Har haft lite, lite att göra så bestämde mig för att se D&D och sedan skriva en recension,... Håll till godo och skrik i fasa....
*************
VARNING... TEXTEN NEDAN INNEHÅLLER SPOILERMATERIAL.
På ena sidan:
En tvålfager hjälte, som ser ut att passa in i ett pojkband.
En flamsig sidekick som bara måste vara släkt med Jar Jar Binks.
En alvkvinna med välarbetat bröstpansar.
En dvärg med det mest lösa av lösskägg.
Och så hjältens love-to-be.
En kvinnig magikerlärling som efter att ha fått sot i ansiktet aldrig lyckas torka bort det.
På andra sidan:
En vildsint överspelande ärkemagiker som vill ta över, förinta eller bara skapa kaos i världen.
En krigare med tentakler i öronen och en förkärlek för ljusblå läppstift.
I mitten:
Imperiet Izmer och den unga kejsarinnan som styr det och vill skapa jämlikhet, fred, blommor, myspys, gullinull och mer fina saker för hennes folk. Och massor, massor, massor med fängelsehålor och drakar.
Handlingen är den så traditionella... Onding-vill-ta-över/förstöra-världen-med-hjälp-av-ett-föremål-av-stor-makt godingar-måste-stoppa-honom.
Hjältarna ”Ronan Keating” och ”Jar Jar Binks” bryter sig in på magikergillet för att stjäla saker, de förstår inte att det kan vara vist att vara tyst, utan stojar och står på. Välter omkull saker och blir påkomna av en ung torr hjältinna. Men just som hon skall släpa dem till vakterna blir hennes läromästare dräpt av huvudondingens knähund Damodard, även kallad; ”mannen-med-det-blå-läppstiftet”. Det visar sig att de var ute efter en viss scroll som skall visa vägen till vars mojängen som styr röda drakar finns. Den torra hjältinnan tar dock scrollen och kastar sig iväg i en portal med Ronan och Jar Jar. De landar på stadens gator i en sophög där det sover en dvärg med det mest fejkade av alla fejkade lösskägg. Tillsammans gör de sig redo att genomföra questen med stort Q. Hitta staven, rädda kejsardömet och få högvis med XP.
Sedan händer massor med spännande saker. De tar sig till ett tjuvgille där en misslyckad transvestit styr verksamheten. Och Mr tvålfager, det vill säga Ronan, tar sig igenom en stor labyrint med hela (!!) tre rum. Hjältinnan blir fångad och ”mannen-med-det-blå-läppstiftet” börjar böla för henne att han inte har någon egen vilja och inte vill vara ond. Därefter suger han ut hennes tankar med tentaklerna från sina öron.
Sedan sker ju det som de flesta Star Wars fan önskar skulle ha skett i Episode I, Jar Jar dör! Inte bara det, man får även se en äkta ”Nooooooooo” scen där hjälten ställer sig på knä och skriker till himlavalvet, underbart.
Sedan ännu en dungeon där det lyser ett grönt monsterljus och rökmaskinen är i full gång, där hittar hjälten det mäktiga föremålet, som ”mannen-med-det-blå-läppstiftet” stjäl. Sedan igenom teleportal till slutstrid i en stad med massor av taskigt datoranimerade drakar och tokigt överspel från alla parter. Därefter XP och kompissnack.
*pust*
Men bra saker då, är verkligen filmen totalt genomrutten?
Ja och nej, den är faktiskt underhållande att se på (ibland), i alla fall om man spelat Dungeons & Dragons. Förvisso är effekterna taskiga och vapnen och rustningarna är så plastiga att man när som helst förväntar sig att ett Italienskt powermetalband rusar in och börjar lira (dessa har ju, som de flesta vet, mottot ”Ju plastigare desto bättre”). Men, vissa av kostymerna är tuffa rent fantasymässigt sett och många dekorer är riktigt snygga. Sedan så måste jag ju säga att slutstriden med massvis av drakar och magiker som öser på i staden var riktigt episk och mäktigt!
När det gäller skådespelarprestationer så är väl den man hoppades mest på, Jeremy Irons (Mr superevil himself), en besvikelse. Oki överspel i all ära men kom igen. Han grimaserar och gör gester för minsta lilla. Det beror troligtvis på att han inte blev så uppmärksammad som barn när han är tvungen att hävda sig så att alla verkligen ser.
- Ahh kejsardömet skall bli mitt *visar tänderna*, ahhhhh *mäktiga gester*
- Ahhh titta där är det en blomma *grimaserar och viftar med händerna* ahhh *gurgel* snart skall den inte ha något liv *rycker upp den och krossar den i sin näve* ahhhhh *galen blick* vad jag är OND!!!! *viftar ännu mer med händerna och grimaserar ofantligt*.
Tja, skulle helt klart vara jobbigt att umgås med honom en längre tid. Nä den som utmärker sig mest i mina ögon är den som spelar Xilus, ledaren för tjuvgillet. Han är lagom slemmig och äcklig men ändå med humor och inte så mycket till överspel. Och sedan gör faktiskt Jar Jar inte så illa ifrån sig alla gånger.
Men som sagt. Dungeons & Dragons skall man inte se om man vill ha något seriöst och vettigt. Däremot så fungerar den som flummfilm och säkerligen en underbar underhålningskälla dagen efter.
Till betyg blir det 4st überkalkoner och en förhoppning att de gör en långfilm på Hercules eller Xena istället för en uppföljare till denna plastiga kreation.
*************
VARNING... TEXTEN NEDAN INNEHÅLLER SPOILERMATERIAL.
På ena sidan:
En tvålfager hjälte, som ser ut att passa in i ett pojkband.
En flamsig sidekick som bara måste vara släkt med Jar Jar Binks.
En alvkvinna med välarbetat bröstpansar.
En dvärg med det mest lösa av lösskägg.
Och så hjältens love-to-be.
En kvinnig magikerlärling som efter att ha fått sot i ansiktet aldrig lyckas torka bort det.
På andra sidan:
En vildsint överspelande ärkemagiker som vill ta över, förinta eller bara skapa kaos i världen.
En krigare med tentakler i öronen och en förkärlek för ljusblå läppstift.
I mitten:
Imperiet Izmer och den unga kejsarinnan som styr det och vill skapa jämlikhet, fred, blommor, myspys, gullinull och mer fina saker för hennes folk. Och massor, massor, massor med fängelsehålor och drakar.
Handlingen är den så traditionella... Onding-vill-ta-över/förstöra-världen-med-hjälp-av-ett-föremål-av-stor-makt godingar-måste-stoppa-honom.
Hjältarna ”Ronan Keating” och ”Jar Jar Binks” bryter sig in på magikergillet för att stjäla saker, de förstår inte att det kan vara vist att vara tyst, utan stojar och står på. Välter omkull saker och blir påkomna av en ung torr hjältinna. Men just som hon skall släpa dem till vakterna blir hennes läromästare dräpt av huvudondingens knähund Damodard, även kallad; ”mannen-med-det-blå-läppstiftet”. Det visar sig att de var ute efter en viss scroll som skall visa vägen till vars mojängen som styr röda drakar finns. Den torra hjältinnan tar dock scrollen och kastar sig iväg i en portal med Ronan och Jar Jar. De landar på stadens gator i en sophög där det sover en dvärg med det mest fejkade av alla fejkade lösskägg. Tillsammans gör de sig redo att genomföra questen med stort Q. Hitta staven, rädda kejsardömet och få högvis med XP.
Sedan händer massor med spännande saker. De tar sig till ett tjuvgille där en misslyckad transvestit styr verksamheten. Och Mr tvålfager, det vill säga Ronan, tar sig igenom en stor labyrint med hela (!!) tre rum. Hjältinnan blir fångad och ”mannen-med-det-blå-läppstiftet” börjar böla för henne att han inte har någon egen vilja och inte vill vara ond. Därefter suger han ut hennes tankar med tentaklerna från sina öron.
Sedan sker ju det som de flesta Star Wars fan önskar skulle ha skett i Episode I, Jar Jar dör! Inte bara det, man får även se en äkta ”Nooooooooo” scen där hjälten ställer sig på knä och skriker till himlavalvet, underbart.
Sedan ännu en dungeon där det lyser ett grönt monsterljus och rökmaskinen är i full gång, där hittar hjälten det mäktiga föremålet, som ”mannen-med-det-blå-läppstiftet” stjäl. Sedan igenom teleportal till slutstrid i en stad med massor av taskigt datoranimerade drakar och tokigt överspel från alla parter. Därefter XP och kompissnack.
*pust*
Men bra saker då, är verkligen filmen totalt genomrutten?
Ja och nej, den är faktiskt underhållande att se på (ibland), i alla fall om man spelat Dungeons & Dragons. Förvisso är effekterna taskiga och vapnen och rustningarna är så plastiga att man när som helst förväntar sig att ett Italienskt powermetalband rusar in och börjar lira (dessa har ju, som de flesta vet, mottot ”Ju plastigare desto bättre”). Men, vissa av kostymerna är tuffa rent fantasymässigt sett och många dekorer är riktigt snygga. Sedan så måste jag ju säga att slutstriden med massvis av drakar och magiker som öser på i staden var riktigt episk och mäktigt!
När det gäller skådespelarprestationer så är väl den man hoppades mest på, Jeremy Irons (Mr superevil himself), en besvikelse. Oki överspel i all ära men kom igen. Han grimaserar och gör gester för minsta lilla. Det beror troligtvis på att han inte blev så uppmärksammad som barn när han är tvungen att hävda sig så att alla verkligen ser.
- Ahh kejsardömet skall bli mitt *visar tänderna*, ahhhhh *mäktiga gester*
- Ahhh titta där är det en blomma *grimaserar och viftar med händerna* ahhh *gurgel* snart skall den inte ha något liv *rycker upp den och krossar den i sin näve* ahhhhh *galen blick* vad jag är OND!!!! *viftar ännu mer med händerna och grimaserar ofantligt*.
Tja, skulle helt klart vara jobbigt att umgås med honom en längre tid. Nä den som utmärker sig mest i mina ögon är den som spelar Xilus, ledaren för tjuvgillet. Han är lagom slemmig och äcklig men ändå med humor och inte så mycket till överspel. Och sedan gör faktiskt Jar Jar inte så illa ifrån sig alla gånger.
Men som sagt. Dungeons & Dragons skall man inte se om man vill ha något seriöst och vettigt. Däremot så fungerar den som flummfilm och säkerligen en underbar underhålningskälla dagen efter.
Till betyg blir det 4st überkalkoner och en förhoppning att de gör en långfilm på Hercules eller Xena istället för en uppföljare till denna plastiga kreation.