lämpade för ledarskap. De frotterar gärna i grymhet, och tycks sakna en grundläggande empati.
En rakshasa, särskilt en hanne, är en mycket solitär varelse. Den kan spendera århundraden utan att träffa en artfrände. När tiden är mogen för den att para sig ger den sig av i sökandet efter en partner. Det är då av vikt för dem att de inte ger sig av i blindo, varvid olika rakshasa oavsett könsmognad håller en tämligen god koll på andra rakshasa i sin relativa närhet. Genom detta kontaktnätverk kan rakshasan leta sig vidare. Ett sådant friarstråt skulle ingen rakshasa ge sig på utan att först skaffa sig ett rykte som enastående obarmhärtig, slug, kunnig och/eller skoningslös - utan ett sådant lär ingen tänkt partner låta sig förföras.
En rakshasa deltar i vården av sina släktingar och sina förfäders rykte, och tar ofta aktiv del i att sprida historien om deras dåd vidare till främst människornas samhällen. Det är ofta med människorna som mellanhand andra rakshasa får höra talas om sina artfränders bedrifter. De är noga med att efter förmåga återge den mest sanningsenliga versionen, med stor tyngdpunkt på detaljer, och i de fall de möts - de känner igen varandra närmast ögonblickligen, troligtvis på doften - ägnar de en hel del tid till att "skvallra" samt bena ut vad bland detta som kan anses sant eller falskt. Detta omhuldande av sanningen tycks vara del av något slags djupt liggande hederskodex, knutet till deras parningsbeteende.
Rakshasans vågade livsstil har lett till att det inte finns mer än 200 djur i livet; men historiska källor ger vid handen att denna population kan sägas vara tämligen stabil. De föredrar tropiska och subtropiska klimat och syns sällan till i kallare miljöer. Det är en magnifik ras, med några särdeles anmärkningsvärda förmågor. Fysiskt sett är de imponerande - i sin ursprungshamn är honan oftast exceptionellt smidig och graciös, och en hanne innehar en ansenlig så väl styrka som kroppshydda. En rakshasa är således stor, oftast mellan två och tre meter, och utstuderat muskulös. Ibland döljs deras djuriska kynne bakom en vacker och ädel uppsyn, men detta är inte alltid fallet. De är även utrustade med rovkattens hela arsenal av naturliga vapen, vilket gör dem till en fasansfull fiende.
Varje djur är unikt, och utifrån deras personlighet låter de sitt anlete ta sig formen från en stor rovkatt - vanligast är tiger, lejon, puma, panter och leopard - samtidigt som deras kropp är vagt humanoid och pälsbeklädd. Mer särpräglade individer kan välja formen av lodjur och i vissa fall till och med olika former av tamkatter; men preferensen för kattdjur i dess olika former är total.
Det är deras förmåga till hamnskifte som har gjort dem som mest berömda hos andra besjälade arter. De tycks kunna kontrollera denna talang bättre ju äldre de blir, och de äldsta har ett dussin olika hamnar att välja bland. Dessa är övervägande mänskliga, då det är med deras samhällen de interagerar mest med - men det är inte okänt att de behärskar formen av en tirak eller en dvärg; även fast det sistnämnda kan räknas som extra ovanligt. Inte ens alvhamnen undviker de - något som i dagsläget står oss klart i all önskvärd tydlighet. De kan inte dra fördel av hela sin ursprungliga fysiska kapacitet i dessa hamnar, men uppvisar samtidigt en imponerande kontroll över volymen på deras kroppshydda - varvid till och med de största bland dem kan ta formen av en normalstor individ av alviskt, mänskligt eller tirakiskt släkte. Detta har visat sig vara ovärdeligt vid såväl infiltration som flykt. Enskilda djur kan stanna länge i samma hamn - decennier och längre - samtidigt som de förtär det samhälle de bebor. Varje hamnskifte tar dem runt en minut i anspråk och är i varierande grad smärtsamt för djuret - beroende på förändringens omfattning.
Deras ursprung har inte gått att fastslå, men deras egna myter omtalar en tidig kataklysm - vilket fick dem att med farkoster av obestämd art färdas från sitt första hem, om vilket intet finns att förtälja. Dit de kom - platsen för vad de kallar "den första stammen" - låg av allt att döma i nuvarande Forion. Om det var där de valde sina kattlika hamnar är okänt, men områdets ursprungsbefolkning kom genom dessa att dyrka rakshasa såsom totem - vilket samtida grottväggsreliefer gör vittne om. Den första stammen kom att falla isär, troligtvis på grund av samarbetssvårigheter, och dess population spreds i främst öst-västlig riktning.
En rakshasa skyr åsynen av en stupad artfrände. I döden antar de snart en vedervärdig form - hårlös, grå och svampartad. Kadavret förtvinar snabbt och stinker väldigt. Är en levande rakshasa i närheten drabbas denna av en svårbegriplig panik, och flyr platsen om den kan. Även de mest kräsmagade av våran art föredrar att avlägsna sig. Den stolthet denna märkliga art uppbär i livet följer dem således inte in i döden.
Först tänkte jag faktiskt ta med er till Sunariskogen, för i ett hemligt arkiv tillhörande liljans råd återfinns nedanstående kartläggning. Skrivandet av, och innehållet i, denna riskkalkyl får oss att anta att även dessa hemligheternas mästare vid något tillfälle blivit grundligt lurade av någon ur rakshasas led. Detta är en förhållandevis tillförlitlig källa, om än skriven ur ett alviskt perspektiv, men det är samtidigt anmärkningsvärt att de tycks klassa rakshasan som inte mycket mer än ett djur:
----
En rakshasa kan bli tusentals år gammal, och det kan antas att de äldsta bland dem rivaliserar i levnadsspann de äldsta ur vårat släkte. Mycket kommer sig av en naturlig resistans mot tidens tand, men bakom vilar också en mörk kunskap - en rakshasa kan förlänga sitt liv genom att regelbundet förtära besjälade varelser. Detta är en rit som tillägnas en gudom så uråldrig att de glömt dess namn, dess anlete och dess budskap. Den namnlöse guden sägs dväljas bland stjärnorna, men anses av rakshasa själva som världsfrånvänd och har i regel liten inverkan på dem eller deras seder i övriga sammanhang. Rakshasan har vid dessa riter en stor aptit, och bland deras kost anses alver vara något av en delikatess - då till exempel människor är en allt för lättfångad sådan.
Rakshasa är ofta framstående astrologer, behärskar stundtals astrotropi - främst bland andra aspekter - och äger därtill ibland förmågan att utläsa mycket ackurata spådomar. De innehar ofta en stor kompetens när det kommer till bedräglighet, manipulation och intriger, men de är i övrigt inte en särdeles framstående ras i fråga av intelligens; alldeles för drivna av sina drifter och instinkter - i det avseendet mer djur än besjälad - samt, vilket historien har påvisat om och om igen, sällan särdeles väl lämpade för ledarskap. De frotterar gärna i grymhet, och tycks sakna en grundläggande empati.
En rakshasa, särskilt en hanne, är en mycket solitär varelse. Den kan spendera århundraden utan att träffa en artfrände. När tiden är mogen för den att para sig ger den sig av i sökandet efter en partner. Det är då av vikt för dem att de inte ger sig av i blindo, varvid olika rakshasa oavsett könsmognad håller en tämligen god koll på andra rakshasa i sin relativa närhet. Genom detta kontaktnätverk kan rakshasan leta sig vidare. Ett sådant friarstråt skulle ingen rakshasa ge sig på utan att först skaffa sig ett rykte som enastående obarmhärtig, slug, kunnig och/eller skoningslös - utan ett sådant lär ingen tänkt partner låta sig förföras.
En rakshasa deltar i vården av sina släktingar och sina förfäders rykte, och tar ofta aktiv del i att sprida historien om deras dåd vidare till främst människornas samhällen. Det är ofta med människorna som mellanhand andra rakshasa får höra talas om sina artfränders bedrifter. De är noga med att efter förmåga återge den mest sanningsenliga versionen, med stor tyngdpunkt på detaljer, och i de fall de möts - de känner igen varandra närmast ögonblickligen, troligtvis på doften - ägnar de en hel del tid till att "skvallra" samt bena ut vad bland detta som kan anses sant eller falskt. Detta omhuldande av sanningen tycks vara del av något slags djupt liggande hederskodex, knutet till deras parningsbeteende.
Rakshasans vågade livsstil har lett till att det inte finns mer än 200 djur i livet; men historiska källor ger vid handen att denna population kan sägas vara tämligen stabil. De föredrar tropiska och subtropiska klimat och syns sällan till i kallare miljöer. Det är en magnifik ras, med några särdeles anmärkningsvärda förmågor. Fysiskt sett är de imponerande - i sin ursprungshamn är honan oftast exceptionellt smidig och graciös, och en hanne innehar en ansenlig så väl styrka som kroppshydda. En rakshasa är således stor, oftast mellan två och tre meter, och utstuderat muskulös. Ibland döljs deras djuriska kynne bakom en vacker och ädel uppsyn, men detta är inte alltid fallet. De är även utrustade med rovkattens hela arsenal av naturliga vapen, vilket gör dem till en fasansfull fiende.
Varje djur är unikt, och utifrån deras personlighet låter de sitt anlete ta sig formen från en stor rovkatt - vanligast är tiger, lejon, puma, panter och leopard - samtidigt som deras kropp är vagt humanoid och pälsbeklädd. Mer särpräglade individer kan välja formen av lodjur och i vissa fall till och med olika former av tamkatter; men preferensen för kattdjur i dess olika former är total.
Det är deras förmåga till hamnskifte som har gjort dem som mest berömda hos andra besjälade arter. De tycks kunna kontrollera denna talang bättre ju äldre de blir, och de äldsta har ett dussin olika hamnar att välja bland. Dessa är övervägande mänskliga, då det är med deras samhällen de interagerar mest med - men det är inte okänt att de behärskar formen av en tirak eller en dvärg; även fast det sistnämnda kan räknas som extra ovanligt. Inte ens alvhamnen undviker de - något som i dagsläget står oss klart i all önskvärd tydlighet. De kan inte dra fördel av hela sin ursprungliga fysiska kapacitet i dessa hamnar, men uppvisar samtidigt en imponerande kontroll över volymen på deras kroppshydda - varvid till och med de största bland dem kan ta formen av en normalstor individ av alviskt, mänskligt eller tirakiskt släkte. Detta har visat sig vara ovärdeligt vid såväl infiltration som flykt. Enskilda djur kan stanna länge i samma hamn - decennier och längre - samtidigt som de förtär det samhälle de bebor. Varje hamnskifte tar dem runt en minut i anspråk och är i varierande grad smärtsamt för djuret - beroende på förändringens omfattning.
Deras ursprung har inte gått att fastslå, men deras egna myter omtalar en tidig kataklysm - vilket fick dem att med farkoster av obestämd art färdas från sitt första hem, om vilket intet finns att förtälja. Dit de kom - platsen för vad de kallar "den första stammen" - låg av allt att döma i nuvarande Forion. Om det var där de valde sina kattlika hamnar är okänt, men områdets ursprungsbefolkning kom genom dessa att dyrka rakshasa såsom totem - vilket samtida grottväggsreliefer gör vittne om. Den första stammen kom att falla isär, troligtvis på grund av samarbetssvårigheter, och dess population spreds i främst öst-västlig riktning.
En rakshasa skyr åsynen av en stupad artfrände. I döden antar de snart en vedervärdig form - hårlös, grå och svampartad. Kadavret förtvinar snabbt och stinker väldigt. Är en levande rakshasa i närheten drabbas denna av en svårbegriplig panik, och flyr platsen om den kan. Även de mest kräsmagade av våran art föredrar att avlägsna sig. Den stolthet denna märkliga art uppbär i livet följer dem således inte in i döden.
