Nekromanti Ravenloft 1888

[anth]

Som ni ser har kampanjen bytt namn från "DnD4, Ravenloft, 1890-tal" till "Ravenloft 1888".

Här är länkar till äldre trådar om kampanjen:

Spoiler

Raser
Alla är människor, men man får ta andra raser för at skapa speciella människor.
Väljer man t.ex. alv är man en smidig människa.
Vissa rasförmågor förändras dock:
* Ingen får low-light vision eller darkvision, istället får man ett extra språk.
* Ingen kan ha aannan bakgrund än människa, alltså ingen fey origin, living construct, undead, o.s.v.
* ingen sitter i trance eller liknande när de sover, istället klarar man sig på fyra timmars sömn.
* ingen har övernaturliga förmågor som telportering eller osynlighet - däremot FÅR man ha telepati.
* Ingen har någon annan storlek än medium.
Kort sagt, man är och ser ut som en människa.

Klasser
Allt som man kan få att passa in i 1800-talet är tillåtet.

Rustningar
Alla som kan bära rustningar kan även ställa sig i en stans som gör att de får armor bonus. Det tar en short rest att ställa sig i en armor-stance (vilket motsvarar tiden det atr att sätta på sig en riktig rustning). Att använda sig av en armor-stance får EXAKT samma följder som att ha en riktig rustning på sig.
Alla magiska rustningar finns även i en Cloth-version som inte fungerar förrän ma står i rätt stance.

Närstridsvapen
Alla närstridsvapen fungerar precis som förut, men är en storlek mindre, ex: longsvärd blir tiull kortsvärd, kortsvärd blir till dolk o.s.v.

Handeldvapen
Rollpersonerna använder troligast handeldvapen från perioden 1860-1890, (vapnen kommer från d20 Past, halvera skada, dela range increment med 2,5 resp. 1,25. Loading times anpassat efter DnD4)
Handguns
Past, Simple, Tranter, +2, 1d8, 6/12, 4#, 5 cyl, Load free/Load standard, 1865
Past, Simple, Double Derringer, +2, 1d4, 4/8, 1#, 2 int, Load minor, 1866
Past, Simple, Pocket revolver, +2, 1d4, 6/12, 2#, 6 cyl, Load free/Load standard, 1869
Past, Simple, Colt Peacemaker, +2, 1d6, 6/12, 3#, 6 cyl, Load free/Load standard, 1873
Longarms
Past, Military, Spencer, +2, 1d10, 20/40, 8#, 7 box, Load free/Load standard, 1863
Past, Military, Winchester 73, +2, 1d10, 20/40, 6#, 15 box, Load free/Load standard, 1873
Past, Military, 12G Repeating Shotgun, +2, 1d8, 12/24, 7#, 7 box, Load free/Load standard, 1875
Past, Superior, Buffalo rifle, +2, 1d12, 36/72, 12#, 1 int, Load minor, 1866

Försvarsslag
Ta försvarsvärdet - 10 för att få bonusen till försvarsslaget.
ex: AC 19 => Defense +9.
DM skapar ett anfalls-DC genom att ta monstrets anfallsbonus + 12.
ex: attack +9 => attack-DC 21.
En rollperson som gett ett monster en effekt som har "save ends" slår spelaren ett "save" för att förlänga effektden, 12 eller mer.

Språk
Man lär sig ett nytt språk varje jämn level.

Halverade hp
* Halvera hp för monster och PCs, det betyder att bloodied och healing surges också halveras.
HP och bloodied avrundas nedåt, healing surges avrundas uppåt.
Minios har fortfarande 1 hp, men får sina defenses sänkt med 2.
* All övrig healing halveras och avrundas uppåt; fasta värden, tärningsslag, regeneration.

När rollpersoner dör
Fär man slå fram en ny rollperson förutsatt att man kan förklara varför den nya rollpersonen befinner sig i Ravenloft. Den nya rollpersonen är en level lägre på samma avstånd till nästa level, ex: är man halvvägs till nästa level är den nya rollpersonen en level lägre och halvvägs till nästa level. För varje ny rollperson man slår fram får man ett färre magiskt föremål.

Spelare: Catboots, Eksem, Hellzon, Jarl, pjuppe, Sapient, Shadowcaller (med Hellectrician på tillfällig reservplats)

London, Augusti 1888
”Brödraskapet” är ett sällskap som funnits i knappt två decennier. Dess syfte är att undersöka övernaturliga fenomen, en sysselsättning som är mäkta populär under slutet av 1800-talet då intresset för både spiritism och ockultism blommar som aldrig förr. Detta är dock en sysselsättning för överklassen då arbetarklassen varken har tid eller råd med dylika nöjen.
Brödraskapets nuvarande ledare, Dr Rudolph Van Richten, är en Holländare i 70 års-åldern. Van Richten är mycket respekterad och kunnig inom spiritism, det ockulta och kryptozoologi.
En av brödraskapets medlemmar, Geoffery Morgan, åkte i våras till Karpaterna för att samla information om varulvar. Det sista man hörde av honom var ett brev daterat sista veckan i maj, skickat från Bergovitsa i Karpaterna. I brevet skriver han att han ska besöka Svalishskogen i Balinokerna som ligger två dagsresor bort. Balinokerna är en liten utlöpare till Karpaterna och Svalishskogen ligger mellan bergstopparna Baratok och Ghakis i Balinokerna.
Fru Geoffery Morgan, Helen, börjar bli orolig då hon inte hört något av sin make på flera månader. Hon har bett Van Richten om hjälp och han har beslutat att sätta samman en större expedition för att om möjligt utröna Herr Morgans öde.
Ni är denna expedition.

Ni kommer att behöva lite tid på er att avsluta era affärer i London och planera inför expeditionen.
Innan ni ger er av kan ni rådfråga Van Richten som är som ett vandrande ockult uppslagsverk. När ni väl gett er av får ni klara er på egen hand och lita till era egna förmågor.
Bästa sättet att färdas är med Orientexpressen som öppnade 1883:
Först en dags tågresa London-Dover-Calais-Paris. Sedan tredagarsturen med Orientexpressen Paris-Strasbourg-Stuttgart-München-Wien-Bratislava-Budapest-Szeged-Temesvár-Orsova-Bukarest-Rustchuk-Varna-Konstantinopel – men ni stiger av efter två dagar i Bukarest. Sista biten är en dags tågresa Bukarest-Bergovitsa.
Bergovitsa är kanske er sista chans att proviantera, sova i riktiga sängar och äta riktig mat innan expeditionen är avslutad. Tänk på att uppe i de Karpatiska bergen, inklusive Bergovitsa, är man nästan kvar i medeltiden.
Ni kommer att ge er av från Bergovitsa den 01 September 1888.

(Bergovitsa har ingenting med Berkovitsa i Bulgarien att göra, utan det är en del av äventyret. "When you enter Bergovitsa you're moving into a land of both shadow and substance, of things and ideas. You've just crossed over into the Twilight Zone. It means buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye".)

När ni har provianterat, handlat färdigt utrustning och inte kommer på något mer att fråga Van Richten om i London snabbspolar vi:
Den första september 1888 är en lördag och det första ni måste bestämma är hur ni ska ta er från Bergovitsa till Svalishskogen.

 

[anth]

[tidsbrist gör att jag fyller på krönikan lite pö om pö]

Vi kanske ska börja med att presentera våra hjältar – en samling som i vår tid skulle ses som fullständigt politiskt inkorrekta – men detta utspelas under 1800-talet och varenda en av dem skulle nog passa mer än väl in i ” The League of Extraordinary Gentlemen”.

Igar Fjodorov Golovin, en rysk kommunistjägare med mentala krafter och med hela världen som arbetsfält. Han anser att vodka passar till all mat, inklusive frukost. Han tycker heller inte att det är så stor omställning från att jaga kommunister till att jaga monster - då bägge är lika obegripliga och skrämmande för honom [Catboots rollperson, en Human Psion].

Fader Quinn, en irländare som inte heller spottar i glaset, Är "präst", men hans vänner väntar fortfarande på att han ska berätta var han prästvigdes. Hans mål är att utrota all ondska och orenheter från jordens yta. Hans motto är ”ett dött monster är ett bra monster” [Jarls rollperson, en Human Invoker].

Gregory, en engelsman. Lika typiskt engelsk som hans mustasch är, lika otypiskt engelskt är hans katolska tro. Han är Veteran från Krimkriget och bär alltid med sig en souvenir från detta krig: en kroksabel. För honom var steget inte stort från att nacka muselmaner till att nacka monster. [Agile (elf) human Avenger].

James William "Texas-Jim" Smith, en amerikansk Texas-ranger som siktar lika bra med sina tobaksloskor som han gör med sina Colt-45:or och sin Winchester-73:a. Har gått från att skjuta indianer till att skjuta monster [pjuppes rollperson, en Agile (elf) human Ranger].

Isabel Chevalier, en fransk journalist som har magi som hobby och som garanterat följer det viktorianska modet för fina och dygdiga flickor. Hon är lite orolig för vad Fader Quinn ska säga om hennes husdjur - en imp [Shadowcallers rollperson, Vengeful (tiefling) human Mage].

Dun Lang, en kinesisk köpman, mystiker och läkare som har som mål att lära sig mer om världen samtidigt som han gärna försöker lära världen något genom att sprida kinesiska visdomsord omkring sig [Sapients rollperson, en Insightsful (deva) human Cleric].

Egon Faber, egentligen en urmakare med tyskt påbrå bosatt i England – men även en allkonstnär och uppfinnare som gärna fuskar med kemi, teknik och electricitet. Hans högsta önskan, precis som Frankenstein, är att skapa liv. [Eksems rollperson, en Human Artificer].

Egentligen skulle en åttonde person ha varit med, en pugilist och expert på fisticuff - men denne skadade sig allvarligt precis före expeditionens avresa och var tvungen att lämna återbud [Hellectricians rollperson].

 

[anth]

[Trots att det var första gången för mig som DnD4-DM och nya level 6 rollpersoner för övriga spelare gick det förvånansvärt bra. Eksem och pjupper var inte med första gången; jag hade lite koll på pjuppes rollperson och nästan ingen koll alls på Eksems - därför beslutade jag mig för att om det blev strid skulle vi ha två Rangers med Winchester-73:or som står i bakgrunden och skjuter.]

London Augusti 1888
Van Richten berättar att varulvar:
- inte är de enda lykantroperna: det finns även varråttor, varsvin och många många fler.
- inte påverkas av fullmånen. Varulvar kan förvandla sig när/var/hur de vill, men de verkar ha en viss förkärlek för fullmånen.
- inte smittar, varulv föds man till. Däremot kan man fortfarande bli sjuk av varulvsbett - men man blir inte varulv.
- är nästan omöjliga att skada. Silvervapen gör varulven sårbar under en kort stund, men lyckas man inte döda varulven inom någon minut är t.o.m. silvervapen verkningslösa.

Van Richten berättar också att östeuropa är fullt av myter och legender om olika sorters varelser - men att man inte vet hur mycket sanning det är bakom legenderna. Det var liksom det som var meningen med Geoffery Morgans resa: att utröna vad som var sanning och vad som var myt.

Expeditionsmedlemmarna utrustar sig med de bästa vapen de kan få tag på. Flera av medlemmarna tar även med sig silvervapen.

***

Under tågresan diskuterar de hur de ska färdas från Bergovitsa, bland annat annat diskuteras om man ska hyra infödingar som bärare - så som man brukar göra på expeditioner i Afrika.
Till slut enas man om att man ska färdas med häst och vagn.

Fredag kväll den sista augusti
Tåget anländer till slutstationen Bergovitsa och Igar tar genast initiativet genom att hugga tag i närmaste stins: "var kan vi få tag på häst och vagn"?
Stinsen svarar att vid det lilla torget utanför stationen står det alltid vagnar och väntar - speciellt när det har kommit in tåg.
Utanför stationen slår de sig i slang med kuskarna och frågar om det finns vagnar för 7 passagerare att hyra under en längre tid.
Kuskarna berättar att det finns så stora vagnar, men att man måste beställa dem i förväg - normalt går inte så stora vagnar inne i staden, utan som diligenser utanför staden.
Texas-Jim och Egon stannar kvar för att vakta bagaget medan de övriga tränger ihop sig i en droska för att bli körda till stallarna där man kan hyra större vagnar.

Vid stallarna får de tala med förmannen, en svartmuskig typ vid namn Bogdan. De förklarar att de vill hyra en vagn med kusk och bärpojke för 7 personer + resebagage i två veckor för en tur in i Svalishskogen. Bogdan svarar att det kan bli dyrt att hitta någon kusk som vill vara borta från staden så länge.
Efter lite dividerande kommer de fram till att bästa lösningen är att de köper ett sexspann med vagn och kör själva och när de kommer tillbaka köper Bogdan tillbaka hästar och vagn. Bogdan ger dem ett pris på 1000 Forinter, Igar försöker förhandla ner priset, men det visar sig snart att pruta på varor inte är hans styrka, istället ger sig den charmerande Isabel in i leken och Bogdan smälter i hennes händer - priset fastslås till 400 Forinter.

[1 Forint är ungerska för Gulden, d.v.s. guldmynt. Etymologiskt kommer ordet från den italienska handelsstaden Florens. Det går 100 Krajzcár på 1 Forint].

Kuskarna hjälper dem sedan att sela de 6 hästarna och ger instruktioner om vad de ska ha för mat (kraftfoder om de dragit vagnen en hel dag). Den i gruppen som är bäst på hästar är Texas-Jim - tyvärr är han kvar vid stationen och vaktar bagaget. Man utser därför Gregory som kusk - att köra sexspann kan väl inte vara så svårt...
Gregory får en svettig halvtimme: hur man selar sexspannet har han glömt efter ett par minuter, han måste fråga efter vägen och det är ett rent mirakel att han lyckas få alla hästar och vagn tillbaka till stationen där Egon och Texas-Jim väntar.

Sedan letar de rätt på stadens bästa hotell: Continental, där ett par snälla stallpojkar hjälper den svettige Gregory att sela av hästarna. De lovar honom att hjälpa till att sela på i morgon.
De tar tre dubbelrum och ett singelrum till Isabel, sedan beställer Igar den bästa mat hotellrestaurangen kan erbjuda plus en stor vodkaflaska och sju dricksglas - här ska skålas för lycka och framgång!
Efter mycken god mat och dryck drar sig sällskapet tillbaka för natten.

[Fortsättning följer i mån av tid]

 

[anth]

Lördag den 01 september
Man börjar med att proviantera mat. Kläder lämpade för vildmarksliv och andra förnödenheter har de haft med sig från England.
De har fått instruktioner om hur de ska ta sig till Svalishskogen - det är bara fortsätta vägen rakt fram tills de är framme - vilket kommer att ta ungefär två dagar med häst och vagn.
Klockan 10 på morgonen ger de sig av. Gregory får fortsätta agera kusk och Texas-Jim sitter bredvid som "riding shotgun", fastän det är en Winchester-73:a som han har över knäna. Det är en strålande höstdag, alldeles vindstilla med klarblå himmel - perfekt för att ligga på en sandstrand och lata sig, tyvärr befinner de sig inte på en sandstrand, utan i en svart, varm, skumpig vagn. Två olägenheter visar sig snart: det finns varken AC eller deodoranter på 1800-talet. Det är med lättnad när de på eftermiddagen ser en molnbank komma ner från bergen i fjärran. På kvällen stannar de i en liten namnlös by med värdshuset "The Weary Horse Inn" - vilket är en mycket passande beskrivning på deras hästar just nu. Återigen beställer Igar in det bästa huset har att erbjuda plus en vodkaflaska och 7 dricksglas. Igar vet hur man underhåller ett sällskap på bästa sätt. Under maten hör de hur regnet börjar smattra mot rutorna - men regnet är snarare bara mysigt när de sitter och äter gott framför den öppna spisen i värdshuset.

Igar försöker även tala lite med lokalbefolkningen, men upptäcker snart att de blir ovanligt fåordiga så snart man närmar sig något intressant ämne. Ingen påstår sig komma ihåg någon engelsman på genomresa för ett par månader sedan Och när han tar upp ämnet varulvar får han bara reda på att det finns många vargar i Svalishskogen. Han lyckas få reda på att i Svalishskogen finns två byar; Barovia och Vallaki, men att man tydligen inte har mycket kontakt med någon av dem - det verkar nästan som om byborna är rädda för Barovia.

Plötsligt slås dörren upp till värdshuset och en främling kommer in. Han ser inte alls ut som de kortväxta och satta människor som verkar befolka den här delen av Karpaterna - det här är en zigenare. Han skakar av sig vattnet, stampar leran av stövlarna och ser sig forskande omkring i värdshuset. Han går sedan raskt gå fram till sällskapet och säger: "ni ser ut som den sortens människor som Barovia behöver", för att sedan slänga fram ett brev mitt på bordet.
Sällskapet stirrar förvånat på zigenaren, stirrar på brevet, sedan på varandra, sedan på brevet igen.
Under tiden går zigenaren fram till baren och slänger fram en tung börs och säger: "bjud laget runt, för allas strupar tycks ha torkat igen här", för att sedan lämna värdshuset.

[Här fick spelarna välja ett att fyra oöppnade brev. De brev som blev över rev DM snabbt sönder och spelarna lär aldrig få reda på vad det stod i dem]

Isabel är den som återfår handlingsförmågan först; sakta sträcker hon sig efter brevet, öppnar det och läser högt:
Hail to thee of might and valor:
I, a lowly servant of the township of Barovia, send honor to thee. We plead for thy desperately needed assistance within our community.
The love of my life, Ireena Kolyana, has been afflicted by an evil so deadly that even the good people of our town cannot protect her. She languishes from her wound and I would have her saved from this menace. But I fear the only cure liesw within the dreaded walls of the castle, where none may enter without risking their lives.
There is much wealth in this community. I offer all that might be had to thee and thy fellows if thou shalt but answer my desperate plea.
Come quickly, for her time is at hand! All that I have shall be thine!
Kolyan Indirovich,
Burgomaster of Barovia

Sedan går brevet runt bordet och alla läser det tyst för sig själva. Dun Lang säger pragmatsiskt att de ändå ska åt det hållet, det skadar ju inte att se vad det är frågan om och lite extra pengar säger man inte nej till.

Innan de går och lägger sig gör Igar ett sista försök att konversera med lokalbefolkningen: "Vet ni vad; en by som denna måste faktiskt ha ett eget namn. Ni måste marknadsföra er, se till att flera hittar hit och besöker er - och hur ska de hitta hit om er by inte har något namn? Jag föreslår att ni döper er by till Jefmorgan! Namnet ligger väl i munnen, men låter ändå exotiskt - ett perfekt namn för att locka hit folk."

 

[anth]

Söndag den 02 september
Efter att ha ätit en stadig frukost ger de sig av och återigen får Gregory hjälp av ett par stallpojkar som hjälper honom att sela sexspannet. Först är de glada över molnen som döljer den stekande solen, men när de kommer ut på gårdsplanen upptäcker de att nattens regn förvandlat landsvägen till lervälling; "klafs, klofs" så är de uppe i vagnen och "slafs, shlofs" är de iväg.
Efter ett par timmar kommer de in i Svalishskogen som är en mörk urskog och efter ytterligare någon timma kommer en dimma krypande och sikten är nästan obefintlig.

[5 rutor fri sikt, ytterligare 5 rutor half concealment, mer än 10 rutor bort full concealment]

Gregory kör försiktigt genom dimman för att till slut stanna helt, de andra sticker ut huvudena och frågar varför och han svarar: "det är ett par stängda grindar framför oss". De övriga hoppar ur vagnen för att ta sig en närmare titt och Fader Quinn och Dun Lang går fram till grindarna, men halvvägs fram öppnas grindarna av sig själva med ett gnisslande ljud.
Fader Quinn och Dun Lang undersöker grindarna noggrannare: det är stor grindar, 3 meter höga och på grindstolparna sitter det stenstatyer av smådjävlar - men någon har slagit av statyernas huvuden. De ser också att det inte finns något staket i anslutning till grindarna. Grindstolparna står bara för sig själva mitt i urskogen på varsin sida av väg... ähm - lervällingen.
Sakta börjar Gregory mana på hästarna som går efter Fader Quinn och Dun Lang genom grindarna. När de hunnit en bit förbi hör de hur grindarna stängs bakom dem, återigen utan att de kan se vem som öppnat eller stängt grindarna.
Fader Quinn och Dun Lang sätter sig i vagnen igen som sakta tar sig framåt.
Efter en halvtimme känner de brandrök och även en sötaktig lukt som ett par av dem identifierar som bränt kött. En liten stund senare åker de förbi ett par nedbrunna hus där det fortfarande pyr i ruinerna. Längre fram ser de hus som inte brunnit, men som ser igenbommade och övergivna ut.
Är detta Barovia och vad har i sånt fall hänt med dess innevånare? Lite längre fram kommer de fram till den första korsningen i byn och där ligger en omkullvält höskrinda och blockerar vägen. De ser också de första byborna och något som de vid första anblicken tar för hundar - men något är fel med både byborna och hundarna, de ser mycket sjuka ut och de börjar stappla fram mot hästarna - inte som "klapa snel hest", utan mer som "mera kakor, om nom nom" - något hästarna inte uppskattar och Gregory har fullt sjå att hålla hästarna lugna.
Efter att de flera gånger försökt ropa till byborna utan att få något annat svar än stönanden kan inte Isabel hålla sig längre - hon lägger en besvärjelse över den närmaste bybon och dennes hundar - det stoppar inte bybon, men hundarna faller ihop. Igar rusar fram mot bybon och ser snart att den här människan ser mer död än levande ut och tvekar därför inte en sekund att slå till.
Zombierna verkar mest intresserade av hästarna vilket får hästarna att skena i panik. När man äntligen lyckats nedgöra zombierna och stoppa det skenande hästspannet har en häst dött och en annan häst är allvarligt skadad. Dun Lang undersöker den skadade hästen och kommer fram till den hemska slutsatsen att hästen blivit smittad av zombierna med en sjukdom som sakta kommer att förvandla den till en zombie den med. När de övriga får höra detta drar Gregory raskt sin kroksabel och hugger huvudet av den redan döda hästen. Dun Lang lägger sedan alla sina krafter på att bota den sjuka hästen och meddelar till slut att hästen är frisk. Sedan vänds allas blickar mot Fader Quinn, ende som blivit skadad av zombierna, men han visar inga tecken på sjukdom.

[slut på första spelmötet]

 

[Sapient]

Ur Dun Langs resejournal, avsnittet för augusti/september 1888:

Blott två decennier har alltså denna organisation existerat. Det betyder att det tog sina första steg på denna farliga väg ungefär samtidigt som jag själv, till följd av mycket överdriven misstänksamhet hos hennes nåd änkekejsarinnan Cixis hemliga polis och, inte att förglömma, de olyckliga omständigheterna som omgav affären med den mystiska Jadedraken från Xia'an, fann för gott att lämna min faders ärevördiga hus.

Att tjugo år är på tok för kort tid att lägga grund till en välutvecklad tradition, är i den här delen av världen alldeles inget att förvånas över. Allt i dessa unga länder verkar företas eller ingångsättas utan minsta tanke på tradition eller historia! Jag tror ärligt talat att ingen här ser detta som en brist eller försakelse, utan att de på fullaste allvar ser det som en fördel. Att bryta ny mark, bokstavligt eller bildligt, är rent av ett slags ideal hos den yngsta av alla dessa unga nationer, amerika. Det har, har det sagts mig, där utbildats ett särskild sinnestillstånd av framstegsvänlighet och nydanande som kallas "pionjäranda". Och denna verkar - trots att den atlantiska oceanen skiljer oss från amerkianskt nybyggande - ha smittat av sig på flera av den här gruppens medlemmar. Det är inte utan att jag här riktar min misstänksamhet mot Jim, vars härstamning från denna västra kontinents öde vidder utan tvekan inspirerat de andra till dumdristighetens gräns.

Så har vi alltså, utan särskilda förberedelser och utan att rådfråga oraklens vishet, kastat oss ut på en lång tågresa tvärs över denna av smånationer präglade kontinent med namnet "Europa". Vårt mål känner jag bara till namnet, om jag än spenderade (och har inte helt oangenäma minnen av) en handfull år i staden Trieste inte alltför långt därifrån, vid kusten av det Adriatiska havet.

Jag fann inte då och kan knappt nu, vore det inte för vårt uppdrag, uppbåda anledning nog att bege mig till de synnerligen barbariska länder som finns i djupet av denna landmassa. Denna kontinent är uppdelad i så många olika länder, de flesta inte större än ett han hemma, och vart och ett med sitt lika pitoreska som missljudande språk. Varthelst, syns det mig, som tre människor lever i gemensam avskiljdhet från helheten under någon generation, finner de för gott att utropa sitt eget rike. Och inte sällan att beväpna sig och slåss mot alla de andra rikena. Vart och ett med egen flagga, egna mynt, egna myndigheter och arméer.

Oöverlagda och entusiastiska som mina reskamrater är, kastade de sig över utmaningen att hyra en vagn för våra vidare färder, utan att beakta att den ende vars färdighet stod i att kunna framföra ett sådant fordon, lämnats att bevaka vårt bagage. Och när vi så småningom, efter flera timmars tröstlöst skakande över obefintliga vägar genom oändliga skogar, kommit fram till vad verkar utgöra resans första mål, kastade de sig hals över huvud i strid med en mängd vandöda tidigare byinvånare.

Deras dristiga handlande, när de alla tävlade om att stå i första ledet och utsätta sig för de vandödas alla hemska attacker och dödliga tricks, lämnade hela ansvaret för att skaffa sig något slags strategisk överblick åt mig. Hade jag inte vid den stunden haft sinnesnärvaro nog att klättra upp på vagnens tak, och från denna post sålunda kunna fokusera mina förmågor till de andras nytta och beskydd, är jag övertygad om att striden kunnat gå illa. Nu kunde jag ingripa och skydda dem från den farligaste fienden som slugt legat i bakhåll i en liten gränd, där den undgått upptäckt och plötsligt kunde flankera ett par av våra kämpar i den utsatta position de skaffat sig. Tillika kunde jag, då striden äntligen började luta över åt vår fördel, förhindra att vagnen genom hästarnas skenande, försvunnit och utelämnat oss åt elementens raseri.

Jag hoppas naturligtvis att mitt kloka och förtänksamma handlande så småningom genom det goda exemplets makt ska skänka några avtryck på mina kamraters visserligen modiga men ofta ack så överilade handlingar. Må det i sinom tid bli så!

 

[anth]

[Andra spelmötet]

[Rättelse: den sjuka hästen blev inte alls frisk, det var ett regelmissförstånd]

De bestämmer sig för att det är bäst att elda upp kropparna, än att de sjukdomsalstrande liken får ligga kvar och förpesta gatan. De tar helt enkelt och lägger liken i höskrindan och tänder på. Under tiden undersöker Igar de närmaste husen. I de första två hittar han ingenting, men i det tredje - sitter familjen Orkovic till bords och väntar på kvällsmaten. Det första Igar lägger märke till är att ingen av de åtta familjemedlemmarna ser speciellt kry ut. Faktum är att de nog inte borde sitta till bords alls, utan hellre ligga ner - sex fot under marken. Det andra han lägger märke till är att han är utsedd till att vara kvällens huvudrätt. Han backar hastigt ut ur huset samtidigt som han ropar till de övriga: "vi har problem här!"
Texas-Jim hörsammar Igars rop genom att raskt backa till nästa kvarter där han i lugn och ro kan skjuta prick på zombierna. Egon och Dun är inte lika snabba och blir träffade av zombierna innan dessa blir nedgjorda. Man lägger de nya liken på elden och sedan utför Dun Lang en reningsritual för att se till att han och Egon inte ska bli sjuka. Egon upptäcker snart att en kinesisk reningsritual inkluderar långa nålar som man sticker offr... de som ska bli botade med. Är detta en form av omvänd voodoo?

Då hästarna redan vikit av åt höger bestämmer man sig för att fortsätta i den riktningen. Vägen tar dem till utkanten av byn innan den gör en u-sväng tillbaka till huvudgatan. Där stöter de på ytterligare tre zombier som är ute på söndagspromenad. När strid utbryter ansluter ytterligare en zombie och två stora vandöda fåglar - men de vandrande och flaxande liken är fortfarande ingen match för våra hjältar, som sedan fortsätter mot huvudgatan...
...där de ser ett lik ligga och "något" som äter på det. Detta något visar sig vara 2 gigantiska likmaskar, en och en halv meter långa - och som alla vet är likmask bara ett annat namn på fluglarver. Efter att ha dräpt fluglarverna utan större problem lyssnar de spänt om de hör något surr från mamma fluga - men det är alldeles tyst.
Dun Lang undersöker liket och konstaterar att det har dött av yttre våld, d.v.s. någon har slagit, klöst och bitit ihjäl liket. Den troligaste förövaren är antagligen någon av de zombier som de stött på - men varför har då inte liket förvandlats till zombie? Dun Lang avbryts i sina funderingar av skottlossning längre ner på huvudgatan. Texas-Jim säger att det låter som revolverskott och alla lämnar lik och före detta zombier efter sig för att se vem skytten är.

[fortsättning följer]

 

[anth]

Efter ett trettiotal meter kommer de ut på ett litet torg som en gång varit skyddat av kraftiga barrikader, med de är nedrivna nu. Där kämpar en blond yngling ensam mot ett dussin zombier, de ser också att ynglingen har ett hölster så mysteriet med revolverskotten verkar vara löst. Innan de hinner fram till ynglingen ser de till sin fasa hur en zombie slår båda händerna hårt i huvudet på ynglingen som sjunker ner genom marken och försvinner. De ser även att denna zombie verkar skilja sig från övriga nydöda genom att istället vara av betydligt äldre mumifierat slag. Alla zombier börjar stappla mot våra hjältar, utom "mumien" som stannar kvar ungefär som om den väntade på att ynglingen skulle dyka upp igen.

Våra hjältar blir snabbt omringade av zombierna, utom Texas-Jim fortsätter sin framgångsrika taktik som går ut på att backa så mycket som möjligt - han står snart nästan borta vid den förra korsningen och de döda jättelikmaskarna. Den som omringas mest är Gregory som till slut står upptryckt mot en vägg, omringad av 8 zombier. Han får dock hjälp av de andra och klarar sig genom ett av Dun Langs mirakel utan skador.

En vild strid utbryter och efter en stund verkar mumien tröttna på att vänta på ynglingen och ansluter sig till sina zombie-kollegor. Striden tvingar våra hjältar att använda sina sista krafter - men det ger resultat och snart är alla zombier fällda utom mumien. Då lyckas äntligen ynglingen gräva sig upp ur marken, men knappt har denne kommit å benen innan Gregory blir nedslagen genom marken. När ynglingen rusar mot mumien ser de att ynglingen i själva verket är en ung vacker kvinna.

Till slut faller även mumien och de kan pusta ut. Dun Lang försöker övertyga de övriga att man, inklusive kvinnan, snarast ska lämna denna hemsökta by med hjälp vagnen. Men kvinnan vill inte alls lyssna på det örat, istället ber hon om hjälp att återställa barrikaderna så snabbt som möjligt innan nästa zombieattack kommer. Egon som är praktiskt lagd undrar istället vilka, av de som blivit träffade av zombierna, som har drabbats av "dösnuva" (som han döpt den djävulska zombiesjukdomen till).

[slut på andra spelsessionen]

 

[Sapient]

Ur Dun Langs resejournal:

Mina vänners oförsiktighet fortsätter och hade så när bragt mig om livet! Medan de flesta av oss var fullt upptagna med att rena världen från de vandödas smutsighet genom eld, löpte den dristige Igar åstad och släppte ut en hel familj vandöda ytterligare ur sitt usla hovel där de suttit inlåsta (och enligt mitt förmenande bort så förbli).

När vi tillskyndade, fann Igar det för gott att dra sig tillbaka. Plötsligt fann jag mig själv utgöra den första linjens försvar mot styggelserna! Uppbådandes mer mod än framgång lyckades jag ändock hålla dem stången så pass länge att mina kamrater hann ordna sig för ett mer framgångsrikt försvar än den förra skärmytslingen. Hur skulle de klara sig utan mig?

Sålunda avlöst, kunde jag dra mig tillbaka till tryggare omgivningar och rekupera mig något. Med den smittade hästen i färskt minne, undersökte jag genast min sårande lekamen och fann mig, till min fasa, själv besmittad med samma ohyggliga sporer och därmed, om intet blidare öde kunde säkras mig, strax på väg att själv förvandlas till en levande död! Efter striden uppdagades att även Egon råkat ut för detta.

Genast tog jag mig an att med uråldrig visdom, vilken ingenting jag sett av detta västerlands kunnande ens kommer i närheten av, bota både mig och min olycksbroder. Lyckligtvis var min fattning och kunskap båda av sådant djup att detta låg inom räckhåll. Men nu är också resurserna för dessa åldriga läkekonster uttömda och kommer så att förbli intill dess vi vänder åter till mer civiliserade omgivningar.

Vi fortsatte vårt veritabla korståg mot de fallnas armé som besatt denna olyckliga bygd. Deras skepnader blir allt mer bisarra. Inte endast människor tycks vara föremål för denna pests härjningar, utan inom kort mötte vi två flygande maror i form av vandöda fåglar. Kort därefter också två likmaskar av sådan storlek att en vallhund inte skulle fått en gungbräda att tippa till sin fördel utan hjälp. Dessa var i färd med att fylla sina vidriga inälvor med köttet från en man vars öde jag inte helt kunde utröna, utom det faktum att han mött sina bane genom jordiska snarare än övernaturliga medel. Brutalt bragt om livet, utan tvekan av de avskyvärda odöda kreaturens nävar, hugg och slag.

Så långt, genom tre gator och runt ett kvarter i byn, komna utan att se eller höra annat än de odöda - vilka mina medresenärer upplyst mig går under det exotiska namnet "zombies" - blev vi abrupt avbrutna av ljudet av avlossade skjutvapen. Texas Jim, vår tidigare omnämnda amerikanske deltagare, identifierade ljudet som kommandes från revolvrar av samma märke som han själv föredrar. Vi begav oss i riktning mot detta ljud, förvissade om att det näppeligen kunde framkallas av zombierna.

På ett mindre torg i byn hade en smärre armé av de motbjudande varelserna samlats och genom sin mångtaliga skara inringat en levande stackare, som uppbjöd ett lika desperat som utsiktslöst försvar med sagda skjutvapen. Här inskred vi som medmänsklighet och heder bjuder, genast till hjälp och frälsning för den ensamme olycksalige!

Knappt hade vi skridit till verket och strömmat mot torget, innan en ny species av zombie - mer lik en av Egyptens heliga faraoner i sin lindade skrud av bandage än de andra vars stinkande uppsyn paras med deras kroppars ruttnande kött - med ett enda svepande slag tycktes förpassa den ensamme försvararen till underjordens domäner! Utan möjlighet att närmare utröna vårt räddningsobjekts vidare öde, tvangs vi nu mobilisera alla våra krafter till försvar mot hordens koncentrerade anstormningar.

Jag har redan omtalat att mina färdkamrater hellre brukar sitt mod än strategi och planering. Det gäller ingen av dem mindre än Gregor i denna strid! Snart fann han sig omringad av monstren och föremål för deras trevande klor. Hade jag då inte inskridit och besvurit försynens makt till Gregors sida under den striden, hade hans tid på jorden avesvärt förkortats!

Men den underlige amerikanen å andra sidan, tycktes spendera en stor del av striden framyckandes med ryggen mot fienden så att säga. Trots det lyckades han inte utan viss pricksäkerhet skicka en hel del kulor i den rakt motsatta riktningen.

När vi väl fällt den sista motståndaren, och efter att Gregor råkat ut för samma missöde som den okände försvararen, vilken efter att ha grävt sig upp ur jorden på egen hand, visade sig vara en ung kvinna - och möjligen den samma som vår resande brevskrivare efterlyst - försökte jag än en gång övertyga mina kamrater om att låta visdomen styra våra fortsatta handlingar och med hästarnas hjälp lägga en avsevärd sträcka mellan oss och denna hemsökta by, allt för nattens säkrare avlöpande. Men ordets makt över deras hjärtan gäckar mig ännu och mina läppars frukter föll till marken lika döda som resten av denna förgätna plats invånare!