Raunsvar (massivt)
Raunlänningarna är ett folkslag med många gemensamma kulturella, politiska och religiösa traditioner, men med stor variation i hur dessa traditioner framställs/tolkas. Konstigt vore det annars, med tanke på att det i huvudsak är ett hästburet nomadfolk, utspritt över hela de stora slätterna i norr.
-----
Raunlänningarnas politiska struktur
Normalt sett är raunlänningarnas största politiska enhet stammen, som oftast består av flera klaner, men under påverkan från särskilt karismatiska/maktfulla ledare eller yttre tryck går dessa ibland samman i konfederationer bestående av flera stammar under en gemensam ledare.
Ett (extremt) exempel på en sådan utveckling är raunlänningarnas invasion av Danarth/Colonan år 3957 e.C.g. Raunlänningarna hade då enats i en gigantisk konfederation under ledning av Asûriklanen (’Himmelsryttarna’), den härskande klanen bland Seniratstammen. Himmelsryttarna hade traditionellt sett starka band till Vindens kult och ansåg sig själva ha Vindens mandat att härska över den kända världen. Att så var fallet framgick ju tydligt av deras framgångar i att ena stammarna under sitt herravälde. Att motsätta sig Himmelsryttarnas ledarskap var alltså att göra uppror mot gudarnas vilja.
Högst upp i den politiska ordningen stod naturligtvis kaghanens egen klan - Himmelsryttarna - och det var också från dessa som konfederationen fick sitt namn Asûrikonfederationen. Strax under dem och övriga klaner i Seniratstammen befann sig ’de inre stammarna’, som hade gått med i konfederationen (mer eller mindre) frivilligt vid dess start knappt tjugo år tidigare. Under dessa befann sig ’de yttre stammarna’ som vanligtvis hade tvingats in i konfederationen längre fram. Under dessa fanns tributbetalande vassaler, ofta bofasta jordbrukare och handelsmän (både mera bofasta raunlänningar, nybyggare från Colonan och Danarth, och mindre barbargrupper som Kragg); längst ner i hierarkin fanns såklart slavarna.
Himmelsryttarnas imperium hade från början en tydligt dualistiskt struktur. Det var uppdelat i ett västligt och ett östligt, dominerande, kaghanat. Det östliga kaghanatet omfattade Himmelsryttarnas traditionella hemland och regerades direkt av den högste kaghanen, den västliga delen lydde under en underordnad kaghan och dominerade slätterna norr om den Thalaskiska halvön. Kaghanaten var i sin tur uppdelade i två grupperingar om fem stammar var (gränsen mellan stam och konfederation är flytande), som tillsammans benämndes
an ouk , ’de tio pilarna’.
Att Himmelsryttarnas imperium var en organiserad politisk enhet innebär inte på något sätt att det hade en motsvarande grad av kulturell eller etnisk samhörighet. De enskilda stammarna upprätthöll sina egna traditioner men erkände Himmelsryttarnas överhöghet och Vindens mandat. Att kaghanen var gudens särskilda gunstling framgick ju tydligt av hans och klanens framgångar.
Kaghanens politiska överhöghet över sitt brokiga imperium var alltså i första hand beroende av hans militära makt, vilket i sin tur krävde fortsatta militära framgångar för att producera det materiella välstånd som garanterade stammarnas fortsatta lojalitet. För att Himmelsryttarnas imperium skulle överleva måste det alltså hela tiden expandera.
När det coloniska imperiets motoffensiv inleddes och motgångarna började hopa sig så reagerade man först på det traditionella sättet - kaghanen, som tydligen fallit i onåd hos Vinden, ströps och ersattes av en ny medlem av Asûriklanen. Expansionstiden var dock förbi och under fortsatt tryck från coloniska imperiet kollapsade Himmelsryttarnas imperium efter ett knappt århundrade i ett inbördeskrig.
-----
Detta är alltså ett exempel på hur raunlänningarna kan utgöra en maktfaktor även i mer ’civiliserade’ områden. En sentida variant av dessa enorma konfederationer uppstod i samband med det coloniska imperiets fall.
När Colonan var som starkast kunde man tränga långt in på raunlänningarnas territorium och kuva de närliggande stammarna. När imperiet i sin tur försvagades fick man övergå till att betala tribut eller försvara sig mot raunlänningarnas räder. Detta ledde efter ett tag till en ny politik som fortfarande används idag av Thalamur och Caserion.
Istället för att kriga eller betala tribut rakt av så utnyttjar dessa stater sina goda ekonomiska resurser till att stötta vänligt sinnade raunländska ledare i närområdet. Med caserisk eller thalaskisk hjälp har dessa kunnat skapa egna (mindre) konfederationer som sedan tjänat sina grannar som militära allierade och hindrat andra raunländska stammar från att anfalla söderut.
Denna politik fungerar inte alltid. Ibland har dessa konfederationer helt enkelt utnyttjat sitt övertag till att själva göra räder eller pressa sin ’vänner’ på mer tribut. Ibland har de trots stödet inte kunnat erbjuda fullgott skydd och ibland har de blivit så maktfulla att cirefalierna eller thalaskerna sett sig tvingade att krossa konfedrationen de själva skapat och leta nya allierade.
-----
Raunlänningarna och deras grannar
Generellt sett så har raunlänningar en ganska begränsad uppfattning om världen. De folk man oftast kommer i kontakt med är andra barbarstammar som Kragg i väst och Veddo i norr. Av de civiliserade rikena är det främst Caserion och Thalamur som har regelbundet utbyte med raunlänningarna, men även Drunok och Jargien i väster har hyggligt nära kontakt med sina nomadiska grannar. Tokon i öster har historiskt sett också drabbats av raunländska räder då och då, men passen genom Tokonmassivet är svårforcerade.
För de flesta raunlänningarna består alltså världen av De stora slätterna och grannrikena i dess omedelbara närhet. Trots detta är deras kännedom om sina grannar ganska begränsad (och tvärtom). För stammar från det inre av De stora slätterna utgörs deras kunskaper om omvärlden främst av sagor om Himmelsryttarnas segrar och det grymma coloniska imperiets massakrer. De ’nya’ riken som uppstått är i stort sett okända och för det mesta ointressanta.
En attityd av överlägsenhet mot sina bofasta och förment ’svaga’ grannar kvarstår dock, samtidigt som man åtrår de lyxvaror som de civiliserade rikena verkar ha så gott om. Man har i många årtusenden omväxlande stått som erövrare vid Rhungsjöns strand, betalat eller tagit emot tribut, tjänat som allierade eller legoknektar. På senare tid idkar man också alltmer handel, vilket medfört att delar av de raunländska stammarna blivit alltmer bofasta.
Raunlänningarnas bofasta grannar, i sin tur, bryr sig sällan särskilt mycket om sina grannar annat än att man vill förhindra räder och regelrätta invasioner. Caserierna och thalaskerna har på senare år idkat alltmer handel med (främst) sina allierade konfederationer - särskilt pälshandeln och handeln med hästar är viktig. Raunlänningar har också blivit populära som legoknektar i Jargien och Drunok. I jargiska kejsardömet utgör de lejonparten av arméns beridna styrkor.
För thalaskerna har kontakterna (både fredliga och fientliga) med raunlänningarna i sin tur betytt mycket på den militära fronten. Deras medeltunga kavalleri är i stort sett en kopia av raunlänningarnas motsvarighet och även deras taktik återspeglar nomadernas. Man importerar också hornbågar i stora mängder - de har visat sig mycket effektiva mot de sabriska riddarna.
Magikraterna är allmänt fruktade bland de stammar som haft med dem att göra. Blotta tanken att förneka gudarna så öppet som de gör är ju att inbjuda ett fruktansvärt straff. Men magikraternas makt måste vara stor resonerar man, då de uppenbarligen inte räds gudarnas hämnd.
-----
Raunlänningarnas självbild
Trots stora skillnader från stam till stam så finns vissa gemensamma drag. Raunatron är utbredd och ger stammarna en viss kulturell samhörighet. Vilka gudar man håller för viktigast varierar dock beroende på omständigheterna och stammens egna traditioner.
Vissa stammar är patriarkaliska, andra matriarkaliska. Hos vissa stammar varierar detta t o m, beroende på vilken gud som f n ses som viktigast. I de flesta fallen har de dock en liknande intern struktur med vissa upphöjda klaner som traditionellt sett står för ledarskapet ( t ex Asûriklanen i Seniratstammen). Till det övre samhällskiktet hör även schamanerna som tolkar gudarnas vilja. Under dessa finns ofta en permanent krigarkast, följt av de vanliga nomaderna (jägare och boskapsskötare). Hantverkare och andra ’serviceyrken’ ses som viktiga men har ingen hög status, och längst ner i hierarkin finns slavarna - köpta, tagna i räder mot bofasta grannar, eller krigsfångar från strider mot andra stammar. Huruvida slavarna kan förbättra sin status varierar också från stam till stam.
Nästan alla rauner ser sig som något av ett utvalt folk. Man lever ett hårt men fritt liv på De stora slätterna, en livsstil som gör dem till överlägsna krigare och därmed naturligt överlägsna sina bofasta grannar. Dessa ses främst som en ekonomisk resurs - härifrån kan man få slavar, lyxvaror, vapen m m. Man räds sällan döden i strid - att dö ärofullt i strid garanterar att förfäderna är nöjda och att man därmed slipper vandra på stäppen som en osalig ande. I många krigarkaster finns också tron på reinkarnation - den som dör i strid kommer att återfödas för att forsätta striden i ett nytt liv.
För raunlänningar är det alltid den egna familjen som man förlitar sig på i första hand. Därefter kommer klanen och sedan stammen. Att se längre än så är få förunnat och dessa blir ofta stora ledare - kaghaner. Främlingar bemöts alltså för det mesta med misstro men genom att visa prov på de dygder man respekterar i den aktuella stammen kan man vinna deras tillit och vänskap. Oftast handlar det om att bevisa sitt mod, skicklighet som ryttare och färdighet med vapen (särskilt i strid eller jakt).
Har man väl vunnit en raunlännings förtroende märker man dock snabbt att värmen och sammanhållningen inom familj och klan är oerhört stark. Inför vänner och släktingar skrattar, sjunger och dansar man - här kan man kosta på sig att vara uppslupen på ett helt annat sätt än inför främlingar och potentiella rivaler/fiender.
-----
Slutkläm om politik
All politisk makt ovanför stamnivån är ytterst instabil och beror helt på vilken framgång ledaren kan uppvisa. Nomaderna är inte ekonomiskt självförsörjande, man behöver den bofasta världens jordbruks- och hantverksvaror för att komplettera ekonomin. En av ledarens primära mål är alltså att erbjuda sina undersåtar dessa varor genom plundringsräder, tribut eller handel. När kaghanens framgångar uteblir kommer hans rivaler snabbt att vara på plats för att försöka ta makten.
Denna situation återspeglas i mindre skala hela vägen ner till klanens nivå. Eftersom klan och stam är starkare politiska enheter finns dock ofta klara riktlinjer för vilka som kan väljas till stam- och klanledare, samt vilka klaner/familjer potentiella ledare bör komma från. Konkurrensen mellan dessa upphöjda ätter kan dock vara nog så knivskarp. Mord, utpressning och politiskt rävspel förekommer med blodsfejder som en oundviklig följd. Raunlänningarnas hedersbegrepp är trots allt riktad inåt mot familjen, där sammanhållningen är viktigast. Utåt beror hedern på att man försvarar sin ställning och visar sig stark och duglig.
Pust. Nu orkar jag inte skriva mer, hoppas att något av detta är till hjälp!
/Rax, noterar att Orfeus slutat med att ’snyftande spela på sin harpa’
