Jag har just läst igenom de två böcker som bildar själva textinnehållet i Fria Ligans Coriolis-box. Det här är mina intryck - kalla dem en recension om ni vill.
Jag tycker om pärmarna. "Hardcover". Det känns seriöst och påkostat. Däremot känns pappret i böckerna lite... tunnt. Jag får hela tiden intrycket när jag bläddrar att färgen ska lossna och sätta sig på mina fingrar istället. Det händer såklart inte, men ändå.
Illustrationerna är hemskt fina, men många saker jag undrar hur de ser ut syns aldrig på bild. Och många av de saker som syns på bild undrade jag inte hur de såg ut. Jag menar inte att alla bilder i en rollspelsbok ska vara illustrerande, eller att allt måste förklaras, men här kände jag nog att jag gärna sett fler... illustrerande illustrationer.
Framför allt saknade jag nog kartor. Jag hade ofta svårt att föreställa mig hur saker och ting var placerade jämfört med varandra.
Spelvärlden är ett myllrande gytter som har en stor portion charm. Det här är ungefär samma spelvärld som jag blev förälskad i när jag läste Järnringens ursprungliga version. Jag tycker verkligen om anslaget av "tusen och en natt" och arabisk kultur, även om det ofta betyder att jag blir helt och hållet vilse i många av världsbeskrivningarna pga för många ovana namn på personer, platser och företeelser. Jag tycker om inslaget av mystik väldigt mycket också.
Det här spelet har väldigt mycket, ganska plottrig spelvärldsinformation. Personer, platser, organisationer och så vidare. Det här är en trevlig kontrast mot spelets första utgåva, som ju mest var ett regelsystem med en väldigt mager spelvärldspresentation (som, vad jag förstått, var tänkt att fyllas ut i senare moduler). Nackdelen är att det blir svårt att hålla något slags helhetsbild i huvudet - jag blev ganska överväldigad.
Jag är, som jag gjort tydligt tidigare, inget stort fan av Fria Ligans system med "lyckade sexor". Men jag förstår att regelsystemet inte är skrivet för mig, utan för människor som prioriterar "spänning och drama" och därmed kanske gillar misslyckanden och "knappa lyckanden" mer än när man faktiskt lyckas. Jag har aldrig riktigt lyckats komma in i detta mindset för egen del, så för mig blir system med den sortens mekaniker och fokus inte så roliga.
Det är också ett ganska speligt system på sina håll, där SL får poäng att spendera "mot" rollpersonerna. Det tycker jag är ganska bra gjort här, eftersom mekanikerna vad jag kan se inte behöver vara det minsta uttalade - jag avskyr ju att prata mekanik och poäng kring spelbordet, och de här mekanikerna verkar kunna döljas ganska bra. De kan därmed, tänker jag, fungera mer som ett verktyg än ett hinder.
Jag är inte helt säker på om jag kom överens med den ordning reglerna presenterades på. Några gånger fick jag intrycket att jag skulle behöva bläddra framåt för att förstå vad jag läste, och det är aldrig bra (tycker jag). Men det är absolut möjligt att mitt intryck där var felaktigt. Det var ett tag sedan jag började den här genomläsningen, och jag började med reglerna, så de är den del som är svagast i minnet...
Systemet är på det hela taget lite för krångligt för att jag ska vara helt bekväm med det, men det är samtidigt betydligt enklare än, skulle jag säga, de flesta jag läst.
Spelets största nackdel är språket. Det hade mått bra av några vändor extra korr, gärna av några extra elaka och kunniga korrläsare. Texten är fylld av en hel del märkliga oidiomatiska uttryck, märkliga syftningar och (vad jag uppfattar som) felaktigt använda fraser. Det är möjligt att det här är ett medvetet grepp och att det ska ge en känsla av att spelet utspelar sig någonstans där svenska inte är huvudspråket, men för mig blev det mest svårläst. Jag vet också att jag flera gånger blev osäker på hur något egentligen funkade eller såg ut, enbart för att texten var otydlig på ett sätt som jag inte upplevde var meningen. Ibland fick jag intrycket av en nästan lite Riotminsk tendens att vilja använda ett mer komplicerat eller målande språk än författaren egentligen behärskar.
Jag var ju en kickstarter-backer, men jag minns inte riktigt hur korrandet funkade. Fick vi förhandstitts-PDF:er? Jag har aldrig pallat att korrläsa i layoutade PDF:er, så om det var så, så vet jag varför jag aldrig deltog och letade fel själv. Om det nu ens var så att vi fick vara med, jag minns inte. Mitt minne är i vanlig ordning helt trasigt och opålitligt.
Spelledarkapitlet är ganska typiskt för tradspel. Som de flesta sådana spel är det fullt av uppmaningar om vad man ska göra som SL, men ytterst lite matnyttiga instruktyioner för HUR man ska göra. Och givetvis ingen riktig äventyrsgenerator; det är en sån där grej jag tycker att alla spel ska ha men som nästan inga spel faktiskt har. Kanske är det därmed orättvist att påpeka det varje gång man läser ett spel som saknar det. Jag har jättesvårt att bygga äventyr, och den sortens "öppna äventyrsplatser" som ges i slutet av Horisonten-boken ger mig ingenting. Hade jag bara läst de här grundböckerna så hade jag fortfarande inte haft en endaste aning om hur man bygger ett Coriolis-äventyr. Jag skulle vilja läsa fler och räkna ut hur ett typiskt äventyr ser ut, för att kanske bygga en egen äventyrsgenerator... Men å andra sidan hoppas jag ju på att få spela det här spelet en vacker dag och då är det ju lite dumt att läsa en massa köpe-äventyr. Spelleda det lär jag ju varken orka eller ha tid till. Framför allt inte i och med att jag som sagt inte fattar hur man bygger äventyr till det.
Det är väl mitt slutomdöme - jag ger inget betyg, men jag vill verkligen spela det här. Som spelare. Om det betyder att jag får stå ut med att bara lyckas på sexor så är jag OK med det. Det här är en spelvärld jag verkligen, verkligen vill utforska. Av de spel jag har i min hylla så ligger Coriolis på typ top 5 när det gäller just "vill spela".
Jag tycker om pärmarna. "Hardcover". Det känns seriöst och påkostat. Däremot känns pappret i böckerna lite... tunnt. Jag får hela tiden intrycket när jag bläddrar att färgen ska lossna och sätta sig på mina fingrar istället. Det händer såklart inte, men ändå.
Illustrationerna är hemskt fina, men många saker jag undrar hur de ser ut syns aldrig på bild. Och många av de saker som syns på bild undrade jag inte hur de såg ut. Jag menar inte att alla bilder i en rollspelsbok ska vara illustrerande, eller att allt måste förklaras, men här kände jag nog att jag gärna sett fler... illustrerande illustrationer.
Framför allt saknade jag nog kartor. Jag hade ofta svårt att föreställa mig hur saker och ting var placerade jämfört med varandra.
Spelvärlden är ett myllrande gytter som har en stor portion charm. Det här är ungefär samma spelvärld som jag blev förälskad i när jag läste Järnringens ursprungliga version. Jag tycker verkligen om anslaget av "tusen och en natt" och arabisk kultur, även om det ofta betyder att jag blir helt och hållet vilse i många av världsbeskrivningarna pga för många ovana namn på personer, platser och företeelser. Jag tycker om inslaget av mystik väldigt mycket också.
Det här spelet har väldigt mycket, ganska plottrig spelvärldsinformation. Personer, platser, organisationer och så vidare. Det här är en trevlig kontrast mot spelets första utgåva, som ju mest var ett regelsystem med en väldigt mager spelvärldspresentation (som, vad jag förstått, var tänkt att fyllas ut i senare moduler). Nackdelen är att det blir svårt att hålla något slags helhetsbild i huvudet - jag blev ganska överväldigad.
Jag är, som jag gjort tydligt tidigare, inget stort fan av Fria Ligans system med "lyckade sexor". Men jag förstår att regelsystemet inte är skrivet för mig, utan för människor som prioriterar "spänning och drama" och därmed kanske gillar misslyckanden och "knappa lyckanden" mer än när man faktiskt lyckas. Jag har aldrig riktigt lyckats komma in i detta mindset för egen del, så för mig blir system med den sortens mekaniker och fokus inte så roliga.
Det är också ett ganska speligt system på sina håll, där SL får poäng att spendera "mot" rollpersonerna. Det tycker jag är ganska bra gjort här, eftersom mekanikerna vad jag kan se inte behöver vara det minsta uttalade - jag avskyr ju att prata mekanik och poäng kring spelbordet, och de här mekanikerna verkar kunna döljas ganska bra. De kan därmed, tänker jag, fungera mer som ett verktyg än ett hinder.
Jag är inte helt säker på om jag kom överens med den ordning reglerna presenterades på. Några gånger fick jag intrycket att jag skulle behöva bläddra framåt för att förstå vad jag läste, och det är aldrig bra (tycker jag). Men det är absolut möjligt att mitt intryck där var felaktigt. Det var ett tag sedan jag började den här genomläsningen, och jag började med reglerna, så de är den del som är svagast i minnet...
Systemet är på det hela taget lite för krångligt för att jag ska vara helt bekväm med det, men det är samtidigt betydligt enklare än, skulle jag säga, de flesta jag läst.
Spelets största nackdel är språket. Det hade mått bra av några vändor extra korr, gärna av några extra elaka och kunniga korrläsare. Texten är fylld av en hel del märkliga oidiomatiska uttryck, märkliga syftningar och (vad jag uppfattar som) felaktigt använda fraser. Det är möjligt att det här är ett medvetet grepp och att det ska ge en känsla av att spelet utspelar sig någonstans där svenska inte är huvudspråket, men för mig blev det mest svårläst. Jag vet också att jag flera gånger blev osäker på hur något egentligen funkade eller såg ut, enbart för att texten var otydlig på ett sätt som jag inte upplevde var meningen. Ibland fick jag intrycket av en nästan lite Riotminsk tendens att vilja använda ett mer komplicerat eller målande språk än författaren egentligen behärskar.
Jag var ju en kickstarter-backer, men jag minns inte riktigt hur korrandet funkade. Fick vi förhandstitts-PDF:er? Jag har aldrig pallat att korrläsa i layoutade PDF:er, så om det var så, så vet jag varför jag aldrig deltog och letade fel själv. Om det nu ens var så att vi fick vara med, jag minns inte. Mitt minne är i vanlig ordning helt trasigt och opålitligt.
Spelledarkapitlet är ganska typiskt för tradspel. Som de flesta sådana spel är det fullt av uppmaningar om vad man ska göra som SL, men ytterst lite matnyttiga instruktyioner för HUR man ska göra. Och givetvis ingen riktig äventyrsgenerator; det är en sån där grej jag tycker att alla spel ska ha men som nästan inga spel faktiskt har. Kanske är det därmed orättvist att påpeka det varje gång man läser ett spel som saknar det. Jag har jättesvårt att bygga äventyr, och den sortens "öppna äventyrsplatser" som ges i slutet av Horisonten-boken ger mig ingenting. Hade jag bara läst de här grundböckerna så hade jag fortfarande inte haft en endaste aning om hur man bygger ett Coriolis-äventyr. Jag skulle vilja läsa fler och räkna ut hur ett typiskt äventyr ser ut, för att kanske bygga en egen äventyrsgenerator... Men å andra sidan hoppas jag ju på att få spela det här spelet en vacker dag och då är det ju lite dumt att läsa en massa köpe-äventyr. Spelleda det lär jag ju varken orka eller ha tid till. Framför allt inte i och med att jag som sagt inte fattar hur man bygger äventyr till det.
Det är väl mitt slutomdöme - jag ger inget betyg, men jag vill verkligen spela det här. Som spelare. Om det betyder att jag får stå ut med att bara lyckas på sexor så är jag OK med det. Det här är en spelvärld jag verkligen, verkligen vill utforska. Av de spel jag har i min hylla så ligger Coriolis på typ top 5 när det gäller just "vill spela".
